Marinna Vardinoyannis -
Räddaren i nöden

Ett land i fritt fall behöver filantroper.

Grekland, den europeiska civilisationens vagga, landet som gav oss demokratin och filosofin har under de senaste sju åren draperats i mytologiska metaforer som Pandoras ask och Europas akilles­häl. Landet har beskrivits som den sårbara sista utposten och Eurozonens dramatiska värsting.

Efter sex års krispaket, nödlån och åtstramningar lever i dag varannan grek på fattigdomsgränsen. De största inkomstförlusterna i världen är bara ett av många förlorarrekord som Grekland har slagit. Världens största statsskuld i relation till BNP och Europarekord i ungdomsarbetslöshet är två andra.

Två av 11 miljoner människor är oförsäkrade, och värst drabbade är de med kroniska sjukdomar och barn som inte får vaccin.

Födelsetalen och medellivslängden har sjunkit medan spädbarnsdödlig­heten har ökat. Den ekonomiska krisen krympte BNP med en fjärdedel och något ljus i tunneln ser inte ens de som brukar yra om halvfulla glas.

Finanskrisen förvandlades till en demokratikris, som nu har fått ytterligare en dimension då Grekland är epicentrum för flyktingkrisen.

Medan Sverige talar om ”system­kollaps” och ”andrum” är den humanitära katastrofen ett dagligt drama i ett land vars sjukhus saknar gasbindor, plasthandskar och sprutor. Bara förra året kom 1 miljon människor till Grekland från Syrien, Kurdistan, Pakistan, Afghanistan och andra utarmade länder. Under vintern drunknade två barn om dagen i havet mellan Grekland och Turkiet medan greker vid gränserna delade med sig av sina slaktade löner och halverade pensioner för att köpa liksäckar, mat, blöjor och varma filtar.

När en stat sviker vilar människors öden i filantropernas händer, och den solidaritet som civilsamhället och enskilda privatpersoner visar är livsavgörande.

Som ett filantropiskt nav i kaoset står Marianna Vardinoyannis, vars familj kanske är det närmaste en kungafamilj republiken Grekland kommer. Enligt tidningen Forbes är de Greklands tredje rikaste familj. En dynasti med ett globalt nätverk inom olja, sjöfart, medier, banker och fastigheter.

Bröderna Vardinoyannis har klättrat från bondbyn Episkopi på Kreta till världstoppen och utmärkt sig för sin förmåga att ackumulera astronomiska mängder kapital och makt.

Marianna, som är gift med familjens patriark Vardis, har i sin tur utmärkt sig genom sin mångåriga, målmedvetna och mångfacetterade kamp för utsatta människor.

Hennes filantropiska gärning sträcker sig över flera decennier, kulturer och kontinenter. Hon har byggt skolor i jordbävningsdrabbade och krigshärjade byar över hela världen, försett fattiga och flyende med vård och förnödenheter och räddat barn från att dö i cancer.

– Mödrar kastar sig i min famn och vädjar: ”Rädda mitt barn!” säger Marianna Vardinoyannis.

Solen skiner som vanligt över Attika denna måndagsmorgon i mars 2016. Mopederna åker slalom mellan bilarna i den tätnande trafiken, och köerna av sysslolösa taxibilar ringlar sig fram som Gula floden längs Athens gator.

Bönderna barrikaderar motorvägar och vägtullar i den protest som just nu lamslår landet. De eldar olivkvistar och kokar den grekiska nationalrätten – bönsoppan – framför parlamentet i protest mot nya sparåtgärder, högre skatter och försämrade försäkringar. Tre torg bort står ”Slipsarnas Rörelse” – advokater, läkare, revisorer och andra akademiker – i en annan protestdemonstration.

Nato och Frontex bevakar Greklands gränser. Forna fienden Turkiet ska nu sätta stopp för flyktingarna enligt överenskommelsen med EU. Ändå fortsätter människor att fly till Grekland och ett Europa som gör sitt bästa för att hålla dem borta.

