Debbie Harry -
Punk för evigt

Onsdagen den 18 december 2013 postar 21-åriga popstjärnan Miley Cyrus en bild till sina 9,1 miljoner följare på Instagram. Bilden är tagen av Andy Warhol med en Polaroidkamera på The Factory 1980 och föreställer Deborah Harry i kort blond page, rosa ögonmakeup och bara axlar. Till bilden skriver Miley Cyrus tre bokstäver: WCW, förkortningen för Women Crush Wednesday.

Strax där på börjar kommentarerna trilla in. ”Who’s she?” undrar någon. ”Är det Michelle Pfeiffer i Scarface?”. ”Madonna?” undrar en annan. ”BLONDIE!!!” skriver en tredje, men blir genast tillrättavisad av en fjärde som förklarar att ”alla som kallar Debbie Harry för Blondie är idioter för Blondie var ett band”. Bland de nära 4 000 kommentarerna och 300 000 liketryckningarna skriver en person att det var Debbie Harry som ursprungligen gjorde låten One Way Or Another, som pojkbandet One Direction nyligen har gjort en framgångsrik cover på. En ung tjej skriver: ”That looks like you but with a lot of makeup.”

När jag visar bilden för Debbie en dag i slutet av december skrattar hon.

– Så man ska posta en bild på någon man gillar på onsdagar? Men tror du att Miley har lagt upp bilden själv?

Om en dag ska Debbie Harry och Miley Cyrus fira nyår ihop. Under hela 2013 har Miley Cyrus mottagit kritik för det mesta. Sin nya frisyr, sin klädstil, sina musikvideor och sitt utåtagerande sätt. Samma saker som Debbie blev kritiserad för redan för 40 år sedan.

– Ja, stackars barn. Miley Cyrus är en showbusinessbaby. Men hon verkar orädd. Det är bra. Uppe på toppen utsätts man för mikroskopisk granskning och blir en måltavla. Det är så spelets regler ser ut.

68-åriga Debbie Harry kan spelets regler. Som frontkvinna i ett punkband på 1970-talet med blont filmstjärnehår, tajta korta klänningar och målade läppar särskilde hon sig från resten av punkscenen. Bandet Blondie lånade beats och influenser av disco och rap i en tid när crossovers inte existerade. Debbie kunde uppträda i en stor t-shirt utan underkläder och ändå se ut som en stjärna.

Att Miley vill kopplas samman med Debbie Harry genom att posta en bild på Instagram är självklart. Det finns en lång rad musikaliska, kvinnliga rebeller – men bara en handfull artister har lika hög ikonstatus som Debbie Harry.

Ville du provocera som artist?

– Ja. Att provocera är en del av showbiz och framför allt en del av rock’n’roll. Men i början ville jag mest bli accepterad och älskad.

Vi befinner oss i det galleritäta Chelsea på Manhattan. Bakom en dörr med en uppklistrad lapp som lyder ”This is not a gallery” ligger S.I.R Studios – väggarna är täckta av signerade affischer; Jimi Hendrix, Elvis Costello och The Rolling Stones är några som har repeterat här. En läskautomat står vid ena väggen, en lånedator vid den andra. Det känns som en ungdomsgård.

Debbie Harry bär en klarröd, fluffig kappa, fodrade svarta vinterskor, stor röd sjal och svart hatt. Hade man sett henne på gatan hade man eventuellt kategoriserat in henne i ett crazy cat lady-fack. Men inne i studion går hon rakryggad och utstrålar pondus. Blondie har repat här otaliga gånger. På nyårsafton ska bandet spela på Dick Clark’s New Year’s Rockin’ Eve med Ryan Seacrest på Times Square tillsammans med bland andra Miley Cyrus och Macklemore & Ryan Lewis. Ett nyårsfirande som kablas ut live av tv-kanalen abc och räknas som en av världens största nyårstillställningar.

– Vilken mardröm egentligen, säger Debbie och suckar. En så galen kväll att spela på? Men, det är Times Square. Det blir knappast mer New York än så. Jag är glad att få vara en del av det.

