Lea T -
Supermodell mot alla odds

Lea T:s agent Piero Piazzi, en blonderad ex-modell, röker den ena cigarretten efter den andra medan han försöker nå sin stjärna på mobilen. ”Hon kommer direkt från djungeln”, säger han. ”Hon har varit där en månad och är lite jetlaggad.” Lea T, som flyttade från Brasilien till Italien när hon var ett år, besöker ofta sitt gamla hemland. Den här gången åkte hon till Caraiva, en liten kustby som inte fick elektricitet förrän 2007. Där sov hon på stranden under mangoträden.

– Piero tycker att jag är som en apa, säger Lea när hon äntligen dyker upp på modellagenturen. Ibland måste jag bo bland träden, knyta an till energin.

Hon verkar ha fått en rejäl dos djungelenergi på sin semester. När Lea hälsar känns hon som en sprittande fusion av hippie och Hollywooddiva – 50 procent makrobiotisk, 50 procent kosmopolitisk, 100 procent glamourös. Hon föredrar djungeln framför storstäder och säger att jag bara måste åka till new age-meckat Alto Paraíso.

– Människor åker till New York för att förverkliga sina drömmar. Men när du är i naturen behöver du inte drömma mer. Du behöver ingenting annat.

I en soffgrupp på Piero Piazzis agentur Women Management sitter sex tonårsmodeller och väntar på casting. De har alla den typiska model-off-duty-looken – långt hår, tajta jeans, högklackat – och bläddrar i sina böcker, med bilder från tidigare jobb. ”Vad smal du ser ut på den här bilden”, säger en modell till en annan. ”Tack!” svarar hon.

Lea T:s look är snarare off-off-duty: tunn vintageklänning med släp, cowboyboots, fuskpäls som hon köpte i Las Vegas och en stor, broderad ryggsäck från Indien. Runt hennes hals hänger ett smycke med den brasilianska havsgudinnan Yemanjá. Hon kånkar på en påse kläder som hon har lånat av en designervän. Hennes garderob är kvar i Genua där hon för tillfället bor hos sin mor.

Håret är långt och mörkbrunt, tillplattat och glänsande. Just nu syns det, i en vågigare variant, i hårjätten Redkens globala annonskampanj. Hon har testat alla färger, även varit blond (”det var fruktansvärt”), men brukar normalt färga det svart. Hon säger att hon börjar få gråa hår. Snart fyller Lea 33 men hon verkar inte lida av någon åldersnoja.

Piero Piazzi och Lea T träffades första gången på en balinesisk strand när hon var 19. Då var hon fortfarande en han. Hon hette Leandro Cerezo och hade långt hår i hästsvans.

– Jag var där med en vän och Piero såg mig, minns Lea. Han ringde min vän, som han kände, och frågade: ”Vem var den där tjejen med dig? Vilken agentur är hon på?” Och min vän bara: ”Alltså …” – det här var före boomen för androgyna och transsexuella modeller – ”alltså, hon är egentligen ingen hon. Hon är en han.” Och Piero bara: ”Är det sant? Jag vill träffa henne.” Vi möttes sedan tillsammans med hans fru och han gav mig sitt telefonnummer och sa: ”Snälla, ring mig när du vill. Jag tror att du kan göra modelljobb som tjej.”

Hon sätter sig bakom Pieros skrivbord och radar upp sina sminkprodukter bredvid hans askkopp.

– Jag ringde förstås aldrig.

Då hade hon inga som helst planer på att bli modell. Men ett decennium senare dök den då okända Lea T plötsligt upp i Givenchys höstkampanj. Riccardo Tisci, märkets chefsdesigner, var då en av världens mest omtalade modeskapare. Lea T var hans designassistent, provmodell och nära vän. T:et i hennes modellnamn står för Tisci. På de androgyna bilderna, tagna av fotografduon Mert & Marcus, hade hon långt svart hår, blodröda läppar och vitluddig topp.

