Fotbollsekonomi -
Spelet vid sidan av planen

Pengarna har strömmat in i toppfotbollen. Men i takt med att klubb efter klubb har tagits över av miljardärer – oligarker, shejker, emirer, finansmän och hela stater – står allt fler med övertrasserade konton. Hur är det möjligt?

Pengarna har strömmat in i toppfotbollen – men allt flera miljardärägare står med övertrasserade konton.

Den sena augustieftermiddagen höll just på att gå över i kväll när två företrädare för FC Barcelona äntrade lobbyn till ett av Monte Carlos mest exklusiva hotell. De var på plats för att göra en deal med tyska Borussia Dortmund om en av Europas mest talangfulla unga spelare: den franske anfallaren Ousmane Dembélé.

Säsongen 2017–2018 hade just startat. Av sommarens transferfönster – den tid då spelare får byta klubbar – var det bara dagar kvar.

Hemma i Barcelona hade klubbledningen satt upp en strategi och ett pris inför förhandlingarna: i deras ögon var Dembélé värd motsvarande 770 miljoner kronor. Hur hårt Dortmund än skulle trycka på för en högre summa skulle de hålla emot.

Det var bara det att även tyskarna visade sig ha en strategi.

När Barcelonas företrädare nådde sviten som deras tyska motsvarigheter hade bokat, förklarade tyskarna att de hade ett flyg som de var tvungna att ta, och att de därför inte hade tid med vare sig kallprat eller förhandling. Om Barcelona ville ha Dembélé, förklarade de, var prislappen lite drygt 1,5 miljarder kronor – alltså nästan dubbelt upp mot katalanernas uppskattning. Det skulle göra den 20-årige fransmannen till fotbollshistoriens näst dyraste spelare efter Neymar, den brasilianske megastjärnan som ett par veckor tidigare hade lämnat just Barcelona för Paris Saint Germain, för drygt 2,2 miljarder kronor. Dortmund var därmed väl medvetna om att Barcelona hade kapital att spendera efter Neymaraffären.

När Barcelonas president Josep Maria Bartomeu blev uppringd och fick höra om Dortmunds prislapp på Dembélé blev han först som förstummad. Sedan kände han pressen, inte minst från fansen. De krävde att klubben fyllde luckan som hade uppstått efter kronjuvelen Neymar. Nästa chans att knyta till sig Dembélé skulle vara först under vinterns transferfönster om fyra månader, men om Dembélé fortsatte att prestera i Dortmund skulle priset kunna gå upp ännu mer. Än värre vore om någon konkurrent skulle komma in och sno åt sig den unge talangen framför ögonen på honom. Bartemeu kände att han var tvungen att visa handlingskraft, kosta vad det kosta ville.

Barcelonapresidenten gick därför genast Dortmund till mötes och kom överens om en transfersumma på lite drygt 1 miljard kronor, plus 400 miljoner i lättåtkomliga bonusar: för var 25:e match Dembélé spelade för Barcelona skulle exempelvis 50 miljoner kronor slussas till Dortmund.

Det var gigantiska summor i omlopp, även för en av världens rikaste klubbar. Eller hur var det med den saken?

I vintras, lite drygt tre år efter Ousmane Dembélé-affären, kom FC Barcelona att för första gången toppa det multinationella revisions- och konsultnätverket Deloittes årliga lista över världens rikaste klubbar efter intäkter, med sina drygt 627 miljoner kronor för säsongen 2019/2020.

Samtidigt kom uppgifter från spanska sporttidningar om att den medlemsägda klubben hade dragit på sig skulder på svindlande 12 miljarder kronor, som snart måste betalas.

Hade det under de här åren uppstått en spekulationsbubbla i toppfotbollen – redo att när som helst spricka?

För att förstå dagens pengarullning inom toppfotbollen behöver bandet backas tillbaka till Milano i mitten av 1980-talet.

Då tog finansmannen – och senare italienske presidenten – Silvio Berlusconi över AC Milan, vid tiden en klubb i såväl sportsligt som ekonomiskt fritt fall. Berlusconi hade gjort sig en förmögenhet på lokala fastighetsaffärer och skapat sig ett namn som ägare till tidningar och kommersiella tv-kanaler.

Visst var Berlusconi fotbollsintresserad och visst var Milan hans lag – men mer än något annat hade han i övertagandet av klubben sett en möjlighet att tjäna pengar, främst på de i hans ögon undervärderade tv-rättigheterna.