När jag frågar taxiföraren vad han tänker om Marianna Vardinoyannis svarar han snabbt:

– Två ord: pengar och filantropi. Alla hatar de rika. Men alla älskar henne. För att hon till skillnad från andra rika gör något.

Marianna Vardinoyannis rör inte kakorna som hennes sekreterare har dukat fram. Vi sitter på ett av hennes kontor i det barncancersjukhus som bär hennes namn. Ikonerna på väggarna vittnar om en djupt troende människa. På skrivbordet och bokhyllorna står silverramar med foton på familjemedlemmar, artister och internationella personligheter.

Intervjun har föregåtts av flera års förfrågningar. Redan 2004, när jag var programledare med egen intervjuserie på bästa sändningstid i grekisk public service-tv, försökte jag tillbringa en heldag med Marianna Vardinoyannis. Jag ville skildra hennes internationella insatser – från att bygga skolor i drabbade områden till att stötta barn i krig till rollen som flerfaldigt prisbelönt Unesco­ambassadör.

”Dream on”, sa min dåvarande redaktör. Det visade sig vara lättare att få till en intervju med både Unicef­ambassadören och skådespelaren Roger Moore i New York och författaren Isabel Allende i San Francisco än med Marianna Vardinoyannis i samma stad.

De vänliga avvisningarna har motiverats med att hon helst vill att hennes handlingar ska tala för sig själva. Men nu sitter hon äntligen mittemot mig, med en flitig flickas entusiasm och energi, i en svart klänning med tunt skinnskärp runt den smala midjan. Mjuk make-up och det blonda håret perfekt fönat. Mest förvånad blir jag över frånvaron av den grekiska aristokratins arrogans. Ödmjukheten känns autentisk ända ut i de ljust manikyrerade fingerspetsarna.

Hennes två sekreterare och sjukhuschefen slår sig ned i de naturfärgade sofforna. Jag som hade föreställt mig ett mer intimt samtal undrar hur jag ska be dem avlägsna sig utan att verka ohövlig. Det är som om Marianna Vardonyannis läser mina tankar.

– Vill du att vi ska vara ensamma? frågar hon och entouraget lämnar rummet innan jag hunnit nicka.

Flera gånger har hennes namn dykt upp i spekulationer om presidentposten.

– Vår filantropi enar politiker från höger till vänster. Ministrar bugar, bockar och backar. Till och med demonstranterna banade väg för mig häromdagen. På deras plakat och banderoller stod det ”Krossa plutokratin” och ”Ned med kapitalet”. Min chaufför blev orolig när jag klev ur bilen och bad demonstranterna släppa fram oss för att vi skulle dela ut mat i en fattig förort. När de såg mig kom de fram och tackade och lät oss passera.

Men Marianna Vardinoyannis har inga planer på att bli nästa president.

– Jag fick panik när jag läste det i tidningen. Jag är inte intresserad av tunga titlar och axiom. Jag vill vara viktig i människors hjärtan. Det är folkets kärlek jag vill ha.

Vi befinner oss inuti en av det moderna Greklands första filantropiska gärningar, och Mariannas stolthet. Det som började 1990 med vänföreningen för barn med cancer – Elpida som betyder hopp på grekiska.

Förr var en cancerdiagnos i Grekland synonym med döden. Vård och benmärgstransplantationer fanns bara i Nordeuropa eller USA och kostade mellan 120 000 och 500 000 euro – summor som innebar att de flesta förlorade sina barn.

1993 skapade Marianna Vardino­yannis Greklands första avdelning för stamcellstransplantationer på sjukhuset Agia Sofia. De hann utföra 520 transplantationer innan den första onkologiska kliniken för barn slog upp sina portar 2010, som en av de första i sitt slag i Europa.