Hon tar av sig kappan och slår sig ned i en svart skinnsoffa. Hon lutar sig mot en neongrön kudde som hon bär med sig. Om man trycker på en knapp börjar kudden blinka i blått, rött, gult. Debbie säger att hon tycker att den är rolig. På hennes svarta hatt, avlagd på ett bord, sitter en glasbrosch formad som ett hjärta. Debbie köpte den på en loppmarknad, trots att hon avskyr marknader.

– Ett Heart of Glass, jag var tvungen att köpa den, säger hon och refererar till en av Blondies största hitlåtar.

Det blonda håret som är en del av hennes signum är tunt och kort. Hon tvinnar en vit hårslinga mellan fingrarna. Som ung lyssnade hon på Nina Simone, Billie Holiday och Diana Ross, men hennes största inspirationskällor var filmstjärnorna. Marilyn Monroe den allra största.

– Jag beundrade henne oerhört. Nu tycker alla att hon är fantastisk, men då ansågs hon ytlig. Många såg henne enbart som en sexsymbol och inte som en duktig komiker eller skådespelare.

Debbie blekte sitt bruna hår blont, formade karaktären Blondie efter sina idoler och började spela henne på scenen.

– Karaktären Blondie var väldigt tydlig och genomtänkt från början. Jag tog allt som filmstjärnorna utstrålade och satte det i en ny kontext, i musiken. Och det chockerade tydligen folk.

Deborah Harry föddes i Miami den 1 juli 1945, hon blev bortadopterad vid tre månaders ålder. Hon växte upp i ett medelklasshem hos butiksägarna Richard och Catherine Harry i New Jersey. Hon fick veta att hon var adopterad när hon var fyra år gammal. Senare försökte hon leta efter sina biologiska föräldrar, men lyckades aldrig. Som barn sjöng hon i kyrkokören och lekte med sina skolkamrater. Men i tidiga tonåren var det något som skavde. Hon längtade bort. Att Debbie Harry skulle bli skådespelare eller artist var självklart för henne själv. När hon var 14 år brukade hon om helgerna köpa en tågbiljett för 80 cent som tog henne fram och tillbaka till Manhattan. Så fort hon hade gått ut skolan flyttade hon.

– Det fanns inte så många alternativ för mig i New Jersey. Giftermål kanske, men jag ville ha liv och äventyr.

Som 19-åring i ett utblottat 1960-talets New York där kriminaliteten var hög och fattigdomen utbredd tog hon alla ströjobb hon kunde hitta. Hon hankade sig fram som servitris, gogo-dansare, Playboybunny, bakgrundssångerska och bartender. 1968 började hon sjunga med hippiefolkbandet The Wind in the Willows. Något år senare i den showiga tjejtrion The Stilettos. Under ett av deras första uppträdanden fick hon ögonkontakt med en kille i publiken. En konststudent som hette Chris Stein. Han var fem år yngre och hade flickvän, men de klickade direkt. Nyförälskade lyckades de komma över ett andrahandskontrakt till en trevåningslägenhet på 266 Bowery. Bara en av våningarna hade värme men hyran låg på 125 dollar i månaden. Några gator bort, i korsningen Bleeker Street och 315 Bowery, låg en klubb som snart skulle skriva in sig i musikhistorien: Country, Bluegrass och Blues, mer känd som CBGB.

Chris Stein och Debbie Harry bildade Blondie tillsammans med Clem Burke, Gary Valentine och Jimmy Destri 1974.

– I början handlade det mer om attityd än om musik. Vi placerade inte oss själva i någon särskild musikstil, säger Debbie.

Men många såg ned på Debbie Harrys feminina look. Det långa blonda håret, de tajta kläderna och de röda läpparna särskilde henne från resten av banden som spelade på CBGB. Inte ens musiken tyckte de var särskilt bra. Var det ens punk?

Blondies framgångar började inte heller i New York. Låten In the Flesh, en b-sida på singeln X-offender som släpptes 1976, letade sig ned till Australien och blev oväntat bandets första hit. De gav sig ut på turné. I Storbritannien uppträdde de på tv-programmet Top of the Pops med låten Denis. Harry dansade runt på scenen i en rödvitrandig, hålig baddräkt och svart kavaj.

