Rickard Gardell -
The great white

Hissturen upp till Pacific Equity Partners kontor 
ger lock för öronen. På trettioförsta våningen behöver man inte kröka på nacken för att se toppen av skyskraporna i Sydneys affärsdistrikt. Härifrån kontrolleras Australiens största riskkapitalbolag, vars grundare hade de flesta bedömare emot sig när de på 1990-talet insåg att framtiden låg i riskkapital, eller private equity som den internationella termen lyder.

Tunga träbord och stora soffor med sammetsliknande tyg för tankarna till en slottsvandring. Wifin är opålitlig, sekreterare i kjol och blus pratar i telefoner med sladd. I de ljusa arbetsrummen med utsikt över staden är klädkoden i stället kostym och slips. Australien är på många sätt ett mer konservativt samhälle än Sverige. Kontorsklädseln är strikt och könsrollerna tydligare här än 1 300 mil norrut.

Rickard Gardell är solbränd. Han har just kommit tillbaka till Sydney efter en resa till Italien, där han spelat basket med veteranlaget Grumpy Old Bears. Rickard Gardell, som precis ska fylla 59, har en outtalad roll som lagkapten för de griniga björnarna. Till vardags leder han sedan drygt 20 år tillbaka Pacific Equity Partners (pep).

Leendet är vitt, brett och frekvent. Iklädd blå kostym, vit skjorta och glansig slips slår sig Rickard Gardell ned i en guldgul soffa. På bordet framför ryker det från en liten espressokopp.

– Tricket är att hålla i gång så länge man kan, så tror kroppen att man är yngre än vad man är, resonerar han.

Researchen inför vårt möte går snabbt. En artikel i Sydney Morning Herald från 2009 berättar att Rickard Gardell och partnern Anna Josephson har köpt upp grannens tomt för att riva ett hus och ersätta det med en tennisplan. En av de få svenska artiklar jag hittar publicerades i Dagens Industri 2008.

– Den intervjun gjorde jag mest för att folk skulle förstå att vi är två. Christer är the big deal i Sverige. Folk hejade på mig när jag var där och jag hejade inte tillbaka, säger Rickard Gardell.

– När Ricky varit i Stockholm måste man alltid sopa upp lite efteråt, bekräftar tvillingbrodern, om än skämtsamt, på telefon.

Som ekonomireporter lärde jag mig snabbt att Rickard Gardells tvillingbror Christer Gardell är för Affärssverige vad Mark Zuckerberg är för sociala medier. Hans namn behöver ingen vidare förklaring och vill han säga något riktas kameran dit. Både röst och utseende är slående lika, även om Rickard Gardell för dagen inte bär glasögon. Han är född fem minuter före Christer, som gjorde sig känd för den affärsintresserade allmänheten som grundare av aktivistfonden Cevian.

Det privatägda investeringsföretaget har uppmärksammats för sina investeringar i stora svenska företag och banker som Nordea, Telia Sonera, abb och Lindex. Cevian kallas en aktivistfond eftersom man genom sina investeringar har kunnat initiera stora förändringar i de bolag man köpt in sig i. Bolaget hör till de största i Europa i sitt slag och har väckt både beundran och ont blod för sin rationella hållning. ”Styckmästaren” var rubriken när tidningen Fokus 2013 sammanfattade Christer Gardells gärning. ”Företagspirat” är ett annat epitet som har klistrats på honom.

Rickard Gardell lämnade Sverige 1984 och har kunnat bygga upp sitt företag i relativ lugn och ro. Pacific Equity Partners investerar i marknadsledande bolag i Australien och Nya Zeeland, inom sektorer som utbildning, mat och hälsa. Investeringsformen private equity innebär investeringar i bolag utanför börsen. Med över 30 miljarder svenska kronor i förvaltat kapital är pep kontinentens största riskkapitalbolag.

På varsin sida av jordklotet har bröderna Gardell skaffat sig varsin affärsmässig svarv, där de i hög grad kan forma marknadsledande företag utifrån en egen analys och preferenser. Det var inte självklart att det var så det skulle bli, men om man ska tro vänner som kände tvillingarna som unga, är det inte heller helt oväntat.

Resan till den trettioförsta våningen började i Stockholm. När barnen var ett halvår gamla flyttade familjen till Alphyddan i Nacka. Bröderna delade rum. Det var ingen fattig uppväxt, men enkel. Mamma Hillevi jobbade i butik och pappa Stig på tryckeri. Stig Gardell var också fackligt aktiv.

