Saul ”Slash” Hudson -
Den siste gitarrhjälten

Slash kunde inte smälta synen. Det var sommaren 2007 och han hade tagit med sig sin fru och sina barn för att ta en titt på den nyanlända turné-bussen som skulle ta Slash och hans band Velvet Revolver ut på vägarna. Plötsligt stod bussen där framför honom. Det Slash såg borde inte ha kommit som en överraskning, ändå blev han helt överrumplad.

– Vad är det där? frågade han sin fru.

”Det där” var den tecknade versionen av honom själv – komplett med hatt, ring i näsan och en Gibson Les Paul runt halsen – som täckte hela sidan av bussen. Han såg ut som en seriefigur, men utseendet var inte särskilt överdrivet. Möjligtvis var den tecknade hatten något högre än hans riktiga – den som har varit hans signum ända sedan tiden med Guns N’ Roses i slutet av 1980-talet.

Bussen var spelföretaget Activisions verk. I oktober år 2007 skulle de släppa tv-spelet Guitar Hero III – med Slash som omslagspojke – och företaget hade lovat att sponsra Velvet Revolver med en turnébuss. Slash var förbryllad över att se sig själv som animerad figur.

Tv-spel var något nytt för honom och han hade ingen aning om vad han hade gett sig in på, eller vilka följder tv-spelet och turnébussen skulle få.

Slash hade räknat med att det kunde bli lite pinsamt att åka runt i bussen, men inte att det skulle bli total hysteri. När spelet väl hade släppts dök det upp en helt ny skara fans, som varken brydde sig om Guns N’ Roses eller Velvet Revolver, men som älskade den animerade figuren i hatten.

De älskade Slash.

– Plötsligt började en massa sju- och åttaåringar följa efter vår turnébuss. Det pågick under hela turnén. De var verkligen till sig.

Slash sitter nedsjunken i en bättre begagnad skinnsoffa en trappa upp från sin studio i Hollywood. Han har precis avslutat inspelningen av sitt andra soloalbum, och minns hur förundrad han blev när han tittade ut genom fönstret och såg kidsen komma efter bussen.

– Framför allt var de oerhört förvånade över att jag fanns på riktigt. De trodde uppenbarligen att någon hade uppfunnit mig.

Han skrattar lågt åt minnet.
– Guitar Hero III gav mig verkligen helt nya fans. Min dåvarande manager började prata om ”en ny demografi” och om mig som ett varumärke. Det låter inte så snyggt, men jag kan förstå hur han menade och inse att han hade rätt.

Slash ler den där sortens sneda leende som folk har när de berättar om hur de en gång gjort bort sig.

– Det är sjukt, för jag var otroligt nära att tacka nej. Jag får en hel del erbjudanden och vissa av dem kan vara nästan farligt mainstream, om du förstår vad jag menar. Men folket på Activision hade fått ihop en bra spellista så jag tackade ja till mötet och kände mig smickrad över att de tänkte sig mig på omslaget till själva boxen. De hade lika gärna kunnat ta Eddie van Halen eller Zakk Wylde, de förtjänade det lika mycket.
Det senare är ödmjukt och fint sagt, men det är också kvalificerat skitsnack. Vem vet hur Eddie van Halen ser ut i dag? Eller Zakk Wylde?

Det finns nog ingen annan nu levande rockstjärna som har en tillräckligt ikonisk image för att gå hem lika mycket hos nostalgiska hårdrocksfans som hos tv-spelande barn. Slashs oväntade sidokarriär som tv-spelsfigur visar, kanske tydligare än någonsin, att han är något mycket mer än bara en enormt skicklig musiker.

Slash snusar. Det är ett led i hans nya hälsosamma livsstil. I dag är Slash – mannen som gav whiskeymärket Jack Daniel’s ett ansikte – hel, ren och nykter. För tre år sedan slutade han röka efter att hans mamma Ola gått bort i lungcancer.

– I know you guys have that shit over there, säger han och lägger ned sin dosa Camel Snus på soffbordet framför sig.

– När jag slutade röka var det någon som tipsade mig om det här. Sedan dess snusar jag 24 timmar om dygnet och älskar det. Jag är fullständigt beroende. Det enda problemet är att det är så svårt att få tag i och nästan bara finns på skumma bensinmackar. Man får passa på att handla på turnéer eller ta bilen utanför stan.