Men det var låten med arbetsnamnet Once I Had a Love (AKA The Disco Song) som till slut fick heta Heart of Glass som blev Blondies stora internationella genombrott.

Deras tredje album Parallel Lines sålde platina i både USA och Storbritannien. Men Blondies nya discopoppiga sound provocerade kollegorna hemma i New York. The Ramones sa i en tv-intervju: ”De valde den vägen, att spela discomusik. Vi gör vad vi tror på. Vi behåller vår integritet.” Debbie Harry minns kritiken.

– Ja, men du vet, Ramones gjorde bara rak gitarrock. Joan Jett från The Runaways blev också rasande. Vi gjorde crossovers i en tid när det inte existerade. Det var helt nytt, säger hon.

Hennes egen favoritlåt är funkpoppiga Rapture, där hon rappar i två minuter. Låten flög rätt in på Billboardtoppen. Mellan 1978 och 1981 sålde de över 20 miljoner album. Blondie var på omslaget av Rolling Stone Magazine och på affischer i tonåringars sovrum. De var ett av världens största band.

Klockan 15.30 kommer en svartklädd Chris Stein in i studion med en gitarr i ena handen och en plastpåse i den andra.

– Här är lite grejer till dig, säger han till Harry och räcker över två inslagna julklappar. De är från Steins döttrar, Akira och Valentina. Medan Debbie försiktigt lossar en silvertejpsbit från paketets kant (för att inte förstöra pappret som hon tycker liknar ”vacker engelsk tapet”), börjar Chris Stein berätta om något som förargar honom.

– Visste du att byggnaden på Times Square med alla reklamskyltar står tom? De tjänar 20 miljoner dollar på reklam varje år. Det är galenskap!

– Jaha, oj, mumlar Debbie, samtidigt som hon varsamt lyfter upp ett grått sammetslinne med gulddetaljer ur paketet. Det andra innehåller en svart liten prydnadssko.

Blondies Facebooksida har 1,7 miljoner fans. Det första som syns på sidan är ett citat av Dolly Parton: ”I’m not offended by all the dumb blonde jokes because I know I’m not dumb … and I also know that I’m not blonde.” Jag nämner det för Harry.

– Gör det? säger hon. Det känner jag inte till … men jag tycker mycket om Dolly Parton. Mitt favoritcitat av henne är: ”It costs a lot of money to look this cheap.” Det älskar jag!

Vem sköter era sociala medier?

– Det är olika. Jag gör det ibland, vår manager Josh ibland, inflikar Chris.

– Du, just det! Det finns ett Twitterkonto som har lagt ut din mejladress i sin profil, fortsätter han.

– Va? Är det någon som har tagit min mejl?

Debbie låter förvirrad.

– Den användaren måste ju tas bort. Hur gör man då?

– De skriver inget elakt så det är ingen fara egentligen, säger Chris.

Det blir tyst en liten stund. Sedan säger Debbie:

– Tänk om det är jag?

– Men … du har väl inte Twitter?

– Jo, det har jag.

Chris tar fram mobiltelefonen och letar fram kontot. Det visar sig vara Debbie Harrys eget Twitterkonto och hon har själv lagt ut mejladressen.

– Så det här är verkligen du? For real? Jaha, ja då måste jag ju följa dig, konstaterar han.

Ibörjan av 1980-talet flödade kokain och heroin på New Yorks barer. En påse heroin kostade 10 dollar. Debbie blev rådd av en manager att alltid bära med sig en hundradollarssedel för att när hon skulle snorta skulle det se coolare ut om hon hade en stor sedel.

1982 släppte Blondie sitt sjätte album, The Hunter. Skivan fick sval kritik. Kokain och heroin hade nu blivit en allt större del av bandets vardag. I Blondiedokumentären One Way Or Another från 2006 säger producenten Mike Chapman: ”Det var inte svårt att se att något skulle gå fruktansvärt fel. Vi föll in i ett svart hål, en efter en.”