Det som började med fyra sängar är nu en av världens största och mest moderna barncancerkliniker – 15 000 kvadratmeter fördelade på fem byggnader som var och en symboliserar en kontinent. Varje våning har en egen lekplats och här finns 18 lekfullt inredda intensivvårdsavdelningar.

– Varje år får 280–300 barn cancer i Grekland, berättar Marianna Vardinoyannis. I dag räddas tre av fyra barn. Det fjärde barnet kommer ofta från andra länder, som Albanien, Palestina, forna Jugoslavien, Balkan och Medelhavsregionen – och de kommer tyvärr ofta när det redan är för sent.

Sjukhuset invigdes och skänktes till staten 2010 och erbjuder i dag, tack vare Vardinoyannis dagliga närvaro, mycket mer än gratis vård och behandlingar. Här finns en föredömlig förskola och skola där barnen kan investera i en framtid trots cancerbesked. Senare, i de pastellfärgade korridorerna som dekorerats med barnens konstverk, stöter jag på pedagogen Marina som säger:

– När man frågar barn vad de gillar mest i skolan brukar de svara rasterna. Här svarar barnen lektionerna, eftersom de utgör en rast från allt som sjukdomen innebär.

Marianna Vardinoyannis tilltalar både barn och personal med förnamn. Uppenbart rörd återger hon ett av många ögonblick som blev bränsle för fortsatt engagemang.

– Jag firade nyår när en kvinna kom fram och presenterade sin son Alexandros som nu var 22 år. Mamman sa: ”Minns du när jag grät i din famn och sa att han skulle dö? Nu är han här. Och jag har två barn till för att ni gav mig modet att skaffa flera barn.”

Filantropi är ett grekiskt ord som fått vingar över världen. Det betyder människokärlek och kan härledas till teaterns fader Aischylos berättelse om titanen Prometheus, som stal elden från gudarna och gav den till människorna för att han tyckte synd om dem. Elden, som symboliserar hopp, upplysning, utveckling, talang och teknologi, lade grunden för evolutionen och civilisationen.

Det som började på 1980-talet med ett styrelseuppdrag i Elepap, som arbetar för barn med särskilda behov, fortsatte inom ramen för den egna stiftelsen Marianna V Vardinoyannis.

Under de senaste decennierna har Marianna Vardinoyannis ofta kommit till undsättning vid nationella kriser.

Efter de förödande bränderna på Peloponnesos 2007 tog hon helikoptern till byn Makisto som hade brunnit ned till aska.

– När vi kom till området vid gamla Olympia såg jag en brandman dö framför mina ögon. Vi byggde upp hela byn från grunden. Ett sjuttiotal hus och tre vackra kyrkor. Det blev så fint att grannbyarnas invånare skämtade om att det var synd att inte deras byar också brunnit ned, berättar hon.

Regeringen förlorade makten på grund av sin oförmåga att hantera katastrofen. Ungefär 700 miljoner euro hade samlats in från hela Grekland, men ingen vet vart pengarna tog vägen.

– Det är svårt att lita på andra så jag gör det hellre själv. Folk litar på mig. Vi vet exakt vart pengarna går. Varenda jul samlar vi alla Attikas barnhem för en stor julfest och jag vet till och med vart sista centen går. Det privata initiativet är snabbare och effektivare, säger Marianna Vardinoyannis.

Detsamma gjorde hon när grann­landet stod i lågor.

– Under kriget i forna Jugoslavien skickade vi flera ton mat och förnödenheter och vi byggde skolan Athina i Belgrad, Serbien, minns Marianna som knappt kan räkna upp alla hjälpprojekt hon satt i gång genom åren. Från barnhemmet i Betlehem som raserats av kriget till utbildning för flickor i Gaza och Ramallah till fredsprojekt i Kosovo och kvinnokonstprojekt inom den muslimska världen.