Men för att nå de stora pengarna krävdes stora förändringar. Berlusconi älskade usa och den air av glamour som kom med Hollywoodfilmer och favoritartisterna Frank Sinatra och Nat King Cole. Med inspiration från amerikansk showbusiness ville Berlusconi förvandla AC Milan till något mer varaktigt än de 90 minuter då laget spelade sina ligamatcher på söndagarna. Under honom skulle AC Milan bli till en livsstil. Berlusconi kom därför att starta tidningen Forza Milan och öppnade strax därefter en souvenirbutik nära den världsberömda Domen i centrala Milano.

Det var gigantiska summor i omlopp, även för en av världens rikaste klubbar. eller hur var det med den saken?

Intäkterna ökade. Snart slog klubben rekord, med över 60 000 sålda säsongsbiljetter till lagets hemmamatcher.

Nu saknades bara en sista pusselbit. För att värdet på tv-rättigheterna skulle fortsätta att öka upplevde Berlusconi att spelet på fotbollsplanen var tvunget att bli mer underhållande – och målrikt. Efter en defensivt präglad fotboll under första halvan av 1980-talet låg målsnittet i den italienska ligan på bara två mål per match. Berlusconi bestämde sig för att anställa Arrigo Sacchi, en tränare som delade den nye ägarens offensiva spelfilosofi. Han värvade de tre nyblivna nederländska europamästarna Marco Van Basten, Ruud Gullit och Frank Rijkaard till sitt alltmer stjärnspäckade lag. Priset för trion landade på den i dag blygsamma totalsumman 100 miljoner kronor.

AC Milan reste sig ur askan och vann såväl ligan säsongen 1987–1988, som två raka Europacupvinster åren därpå. Mitt i segervimlet sågs en segerrusig Berlusconi själv lyfta pokalen över sitt bakåtslickade hår.

Precis som Berlusconi hade förutspått kom tv-rättigheterna till Serie A mellan 1982 och 1988 att öka med 50 gånger sitt värde. Men trots att Milan hade vunnit två raka titlar i den cup som skapats för Europas mästarlag, som var en ren utslagsturnering, var Berlusconi orolig över alla miljoner som skulle förloras om Milan åkte ut tidigt.

Han vände sig därför till det europeiska fotbollsförbundet Uefa och gav ett förslag på en säsongslång turnering. Till 1992 års säsong ersattes därmed Europacupen av Champions League, som med sitt gruppspelsformat garanterade minst sex intäktsbringande matcher för alla kvalificerade lag. Själv såg Berlusconi till att köpa tv-rättigheterna till den nya turneringen via sitt kommersiella tv-nätverk Mediaset.

Vid den här tiden hade Berlusconi även fått det djupt konservativa fotbollsorganet International Football Association Board, ifab, på sin sida. Efter världsmästerskapet i Italien 1990, där det krävdes två utvisningar och en straff för att Västtyskland till slut skulle få hål på Diego Maradonas Argentina, bestämde sig ifab för att se över reglerna för en mer underhållande fotboll. Offsideregeln ändrades i favör till det anfallande laget, målvakten fick inte längre ta upp bakåtpassningar med händerna, och systemet med att belöna det vinnande laget med tre poäng i stället för två, som redan hade introducerats i England, började användas världen över.

I England bröt också lagen i den högs-ta divisionen sig loss från de övriga för att ta en större del av den allt växande kakan tv-pengar. Ligan döptes om till Premier League, och Rupert Murdochs Sky gick in och lade beslag på tv-rättigheterna för 2 miljarder kronor.

Fotbollsjournalisten Olof Lundh, som länge har följt ekonomin bakom fotbollen, menar att det var en ren tillfällighet att Champions League och Premier League startades under samma säsong – men att det låg i tiden.

– Premier League och Champions League var på var sitt håll skapade av samma skäl: mer pengar. De som köpte de här olika rättigheterna, som Skys Rupert Murdoch, Mediasets Silvio Berlusconi och TV3:s Jan Stenbeck, hade alla förutsett det här teknikskiftet, som handlade om att de statliga tv-monopolen nu kunde utmanas och besegras. Före många andra hade de sett den kommersiella potentialen i att via sport få folk att skaffa parabol och kabel-tv, och på så vis få fart på sina tv-kanaler.

För att värdet på tv-rättigheterna skulle öka upplevde Berlusconi att spelet på fotbollsplanen var tvunget att bli mer underhållande.