– Pappa röstade på Socialdemokraterna, men vi var inget politiskt hem. Diskussionerna kretsade oftast kring sport.

Barnen tävlade i det mesta i sportväg: basket, fotboll och ishockey. Tvillingfaktorn drev dem i stadig riktning framåt. Båda är tävlingsinriktade, matcherna var alltid jämna och spännande. Tävlade de i lag var de som regel på samma sida. På tunnelbanan förhörde de varandra på läxor – de var sparringpartners snarare än rivaler. Affärsintresset fanns där, men tycktes inledningsvis ojämnt fördelat mellan bröderna. Mormor och morfar drev affär och Christer Gardell började räkna pengar i kassan redan vid fyra års ålder.

– Vi fick exakt lika mycket pengar av mamma och pappa, Chribbas konto var alltid fullt, mitt var alltid tomt. Jag är nog mer en accidential economist, säger Rickard Gardell.

Föräldrarna hade ingen uttänkt plan att uppfostra sina söner till två framgångsrika företagsledare, men det fanns faktorer under uppväxtåren som bidrog till att det var så det skulle komma att bli. Framför allt mamma Hillevi lät bröderna veta att ingenting var utom räckhåll.

– Hon var speciell. Otroligt positivt drivande. Vi fick alltid höra att vi var duktiga, att vi var bäst och skulle lyckas. Det gav lite självförtroende och tro på att det skulle gå bra, säger Rickard Gardell.

Att det blev Handelshögskolan för hans del berodde till stor del på att brodern var så inställd på att gå där. Under föreläsningarna tog Christer anteckningar som Rickard fick kopiera. Båda gick ut med höga betyg. Under tiden på Handels hann Rickard Gardell också med en sejour som utbytesstudent, och modell, i Kanada.

– När jag kom hem från Montreal tänkte jag inte så mycket på att söka jobb. Chribba var mer fokuserad. Han hade ordnat ett snyggt cv, Harvard style. Jag tog det dokumentet, suddade ut ’’Christer Göran Harald’’ och skrev in ’’Rickard Jan Rolf’’ i stället.

cv:t betalade sig och första jobbet blev som konsult på lek Consulting i London. När flickvännen Anna Josephson 1987 var klar ekonom bestämde sig paret för att flytta till Sydney, där hennes pappa bodde. Anna Josephson fick jobb på Boston Consulting Group samtidigt som lek Consulting bestämde sig för att starta upp verksamhet i Sydney. Allt föll på plats.

På den här tiden var de flesta banker och företag i Australien lokala. Utländska investeringsbanker existerade inte. Men Rickard Gardell gillade private equity-modellen. Han hade studerat utvecklingen i andra länder och drog slutsatsen att det borde fungera även i Australien. Tillsammans med kollegan Tim Sims, som han hade lärt känna under åren i London, samt kollegorna Simon Pillar och Paul McCullagh, gav han sig in på riskkapitalmarknaden. lek:s team i Sydney hade köpts upp av amerikanska Bain & Co och till en början ingick Pacific Equity Partners i ett joint venture med Bain Capital.

– När vi började sa alla att det inte skulle gå att få in pengar från utlandet. Vi fick höra alla möjliga grejer om varför det skulle vara omöjligt – det finns ju alltid en anledning till att något inte redan finns. Men vi var tillräckligt naiva och unga för att pusha igenom det där.

Rickard Gardell har en teori om att 40 är den ultimata åldern för att göra en stor förändring.

– Jag kallar det för the striking zone. Då har man tillräckligt mycket energi för att göra stora förändringar, men samtidigt har man tillräckligt mycket erfarenhet och insikt i vad man är, vad man inte är och vad man behöver.

Teorin stämmer åtminstone in på tvillingarna Gardell. Några år efter pep:s födelse startade Christer Gardell riskkapitalbolaget Cevian i Sverige. Kanske hade de också lite tur med tajmingen. I samband med deras inträde i ”the striking zone” etablerade sig investeringsformen private equity världen över.

Trodde du att ni skulle lyckas?

– Jag tvekade faktiskt aldrig. Men problemet vi hade i den första fonden var att vi samarbetade med Bain Capital som satt i Boston. Att förklara något om en deal i Australien var väldigt svårt. Vi kunde få frågor som: ”Vad är Newcastle?” Ja, det är en stad i Australien …

När den första fonden stängt bröt sig Tim Sims och Gardell loss. I nästa fond ägde de 100 procent, vilket förenklade beslutsfattandet. Nu kunde de börja göra affärer på riktigt. I dag har de varit kollegor i 35 år.

