Kinas övervakningssamhälle -
Stormakten ser dig

Lao Dwan tyckte att han hade hittat en strålande affärsmodell. Han köpte tonvis med kol, billigt, från kolgruvor. Han förvarade den i lager och sålde den, när priset var rätt, till kolkraftverk. Allt gick bra, tills det inte gjorde det längre. För den amerikanska public service-radiokanalen npr berättar Lao Dwan (som egentligen heter något annat) hur den kinesiska staten lade om energipolitiken och kolpriserna kraschade. Plötsligt stod han med lager fulla av kol som bara kunde säljas med rejäl förlust. Katastrofen var ett faktum och hans skulder omöjliga att betala.

I Sverige och liknande länder skulle konsekvensen ha blivit en konkurs, varpå Lao Dwan, med en ny affärsplan och nya investerare, skulle kunna starta om på ny kula. Han hade trots allt ett solitt nätverk av affärskontakter i Peking, så hans första impuls var att boka en biljett på höghastighetståget till huvudstaden för att besöka dem och leta nya affärsmöjligheter.

Det visade sig inte vara så enkelt. Lao Dwans försök att boka biljett online resulterade i ett felmeddelande. Samma sak hände när han ville boka en flygbiljett. I och med att han hade misslyckats med att betala sina skulder hade han hamnat på den fruktade ’’svarta listan’’: den kinesiska statens databas med icke tillförlitliga medborgare.

Svarta listan är en försmak av det kinesiska systemet för social kredit. Programmet brukar i väst framställas som ytterligare ett steg mot ett Orwellianskt (enligt usa:s vicepresident Michael Pence), dystopiskt (Dagens Industri) mardrömssamhälle (Dagens Nyheter), där den kinesiska staten ser allt, hör allt och bestraffar medborgare inte bara när de begår brott utan även när de inte är lojala eller moraliska nog.

Programmet presenterades strax efter millennieskiftet, som ett ambitiöst projekt som skulle göra Kina till en modern ekonomi. Ekonomisk tillväxt kräver nämligen tillit, så att folk vågar handla med personer de inte känner sedan tidigare. I ett samhälle utan kreditvärdering av västerländskt slag, där en stor del av ekonomin fortfarande var kontantbaserad, behövde man skapa ett system som möjliggjorde sådan tillit mellan folk, företag och stat. Värderingen av medborgarnas förmåga att betala skulder är en dimension, men den kinesiska staten gav också klartecken för en rad testprojekt som synar ett bredare spektrum av mänskligt beteende.

Detaljgranskningen av människors leverne ter sig märklig ur ett västerländskt perspektiv. Human Rights Watch beskriver i rapporten China’s Global Threat to Human Rights statens ’’totalitära impuls att omstöpa människors tänkande så att de accepterar kommunistpartiets överhöghet.’’ För kineserna är det dock inget nytt. Systematisk bedömning av medborgarnas tillförlitlighet har djupa kulturella rötter.

Redan för 2 500 år sedan förespråkade den kinesiske filosofen och politikern Konfucius ett meritokratiskt styrelseskick, där medborgarnas position i samhället skulle bestämmas av deras förmågor snarare än arvsrätt. Det var en för tiden revolutionerande idé, och det tog tid innan den implementerades. Under Handynastin inspirerades man av Konfucius idéer och började tillsätta tjänster efter kompetens i stället för släktskap.

Efter Handynastins fall på 200-talet blev bedömningen än mer systematisk. I det följande Weiriket introducerades en betygsättning av särskilt intressanta medborgare – de som arbetade för staten och de som kunde komma i fråga för en sådan tjänst – på en niogradig skala. Bland egenskaperna som vägdes in i betyget fanns inte bara administrativ förmåga utan även moralisk hållning och regimtrogenhet, liksom med tiden uppenbart antimeritokratiska egenskaper, som social status.