Blondie spelade för halvfulla lokaler och för varje konsert som gick blev Chris Stein smalare och smalare. Efter 19 konserter ställdes de resterande in. Turnén gick back. Samtidigt uppdagades det att bandet hade förlorat pengar under många år. Deras ekonomiska rådgivare hade struntat i skattebetalningar och fört dem bakom ljuset. I ett brev från revisorn stod att de inte kunde förvänta sig några mer pengar. Av de nu nära 30 miljoner sålda albumen och de många världsturnéerna fanns totalt 25 000 dollar kvar. Samtidigt mådde Stein allt sämre. Han hade svårt att svälja mat. En dag kunde han knappt andas. De ringde ambulans.

– Vi hade jobbat hårt varje dag i sju års tid utan en enda dags semester. Jag tror att Chris kropp bara sa ifrån, säger Harry och blir tyst länge.

– Det var hemskt, absolut fruktansvärt. Allting föll ihop samtidigt. Chris var svårt sjuk, vårt skivbolag var kaos, vi var utfattiga och jagades för skattebetalningar. Det var en mardröm. Vi kunde inte jobba mer.

På sjukhuset konstaterades att han hade drabbats av den ovanliga hudsjukdomen pemfigus. 70 procent av Chris Steins kropp bestod av blåsor. En av läkarna sa att det här troligtvis var slutet.

The metropolitan museum of Arts Costume Institute, Manhattan, måndagen 6 maj 2013.

Kamerablixtrar smattrar. Längs röda mattan poserar mode-, musik- och filmpersoner innan de fortsätter in på den största modefesten i världen, The Met Ball, och öppningen av museets årliga modeutställning.

Kvällens värdinna Anna Wintour, chefredaktör för amerikanska Vogue, är klädd i en vit Chanelklänning. Men där tar det prydliga slut. Miley Cyrus sträcker ut tungan mot kamerorna iförd nätklänning från Marc Jacobs. Madonna spatserar förbi, iförd en grårutig Givenchy Couture-blazer med guldnitar, stayups och svarta trosor. Anne Hathaway som har blonderat sitt hår säger: ”Jag vet inte om det syns, men Debbie Harry var min inspiration”. Årets utställning på The Met är Punk: Chaos to Couture.

Debbie Harry anländer till galan tillsammans med Chris Stein och Clem Burke. Trion bär svarta solglasögon. Debbie Harry är klädd i svart, signerat Tommy Hilfiger. Hon är en av kvällens hedersgäster.

Chris Sten säger att ordet punk inte ens fanns när Blondie började spela.

– Det sägs att Marlene Dietrich var den som myntade begreppet. Hon hade sett en spelning med New York Dolls, blivit helt betagen av Johnny Thunders och sagt ”he’s just a little punk. They should call the music punk rock”.

– Det var en kul kväll, minns Debbie Harry om The Met Ball. Fast utställningen var väldigt high-fashion. Den representerade inte de modeskapare som skapade punkmodet. Jag hade velat se mer Vivienne Westwood. Hon var så otroligt viktig. Och mer Stephen Sprouse. De visade bara två av hans verk. Det mesta var Alexander McQueen och Comme des Garçons. Det var vackert, couture och fashion. Det var Vogue, säger Debbie Harry.

– Ja, själva utställningen var väldigt fashion, replikerar Stein.

– Then why the fuck did they call it punk? undrar Debbie.

År 2005 stängde den legendariska rock- och punkklubben CBGB för gott. Numera huserar herrmodedesignern John Varvatos i samma lokal. I betongen utanför ingången har någon ristat in CBGB’73. Det luktar skinnjackor och läderskor här inne nu. Inte öl och svett som i mitten av 1970-talet. Golv och tak är ersatta, men i väggarna lever punken. Vitgulnande affischer och färgglada lappar täcker stora sjok av väggarna. Här finns speldatum, bortglömda band, telefonnummer och oläsligt klotter. Butikens manager, Michael Tarasco, berättar att folk alltid kommer hit för att titta på väggarna.