Han är överraskande välartikulerad, och sitter dessutom upprätt. I jämförelse med alla gamla bilder – där han verkar ha svårt att ens stå upp utan hjälp – påminner dagens Slash mer om en yogalärare; mjuk, smidig och närvarande.

Klockan är tre på eftermiddagen och i studion på Vine Street har diverse tekniker samlats för att rigga upp inför kvällens filminspelning. Resultatet ska bli extramaterial till det kommande soloalbumet. Slash och bandet ska spela igenom hela skivan live i studion och filmas från så många håll att tittaren sedan ska kunna se konserten ur vilken vinkel som helst.

Vi sitter en trappa upp, i ett stort men spartanskt inrett fritidsrum. Mattan är grå och täckt av ett jämnt lager smulor. Soffgruppen i skinn skulle lika gärna kunna stå hemma hos en inbiten ungkarl. Det ser ut precis som det brukar göra när män ska göra saker tillsammans i en lokal.
Det enda som skvallrar om framgångarna är att den längsta väggen i själva studion är tapetserad med dyra gitarrer.

Han har fimpat för gott, blivit nykter och drogfri, och talar i långa, välformulerade meningar, men Slash ser ut som han alltid gjort. Håret är lika tjockt, kroppen lika smal.

Han är klädd i ett par slitna, lagade jeans och en Suicide Girls-t-shirt. Ögonen döljs bakom ett par runda Ray-Bans och på huvudet sitter visserligen inte den klassiska hatten, men väl en generöst tilltagen marinblå gubbkeps.

Det enda som har förändrats markant sedan han bytte livsstil för några år sedan är produktionstakten.För snart två år sedan kom den första egna soloskivan, kort och gott kallad Slash, som bevisade två saker:Den ena var att det inte finns en musiker i hela Los Angeles som har ett bättre nätverk. Bland gästsångarna fanns Fergie från Black Eyed Peas, Ian Astbury från The Cult, Lemmy Kilmister från Motörhead, Adam Levine från Maroon 5, Chris Cornell från Soundgarden, samt Ozzy Osbourne och Iggy Pop.

Den andra var att Slash säljer skivor även på egen hand. Debuten gick rakt in på Billboardlistans tredjeplats i april 2010, och direkt upp som etta på den svenska albumlistan. En anmärkningsvärd bedrift av en skiva vars avsändare är rock-gitarrist.

Samtidigt är försäljningssiffrorna inte i närheten av de han upplevde som gitarrist i Guns N’ Roses.

Debutalbumet Appetite for Destruction från 1987 har sålts i cirka 28 miljoner exemplar. Uppföljarna Use Your Illusion I och Use Your Illusion II från 1991 sålde i över 10 miljoner exemplar vardera.

Slash är en av få musiker som fick uppleva den epok då ett rockband, bestående av människor som knappt kunde stå på benen, fungerade som en mångmiljonsindustri. När en rockstjärna kunde skjuta heroin, dejta porrstjärnor och gå på stan med bar överkropp utan att ifrågasättas.

Efter Slash har det inte kommit någon mer riktig gitarrhjälte. Till och med folk utan koll på musik vet vem han är. När han besöker Sverige bjuds han in till Skavlan för att berätta om hjärtoperationer och överkommet missbruk. Det är svårt att se en gitarrist från, säg, The Killers, göra samma resa.

Men frågan är om någon skulle vilja göra samma resa?

Efter att ha tillbringat några timmar med Slash står en sak tyvärr alltför klart för mig: Detta är en person som under nästan tjugo år var en väldigt olycklig man.

Den 16 och 17 augusti 1991 gav Guns N’ Roses två konserter i Globen i Stockholm. Det var rockbandets första Sverigebesök och uppmärksamheten var enorm.

Fyra år hade gått sedan Appetite for Destruction gavs ut och gruppen hade blivit större för varje år. Förväntningarna var enorma, men det handlade inte bara om musiken. För första gången på länge fanns det ett band som faktiskt verkade farligt på riktigt. Varannan vecka ryktades minst en medlem ha dött av antingen aids, en överdos eller något annat som tydde på dekadent leverne.