28 år gammal fick hon en sen modellstart. Efter den kampanjen ringde hon till Piero. Vägen uppåt gick snabbt. I hennes bok finns urklipp från tidningar som Candy, Grazia, Visionaire och franska Vogue. Hon har prytt omslaget till brasilianska Elle. Och blev tillfrågad om att göra Playboy, men tackade nej. Däremot har hon gjort en kampanj för märket Philipp Plein, fotad av Terry Richardson.

– Han gör mig sssexig! säger hon.

Kan tänka mig det.

– Man märker att han gillar kvinnor. Med mig kan man se om fotografen är gay eller straight, om det är en man eller kvinna. Om det är någon som gillar män blir jag mer maskulin, om det är någon som gillar tjejer blir jag mycket mer feminin.

År 2011 hann Lea T både vara gäst hos Oprah Winfrey och byta saliv med Kate Moss på omslaget till Condé Nast-ägda modetidningen Love.

Hur känns det att se dig själv?

– Jag tittar aldrig.

Oprah kallade Lea T den första transsexuella supermodellen. Men Lea T är långt ifrån den enda kvinnliga stjärnmodellen som fötts som man. Bosnisk-australiska Andreja Pejić gick både herr- och damvisningar innan hon bytte kön i fjol. På 1980-talet blev amerikanskan Teri Toye musa åt designern Stephen Sprouse och anlitades av bland andra Jean Paul Gaultier, Comme des Garçons och Chanel. Modevärlden är på många sätt konservativ men har länge haft en oerhört liberal inställning till genus­överskridare. Androgynitet och lek med könsidentiteter är en del av paketet.

Det som gör Lea T unik, i och med vårens kampanj för Redken, är att hon inte bara poserar för modehus utan frontar ett globalt hårvårdsmärke – en bransch som har en betydligt mer traditionell syn på skönhet. Redken gör ingen sak av hennes könsbyte utan hyllar bara hennes ”undeniable spirit and stunning hair”. Men det har inte alltid gått lätt.

– Jag jobbar inte lika mycket som andra modelltjejer. Jag har upplevt diskriminering även i modevärlden. Med tanke på vad jag har gjort borde jag vara rik. Och det är jag inte.

Hon berättar att hon en gång skulle göra en kampanj ihop med en känd skådespelare och sexsymbol, som ställde in när han fick veta att Lea varit man. Ibland har hon avbokats med motiveringen att tidningen, eller landet, inte är ”redo” för en transsexuell modell.

– De säger det som om det var helt naturligt. ”Vi är inte redo för dig.” Jag tycker inte att det är speciellt trevligt. Du skulle inte säga det till en svart tjej, det här landet är inte redo …

I senaste upplagan av den psykiatriska diagnoshandboken DSM, utgiven av American Psychiatric Association, ändrades terminologin kring transsexualism. Benämningen byttes från ”gender identity disorder” till ”gender dysphoria” – för att förtydliga att upplevelsen att vara född i ett annat kön än det man själv identifierar sig som inte är en mental sjukdom, och för att undvika begreppets stigmatiserande effekt.

– Människor dör på grund av de här sakerna, säger Lea. Många tar livet av sig.

Lea gick upp åtta kilo när hon började ta hormoner. Hon säger att det är den enda perioden då hon varit lite kurvig. Hon har samma kroppsform som sin långsmala fotbollspappa. När hennes halsben syntes på bild skrev de brasilianska skvallertidningarna ändå att hon var anorektisk.

Hur känns det att människor hela tiden kommenterar din kropp?

– It’s part of the job. Du kan inte besvara det. Om du inte vill att folk ska kommentera din kropp, ta inga bilder. Det är enkelt. Om du är en publik person så måste du förstå det.

Vad känner du själv kring din kropp? I dag.

– Jag tycker att den är rolig.

Rolig?