– Det är som ett museum. Ända sedan vi öppnade 2008 har artister och fans kommit hit för att läsa på väggarna eller sätta upp nya lappar.

New York-punken startade 1973, slår musiktidningen Mojo fast i boken Punk – The Whole Story. Debbie har skrivit förordet: ”Det var en väldigt liten scen, oupptäckt, och egentligen bara omnämnd i den lokala pressen. Den hade varken utvecklats, blivit kommersialiserad eller exploaterad. Blondie hade ingen kontakt med den övriga rock’n’roll-världen och skivbolagen gav oss ingen som helst uppmärksamhet. Det var bara vi och de andra banden på scenen – Television, Patti Smith, Talking Heads, Ramones – som i princip hittade på och experimenterade oss fram …”

Men stämningen var inte den bästa, konstaterar Dick Porter, författare till Blondiebiografin Parallel Lives.

– Scenen var otroligt bitchig. Television lät Blondie bara spela på en liten scen när de turnerade med dem i Storbritannien. Från början räknades Blondie som det band från CBGB som hade minst chans att lyckas.

I höstas kom filmen CBGB där svenska Malin Åkerman spelar Debbie Harry. Debbie har inte sett filmen än, men säger att hon tror att Malin är ”fantastisk”. Under våra samtal framgår det att hon hyser stor respekt för skådespelare.

– Som musiker har man alltid själva musiken att luta sig mot, den har egna känslor. Men skådespelare måste kunna dra känslor ur djupet av sig själva utan hjälpmedel, säger hon.

Debbie Harry har själv skådespelat i ett 30-tal filmer, bland andra Hairspray, Downtown 81 och Jonas Åkerlunds debutfilm Spun. Hon skulle vilja göra mer film, men erbjudandena är få. Filmvärlden är ännu mer fokuserad på yngre förmågor än musikindustrin.

– För en äldre kvinna är rollerna få och konkurrensen enorm. Om du var regissör och skulle välja mellan Isabelle Huppert och Meryl Streep – eller Debbie Harry – skulle valet inte falla på mig.

Hennes röst är ljus och mjuk. Hon pratar gärna om andra och strösslar komplimanger och beröm kring än den ena kvinnliga skådespelaren än den andra kvinnliga artisten. När hon får frågor om hennes eget inflytande skämtar hon bort det.

Många säger att det inte skulle finnas någon Madonna, Lady Gaga eller Miley Cyrus utan dig?

– Det stämmer, säger hon blixtsnabbt och skrattar högt.

Tycker du att det är sant?

– Delvis. Men det finns en stor skillnad. Fram tills att jag kom var kvinnliga sångare inga stora stjärnor på samma sätt som i dag.

Hur känns det?

– Smickrande. Jag tar det som en stor komplimang. Men de artisterna är starka och envisa och skulle antagligen ha en karriär oavsett om jag hade funnits eller ej.

Dick Porter, författare till Parallel Lives, ser tydligt Debbie Harrys arv i dagens artister.

– Hon etablerade i princip mallen för blandningen av skönhet och intelligens på scenen. Det går att följa en linje från Debbie till Madonna, och från Madonna till Lady Gaga. Kopplingen är uppenbar.

Den 31 december, 16.50, The Muse Hotel.

Den sobra hotellobbyn är packad av folk som alla bär scenpass runt halsen. Hotellet är uppsamlingsplats för kvällens samtliga artister. Ett äldre par som bor på hotellet blir stoppade av säkerhetsvakter i entrén och behöver visa båda sina rumsnycklar för att bli insläppta. Någon viskar ”Blondie kommer”. Fem personer av sex i bandet är förvisso redan här, men in genom entrén kommer Debbie Harry i sin knallröda kappa, den svarta hatten med glashjärtat och en neongrön scarf.

Bandet har fyra rum på The Muse, ett på varje våning. I hissen på väg upp till Harrys rum möter jag svenska popduon Icona Pop som förutom spelningen på Times Square har ytterligare en spelning senare i natt. Jag frågar vad de tycker om Debbie Harry.