Det niogradiga betygssystemet levde vidare till 600-talet då det ersattes av kejserliga examinationer för offentliga poster, en praktik som fanns kvar till tidigt 1900-tal. Men när Mao Zedong utropade Folkrepubliken Kina 1949 stundade en tid av omvälvande förändring. Kommunistpartiet etablerade ett vidsträckt övervakningssystem för att kontrollera landet och dess invånare. Informatörer runt om i byarna höll ett öga på sina grannar och rapporterade uppåt. Än i dag finns det riksomfattande systemet dang’an kvar, som dokumenterar varje medborgare. Bland de registrerade uppgifterna finns betyg, meritförteckning, föreningsmedlemskap samt omdömen från arbetsplatser och bekanta. Under Maotiden konsulterades dang’an bland annat för att avgöra om en individ hade rätt att få ett pass, byta jobb, gifta sig eller skaffa barn.

Idén om inträngande övervakning av människors yrkes- och privatliv stammar med andra ord från en gammal idé om jämlikhet och meritokrati, där medborgare belönas eller bestraffas utifrån vad de gör, inte vilka de är. Dessa tidigare system har gjort övervakningen till norm, och övervakningen gör det i sin tur svårt att våga ifrågasätta systemet. Det är inte underligt att få kineser i dag öppet säger att de är emot social kredit. Men även under skydd av anonymitet säger de flesta kineser att systemet med social kredit är av godo. När den amerikanska dagstidningen Washington Post 2018 undersökte attityder till social kredit hos 2 209 kineser var 80 procent av respondenterna positiva. Bara 1 procent var negativa.

Det helt nya med systemet för social kredit är digitaliseringen av såväl övervakning som dokumentering. Med hjälp av artificiell intelligens, ansikts-igenkänning, enorma databaser och 500 miljoner övervakningskameror finns potential att effektivisera och automatisera övervakningen på ett helt nytt sätt.

Listan på beteenden som kan påverka den sociala krediten är lång, och den ser än så länge olika ut i olika delar i landet. Några beteenden som ger poängavdrag:

• Att sprida rykten och falska

nyheter på nätet.

• Att inte plocka upp sin hunds bajs.

• Att gå mot röd gubbe.

• Att köpa stora mängder alkohol.

• Att äta på snabbtåget.

• Att missköta sopsorteringen.

• Att spela mycket datorspel.

• Att inte blända av helljuset.

Pluspoäng kan man bland annat få för att skänka pengar till välgörenhet, sköta sina betalningar prickfritt, ta hand om äldre släktingar eller sprida positiva budskap om Kina.

Med hög social kredit följer en rad förmåner, gratis tv-kanaler, inbjudningar till särskilda tillställningar, företräde till åtråvärda skolplatser och rabatter på allt från lokala klädbutiker till uppvärmning. Låga poäng kan å andra sidan leda till att man inte får tillträde till de bästa skolorna, missar en beford-ran i arbetet, samt förbjuds att öppna ett bankkonto eller köpa en flygbiljett.

I vissa delar av Kina får den som ringer till en svartlistad person höra ett förinspelat meddelande som varnar uppringaren att vara försiktig i interaktionen med den ohederliga personen. Andra har varit med om att få se sitt namn och ansikte dyka upp på bioduken innan en film ska börja. I kolhandlaren Lao Dwans fall började han se sin egen nuna på skärmar överallt i staden där han bor. Han var en av de ohederliga individer som hade svartlistats, och som allmänheten varnades för.

Det finns gott om psykologistudier som pekar på att det är effektivt att frammana skamkänslor om man vill förändra beteenden. Ånger och skuld kan förvisso motivera oss till att vilja ställa saker och ting till rätta, men enligt en amerikansk studie från 2014 är just skam den känsla som starkast driver oss att vilja förändra vårt beteende.