Under den första Premier League-säsongen 1992–1993 skrev Manchester United ett A-lagskontrakt med en blyg 17-åring i mittbena, som ansågs vara en av de största talangerna i klubbens ungdomslag. Det blev dock inga spelminuter i ligan vare sig under den första eller andra Premier League-säsongen för den unge talangen, som kom att lånas ut till Preston i andradivisionen. Det var vid den här tiden svårt att se hur David Beckham, som den unge talangen hette, skulle kunna bli ett meganamn.

Men det dröjde inte länge förrän han lyste starkare än någon annan stjärna i Premier League. Det handlade dels om Beckhams otroliga frisparkar och inlägg, och förmågan att slå 50 meter långa crosspassningar lika precist som den jämnårige Tiger Woods slog sina inspel på golfbanan. Men än mer för att han vid sidan av planen blev fotbollsvärldens första modeikon, med ett varumärke värt miljarder.

– David Beckham och allt han stod för kom fram vid helt rätt tidpunkt, säger den brittiske The Guardian-fotbollsjournalisten och författaren James Montague, känd för hur han utifrån ett ekonomiskt, samhälleligt och historiskt perspektiv skriver mer om det som sker vid sidan om planen än på den.

– Att som Beckham vara större än sitt lag var i sig inget nytt. Titta bara på Maradona, som under sin tid i Napoli var större än hela Neapel. Det handlade snarare om hur Beckham blev större än sina lag. Det bottnade i tidsandan, där Premier League med Skys intåg fick en ny lyster. Internet var på uppgång, världen var mer sammansatt. Det gjorde att Beckhams nya mansideal, med ständigt nya frisyrer, hårfärgningar, tatueringar och klädval – oavsett om han bar sarong eller mer traditionella kostymer från de stora modehusen – spreds blixtsnabbt, säger Montague och fortsätter:

– Man skulle kunna säga att Beckham blev den första fotbollsinflueraren. Genom sitt varumärkesbyggande fick han fotbollen att nå folk som aldrig tidigare hade intresserat sig för fotboll. Det var ganska talande att han efter sin karriär, i Netflixdokumentären Into the Unknown, blev tvungen att åka djupt in i Amazonas för att inte bli igenkänd. Han blev extremt värdefull såväl för Premier League och Champions League, som för fotbollens framväxt i stort.

En stor del av Beckhams genomslag kom också av den välbevakade relationen och senare giftermålet med Victoria ”Posh Spice” Adams. Författaren och popkulturjournalisten Annah Björk, själv ett Spice Girls-fan under 1990-talet, menar att David Beckham, och i förlängningen även Manchester United och Premier League, ”smittades av en popkulturell status via Victoria”.

– Från att, i mina ögon, vara en av alla fotbollspelare som jag inte hade någon koll på, gick han till att bli en del av Victorias och Spice Girls universum. Han blev en del av popkulturen. För mig ökade hans värde från 0 till 100. Det låter kanske inte så radikalt i dag, men han visade att man kunde vara både fotbollspelare och samtidigt leka med mode. En modernare man med mjukare ideal, som flera gånger ställde sig bakom sin fru i stället för framför, säger Björk och fortsätter:

– Jag skulle inte säga att jag började följa Premier League. Men om någon frågade hejade jag definitivt på Manchester United, av den enkla anledningen att det var det enda lag jag hade en relation till. Och den relationen kändes för mig inte som sport utan som pop. Det blev coolt med Manchester United.

Säsongen 2002–2003 hade Premier League definitivt tagit över som världens främsta liga efter den tidigare dominanten, italienska Serie A. Under de tio år som hade gått hade siffrorna i tv-avtalen bara fortsatt att stegras, samtidigt som läktarna var fulla till sista plats. Det trots att biljettpriserna hade skenat med 312 procent sedan debutåret. Ligan såg ut att stå inför en boom, och lagen svämmade över av världsstjärnor.

Men den hårdnande konkurrensen om att nå topplaceringarna som ledde till spel i den lukrativa Champions League, hade fått allt fler klubbar att i spekulation dra på sig allt för stora kostnader. De stod nu med gigantiska skulder.

Genom sitt varumärkesbyggande fick han fotbollen att nå folk som aldrig tidigare hade intresserat sig för fotboll.James Montague,
brittisk fotbollsjournalist och författare.