– Som en apa. Långa armar, långa händer, långa fötter, långa ben. Allt är långt. Jag är inte speciellt kurvig. Jag är väldigt smal, jag försöker gå upp i vikt. Jag föredrar min kropp när jag har på mig kläder.

På ett foto ur den hippa husdjurstidningen The Printed Dog gosar Lea T topless med Obi. Obi är hennes yorkshireterrier som just nu är kvar i Brasilien. Hon saknar honom så hon håller på att spricka. Men Obi gillar inte att flyga, han börjar bli gammal. Han hatar även andra hundar.

– Jag saknar honom så mycket! I går kväll när jag låg ensam i sängen tittade jag på hans bild i en tidning, och jag grät.

Till skillnad från sin matte är Obi inte förtjust i naturen.

– Sätter man honom på en gräsmatta så bara: ”Varför sätter du mig här i smutsen?” Han gillar städer. Han älskar hotell.

Obis namn är tatuerat bredvid Leas vänstra bröst. Ovanför vänster armbåge har hon tatuerat en symbol för mångudinnan Tanit, som dyrkas på Ibiza.

På hennes handleder sitter två ytterligare tatueringar. På den vänstra står ”coragem” – ”mod” på portugisiska. På den högra ”forza” – kraft. Hon drar sina pianofingrar över bläcket, naglarna är märkligt välbehållna efter en månad i djungeln.

– Jag gjorde ”coragem”-tatueringen i Milano. Det var när jag började ta de första tabletterna. Jag var så rädd. Sedan inför att jag skulle opereras gjorde jag den andra. Jag var i New York då, sedan åkte jag till Thailand för operationen.

Hon applicerar mascara på sina redan långa ögonfransar.

– Många som tar livet av sig skär sig i handlederna. Men jag tänkte: Jag ska inte vara så, jag ska vara stark, jag ska ha mod att gå vidare i mitt liv.

Milano är dimmigt och småregnigt. Lea får låna mitt paraply så att hennes hår inte ska bli frissigt. Agenturen på Via Savona ligger ett par kvarter från lägenheten där Lea tidigare bodde. Hon pekar ut sin gamla kemtvätt. Hälsar på portvakten i sitt gamla hus – ett gulbrunt hyreskomplex prytt av en blå hundstaty. Hon är ett känt ansikte här, inte bara för modellkarriären, hon var en av deltagarna i italienska Dancing With The Stars i förfjol. Det var på den här gatan hon bodde när vännen Riccardo Tisci uppmuntrade henne till att bli både modell och kvinna.

– Riccardo tog med mig i kampanjen eftersom jag behövde pengar. Jag ringde honom, för jag var tvungen att välja … Jag hade insett det. Jag träffade läkare och psykologer som sa: ”Du har problem med din könsidentitet. Du tänker som en kvinna. Du beter dig som en kvinna. Vi tror att det är bra för dig att påbörja en behandling.” Och jag var så orolig. Tänk om min familj inte skulle acceptera mig. På den tiden hjälpte min pappa mig med försörjningen, han betalade för mig. Och jag pratade med mina transsexuella tjejkompisar som sa: ”Här i Italien finns det ingen chans, om du är transsexuell behöver du vara prostituerad.”

– Diskrimineringen är så stark. För kvinnor är det väldigt svårt att få ett vanligt jobb. Transsexuella förknippas med prostitution. Allt tolkas väldigt sexuellt, och jag har verkligen aldrig varit en speciellt sexuell person. När mina vänner berättade sina historier, hur de kastats ut av sina familjer, kände jag att jag behövde pengar, en trygghet. Så jag ringde Riccardo. Vi var bästa vänner. Och jag grät. Jag gick på den här gatan, i den här dimman, och bara: ”Ricky, jag har ingen chans.” Jag bad honom inte om något. Han bodde i Paris då. Och han sa: ”Lea, oroa dig inte, oroa dig inte. Jag ska hjälpa dig.”