Dessutom var det farligt att att tillhöra fansen. Trängseln under gruppens spelning på Monsters of Rock-festivalen i Storbritannien 1988 hade krävt två dödsoffer. Och en dryg månad innan Sverige-spelningarna urartade en konsert i Saint Louis när sångaren Axl Rose hoppade ut i publiken och misshandlade ett fan som tagit sig in med kamera, trots fotoförbud.

Konserterna var i regel rejält försenade, och det rådde allmänt tvivel inför varje spelning om huruvida bandet över huvud taget skulle dyka upp. Namnet Guns N’ Roses hade en laddning som kan vara svår att förstå i dag. Till och med Rapport i SVT gjorde inslag inför och i samband med konserterna.

Det talades med bävande röster om ”världens farligaste rockband”.
– Guns N’ Roses kändes som Sex Pistols, säger svenska gitarristen Dregen, som var på plats i Globen båda kvällarna och sov i ett parkeringsgarage mellan spelningarna.

– De hade samma ”vi mot världen”-känsla och kändes farliga på riktigt. Jag skulle ha varit klart nervös om jag skulle intervjua Sid Vicious när det begav sig, och jag skulle ha varit lika nervös om jag skulle intervjua Slash på den tiden när de precis hade släppt Appetite for Destruction, säger Dregen.

Den andra kvällen i Globen gick det flera timmar mellan förbandet Skid Row och huvudakten. I efterhand har det berättats att Axl Rose ville se klart Vattenfestivalens fyrverkerier innan han behagade lämna sitt hotellrum på Sheraton.
Först någon gång efter elva på kvällen drog de igång Welcome to the Jungle, den inledande hitlåten från debutalbumet.

När Guns N’ Roses besökte Stockholm stod de på toppen av sin karriär, men internt hade gruppen redan börjat implodera.

I sin självbiografi nämner basisten Duff McKagan just den andra Stockholmsspelningen – och Axls envishet gällande de där fyrverkerierna – som ett exempel på vad som gjorde situationen så ohållbar.

Men även om Axl allt mer började bete sig som gruppens envåldshärskare rådde det inga tvivel om att Slash utåt sett var en lika stor profil, och skulle fortsätta att vara det under flera olyckliga år framöver.

– 1990-talet borde ha varit en fantastisk period, för vi var verkligen världens största rockband, säger Slash. Vi tjänade enorma pengar, sålde album som ingen annan och våra arenaturnéer var alltid slutsålda. Men i själva verket var det rätt eländigt.

Djungeln är välkomnande. När jag anländer till Los Angeles är det vinter, men ändå 20 grader i solen. Det dekadenta Hollywood som skildrades i texterna på Appetite for Destruction känns mycket avlägset.

På Canter’s Deli på Fairfax, där många tidiga Guns N’ Roses-bilder togs, hänger det inte längre några utsvultna rockers – däremot står en avmagrad Seth Rogen och väntar tålmodigt vid kassan efter att ha beställt ett antal pastramimackor.

Under promenaden på väg till inspelningsstudion passerar vi Fairfax High School. På håll ser den oansenlig ut – bara ett antal låga byggnader bakom en massa träd – men skolan har fostrat några av usa:s största nöjes- och kulturstjärnor. Här gick James Ellroy, Phil Spector och Demi Moore. Och det var här som den blyge BMX-åkaren Saul Hudson påbörjade sin förvandling till rockstjärnan Slash.

Under sin tid på Fairfax High var Slash skolkamrat med Flea och Anthony Kiedis i Red Hot Chili Peppers, Lenny Kravitz, men också med Steven Adler – framtida trummis i Guns N’ Roses. Och det var här som Slash som 15-åring började spela gitarr.

Spelandet var avslappnande och försatte honom i ett slags meditativt tillstånd. Snart var han fast. I dag säger han att det gick snabbt att hitta en egen stil.

– Jag kommer ihåg exakt när jag nådde fram till ett sound som jag gillade. Det var i en musiksal, och det var gissningsvis 1980, säger han och tittar ut genom fönstret. Han verkar kolla in vädret, som med svenska mått mätt är sommarhärligt, men för en Los Angeles-bo snarare är dimmigt.