Bland klubbarna med röda siffror fanns sydvästra Londons Chelsea – då ett lag strax under toppen. Våren 2003 stod de med skulder på närmare 200 miljoner kronor, som måste betalas inom sex veckor. Eftersom de redan hade spenderat alla pengar från den kommande säsongens tv-intäkter, kunde de inte lösa krisen med att låna mer pengar.

Räddningen kom i form av finansmannen Roman Abramovich. Den ryskisraeliske Abramovich var då helt okänd. Det enda som de brittiska medierna hade lyckats snappa upp var att han blivit en av Rysslands rikaste efter att ha sålt sin andel av oljebolaget Sibneft till Gazprom. Han var även guvernör i Tjuktjien, en frusen avkrok i nordostligaste Ryssland, där temperaturen om vintrarna kan sjunka till 50 minusgrader.

När Abramovich köpte Chelsea ville han ha en snabb deal. Redan efter 15 minuter ska allt ha varit klart. Efter att ha betalat av klubbens skulder spenderade han de kommande sex veckorna hisnande 2 miljarder kronor på nya spelare.

Två år senare vann Chelsea ligan för första gången på 50 år, vilket direkt följdes upp med ytterligare en ligatitel, samt en final i Champions League. Den förlorades dock till Manchester United efter straffar.

Budskapet var tydligt: för att andra klubbar skulle hänga med i utvecklingen skulle de bli tvungna att följa med upp på oligarken Abramovichs nivåer.

2008 köpte shejk Mansour bin Zayed Al Nahyan, en medlem av Förenade Arabemiratens kungahus, Manchester City via investmentbolaget The Abu Dhabi United Group for Development and Investment. Det följdes av att Qatars emir, Tamim bin Hamad bin Khalifa Al Thani, tre år senare köpte 70 procent av Paris Saint-Germain via Qatar Investment Authority. Strax därefter avancerade båda klubbarna till Europatoppen, med ligatitlar, inhemska cuptriumfer och klippkort till slutspelet i Champions League.

– Ägarna till Chelsea, Manchester City och Paris Saint-Germain, har gått in i fotbollen av olika anledningar. Men det de har gemensamt är att de – till skillnad från Berlusconi med AC Milan – inte främst är ute efter att tjäna pengar, säger James Montague.

Häromåret skrev Montague reportageboken The Billionaires Club: The unstoppable rise of football’s super-rich owners. I den tittar han närmare på de miljardärer som köper upp europeiska fotbollsklubbar, och hur olika motiven har varit för de ryska oligarkerna, de arabiska shejkerna respektive de asiatiska och amerikanska affärsmännen.

– Roman Abramovich har aldrig erkänt det, men många menar att det är ganska uppenbart att han köpte Chelsea som ett slags försäkring för sin förmögenhet, säger Montague, och hänvisar till hur flera andra oligarker av olika mörka anledningar har blivit av med alla sina tillgångar, fängslats eller till och med mördats.

– När det kommer till Manchester City och Paris Saint Germain, har ingen funnit dokument från Förenade Arabemiraten eller Qatar där det svart på vitt står att uppköpen är sportswashing – alltså ett sätt att manipulera världen till att få en bättre bild av de odemokratiska gulfstaterna. Även om det är uppenbart att det är huvudmotivet.

Många menar att det är ganska uppenbart att han köpte Chelsea som en slags försäkring för sin förmögenhet.James Montague,
brittisk fotbollsjournalist och författare.

Under de här expansiva åren hade det europeiska fotbollsförbundet Uefa sett hur allt fler klubbar gick med förlust. I en undersökning från 2009 kom det fram att så många som 655 europeiska proffsklubbar hade gjort en förlust året innan. Bara de tjugo Premier Leagueklubbarna hade skulder på totalt 35 miljarder kronor. 2010 blev Portsmouth, som första Premier League-klubb, till och med tvingat till degradering, efter att deras skuldberg hade vuxit till 1,5 miljarder kronor.

I ett försök att stoppa den negativa utvecklingen – och för att förhindra att privata miljardärer skulle fortsätta att driva på genom att gå in i en klubb och värva spelare med pengar ur egen ficka – införde Uefa till säsongen 2011–2012 Financial Fair Play. Klubbarna skulle inte längre få köpa spelare för mer pengar än de hade i tillgångar.

Det blev enligt James Montague en tandlös lag. Han exemplifierar med hur Manchester City fc via dotterföretaget City Football Group rundade reglerna genom att köpa in sig i klubbar i usa, Australien, Indien, Japan, Spanien, Uruguay, Kina, Belgien och Frankrike. På så vis, menar Montague, skapade klubben ett ”eget internt nätverk”.