Lite senare ringde han henne och frågade om hon ville vara med i Givenchys kampanj. ”VA?!” skrek hon i telefonen. ”Nej, Ricky. Du behöver verkligen inte.” Men han insisterade.

Lea och Riccardo Tisci hade lärt känna varandra genom gemensamma vänner när han var okänd och nyexaminerad från designskolan Central Saint Martins i slutet av 1990-talet. Lea studerade konst i Florens och fick se en katalog med hans kläder (”jag tyckte det var fantaaastiskt, han var ett geni”) och när de träffades bad hon att få köpa hans plagg. De blev nära vänner. Sedan började hon arbeta som hans assistent, och även provmodell, eftersom han inte hade råd med någon annan.

På den tiden brukade Lea T hänga på nattklubben Plastic, ett stenkast från Parco Vittorio Formentano. Under vår promenad springer hon in i parken och kramar en ek. Hennes armar räcker inte på långa vägar runt den tjocka stammen. ”Trädterapi”, förklarar hon med kinden tryckt mot barken.

Sedan pekar hon ut den numera nedlagda klubblokalen. Plastic var Milanos motsvarighet till Studio 54. Där dansade hon sig genom nätterna med Riccardo Tisci och alla andra som lyckades passera den ökända dörrvakten. Det var Riccardo som fick henne att ha på sig högklackat första gången, på en privat fest. De köpte dem i en sexshop, ett par läderstövlar, med spetsig tå.

– Det var hemskt! Jag har aldrig varit en högklackattjej. Normalt är jag mer så här, säger hon och pekar ned på sina låga cowboyboots. Och det var så plågsamt när jag tog på mig dem. Men sedan började jag älska det. Ett tag ville jag bara ha på mig högklackat.

Trots det ville Lea T ännu inte se sig själv som kvinna.

– Kanske var jag sen eftersom jag hade min familj att tänka på. För mig var steget större än för andra personer, på grund av den familjepressen. Och min pappa var känd.

Hennes far är den berömde fotbollsspelaren Toninho Cerezo, defensiv mittfältare i brasilianska landslaget mellan 1977 och 1985. När han 1983 kontrakterades av Roma, och senare Sampdoria, flyttade hela familjen Cerezo, inklusive Leas två yngre tvillingsystrar och en äldre bror, till Italien.

– Min pappa är väldigt populär här. I Brasilien också. Det var han som försörjde oss. Han var familjens chef. Och vi är en stor familj. Det var riskabelt för mig att säga något. Jag visste inte hur folk skulle reagera. Jag kände inte till någon annan fotbollsspelare som haft en transsexuell dotter. Fansen skulle kunna skrika hemska saker åt honom. Jag var orolig för min familj. I början ville jag inte säga att jag var min pappas dotter. Det var därför jag kallade mig Lea T. Inte Lea Cerezo. Men sedan kom det ut. Och när det kom ut visste min pappa det redan.

Hur reagerade han när du berättade?

– Han var cool med det. Han var den enklaste personen att berätta för. Om det har orsakat några problem i hans jobb så har han inte nämnt något för mig. Jag var mer orolig för hur min mamma skulle reagera.

Leas mor är djupt troende katolik och oroade sig till en början för att sonen skulle hamna i helvetet.

– Mamma är superreligiös. Extremt religiös. Hon går i kyrkan varje dag. Tänk dig hur svårt det var för henne att hitta ett sätt att förstå att hennes älskade son är transsexuell. Hon känner mig, hon såg mig växa upp, hon vet att jag inte är en ond människa. Det var något som hon behövde jobba med. Hon behövde prata med många präster, studera och be. Det var ett slags kris för henne. Inte mellan oss, utan mellan mamma och hennes tro. Den går inte att ändra på. Hon är inte så ung längre. ”Kommer min son att hamna i helvetet?” frågade hon prästerna. Det var väldigt komplicerat. Jag argumenterar fortfarande med henne om många saker. För hon tror verkligen på sin religion. Och det respekterar jag. Men jag vill inte att hon ska leva sitt liv och tro att jag ska hamna i helvetet. Det var vad jag sa till henne: ”Mama, när jag dör kommer vi att mötas i himlen.”