– Av någon anledning har jag för mig att det var sommar ute, eller så var det bara för att känslan var så härlig att den på något sätt har ramats in av en viss sorts solljus. Jag var runt 15 år gammal och satt med en liten Les Paul-kopia, en distpedal och en Fender Princeton-förstärkare när bitarna föll på plats. Jag märkte att det gick att spela exakt som jag ville kunna spela.

Han har en teori om varför gitarrspelet kom så naturligt för honom. Under sina första fem år bodde han i Stoke-on-Trent i Storbritannien (en hemstad han delar med bland andra Robbie Williams och Lemmy), där han hjärntvättades med brittisk gitarrock – från Rolling Stones till Yardbirds och Led Zeppelin – som hans konstnärspappa Anthony Hudson älskade.

– Även om jag inte insåg det då hade de där albumen som pappa spelade gjort ett starkt intryck på mig. När jag väl började spela gitarr som 15-åring hade jag en viss idé om vad allt verkligen handlade om, den fanns redan där som en grundkänsla.

Detsamma måste ha gällt hans känsla för image.

År 1970 flyttade Slash och hans far till Los Angeles där mammans karriär som kostymmakare tagit fart. Familjen hamnade snart i konst- och musikerkretsarna runt lummiga Laurel Canyon i kullarna ovanför Hollywood.

Där växte Slash upp omgiven av musiker som Joni Mitchell, Elton John och Neil Young, och ibland kom en kille som hette David Geffen och satt barnvakt åt Slash och hans lillebror. 1975 grundade Geffen skivbolaget som drygt tio år senare skulle komma att ge Guns N’ Roses skivkontrakt.

Även som barn kunde Slash suga åt sig av den speciella stämningen i området kring den slingrande vägen Laurel Canyon Drive.
– Allt var väldigt inspirerande och musikbranschen hade ännu inte förvandlats till den storföretagsmässiga soppa som den är i dag. Jag var liten men minns det fortfarande som helt jävla magiskt. Det fanns något speciellt i luften.

Det låter som något av en efterhandskonstruktion, och jag frågar om det över huvud taget gick att reflektera över sin omgivning på det sättet som sexåring.
– Till och med ett barn kunde känna hur kreativ och fri den där miljön var. Visst fanns det gott om självutnämnda konstnärstyper, men det var ju också det fina med alltihop. Vibben var väldigt jordnära och avslappnad.

Efter föräldrarnas skilsmässa blev mamman ihop med David Bowie; rockens främste kameleont, som då var inne i sin Thin White Duke-fas. Den unge Slash kunde inte ha haft en bättre läromästare när det gällde att förvandla sig själv till en figur.

Vid ett tillfälle tog det sig ett närmast komiskt uttryck. David Geffen träffade vid mitten av 1980-talet på Slashs mamma och frågade artigt hur det var med hennes son Saul.

– Det borde väl du veta, sa hon. Du skrev ju precis kontrakt med hans band.

Först då fick skivbolagsbossen veta att Saul Hudson med åren förvandlats till Slash (döpt av skådespelaren Seymour Cassel som förklarade att det betydde ungefär samma sak som ”hustler”). Att Geffen inte hade känt igen honom tidigare är inte så märkligt. Få människor har sett särskilt mycket av Slashs ansikte sedan han började spela rockmusik.

Den look som Slash utvecklade – luggen över ögonen, solglasögon dygnet runt och höften långt framskjuten bakom gitarren – berodde mycket på hans blyghet.

Han använde utseendet och instrumentet för att ha något att gömma sig bakom, men resultatet blev att han skapade världens kanske mest kända persona.

Frågan är om Guns N’ Roses skulle ha blivit så stora om de inte hade sett ut som seriefigurer. Omslaget till Appetite for Destruction pryddes av ett kors med fem dödskallar som föreställde bandmedlemmarna. Trots att de saknade både hud, ögonfärg och anletsdrag var de lätta att känna igen. Guns N’ Roses var på sätt och vis som ett pojkband. Det fanns en medlem för alla smaker.

Dregen har en teori om varför Guns N’ Roses blev ett av de sista banden där folk i allmänhet kände till namnen på bandmedlemmarna.