– Om Manchester City skulle överskrida gränserna för hur mycket man får handla spelare för, kunde de i stället köpa spelaren till, säg, New York fc eller Melbourne City fc, för att därifrån låna in spelaren till Manchester City.

Han fortsätter:

– En annan väg – som även Paris Saint-Germain har gått – är att skriva upp summorna för sponsoravtalen från till exempel de flygbolag som är huvudsponsorer till klubbarna: Etihad respektive Qatar Airways. Flygbolagen har samma ägare som Manchester City och Paris Saint-Germain: Förenade Arabemiraten respektive Qatar. På så vis kan man få det att se ut som att man har ökat intäkterna, när man i själva verket bara har flyttat pengar mellan två interna konton.

Förra våren menade ändå Uefa att Manchester City hade brutit mot Financial Fair Play. Klubben hotades av ett två års förbud mot att delta i Champions League och 300 miljoner kronor i böter. Men allt stannade till slut ’’bara’’ vid en bot på 100 miljoner kronor

– När Manchester City äntrade de här rättegångarna hade man kanske tio gånger fler och skickligare advokater än Uefa. Det kan nästan bara gå på ett sätt när man, som Manchester City, vars styrelse består av några av världens mest slipade affärsmän, är uppbackade av en stat med så stora finansiella muskler som Förenade Arabemiraten.

Montague berättar vidare om hur snabbt de nya miljardägarna normaliserats i fotbollsvärlden.

– Under de första åren talades det hånfullt om Chelsea som ”Chelski”.När Manchester City och Paris Saint-Germain för första gången ställdes mot varandra i Champions League kallades mötet skämtsamt för ”El cashico” och ”Oil Firm”, vilket var blinkningar till ”El clásico” och ”Old Firm”, de klassiska mötena i Spanien och Skottland mellan Real Madrid och Barcelona respektive Glasgow Rangers och Celtic. Men i dag det talas allt mer sällan om att klubbarna ska ha köpt sina troféer via ekonomisk doping.

Det tydligaste exemplet på den här normaliseringen, menar Montague, är Newcastle – ett lag som under de senaste åren har pendlat mellan de två högsta divisionerna. I höstas var fansen öppna för en försäljning av klubben från den brittiske ägaren Mike Ashley till den saudiske kronprisen Mohammed bin Salman.

– Newcastlefansen drömmer här, helt utan etisk kompass, att detta ska leda till att deras klubb tar samma resa som Manchester City till den europeiska toppen. Det visar om något hur få fans det är som i slutändan bryr sig om vem som äger klubben, så länge den vinner pokaler.

För att hålla sig uppe i den absoluta europeiska fotbollstoppen krävs det nu med andra ord att du som klubb måste mäta dig med Qatar och Förenade Arabemiraten, två av världens rikaste stater.

Det är främst detta, menar fotbollsekonomen Kristof Vogel, som har lett till den lätt hysteriska utvecklingen av spelarmarknaden.

– Det har skett en kapprustning likt den då usa och Sovjetunionen under kalla kriget spenderade i kapp på kärnvapen. De relativa förhållandena länderna emellan förändrades inte så mycket, fram till dess att usa spenderade så mycket att Sovjetunionen inte längre kunde hänga med, eftersom usa var så mycket rikare.

Det är det här, menar Vogel, som har hänt med Barcelona. De har försökt spendera i kapp med Manchester City och Paris Saint Germain – vilket har lett till att klubben nu står med nästan 12 miljarder kronor i skulder.

– På intäktssidan ser Barcelona mycket riktigt ut att tillhöra toppen i Europa. Men vad som inte framgår av Deloittes rankning över världens rikaste klubbar, är vad klubbarna gör med pengarna och vad resultatet blir. Barcelona har haft dålig kontroll på sin ekonomi och har spenderat mycket av sina pengar på spelare som inte har presterat som förväntat – som Ousmane Dembélé, Antoine Griezmann och Philippe Coutinho. När resultaten på planen har uteblivit, har man bara fortsatt att värva.