Ville hon förändra dig?

– Nej. Aldrig. Men hon var väldigt orolig. Hon pratade med alla läkare. De förklarade för henne: ”Det är inget hon gör för att hon vill ha sex med män. Hon är ingen pervers person.” De förklarade allt för henne och hon förstod. I början tänkte hon ”herregud”. För hon visste att jag led. Det är förstås inte vad någon mamma önskar sitt barn. Jag skulle inte göra det. Men om det sker, låt oss kämpa för att få det bästa möjliga livet. Jämför med om din son eller dotter blir sjuk, det är inget du kan råda över, så vad göra? Du hjälper till. Jag säger inte att det här är en sjukdom. Men jag lever ett mer komplicerat liv än andra.

Du talade i en tidigare intervju om ”kriget i ditt huvud”?

– Det var länge sedan. Man förändras. Blir äldre. Många saker som du har trott är de största problemen i ditt liv blir de minsta. Jag har mina motsägelser. Det har alla. Jag gillar inte krig. Jag är en fredlig person.

Lea går själv i kyrkan ibland. Hon önskar att det fanns en religion som omfamnade transsexuella. Den hon känner sig närmast är buddhismen, som hon dock understryker är en filosofi.

– Vi behöver vara nära Gud. Kanske mer än andra behöver det. Vi skadar ingen, vi gör ingenting ont. Varför talar de aldrig om oss på ett positivt sätt? Jag har aldrig hört representanter för någon religion tala om oss. De överväger inte ens att göra det.

Att folk är fördomsfulla kan Lea acceptera. Deras attityd kan förändras med kunskap, säger hon. Men hon led av att inte heller kunna hitta stöd hos högre makter.

– Ju mer du lider i den här världen, desto längre bort är du från Gud. Det är komplicerat när du är transsexuell eller gay. Det finns ingen religion som kan hjälpa dig och säga: ”Kom hit, du är som du är och vi älskar dig för den du är, och vi kommer att be för att ditt liv ska bli det bästa tänkbara.”

Som barn ville Lea bli veterinär. Att djur fortfarande är hennes största kärlek märks när hon hälsar på elva hundar under vår promenad. Över en kopp mintte på 10 Corso Como, Milanos mest kända modebutik, börjar hon prata med fåglarna som flaxar fram till vårt bord. En sparv kvittrar till henne. Lea kvittrar tillbaka. Sedan ber hon servitören om bröd till sin nya vän.

På handen har Lea ett ärr från ett bett av en papegoja. Hon hade också en orm hemma när hon var tonåring.

Lea T bär inte päls och äter inte kött. Hennes handväska är designad av en brasiliansk väninna som bara jobbar med ormskinn som hon har hittat på gatan. Själv funderar Lea på att göra en kollektion i ekoläder.

När det blir dags att ta bilder byter Lea T kläder i skuggan av ett stenmonument på Piazza Giuseppe Grandi. Hon öppnar den stora påsen som hon har släpat på och fiskar upp ett par grå byxor med pressveck och en matchande ullkappa. Vi frågar om det är okej för henne att byta om på plats. Hon svarar ”it’s part of the job” och tillägger att milaneserna är så vana vid modefotograferingar att ingen höjer ett ögonbryn när någon visar lite hud på ett torg.

Däremot börjat Lea T bli mer självmedveten kring att vara avklädd på bild. Före sin operation poserade hon naken i franska Vogue – med bara en hand över de privata delarna. Hon var helt osminkad på bilden som togs av Mario Sorrenti. Lea vet inte om hon skulle göra det igen.