– Det gällde förstås särskilt Slash, säger Dregen. Min morsa har ingen jättekoll på Guns N’ Roses, men till och med hon vet ju vem Slash är. Efter dem har det inte kommit några sådana band. Den stora anledningen är nog att Guns N’ Roses var det sista LP-bandet. De där stora omslagen gav en sådan impact, för man satt där och lyssnade i sina hör-lurar medan man stirrade på bilderna i konvolutet. Det var ju som hjärntvätt. Försök att åstadkomma något liknande genom Itunes, det är helt omöjligt.

Det var som att träffas av ett basebollträ i bröstet, ”men svingat inifrån”, har han berättat efteråt. Därefter fylldes synfältet av ett blått sken.

Det var den 10 september 2001 och Slash skulle precis spela ett solo när det hände. Han stod på scenen i Madison Square Garden i New York, där han deltog i Michael Jacksons storslagna 30-årsfirande som artist.

Det var, som alltid när Michael Jackson var inblandad, spektakulära shower. Bland deltagarna fanns alla från Marlon Brando till Liza Minnelli och Jamie Foxx. Biljetterna kostade upp till 5 000 dollar.

Det kändes som om bröstkorgen skulle sprängas men Slash lyckades hålla masken och genomföra framträdandet, trots att samma sak inträffade flera gånger under kvällen.

När man ser filmbilderna från galan är det lätt att konstatera att något är fel. Under Beat It står Slash och trycker mot en vägg, och det ser inte ut som att det är för att han bara vill lämna plats åt dansarna.
Efteråt har han kallat de där inre stötarna för en påminnelse om livets skörhet. Och han hade upplevt dem tidigare.

Under våren samma år hade Slash’s Snakepit – det band som han grundade 1994 när de inre slitningarna i Guns N’ Roses blev för stora – tvingats dra sig ur en förbandsturné för AC/DC. Det mumlades något om Slashs hälsoproblem, men först i efterhand stod det klart hur illa det hade varit. På grund av drickandet och det hårda levernet hade Slashs hjärta svällt så mycket att det riskerade att sprängas.

När han togs in på sjukhuset gav läkarna honom i princip bara några veckor att leva. Men han repade sig efter att ha fått en pacemaker, en liten defibrillator, inopererad i bröstkorgen. Det var den som slog till inne i bröstet. Så fort hjärtslagens frekvens förändrades fick Slash en elstöt. Det inträffade gång på gång under den efterföljande turnén med Slash’s Snakepit.

Hela händelseförloppet blev förstås en tankeställare. Men hälsoproblemet hanterades ändå på ungefär samma sätt som Slash beskrev säker sex under de värsta aids-åren på 1980-talet: ”Man ber till Gud och håller tummarna.”

– När läkarna berättade hur allvarliga problem jag hade skärpte jag förstås till mig, säger Slash. I alla fall till dess att jag inte längre hade allvarliga problem, för då återgick ju saker och ting till det normala.

Och det som var normalt för Slash skulle för oss andra kategoriseras som rent missbruk.

Episoden på Madison Square Garden var kulmen på en fem år lång karriär- och känslomässig svacka. 1996 hade Slash hoppat av Guns N’ Roses; trött på de ständiga grälen med Axl Rose. Befrielsekänslan efter avhoppet varade inte länge. Han turnerade med bandet Slash’s Blues Ball och återbildade sedan Slash’s Snakepit, ett gammalt sidoprojekt. Men livet kändes riktningslöst och han beskriver perioden som ett enda långt, glädjelöst, ensamt party.

– Man brukar tala om John Lennons ”Lost weekend”. Well, i mitt fall handlade det om fem år. När jag hoppade av Guns var jag i väldigt dåligt skick. Jag blev den där sortens människa som alltid hade en massa kola i fickan och aldrig gick utanför dörren utan en literflaska vodka i ena handen. Jag hade all frihet i världen, men gjorde inte ett skit av den, säger han.

Dan Katz är legitimerad psykolog och psykoterapeut och har själv en bakgrund i musikbranschen. Han har lång erfarenhet av kreativa människor och deras problem, och säger att Slashs negativa spiral är allt annat än originell.

– Det är egentligen samma sak som att lämna vilken framstående position som helst, säger han. Det spelar ingen roll om du är rockgitarrist eller vd på ett börsbolag. Du går från en tillvaro där det händer väldigt mycket, där du har dina kontakter, får enorm uppmärksamhet och alltid är i blickfånget. När man lämnar det hamnar man lätt utanför. Vilken människa som helst kan egentligen få en depression om hon hindras från att göra det hon tycker är meningsfullt och stimulerande.