– Om man, som i Barcelonas fall, värvar en spelare för 1 miljard kronor, räknas inte det som en kostnad på en gång. Förvärvet aktiveras som en tillgång på klubbens balansräkning och kostnaden skrivs i stället av under kontraktslängdens tid. Om man värvar till exempel Dembélé för 1 miljard kronor, blir den årliga kostnaden – om han har ett femårskontrakt med Barcelona – 200 miljoner. Du kan därmed värva fem spelare för 1 miljard kronor utan att den faktiska årliga kostnaden blir större än 1 miljard kronor per år. I resultaträkningen har det därmed ändå sett förhållandevis bra ut. Fram till det senaste bokslutet.

De ökade utgifterna syns däremot mer tydligt på balansräkningen i storleken på Barcelonas spelarkontrakt, menar Vogel. 2016 hade Barcelona 2 miljarder i spelarkontrakt aktiverade som en immateriell tillgång på balansräkningen. Fyra år senare hade de tillgångarna vuxit till 6 miljarder kronor. Barcelona finansierade det genom att få kredit från de klubbar som de hade köpt spelarna ifrån. Den 30 juni 2020 hade Barcelona skulder till andra klubbar på drygt 3,5 miljarder kronor.

Allt har lett till en viss spekulationsbubbla inom fotbollen, menar Vogel. Under lång tid följde transferpriserna utvecklingen för de kommersiella intäkterna, vilka har haft en årlig ökning på 7–10 procent. Men för tre–fyra år sedan, nästan exakt när Barcelona värvade Ousmane Dembélé, hände något. Sedan dess har transfersummorna för första gången ökat i snabbare takt än de kommersiella intäkterna.

– I stället för att bara titta till tv-avtal och sponsorer har klubbar börjat spekulera i spelarkontrakt, med en tanke om att den här prisökningen på fotbollsspelare bara ska fortsätta i all framtid. Om man köper en spelare för 100 miljoner nu, tänker man att samma spelare om två år ska säljas vidare för 150 miljoner.

Under de senaste åren har de höga övergångssummorna och lönerna för de allra största fotbollstjärnorna ofta motiverats med att tröjförsäljningen med spelarnas namn på ryggen snabbt har finansierat övergångarna.

En populär myt, enligt fotbollsekonomen Kristof Vogel.

– Det är en av de mest slitna klyschorna i fotbollsvärlden. De som tjänar pengar på tröjorna är tröjtillverkaren. Klubbarna får bara cirka 10 procent av försäljningen. Däremot kan ett kontrakt med en storstjärna få klubbarna att öka intäkterna i sponsoravtalen med tröjtillverkarna, säger han.

I vintras kom det ut att FC Barcelonas Lionel Messi, som enligt Forbes nu är världens högst betalde idrottare, 2016 skrev på ett avtal med den katalanska klubben värt motsvarande 5,5 miljarder kronor över fyra säsonger. Dessutom skulle han få kvittera ut en lojalitetsbonus på 400 miljoner kronor efter kontraktet – även om han under avtalstiden skulle lämna för en annan klubb.

Skyhöga avtal som de här motiveras i dag enligt Kristof Vogel främst med att klubbarna vid sidan av fotbollspelaren även betalar för den mediekanal som man får genom spelarens sociala medier.

– Pandemin kommer att vara som ett väldigt stort wake up call, när det plötsligt försvinner pengar från industrin och klubbarna behöver betala sina skulder. Många klubbar kommer att vilja bli av med spelare under de kommande transferfönstren för att få in pengar till skulder. Men om en majoritet av klubbarna sitter i samma sits med samma problem när alla vill sälja, då blir det panikförsäljning. När samma sak har skett på de finansiella marknaderna har vi sett stora prisfall.

Den 30 juni 2020 hade Barcelona skulder till andra klubbar på drygt 3,5 miljarder kronor.

Iapril tycktes det ändå som att nya pengaströmmar var på väg in i den europeiska toppfotbollen. Efter att rykten florerat i flera år, gick tolv av Europas största klubbar, däribland FC Barcelona, ut med ett pressmeddelande om att man ämnade lämna Champions League för en mer stängd liga av amerikansk modell: The Super League.

Idén till ligan var framtagen tillsammans med amerikanska storbanken jp Morgan. Bara själva medverkan i ligan skulle garantera grundarklubbarna 35 miljarder i startkapital att dela på. Därutöver skulle de globala medierättigheterna för ligan ha köpts upp av den brittisk-ukrainska multimiljardären Len Blavatniks streamingtjänst Dazn – rättigheter värda uppskattningsvis flera miljarder kronor per år.

Men efter massiva protester från en enad fotbollsvärld tvingades klubb-ägarna till reträtt. Det hann inte ens gå 48 timmar från det att idén hade spridits innan den hade lagts på is.