– Min mamma gillade inte alls bilden. Inte pappa heller. Jag visste faktiskt inte att jag skulle visa så mycket i tidningen. Kanske gjorde Vogue det för att chocka. Kanske för att visa att en kropp också kan se ut så här. Det är inte min favoritbild. Den är stark och realistisk men inte alls sensuell. Ärligt talat är jag inte galen i nakna manskroppar ur ett sensuellt perspektiv. Vissa kroppar är vackra på grund av musklerna men jag har aldrig varit ett stort fan av manliga genitalier …

Lea T hejdar sig för att hälsa på den gamla Gaultiermodellen Sabrina Querci som går förbi. ”Ciao, amore!” ropar Lea och de kastar sig i varandras armar. Därefter går vi till en vegetarisk restaurang där Lea beställer hummus med seitan och fortsätter prata nakenhet.

– Jag skulle nog inte vara helt naken på bild i dag. Bara visa brösten. Det känns okej. Möjligen skulle jag kunna tänka mig att göra ett nakenporträtt när jag är gammal och gråhårig.

Att visa sig naken är, som Lea säger, en del av modelljobbet. Men de flesta av hennes kollegor behöver inte svara på närgående frågor om sin anatomi. Som transsexuell modell är hennes kropp offentlig i dubbel bemärkelse. Hos Oprah Winfrey, före operationen, fick hon svara på frågor som i de flesta normala sammanhang hade uppfattats som minst sagt oartiga:

”Hur gömmer du din penis på bilderna?” (”Det är väldigt obekvämt, faktiskt.”)

”Attraheras du av män eller kvinnor?” (”Jag föredrar män.”)

”Jag har läst att du har sagt att du inte gillar att ha sex med din penis?” (”Nej, men jag vet andra som har roligt med sina.”)

I dag har hon vant sig vid frågorna.

– Ibland är man trött och vill inte prata om sitt personliga, privata liv. Det är som om jag skulle fråga dig om du har gjort en vaginaplastikoperation eller om du har … något annat väldigt personligt. I alla intervjuer pratar jag om mitt könsbyte. Men jag måste. Jag har inget val. Jag måste prata om det för att människor ska förstå att det här är något normalt.

Samtidigt vill hon inte bli ett språkrör för alla transsexuella.

– Jag säger alltid, när jag pratar om de här sakerna, att det bara är min syn på saken. Jag är inte läkare, jag är inte psykiatriker. Jag kanske har fel i allt jag säger.

Lea T må ha fötts i ”fel” kropp. Nu är den en av världens mest eftertraktade. Hennes slanka lekamen syns i modemagasin och på reklampelare över hela planeten. Den här eftermiddagen ligger den utsträckt i en soffa hemma hos agenten Piero Piazzi. När hans hund och katt försöker äta upp varandra reser hon sig och ropar: ”Basta! Basta! No!” Hon avstyr bråket och börjar gosa med en fluffig katt som just tassat in i vardagsrummet. ”Amore!” suckar hon. Hennes armband rasslar när hon sätter sig i soffan igen.

Jag frågar Lea hur hennes liv hade sett ut om hon inte hade gjort Givenchy-kampanjen. Hon klappar hunden medan hon funderar.

– Jag vet inte. Jag har verkligen ingen aning.

Tänker du på framtiden?

– Jag försöker leva i nuet. Mitt liv är redan så intensivt. Men jag känner mig lite löjlig ibland. Göra en pose … Det är så mycket ego. Allt handlar bara om dig. Det är inte naturligt. Jag tror att det här kommer att bli mitt sista år som modell.

Hur har ditt liv förändrats efter operationen?

– Det är inte som att man gör den här operationen och sedan är allt perfekt för resten av livet. Du gör den här lilla förändringen för att känna dig mer bekväm med din kropp. Men livet går vidare, du vet. Det är inte som att det tar slut där.