– Jag märkte snabbt att Rickard var väldigt smart. Han har förmågan att se vad som är viktigt och fokusera på det, säger Tim Sims.

Rickard Gardell utvecklar, på en blandning av svenska och engelska, de egenskaper som har varit viktiga för honom i rollen som affärsman. Klartänkthet kommer främst.

– I business kastas det hela tiden saker på dig som du måste ta ställning till. På något sätt kan jag se igenom det där och identifiera vad det är som är viktigt. Man kan bombarderas med 20 olika grejer men jag kan säga: ’’nej, det är det här som är essensen.’’

En öronsusande hissresa ner från pep:s kontor ligger District Brasserie. Här äter bankirer och jurister lunch eller tar en sen drink efter jobbet.

– Rickard äter väldigt rent. Alltid sallad med svärdfisktartar, säger restaurangägaren och vännen Sam Loutfi.

Loufti berättar att han såg till att få PEP-grundaren som stamkund genom att notera att han gillade Chablis och uppskattade att mötas av ett skämt när han kom till restaurangen. När det gäller kosthållningen konstaterar Gardell att han närmar sig 60.

– Jag kan inte äta som en tolvåring.

Han är mån om hälsan men gör inte samma omfattande hälsoundersökningar som brodern, som bland annat låter magnetröntga hela sin kropp varje år i jakt på tidiga tecken på cancer.

När Pacific Equity Partners går in i ett företag tar man kontroll över ledning, struktur och skötsel. Målet är att varje företag ska kunna dubbla vinsten på två år.

– Går man igenom fabriken på ett företag som inte är välskött tittar alla ned i golvet. När vi har förbättrat företaget förändras dynamiken. Alla tittar upp, hälsar och ser glada ut, säger Rickard Gardell.

De anställdas hälsa och säkerhet är prio ett, menar han. När bolaget tog över mjöl- och bakföretaget Allied Pinnacle minskade de arbetsrelaterade skadorna hos de anställda med 67 procent, till följd av satsningar på en bättre arbetsmiljö. Jobbet är inte roligt, men intressant, säger Rickard Gardell.

– Du har total kontroll: anställer eller sparkar vd:ar, sätter ihop kapitalstrukturen, dealar med advokater – allting. Jag gillar att det inte finns någon att skylla på. Går det bra är det för att du gjorde något bra, går det dåligt är det ditt fel.

För tio år sedan tog PEP beslutet att sluta investera i detaljhandeln, efter att bland annat ha satsat på en bokhandel som gick i konkurs.

– Om företag går i putten är det så klart inget kul. Men jag är inte den som går och grämer mig. Det gäller bara att göra sitt bästa. Det är allt man kan göra.

”Go for it! Nice shot! Slow down, shoot, shoot, shoot!’’

Torsdagskvällar innebär basketmatch. Idrottslokalen i Crows Nest är uppdelad i flera olika planer, där spelare i färgglada linnen möter varandra. Höga visselpipssignaler och rop fyller öronen. Grumpy Old Bears har ingen uttalad lagkapten, men Rickard Gardell i linne nummer tre ropar ut instruktioner och uppmuntrande ord, både från bänken och från planen. Han har fört samman lagkamraterna som kallar honom för ’’the GOB father’’.

– Han frågade om jag kunde fånga bollen, passa den och se till att vi inte förlorar, säger Jean-Paul Daneel, en av de yngre spelarna som har varit med i över tio år.

På hans visitkort står det affärsutvecklingschef. En annan i laget är vd och en tredje driver en reklambyrå. Men man måste inte ha ett toppjobb för att få spela i laget.

– Det är inte avsiktligt, säger Jean-Paul Daneel.

Rickard Gardell är däremot noga med är att det måste vara sociala lagspelare på planen, som kan ha kul även efter matcherna.

– Det ska vara rätt typ av människor som kommer in. Är det inte det får man säga ’’sorry men det funkar inte riktigt.’’ Om någon inte är en lagspelare börjar det spira ett missnöje. Går man sedan ut och tar en bira med folk som är lite småarga blir det som en infektion i laget.

När kfum Central vann junior-sm 1978 hette matchhjälten Rickard Gardell. Baskettränaren ville att han skulle åka till usa och spela.

– Men jag var för inställd på att gå på Handels. Det är faktiskt en sak som jag kan småångra lite. Men basket var en för liten sport. Man hade kanske kunnat göra det i sju år. Men sedan då?