Olof Lundh menar att idén om en superliga ligger i linje med den allt mer ökande kommersialiseringen av toppfotbollen. Den är i sin tur i mångt och mycket ett resultat av den skenande utvecklingen på tv-rättighetsmarknaden. 2018 omsatte branschen kring tv-rättigheter 361 miljarder kronor, vilket enligt kommunikationsföretaget Ampere Analysis var dubbelt så mycket som sex år tidigare.

– I usa lägger tv-bolag var fjärde innehållskrona på sport, säger Lundh. Den bistra verkligheten för många tv-bolag, och även indirekt för intresserade tittare, är att direktsänd idrott är en av få saker som samlar tittare och får intresserade att betala dyra månadsabonnemang för att se sitt lag.

Det är detta, menar Lundh, som gör att priset på attraktiva rättigheter med tiden har ”stuckit i väg likt it-aktier kring millennieskiftet”. Bland dessa finns Champions League och Premier League-rättigheterna. Från att 1992 ha kostat Sky 2 miljarder kronor över fem år, får samma bolag nu betala 15 miljarder kronor per säsong. Här i Norden landade nyligen samma rättigheter på 24–25 miljarder kronor för sex år. De köptes av Nent Group, där Viasat och Viaplay ingår.

– Det är oerhört stora summor. Det här med tv-rättigheter är ett underbevakat område där man inte kan få fram saker utan anonyma källor. Det är en helt oreglerad marknad, en fullständig high chaparral, där avtal kan förnyas närhelst någon vill. Och den bara stiger och stiger i värde, utan någon tendens på avmattning. Ingen som man kan ana än i alla fall, säger Olof Lundh.

James Montague suckar när The Super League kommer på tal.

– Tvärtemot vad man kanske skulle kunna tro är det inte oligarkerna och shejkerna som driver på, utan det ökade amerikanska inflytandet inom den europeiska klubbfotbollen, säger han.

Montague poängterar att klubbar i Frankrike, Italien, Spanien och England svämmar över av amerikanska ägare – bara i Premier Leagues 20 klubbar finns i dag elva amerikanska storägare.

– Till skillnad från Chelseas, Manchester Citys och Paris Saint-Germains ägare, har amerikanerna främst sökt sig till fotbollen för att göra vinster på sina investeringar. Precis som många av dem redan har gjort inom de amerikanska sporterna: amerikansk fotboll, baseball, basket och hockey, säger han.

Enligt Montague har det under ganska lång tid varit uppenbart att man kommer att försöka skapa en stängd europeisk superliga så fort tillfälle ges.

– Liknande så som det är i usa, där alla klubbar mer eller mindre delar lika på kakan, oavsett hur det går för laget rent sportsligt.

Montague berättar vidare att han tror att det amerikanska inflytandet snart kommer att se över transferfönstret enligt den amerikanska modellen, så att klubbarna inte ska behöva betala lika mycket för spelare som i dag. Lönetak är en annan fråga som lär komma på tal. Allt för att göra ägarna till de största klubbarna mer förmögna.

Montague tystnar i andra änden.

– Förr i tiden var en fotbollsklubb en samlingspunkt för det lokala samhället. Men det var längesedan. När klubbarna nu allt mer blir till storföretag, drivna av några av världens rikaste människor och stater, kommer det lokala snart antagligen att försvinna helt från det här allra översta toppskiktet av fotbollen – som nu har följare och fans över hela världen.

Han fortsätter:

– Det är också bara är en tidsfråga innan populära Londonlag som Chelsea, Arsenal och Tottenham kan förlägga en hemmamatch i Guangzhou eller New York. Det har redan hänt i Italien och i Spanien, där man har sålt och förlagt sina cupfinaler i Saudiarabien respektive i gulfstaterna.

Den finansiella utvecklingen av toppfotbollen sker ändå inte helt utan motstånd – vilket inte minst syntes i de massiva protesterna mot The Super League. I sin nya bok 1213: Among the Ultras, har Montague rest världen över för att träffa och hänga med hardcorefans – så kallade ultras. De som förgyller, och i vissas ögon förstör, fotbollsläktaren med sånger, tifon, fyrverkerier och bengaliska eldar. Här – inte minst på fotbollsläktarna i Sverige – syns ofta banderoller som upprört skanderar ”Mot den moderna fotbollen”. Med detta menas det mesta som kommit med den ekonomiska utvecklingen som beskrivs i den här artikeln.