För npr berättar Lao Dwan att skammen i att hängas ut på stora skärmar snart fick honom att dra sig undan från sina vänner. Han hade varit en framgångsrik affärsman, nu hade han förlorat både sitt anseende och sitt självförtroende. Han stod inte ut med känslan av att vänner och bekanta betraktade honom på ett nytt sätt.

Lao Dwan började jobba hårt för att betala av sina skulder och, förhoppningsvis, kunna lämna svarta listan. Men räddningen ur ensamheten kom när en annan affärsman från kolbranschen dök upp på skamskärmarna. Han kontaktade sin forna kollega, och skapade med tiden ett nytt umgänge med andra uthängda och – enligt myndigheterna – ohederliga typer.

Utöver social kredit-projektet för medborgare finns två ytterligare varianter, som fått mindre uppmärksamhet utanför Kina. Det ena gäller företag. De förväntas bland annat följa branschregler och miljöföreskrifter, betala skulder och löner i tid, samt möta en given kvalitetsstandard. Det andra gäller myndighetspersoner, som förväntas vara lojala, effektiva och icke-korrumperade. Det är viktigt att känna till de programmen för att förstå hur synen på det övergripande systemet kan vara så positiv bland den kinesiska befolkningen. Jämfört med det massiva experimentet med detaljerad betygsättning av en miljard människors liv, ter sig de programmen relativt simpla och okontroversiella.

Systemet för att övervaka hela befolkningen är ett kolossalt och komplext projekt. Antalet övervakningskameror i Kina beräknas i dag vara över 500 miljoner, och de används för allt från att spåra efterlysta brottslingar med hjälp av ansiktsigenkänning till att automatiskt upptäcka trafikförseelser. Utveckling pågår för att lära dem att upptäcka andra avvikelser i det harmoniska stadslivet, som slagsmål eller demonstrationer.

Ännu är man långt ifrån att fullt ut kunna automatisera övervakningen, så mänskliga informatörer är viktiga. 2004 började man därför bygga ut ett ’’rutnätsystem för social styrning’’. Dongchengdistriktet i Peking var först ut. Det delades in i 589 rutor och 120 000 informatörer kontrakterades. I den gruppen finns personal som arbetar med brandbekämpning, de som ska se till att människor får rätt sjukvård, samt de som registrerar och rapporterar allt från nedfallna träd och överfulla soptunnor till misstänkta regimkritiker. Under 16 år har informatörer över hela landet försetts med mobiltelefoner, med vilka de kan fotografera, geotagga och rapportera avvikelser.

Rutnätssystemet täcker nu hela landet, från Rongcheng i öst till konflikthärdar som Tibet och Xinjiang i väst.

I Rongcheng, en stad längst ut på Shandonghalvön i östra Kina, har invånarna omfamnat social kredit-systemet, enligt tidskriften Foreign Policys rapportering. I det välmående bostadsområdet ’’Första gryningsljuset’’ har man delat in hushållen i grupper om 300 familjer, med egna övervakningsteam. Invånarna har dessutom accepterat striktare regler än i övriga delar av staden, inklusive förbud mot att sprida skvaller eller religiösa budskap.

En av effekterna är att bostadspriserna har stigit. Till Foreign Policy säger invånaren Yang Lihong, som uttalar sig under pseudonym, att livskvaliteten har förbättrats och att hon inte ser några integritetsproblem:

– Jag litar på regeringen. Vem kan man annars lita på, om inte på dem?

I den västra änden av landet har den muslimska minoritetsbefolkningen uigurerna i Xinjiang blivit ofrivilliga offer för en allomfattande övervakning, där konsekvensen för den som inte rättar in sig i ledet blir så kallade omskolningsläger, där man förväntas avsäga sig sin religion och bli en hårt arbetande, produktiv medborgare.

I Tibet har aktivister – tidvis understödda av amerikansk underrättelsetjänst – kämpat för självständighet sedan 1950-talet, men Kinas kontrollapparat har varit dem övermäktig. Frustrerade över det upplevda förtrycket från Kina började tibetanska munkar i slutet av nollnolltalet tända eld på sig själva för att skapa uppmärksamhet för frihetskampen. Med början 2009 begick fler än 140 munkar självmord på detta sätt under loppet av några år. När rutnätssystemet kom till Tibet var målsättningen att även denna form av protest skulle kväsas.