På planen vill han vinna. När kostymen är på har vinnarskallen konkurrens av rädslan att misslyckas. Den rädslan är också en drivkraft.

– På kort sikt är drivkraften att vinna, kanske göra en deal, sälja. Men motorn i bakgrunden är rädslan att misslyckas. Du kan bygga upp en business i 20 år och så händer något som gör att ditt rykte blir förstört. Då är du körd. Jag har sett det så många gånger. Du kan inte ta något för givet.

Under en familjesemester 2007 fick Rickard Gardell ett telefonsamtal från sin tvillingbror. En av Christer Gardells kollegor på Cevian Capital misstänktes för insiderbrott. Cevianmannen, som han kallas, åtalades senare för flera fall av grova insiderbrott och skattebrott.

– Det var ju livshotande. Det kunde ha varit slutet för Cevian. Men Christer hanterade det där väldigt bra.

Även om pep:s motgångar varit av annan dignitet har smällarna skapat rubriker. Förutom bokhandelskedjan som gick i konkurs har pep varit inblandade i flera domstolstvister. Det som har stressat Rickard Gardell då är främst ovisshet.

– Någon har sagt att människan kan deala med tragedi, men inte med ovisshet. Innan man fattar den juridiska processen är det stressigt. Nästa gång det händer blir man också stressad, men inte alls på samma nivå. Då har man lärt sig spelet på något sätt.

2010 bestämde han sig för att kombinera sport och affärer genom att köpa basketlaget Sydney Kings. Men sport är en klurig business. Biljettförsäljning och sponsring ger intäkter till laget. Går det riktigt bra kan man även tjäna mycket på tv-intäkter, men det gjorde inte Sydney Kings.

– Skulle man ha behövt lägga ned laget skulle man ju bli hatad i Sydney. Att man har petat in pengar eller gjort bra saker, det skiter ju fansen i, det var du som sabbade laget!

Efter sex år sålde han Sydney Kings. Kvar blev välgörenhetsorganisationen Charity Bounce, som genom basket ska inspirera och hjälpa unga i utsatta områden. Målgruppen är ungdomar mellan 14 och 20 år.

– Jag växte upp med lika möjligheter och tyckte att det var otroligt bra. Det fanns ingen rik som hade någon fördel. Alla hade samma möjligheter, det är otroligt viktigt för ett samhälle.

Ökade klyftor bekymrar Rickard Gardell. Om ungdomar känner att det inte finns möjligheter att ta sig uppåt och förbättra sin tillvaro skapas en enormt kraftig negativ energi som är ”svår att stoppa tillbaka i flaskan”, resonerar han.

– Se vad som händer i Hongkong, i Chile, i Frankrike och i Libanon. Jag tror att civilisationen är ett skörare koncept än vad människor i dag tar för givet.

Hittills har Charity Bounce skapat ungefär 200 jobb i samarbete med socialarbetare.

– Det är en liten del i ett pussel. Det är inget som förändrar Australien, men det är bra för de 200 som har fått jobb.

Var kommer viljan att engagera sig ifrån?

– Jag vet inte om jag har en så stark vilja. Det bara händer. Anna är mer engagerad och pushar. Hon uppmuntrar mig och hon har alltid bra omdöme. Jag litar på henne.

Rickard Gardell och Anna Josephson bor med sina tre barn i Mosman, en av Sydneys mest exklusiva förorter. Vid grindarna trycker jag först på pedestrian gate-knappen, men utan framgång. Knappen för bilgrinden ger samma nedslående resultat. Rickards visitkort med telefonnummer är borta. Jag springer bort till nästa uppfart medan klockan passerar tiden för vårt möte, men vänder tillbaka igen. Basketbollen som ligger bredvid gäststugan, som egentligen är mer ett fullskaligt hus än en stuga, säger mig att det är här jag ska in. Impulsen att klättra över grinden hålls tillbaka av tanken på att det kanske finns övervakningskameror i sådana här områden. Beväpnade vakter rentav? Jag står stilla.

Till slut dyker Rickard Gardell upp. Han är klädd i shorts, t-shirt, gympa-skor och pilotbrillor, vinkar och förklarar när han kommit tillräckligt nära att det bara är att sticka in handen för att dra ner handtaget. Som vilken annan grind som helst alltså.

På väg mot bostadshuset passerar vi tennis- och basketplanen.

Liksom sin far spelar alla tre barnen basket.

– Det är legacyn i min familj.

Här, i familjens hem, hölls insamlingar inför det nationella valet som avgjordes i våras. Anna och Rickard engagerade sig i en kampanj med syfte att slå ut Australiens tidigare premiärminister Tony Abbott som representant för deras valkrets.