Mer sällan nämns dock exakt vilken era som samma fans vill tillbaka till.

– Det är en bra poäng, säger James Montague. Det har aldrig klarlagts när fotbollen var som mest fantastisk. Var det innan tv:n kom in och började sända matcher? Eller före de första tröjsponsorerna? Före Premier League och Champions League? Många av de som jag har träffat blickar gärna tillbaka på italienska ligan i början av 1990-talet – samtidigt som det var då, med Berlusconi, som fotbollen tog sin första kliv mot vad den är i dag.

Alla har sina egna gyllene eror att blicka tillbaka på, menar han, sina egna vägskäl då man anser att fotbollen förändrades till det sämre.

– Min farfar, som var ett stort West Ham-fan, slutade 1964 att gå på lagets matcher. När min pappa frågade honom varför, svarade han att fotbollen hade blivit för kommersialiserad.

Världens 10 högst betalda fotbollsspelare

1. Lionel Messi

Argentina, Barcelona, 1,1 miljarder kronor.

2. Cristiano Ronaldo

Portugal, Juventus, 1,02 miljarder.

3. Neymar da Silva Santos Júnior

Brasilien, Paris Saint-Germain, 842 miljoner.

4. Kylian Mbappé

Frankrike, Paris Saint-Germain, 368 miljoner.

5. Mohamed Salah

Egypten, Liverpool, 324 miljoner.

6. Paul Pogba

Frankrike, Manchester United, 298 miljoner.

7. Antoine Griezmann

Frankrike, Barcelona, 289 miljoner.

8. Gareth Bale

Wales, Real Madrid, 254 miljoner kronor.

9. Robert Lewandowski

Polen, Bayern München, 245 miljoner.

10. David de Gea

Spanien, Manchester United, 237 miljoner.

Siffrorna avser årslön. Källa: Forbes.

Tidslinje

1973

Tyska Eintracht Braun-schweig blir den första europeiska klubben med kommersiell tröjreklam. Jägermeister betalar 500 000 kronor över fem säsonger för att dels få sitt namn stort på bröstet, och dels byta ut fotbollsklubbens lejon-emblem till spritföretagets rådjur.

1979

Trevor Francis går från Birmingham City till Nottingham Forest och krossar en gräns: världens första övergång som överskrider 1 miljon pund.

1981

Engelska fotbollsligan säljer namnet till ligacupen till en nationell mjölkorganisation. Ligan döps om till The Milk Cup.

1986

Silvio Berlusconi köper AC Milan.

1997

Bohuslänska Ljungskile går för första gången upp i Allsvenskan och skriver på ett femårigt sponsringsavtal med baddräktskungen Panos Papadopoulos. Föreningen döps om till Panos Ljungskile.

2003

Roman Abramovich köper Chelsea.

2008

Abu Dhabi United Group for Development köper Manchester City.

2009

Red Bull köper en licens till det tyska seriesystemet av Leipzigklubben SSV Markranstädt i femte divisionen. RB Leipzig, som klubben döps om till, klättrar snabbt igenom seriesystemet och når säsongen 2019–2020 semifinal i Champions League.

2011

Qatar Investment Authority, lett av den rika oljestatens emir Tamim bin Hamad bin Khalifa Al Thani, köper Paris Saint-Germain.

2015

Flygbolaget Emirates blir ny huvudsponsor för världens äldsta klubblagsturnering: den engelska FA Cupen med anor från 1871. Efter 20 år av subtila huvudsponsorer (FA Cupen i samarbete med …) döps den nu om till The Emirates FA Cup.

2016

Argentinaren Lionel Messi blir världens högst betalda idrottare när han skriver på ett nytt avtal med FC Barcelona, värt motsvarande 5,5 miljarder kronor. Efter kontraktstiden väntar också en lojalitetsbonus på 400 miljoner kronor – även om han under avtalstiden skulle lämna för en annan klubb.

2017

Efter 31 års ägande säljer Silvio Berlusconi AC Milan till ett kinesiskt konsortium för 7 miljarder kronor.

2020–2021

Den totala summan för den klubb som vinner Champions League uppgår nu till 835 miljoner kronor.

Läs hela artikeln

Köp artikeln och läs när du vill. Fysiska prenumeranter får också tillgång till ett år gamla artiklar.

Bli prenumerant

RELATERADE ÄMNEN

Ekonomi Fotboll