Särskilt svårt kan det vara i perioder efter turnéer.

– Man är hela tiden extremt stimulerad. Man uppträder varje kväll, byter miljö hela tiden och håller ett högt tempo. Inledningsvis kan det vara skönt att landa efter en sådan period, men man måste snabbt hitta andra rutiner, annars börjar man sova länge på morgnarna och gå omkring och dega. Sedan kanske man inte mår bra över huvud taget, som när man spelar i ett dysfunktionellt band, och då söker man nya kickar för att slippa tänka på det. Och när man är hemma är det lätt att börja grubbla igen.

Slash slutade dock aldrig jobba, och försvann därför aldrig ur det populärkulturella medvetandet. Han var fortfarande gitarrist för sin hatt, men mer intressant som gästartist än som sig själv. Intresset för hans eget material var relativt svagt. Men han lyckades, efter omständigheterna, hålla sig förvånansvärt sysselsatt.

– Jag har alltid satt någon sorts ära i att befinna mig så nära gränsen som det bara är möjligt men ändå få saker gjorda, och kunna jobba. Min största passion har alltid varit musiken. Om missbruket eller några andra aktiviteter hade stått i vägen skulle jag förstås ha lagt av, men jag blev i stället väldigt duktig på att kombinera missbruk med musikskapande. Och fortsatte alltså med den kombinationen under en väldigt, väldigt lång tid, säger Slash och kliar sig på underarmarna.

Det förflutna kom ikapp honom på allvar 2004. När Slash och de två gamla Guns N’ Roses-kollegorna Duff McKagan och Matt Sorum bildade bandet Velvet Revolver var det förstås ofrånkomligt att ämnet Guns N’ Roses dök upp i intervjuerna.

Två originalmedlemmar och bandets andra trummis spelade tillsammans igen. Dessutom hade de fått hjälp av gitarristen Izzy Stradlin, och närmare en återförening än så gick knappast att komma. I alla fall inte utan Axl Rose.

Så fort det blev klart att gruppen letade efter en permanent sångare drog sig Izzy Stradlin ur projektet, enligt uppgift på grund av att han helt enkelt hade fått nog av just den sortens människor efter åren i Guns N’ Roses. Till slut blev det Scott Weiland från Stone Temple Pilots – känd som en strulig, komplicerad och obotlig missbrukare – som blev sångare.

– Visst hade Izzy blivit avskräckt efter allt som hände med Guns N’ Roses, säger Slash. Men det är också väldigt svårt att hitta en sångare. Och det handlar inte om att de är så särskilt komplicerade, även om de ofta är…

Slash lutar sig fram i soffan och gör citattecken i luften.
– …”stora personligheter”. Men att faktiskt hitta en som är bra på riktigt, det tar en helvetes massa arbete i anspråk. Jag har letat efter sångare av och till sedan jag var femton år och resultatet är en allt annat än vacker historia.

Arvet från Guns N’ Roses komplicerade tillvaron för Velvet Revolver. Slash hade inte talat med Axl Rose på många år, men befann sig nu mitt i ett offentligt och långdraget storgräl.

– Helt plötsligt konfronterades jag med press och medier på ett sätt jag inte gjort sedan jag hoppade av Guns N’ Roses. Jag fick väldigt många frågor om det förflutna och hävde ur mig en massa negativa saker. Det var ogenomtänkt. Jag var inte riktigt beredd på alla negativa känslor som dök upp när de där frågorna ställdes. Men är det inte helt otroligt? Att sluta på sitt jobb men ändå tvingas svara på frågor om det tjugo år senare! Det är förstås smickrande på något sätt, men faktum är att Guns N’ Roses förmodligen var en av de saker som orsakade mest problem under Velvet Revolvers hela existens. Och det var till stora delar mitt fel.