Ett av de ögonblick som finns förevigade i hennes minne är påven Franciscus erkännande och hans personliga välsingnelser till Mariannas fem barn. Hennes senaste initiativ We Care förser flyktingbarn med vård, vaccin och andra förnödenheter.

Marianna Vardinoyannis växte upp på 1950-talet i skuggan av det grekiska inbördeskriget.

– Det är ingen slump att jag är här. Mina föräldrar öste kärlek över mig, säger hon om sin uppväxt i den lilla staden Ermioni.

Hennes mor lärde henne tre principer: att ge, att älska, och att studera.

– Mamma var manisk med bildning, kanske för att hon själv bara hade gått ut grundskolan, och satte mig i fransklektioner från treårsåldern. När jag var sex år började jag läsa engelska. När jag var elva år flyttade mamma mig till en skola i Aten. Jag grät varenda dag tills jag vande mig vid att leva långt från familjen.

Den unga Marianna slukade böcker av de stora grekiska författarna Nikos Kazantzakis, Kostis Palamas, Menelaos Lountemis. Scarlett O’Hara i Borta med vinden blev hennes idol men det var Flickan med svavelstickorna som kom att prägla och påverka hennes liv.

Hennes mor som värdesatte inre egenskaper och intellektuell förmåga retade ofta dottern för hennes utseende:

– Så vit hud, så mycket fräknar, ben långa som bläckfiskar, brukade mamma säga. Jag var blond och för den tiden lång med mina 172 centimeter. På en skolparad när jag var 14 år sa lärarna att jag borde gå vid flaggan inte bara för att jag var en duktig elev, utan även för mitt utseende. Det var första gången någon sa något liknande.

Hon var bara 15 år när hon mötte sitt livs kärlek Vardis. Vardis Vardinoyannis kom från en bondefamilj med nio syskon i kretensiska byn Episkopi i Rethymnon. De träffades första gången hemma hos en väninna till Mariannas mamma. Vänninan var förlovad med Vardis farbror, och Marianna och Vardis inledde en första kontakt, som flera år senare blev en kärleksrelation.

Mariannas mor uppmuntrade henne att studera i USA.

– Egentligen ville jag bli konstnär eller arkeolog, men jag var tvungen att studera något som försäkrade försörjning.

Så det blev ekonomistudier vid Denvers universitet.

Samtidigt var Vardis på utlandstjänst som officer i den grekiska flottan. Innan paret gifte sig arbetade Marianna i sex månader på den amerikanska ambassaden och den grekiska Natobasens radio­station Air Force i Aten. Efter bröllopet flyttade paret till Portsmouth där Marianna, gravid, avslutade sina universitetsstudier medan Vardis studerade kommunikation vid Portsmouth Naval Base. När första sonen, Yannis, var född flyttade familjen hem till Grekland.

Klockan var fyra på morgonen i början på 1968 när paret med sina tre barn, det yngsta bara 40 dagar, väcktes av att militärjuntan bankade på dörren. De stormade in och arresterade Mariannas make Vardis för att han hade gjort motstånd mot diktaturen i flottan. Efter en tid i fängelse skickades han i exil till en bergstopp på karga Amorgos, där också Marianna bodde i åtta månader tills han släpptes, utan förklaring.

– Det var smärtsamt för två unga människor som precis hade inlett sitt gemensamma liv. Mitt hjärta delades itu. När jag var på Amorgos längtade jag efter mina barn och när jag var i Aten längtade jag efter Vardis, minns Marianna.

Familjen Vardinoyannis började sina affärer 1963 med företaget Seka som försåg amerikanska flottan med olja. Senare startades Mobil Corporation i samarbete med en av världens rikaste män, den mytomspunne Aristoteles Onassis.

Med åren har den månghövdade familjens rikedomar och egendomar växt till en väv av verksamheter över världen som inkluderar olja (Avin, Kairobaserade Vegas Oil & Gas), rederier och raffinaderier (Motor Oil), tv och andra medier (grundare av Mega Channel, Greklands första kommersiella kanal 1989 och senare även Star Channel), fastigheter, banker (Pireus Bank), hotell (Athens Plaza) och många andra bolag.