Kinesiska statens plan var att social kredit-systemet skulle vara fullt ut implementerat år 2020. Men coronapandemin har temporärt satt käppar i hjulet. Kinesiska myndigheter håller inne med poängavdrag trots missade betalningar, och de som engagerar sig för att stoppa smittspridningen tjänar extrapoäng. I ett större perspektiv kan pandemin innebära att fler regeringar runt om i världen frestas att experimentera med liknande system. Utegångsförbud samt påbud om maskanvändning och fysisk distansering är drastiska inskränkningar i friheter som har tagits för givna, men som på kort tid har kommit att accepteras på många håll i världen.

När folkhälsomyndigheter rekommenderar människor att visa hänsyn, vill många bidra till att minska smittspridningen. Men irritationen när någon tränger sig fram utan tanke på medmänniskors hälsa kan försämra både humöret och den egna viljan att uppföra sig. Det är problem som lätt skulle kunna attackeras med digitala verktyg. Tänk dig ett nät av övervakningskameror på alla offentliga platser, som identifierar personer som riskerar andras hälsa. Det kan verka överdrivet att väcka åtal mot den typen av förseelser, men tänk om det fanns mjukare sanktioner att ta till? Om de nekades nästa gång de försökte boka bord på restaurang? Om deras SL-kort begränsades till två turer per dag? Skulle det skapa trygghet och tillit?

Tillit, det uttalade målet med social kredit-projekten, är en värdefull men också svårfångad egenskap för en nation. Oberoende undersökningar visar att kineser har stor tillit till varandra och till staten. Faktum är att deras tillit till varandra ligger i topp i internationella jämförelser som World Value Survey och Pew Global Attitudes – tillsammans med svenskarnas. Det kan tyckas onödigt då med den enorma övervakningsapparat som den kinesiska staten har konstruerat. Samtidigt menar många Kinakännare, inklusive den kinesiska historikern Zhang Lifan – som censurerats i Kina på grund av sina åsikter – att det kinesiska samhället snarare lider av ett svårt underskott på tillit, enligt Zhang ett resultat av decennier av just massövervakning.

När Yang Lihong i Rongcheng uppvisar till synes exemplarisk tillit till systemet och till makthavarna, kan man fråga sig varför hon samtidigt vill uttala sig under pseudonym. Beror det på att hon inte kan stå för vad hon säger? Alternativet synes vara att hon, trots den okritiska hyllningen av övervakningssystemet, oroar sig för att något ord på något sätt riskerar att väcka överhetens vrede. Den Rongchenginvånare som uppfattas sprida rykten eller falska nyheter vet nämligen sitt straff: avdrag på 50 dyrbara poäng social kredit.

Tibet har numera ett mer granulärt övervakningssystem än de flesta delar av Kina. Varje hushåll grupperas med fem till tio andra hushåll och en person anlitas som ansvarig för gruppen. Alla övervakar alla, inget undgår staten. Och systemet tycks ha effekt. 2012, samma år som systemet introducerades, brände sig 86 personer till döds i Tibet. Under 2019 bara en enda.

När forskare i Peking genomförde en trygghetsundersökning bland invånarna i 38 kinesiska städer, var invånarna i tibetanska Lhasa tryggast av alla.

Det går inte att förneka att övervakningen, uthängningarna och bestraffningarna levererar resultat. Det går inte heller att förneka att många kineser, i undersökning efter undersökning, säger sig vara nöjda med det moderna övervakningssystemet. Vad som däremot förblir en öppen fråga är i vilken mån dessa resultat bör tolkas som ökad tillit och i vilken mån de bör tolkas som en tilltagande grad av tankekontroll.