– Hon är så cool! säger Caroline Hjelt. Hon är verkligen en pionjär med många hits i ryggen.

– Ja, hon personifierar liksom girlpower. Och det bästa är att man ser att hon verkligen älskar det hon gör, fyller Aino Javo i.

I rummet där Chris Stein, hans fru Barbara Sicuranza, deras två barn och hunden Teddy huserar är det högt tempo. Döttrarna provar blinkande 2014-glasögon och hoppar i sängen, klädda i Ramonestights och jeansshorts och med knallrosa slingor i det mörka håret. Hunden springer fram och tillbaka medan Chris Stein tittar på tv.

I korridoren luktar det marijuana. I Debbie Harrys rum luktar det hårspray. I ett vitkalkat badrum sitter hon på en stol. Puder, ögonskuggor i svartgråa kulörer och penslar i alla storlekar ligger vid handfatet. En makeupartist målar henne. Den stora hotellsängen i rummet bredvid är överfull av klänningar, skjortor och t-shirtar med tryck. Här ligger även långa, blonda hårextensions utspridda som i ett färgglatt pussel.

Hur skulle du beskriva din stil?

– Eklektisk, men jag är väldigt lojal mot Steve (Stephen Sprouse) och alla kläder han har gjort åt mig. Det jag verkligen lärde mig av honom var att man ska anpassa kläderna efter sin kroppsform. När Steve skissade nya plagg gick det snabbt och flytande, likt kalligrafi. Han flyttade in på övervåningen när Chris och jag bodde på Bowery.

Under året har du också varit domare i Project Runway.

– Ja, de skulle designa någonting som var punk. Jag blev imponerad av att de lyckades göra de där plaggen på så kort tid med sådan liten budget. Jag kan relatera till det. Jag valde en tjej som hade gjort en röd läderjacka med detaljerade ärmar. Det kanske inte var det mest punkiga bidraget, men det var någonting jag skulle kunna tänka mig att bära. Och sedan försöker jag alltid ge tjejer ”more of a break” än killar. Killar ligger automatiskt några steg före i världen.

När Chris Stein blev sjuk i början av 1980-talet valde Debbie Harry att pausa musikkarriären för att ta hand om honom. Han blev långsamt bättre och lyckades till slut vinna över sjukdomen. Samtidigt gick bägge på metadon i avgiftningssyfte. För Harry gick det snabbt att sluta, men inte för Stein. Paret hamnade i osynk och till sist gjorde de slut.

Mellan 1982 till 1999 hade bandet en paus. Sedan började de spela igen. Anledningen var ärligt både ”pengar och kärlek”.

I dag är de bästa vänner och fyller i varandras meningar. Debbie Harry har inga egna barn, men är gudmor åt Chris Steins två döttrar.

– Jag älskar verkligen Chris. Han är en underbar person. Vi balanserar varandra. Våra idéer och intressen överensstämmer alltid.

Var ni vänner efter uppbrottet?

– Det var svårt. Det var genomgående en riktigt svår tid. Jag tänker fortfarande på det där. Att vi ens träffades är speciellt. Jag är väldigt glad att vi är vänner och fortfarande jobbar ihop, säger hon.

Under Blondies 17 år långa paus hann Debbie släppa fem soloalbum. Skivorna hade några mindre hits, men Debbies kändisskap växte samtidigt till nya nivåer. Epitet som ikon och punkdrottning tillskrevs henne allt oftare.

– Att bli kallad ikon chockade mig. Det kändes nästan löjligt först. Plötsligt placerades jag på en annan nivå. Jag var en del av folks medvetanden på ett helt annat sätt. Men det är väl vad alla artister strävar efter.

Hur har det påverkat dig?

– Jag vet inte, det får du nog fråga någon annan. Men utan att vara känd har man ingen karriär.

(Chris Stein säger senare: ”Hon är samma person nu och har aldrig börjat ställa galna krav. Hon bär fortfarande alla sina dumma väskor till flygplatsen själv. ’Tror du att Michael Jackson släpade sina egna väskor?’ brukar jag fråga, men det struntar hon i.”)