Marianna och maken Vardis är medlemmar i Robert Kennedy leadership council tillsammans med Bill Clinton och andra världsledare. När Robert Kennedys dotter, Rory, gifte sig med Mark Bailey hölls bröllopet i familjen Vardinoyannis palats i aristokratiska Ekali utanför Aten, medan hennes storasyster Courtney Kennedy firade sitt bröllop på Vardinoyannis lyxyacht Varmar (förkortningen av Vardis och Marianna.) I vänskapskretsen ingår även drottningarna Noor och Rania av Jordanien, presidenter, politiker, konstnärer och artister som gärna besöker familjens sommarställe vid Saroniska bukten.

Men Marianna Vardinoyannis undviker frågan om sina många celebra vänner.

– Jag har aldrig varit imponerad av kungligheter bara för att de är kungligheter, säger hon. Jag imponeras av människor som blir kungligheter genom sitt arbete.

På morgonen den 20 november 1990 var Vardis Vardinoyannis på väg till jobbet i sin Mercedes när plötsligt tre raketer avfyrades mot hans bil.

Avsändare var vänstervridna terroristorganisationen Revolutionära 17 november. Gruppen som hade inlett sin terrorkampanj 15 år tidigare genom mordet på CIA:s Greklandschef Richard Welch 1975. Under de kommande 27 åren hann terrororganisationen mörda 23 personer som de betecknar som ”folkets fiender”– däribland politiker, poliser, förläggare, industrialister, skepps­redare – och attackera 103 mål – däribland utländska ambassader, bankkontor och företag – innan de slutligen greps 2002.

Tack vare bilens hårda bepansring överlevde Vardis Vardinoyannis attentatet, men händelsen förändrade allt för familjen.

– Vi slutade bjuda hem folk en tid, berättar Marianna Vardinoyannis. Vi ställde in våra traditionella nyårsfiranden och jag var konstant orolig för min familj. Det fick mig också att börja leva mycket mer i nuet. Sedan mordförsöket har jag aldrig lämnat min make ur sikte. Jag följer alltid honom till och från jobbet. Vad som än händer honom, händer mig.

När Marianna Vardinoyannis nyligen mottog ett pris i Paris (en av det cirka 60 utmärkelser hon har fått) tog hon privatflyget dit, klev upp på scenen, höll tacktal på franska och flög hem för att sova med sin make.

Vi befinner oss på det hårt bevakade huvudkontoret för Motor Oil – det största och mest framgångsrika av familjeimperiets företag.

Den spegelglasklädda byggnaden reser sig på Herodes Atticus-gatan i norra Aten som en gigantisk solfångare.

Några kontor längre bort sitter Mariannas förstfödde som Yannis. Varje barn i familjen har sitt eget kontor på företaget. Men ofta är de på resande fot. Oavsett var de befinner sig i världen är de ständigt närvarande i Mariannas mobil.

Marianna är familjen Vardinoyannis sambandscentral medan maken Vardis är den som dagligen ringer runt till alla fem barn, deras respektive och alla 13 barnbarn. Oavsett om de bor i USA, England eller huset bredvid.

Moderskapet blev vändpunkten som lärde henne att ge villkorslöst.

– När man blir förälder ser man allt med andra ögon. Med själens ögon, säger hon.

– Jag är skyldig min make Vardis allt. Han är min inspiration och stödjer vartenda steg jag tar, säger Marianna som hela tiden framhåller att det finansiella välståndet aldrig har varit hennes livs mål. Det hon bad om i sina dagliga böner var en lycklig och kärleksfull familj.

När de fem barnen flyttade hemifrån uppstod ett vakuum.