Guns N’ Roses enigmatiska frontman var inte sen att ge svar på tal. ”Slash borde inte ha varit med i Guns över huvud taget”, sa han i en intervju. ”Personligen ser jag honom som en cancersvulst.” Efter att Slash och resten av originalmedlemmarna hoppat av Guns N’ Roses hade Axl Rose drivit bandet vidare med en ny uppsättning musiker. När Slash befann sig i Las Vegas samtidigt som Axl Roses nya Guns N’ Roses framträdde i staden förbjöds han att närvara vid konserterna.

– Resultatet blev en sorts snöbolls-effekt som gjorde hela sagan om Guns N’ Roses än mer infekterad, säger Slash. Och det fortsatte fram till vår andra stora turné, då jag helt enkelt slutade att svara på frågor om Guns. Men då var skadan redan skedd.

Velvet Revolver existerade i fyra år. Nyligen återförenades bandet för en välgörenhetsspelning för att hjälpa familjen till en gemensam vän, men annars gör Slash ingen hemlighet av att han i dag har väldigt svårt för Scott Weiland.
För även om Slash själv trillade dit under Velvet Revolver-åren och började missbruka det morfinliknande preparatet OxyContin, så var det sångarens personliga problem som fick bandet att till slut lägga ned 2008.

Med tanke på att han har startat band med två struliga sångare känns det befogat att fråga om Slash har en särskild dragning till destruktiva relationer. I alla fall med sina sångare?

– Det där är en väldigt, väldigt djup fråga…
Ansiktet stelnar till. Slash blir tyst och hela hans kropp signalerar att det är dags att byta ämne.

En kort biltur från studion på Melrose Avenue ligger Lucy’s El Adobe Café. Med Los Angeles-mått mätt är det en gammal krog, och när vi kommer dit för att äta lunch berättar Slash att det länge varit ett favorithak för skådespelare och musiker. Han brukade gå hit med sina föräldrar redan som barn.

Det är inte särskilt förvånande att han trivs. Belysningen är så dämpad att någon skulle kunna stycka en kropp i båset bredvid utan att det skulle bekomma oss det minsta. Den äldre servitrisen, vars ögon givetvis vant sig vid dunklet, hälsar familjärt på Slash och lämnar över ett par menyer.

Slash ger dem till oss och beställer vant en kombinationstallrik med tacos och burritos, plus lite nachos och guacamole på det.

Han tar av sig glasögonen, och blir i samma stund både personligare och gladare. Som att han bara genom den gesten lämnar sin persona bakom sig.

Medan vi väntar på maten småpratar han om sina BMX-dagar, då hans gäng brukade dela pooler med stadens skejtare. Slash var väldigt lovande, han vann tävlingar och fanns med på ett hörn i den generation som kom efter skateboardstjärnorna Tony Alva, Jay Adams och Stacy Peralta.
– Vi hängde ofta på samma ställen, men när de dök upp drog man sig respektfullt tillbaka. De var rika och berömda i våra ögon, säger han.

Slashs arbetstempo har ökat markant sedan han 2006 bröt med sitt gamla leverne. Hans nya, hälsosammare livsstil (där snusandet är en viktig del) beror inte bara på att Velvet Revolver lade ner och att han blev förälder. Det handlar också om varumärkesvård.

Guitar Hero III fick Slash att inse sitt eget värde – och vikten av att bevara det. När Velvet Revolver lade ner blev det ytterligare ett incitament till skärpning. Den siste gitarrhjälten klarade sig uppenbarligen bra på egen hand – det behövdes inga andra.

Däremot behövde Slash kunna lita på Slash.

– Folk hade förstås svårt att ta mig på allvar på grund av min image. Den blev ett stigma, och det var ett faktum som hjälpte mig att bli nykter. Dessutom är det rätt tråkigt och utmattande att hela tiden jaga kickar. Det är fullt möjligt att tröttna på den livsstilen. Det gjorde jag, även om det tog väldigt lång tid innan jag gav efter för tanken att det fick vara slut på festandet.

– Sedan har jag ju inte heller något att luta mig mot. Jag har inte Guns N’ Roses, jag har inte Velvet Revolver, jag har inget egentligt skivbolag, inga stora managers eller någon sådan skit. Jag skulle inte klara av den här situationen om jag gick på heroin och drog i mig en flaska whiskey om dagen. Sedan har det förstås med mina söner att göra, säger han.

Han petar med gaffeln i den tomma tallriken. Slash har två söner tillsammans sin fru Perla Ferrar – London Emilio och Cash Anthony, 9 och 7 år.