Du berättade hur du skapade karaktären Blondie. Var kändisskapet i sig något som lockade dig?

– Mitt fokus har skiftat över tid. När Blondie hade satt sig i folks medvetande kunde jag ägna mig mer åt att skriva texter och göra bra låtar. Jag blev mer intresserad av musikeryrket.

Har karaktären Blondie åldrats?

– Ja, jag skulle känna mig löjlig om jag skulle hoppa runt på scenen och vara som på 1970-talet. Jag var mer aggressiv då, nu är jag mer avslappnad. De säger att man mognar när man blir äldre, men jag tror snarare att det handlar om perspektiv. Jag har mer erfarenhet och en större världsbild nu är då.

Vad driver dig att fortsätta?

– Jag älskar det. Dessutom tror jag inte att jag skulle vara särskilt bra på något annat. Det bästa med musik är att man får göra allt – uppträda, spela en roll och göra musik. ”Triple whammy för mig”.

Vad tycker du om dagens musik-industri?

– Det finns artister som gör musik, och det finns underhållare som gör musik, och de två kategorierna är helt åtskilda. Den största delen av pengarna finns i underhållningsdelen. Det finns några få undantag som kombinerar underhållning och show med bra musik. Som Pink till exempel. Hon är en unik underhållare med en fantastisk röst.

Är ni artister eller underhållare?

– Vi har alltid varit som en månghövdad hydra. Vi är mer som ett kollektiv där alla har bidragit med sina idéer.

Vilken musik lyssnar du på i dag?

– Mest på pop- och rockkanaler på radio. Häromdagen hittade jag en kanal som bara spelade raga. Jag hade en riktigt härlig bilkörning till det i en timme.

Vad tänker du om framtiden?

– Det är en märklig värld vi lever i, visst? Det finns många saker jag skulle vilja ändra på. Särskilt gällande miljöfrågor. Vi borde satsa mer på solkraft och vindkraft och helt lägga ned jakten på olja. Just miljön är jag väldigt oroad för.

Den 31 december, 21.30, Times Square Stage.

Från scenen ser publiken ut som ett klarblått, vågigt hav – samtliga bär höga blåa hattar sponsrade av Nivea och viftar frenetiskt med plaströr. Reklamskyltarna på husväggarna runtomkring blinkar i alla färger. Blondie äntrar scenen i svarta Gucci-kostymer och putsblanka boots. Debbie Harry bär röda Kate Spade-klackar, en gulmönstrad klänning och hatt signerad Stephen Sprouse. Tv-profilen Ryan Seacrest går upp på scenen. Deras ansikten dyker upp på husväggarna. Kamerakillen räknar ned. 4, 3, 2, 1.

– Vi har Debbie Harry och Chris Stein här uppe på scenen, ler Ryan Seacrest kritvitt mot tv-kamerorna. Publiken skriker nedanför.

– Och Chris, här står du mitt på Times Square. New York City spelade en stor roll i början av Blondies karriär. Berätta om energin och entusiasmen du känner inför att spela för alla som är här?

– Jag kan inte tänka mig ett enda ställe jag hellre skulle vilja vara på! Center of the universe! skriker Chris Stein i mikrofonen.

När One Way or Another börjar spela är de ett helt annat band än i replokalen häromdagen. Debbie Harry dansar, rör sig lätt till musiken från sida till sida på scenen. Gensvaret är direkt. När Call Me börjar spela tar hon av sig hatten och drar ned västens luva. Det långa, blonda håret blåser i vinden. Videohusväggarna byter bild till en hoppande publik. Alla sjunger med. Rosa, grön och orange konfetti sprutas ut till det avslutande trumsolot. Totalt sprutas ett ton konfetti ut under natten.

Vid tolvslaget slår tiden om till 2014, och 40-årsjubileum för Blondie. I vår släpper de sitt tionde album Ghosts of Download och ger sig ut på turné.

– Det är ett stort jubileum för oss. Att vi har kunnat fortsätta spela så länge trodde jag inte. Helt plötsligt har det gått 40 år? Oh my!