– Min första bok, Från mor till mor, blev till när min dotter gifte sig och flyttade till London och min son studerade i USA. Jag åkte till London varenda helg och till USA varenda månad. Jag förverkligade också min barndomsdröm att studera konsthistoria. Där satt jag som redan var farmor och mormor med unga studenter. Sedan doktorerade jag på kvinnans roll och identitet i den minoiska kulturen. Det tog mig nio år, säger Marianna medan hon plockar upp och signerar sin doktorsavhandling, ett tungt illustrerat praktverk.

I tomrummet efter barnen kunde också det filantropiska arbetet ta fart på allvar. En bekant som är barndomsvän med Mariannas barn berättar, något förundrad:

– När vi växte upp var Marianna en helt vanlig grekisk mamma. Hundraprocentigt hängiven sina barn och sin man. Blyg, tystlåten och introvert. Tills hon en dag, när barnen flugit ut ur boet, exploderade och blev först med att dra i gång välgörenhetsarbetet i Grekland.

För Marianna verkar filantropi handla om en pliktkänsla som, precis som föräldraskapet, för med sig en rad skyldigheter.

– När Gud skänkt dig så mycket, inte bara materiellt utan framför allt emotionellt, måste du återgälda det. Inte bara till dina egna barn utan världens alla barn. Vi kom inte till den här världen för att äta och dricka. Vi kom för att ge något tillbaka.

Värdshuset Xenonas sticker ut som ett fräscht och färgglatt utropstecken bland höghusen i centrala Aten. Marianna Vardon­yannis har bett sin chaufför köra oss hit, där de anhöriga kan bo medan barnen med cancer genomgår behandling på Elpidasjukhuset.

Receptionen välkomnar besökarna med barnens teckningar och information om utflykter, museibesök och äventyr för barnen och deras familjer. Det doftar rengöringsmedel och pasta med köttfärssås när vi tar hissen upp till tredje våningen.

Idén om värdshuset för anhöriga fick Vardinoyannis en sällsynt snötäckt juldag, då hon hälsade på barnen på cancerkliniken och stötte på flera föräldrar som stod och huttrade i kylan utanför sjukhusentrén. De förklarade att de inte hade någonstans att ta vägen – varken släktingar i Aten eller pengar till hotell.

– När vi invigde huset 1999 mötte vi motstånd av okunniga, rädda grannar. Cancer är på många sätt fortfarande ett stigma både för dem som drabbas och de anhöriga. Vi lade ner mycket möda på att informera grannskapet och i dag är de volontärer och hjälper till med allt möjligt, säger Vardonyannis.

I samlingsrummen finns hundratals bilder från fester som firats av de hittills nästan 2 000 gästerna. Värdshuset är bemannat dygnet runt med pedagoger, psykologer, lärare och volontärer. I ett av köken lyckas jag slutligen spåra doften som får magen att kurra. Där möter jag en pappa och hans åttaåriga dotter som har leukemi. Han har precis lagat spagetti med köttfärssås och serverar dottern som sitter med dagens läxa.

– Ser du? Det är rent som i en kyrka! säger Marianna Vardinoyannis när hon visar upp rummen. Och det är familjerna själva som sköter städning och matlagning för att de ska distraheras genom vardagens rutiner. Jag minns hur mina ögon fylldes av tårar när jag hörde en cancersjuk flicka säga till sin mamma: ”Nu är vi äntligen hemma.” Men det är lika hjärtskärande att höra barn gråta för att de vägrar lämna tryggheten vi skapat för dem, säger hon och förklarar att de fortsätter stötta familjerna även efter tillfrisknandet.

I landet med Europarekord i arbetslöshet kan återvändandet till vardagen vara en enorm utmaning. Många föräldrar förlorar både jobb och hem och ofta har barnfamiljerna ingenting att komma tillbaka till. Så Marianna Vardinoyannis vänförening använder sina kontaktnät för att hjälpa till med allt från boende till skolbyte.