– Jag växte upp bland ungar vars föräldrar var riktiga stoners. Jag vet hur mina kompisar hade det, och jag ville verkligen inte bli den sortens förälder.

Slash säger sig ha blivit mer kreativ som nykter. Mellan hans två soloskivor har det gått knappt två år.
– En stor fördel är förstås att jag kommer ihåg vad jag spelade kvällen innan. Men framför allt har missbruket ersatts av arbete. Jag har blivit arbetsnarkoman i stället. De tendenserna har alltid funnits, men i dag har de blommat ut. Jag är med familjen eller jobbar, det finns inte plats för något annat i mitt liv.

I dag inser Slash förstås att han aldrig kommer att bli fri från sitt förflutna. När vi ses spekuleras det för fullt om vad som kommer att hända när Guns N’ Roses väljs in i Rock and Roll Hall of Fame senare i april. Att alla gamla bandmedlemmar ska närvara vid ceremonin är redan klart, men kommer de att göra som Led Zeppelin och återförenas på scenen?

Slash rycker på axlarna.

– Vi kommer att vara där, något annat har inte sagts. Jag är förstås otroligt smickrad över att vi blivit invalda, men samtidigt begriper jag inte riktigt varför folk är så till sig. Det är väl bara några snubbar i ett rum som har bestämt sig för att ge oss ett pris. Märkvärdigare än så är det inte. Jag har inte haft någon kontakt med Axl och har ingen aning om vad som händer när vi ses igen.

Det är förmodligen ingen idé att hoppas på en återförening. Någon månad efter Rock and Roll Hall of Fame-galan väntar antagligen en rättegång. Axl Rose har nämligen stämt Activision, företaget bakom Guitar Hero III, på tjugo miljoner dollar för att de använt sig av låten Welcome to the Jungle.

Den rätten hade företaget visserligen förhandlat sig till, men Axl Rose var inte medveten om i vilken utsträckning spelet skulle fokusera på hans gamla gitarrist och nemesis. Enligt Rose ingick det i överenskommelsen att Slash inte skulle förekomma i spelet.

Guns N’ Roses var ett av de sista stora banden innan nedladdningen tog över och förändrade musikindustrin i grunden.

När de stod på toppen av sin karriär gick det fortfarande att tjäna ofantliga pengar på såväl skivor som turnéer. När Slash tänker tillbaka på den tiden tystnar han och funderar ett långt tag innan han säger:

– Jag är tacksam över att ha fötts när jag blev född. Jag är tacksam att jag fått uppleva allt jag fått uppleva. Jag föddes mitt i rockens gyllene era, och växte dessutom upp i den miljön. Därefter lyckades jag vara med och starta ett band som spelade en extremversion av all den musik jag älskat som ung. Så jag är oerhört stolt över att ha varit med om det, även om det var precis i slutet av den där perioden. För det är verkligen inte likadant nu.

Men varför tror han att fascinationen för honom består? Hur kommer det sig att hans musik hamnar högt på försäljningslistorna och hans image lockar fans som är födda flera decennier efter att han inledde sin karriär?

– Låt oss vara på det klara med en sak, säger han med eftertryck. Det finns inte särskilt många gitarrister kvar över huvud taget, punkt slut. Allt mer rockmusik görs på maskiner, och de som fortfarande använder sig av gitarrer nöjer sig mest med att mangla. Det är det som är populärt och det är inte nödvändigtvis dåligt. Men det är svårt att hitta någon med personlig ton. Därför är jag på sätt och vis verkligen den sista gitarrhjälten.

– Men det handlar inte bara om spelandet och tonen; dagens rockband består sällan av riktiga personligheter. Grungen var nödvändig och bra och gav oss några riktigt bra band. Men genom sitt ideal banade den också väg för en massa ansiktslösa grupper. Tanken var, precis som med punken, att det skulle framstå som om banden bestod av helt vanliga killar från gatan. Tyvärr blev resultatet att nästa våg verkligen bestod av vanliga killar från gatan. Jag vet inte om någon verkligen ville ha det på det viset, men det är där vi är i dag.

Sedan drar han återigen på sig sina solglasögon, lägger in en ny prilla och reser sig upp. Arbetet kallar.