En annan systemlucka som Marianna både upptäckte och täckte var bristen på stamcellsdonatorer. Hon säger att Sverige var inspirationskälla för donatorregistret som hon skapade 2014.

– 1994 bjöd drottning Silvia in mig till ett projekt för utsatta barn, där jag mötte prinsessan Victoria. Hon hade startat ett program för stamcellsdonationer till minne av sin vän Tobias som behövde en transplantation. Vi har samlat 21 000 donatorer hittills, men målet är 100 000.

Vi lever i en värld där de rika blir rikare och de fattiga fattigare. En värld där 62 personer äger lika mycket som 3,5 miljarder människor. En enda fjuttig procent av jordborna äger alltså mer än resten av världens befolkning, enligt biståndsorganisationen Oxfam.

Om fler moguler, magnater och megarika lättade på plånböckerna och delade med sig av sitt överflöd skulle världen vara en vackrare och värdigare plats för fler. När till och med IMF och Världsbanken hävdar att inkomstklyftorna utgör ett allt större hot borde världen vakna upp.

Marianna Vardinoyannis menar att det galopperande gapet är ett ”misslyckande för vår civiliserade värld”.

– Jag är ödmjuk inför de fattigas lidande. Jag står vid deras sida. Våra öden är sammanflätade. Hur man känner gentemot ojämlikhet och orättvisor har ingenting med ekonomisk status att göra. Det är faktiskt helt oberoende ekonomisk status. Det handlar om vilken känslighet och medvetenhet man har som människa, och vem man har bestämt sig för att bli. För varenda aktivist och volontär är det en självklarhet att med ekonomiskt välstånd följer större ansvar då det ger möjligheter att bidra till att lösa problem, säger hon.

Problem är ett grekiskt ord som betyder uppgift. Det som många tolkar som en svårighet är för andra en utmaning. Och utmaningarna har övermannat de socialt sårbara grekerna.

I ett land där de sociala skyddsnäten rämnat är Marianna Vardinoyannis många människors sista hopp.

De vänder sig till henne när de behöver bröd och blöjor till barnen eller mediciner för att bota sina sjukdomar. På hennes olika kontor ringer telefonerna dygnet runt. Behoven är oändliga, och Vardinoyannis menar att det blivit värre de senaste fem åren.

– Krisen har skapat återvändsgränder i människors liv. Barnfamiljer skickar sina elräkningar. Funktionshindrade vädjar om rullstolar. Gråtande mammor ringer och säger ”Om ni inte skickar mjölk dör mina barn” eller ”Jag har lämnat ett brev till barnen där jag förklarar varför jag begår självmord. Kan jag komma och lämna dem hos er?”

Vem anser du bär skulden för krisen?

– Alla bär ansvar. Många misstag har begåtts. Jag är vän med alla partier, och som många andra trodde även jag på den här regeringen för att de var unga människor. Men de ärvde ett tungt lass. Och politiken behöver mer hjärta. Det är orimligt att pensionerna krympt så radikalt. Hur ska folk leva på 300 euro? Och hur ska vi få tillbaka våra hundratusentals högutbildade, unga skarpa hjärnor som tvingats lämna landet på grund av krisen? En sådan braindrain är ett hårt slag för vårt land. Vi borde enas och sätta nationens bästa före våra egenintressen. Flera borde kunna göra mer.

Det sista jag frågar innan vi skiljs åt är vilka som är hennes förebilder och inspirationskällor.

– Jag imiterar aldrig andra utan går mina egna vägar. Mina hjältar är människorna som kämpar för att få ihop mat på bordet, och ändå delar med sig av sin sista tugga med dem som har det ännu sämre. Ingen föds till den här världen av en slump. Även om vi känner oss som försvinnande små ärtor i universum kan vi göra skillnad. Morgondagen är ett oskrivet blad och det är upp till var och en av oss att fylla den med mål och mening.