– Vi hade irriterat oss länge på att han liksom inte representerade vår valkrets. Han var för socialt konservativ i frågor som samkönade äktenskap, klimatförändringar och sådana grejer, säger Rickard Gardell.

Det gick vägen. Tony Abbott fick se sig slagen av den mer progressiva och oberoende kandidaten Zali Steggall, en advokat uppvuxen på Manly Beach i Sydney, och för övrigt den första australiensaren att vinna en os-medalj i slalom.

I New South Wales, den delstat i Australien där Sydney ligger, blev abort nyligen avkriminaliserat efter veckor av demonstrationer och debatter. Konservatism och motstånd mot abort eller samkönade äktenskap bottnar enligt Rickard Gardell i religiös övertygelse. Det är också från konservativt håll han oftast hör ifrågasättanden av klimatförändringarna.

– Det är svårt att förstå. Alla borde vara överens om att det finns en rimlig risk att det är klimatförändringar och att utfallet kan vara katastrofalt. Då måste man ju göra någonting åt det. Det är som att köpa en försäkring.

Om det blir fler konkreta engagemang återstår att se. Man får se var man kan hjälpa till eller ha inflytande, menar Rickard Gardell.

Under våra möten grubblar jag ibland över om karriärval och engagemang är möjligheter som likt träffsäker fallfrukt eller noga utvalda byten hamnat i Rickard Gardells knä. Det kan låta som att allt bara faller på plats. Men dottern Julia beskriver sin far som en person som är både målmedveten och fokuserad. Kanske är en del av förklaringen till att allt låter så enkelt att han är ovan vid att prata om drivkrafter och val på det här sättet. Rickard Gardell beskriver sig som ”blyg” när det kommer till att prata om sig själv. ”Chribba är mer van.” Att han gick med på att för första gången göra en stor intervju med en svensk tidning var till stor del tack vare att Anna Josephson uppmuntrade honom.

När det kommer till ämnen som basket eller ekonomi är det däremot inga problem.

Den australiska centralbanken har i år gjort flera historiska räntesänkningar i syfte att få upp inflationen och sänka arbetslösheten. I Sverige har reporäntan legat på minus sedan 2015. Men Rickard Gardell menar att makthavare agerar efter gamla teorier. Till exempel idén om att har du låg arbetslöshet ska du ha hög inflation, eller att låg tillväxt hänger ihop med hög arbetslöshet.

– Men det stämmer inte längre. Nu är det en ny värld och folk börjar så smått erkänna att man inte fattar. Men de flesta ekonomer är ju betalda för att ge åsikter om hur det ska vara, så de fortsätter att leverera samma åsikter även om teorin inte längre stämmer. Det är ett nytt läge, men ingen har tagit på sig att klura ut vad som egentligen gäller.

Vad ska beslutsfattarna göra då?

– Man kanske inte behöver göra någonting. Man kanske inte behöver agera. Bara låta det vara. Varför ska vi ha hög tillväxt i ekonomin om alla har jobb?

Anna Josephson och sonen Daniel kommer hem och slår sig ner i soffan som är klädd i Joseph Franktyg från Svenskt Tenn. Anna Josephson pratar svenska och Daniel svarar på engelska. Yngsta syskonet Fredrik är på Lundsbergs skola för att liksom syskonen studera en utbytestermin i Sverige. Dottern Julia leder husesynen ned mot den privata stranden med stenbrygga.

Det är en till synes annorlunda uppväxt än fadern och farbroderns delade rum i Nacka. Rickard Gardell och Anna Josephson har möjlighet att resa, bo bra, placera barnen i bra skolor och se till att de får en bra utbildning, något som är belagt med höga avgifter i Australien. Men föräldrarna planerar inte att lämna efter sig något stort arv.

– Jag är kanske lite för snäll. Tycker att man kan väl ge dem lite. Anna tänker mer på det där.

– Jag tror inte att man gör sina barn någon tjänst genom att ge dem en massa pengar. De är så bra vänner och nära varandra. Ofta när man ser barn som ska ärva en massa pengar eller ta över fonder blir de osams, säger Anna Josephson.

Hon ser hellre att pengarna går till ändamål som gör världen lite bättre. Efter sex år på Boston Consulting Group slutade hon för att arbeta med egna projekt, som att exportera kräftor till Sverige och sälja Björn Borg-produkter i Australien. Just nu fokuserar hon framför allt på startup-bolaget Indextra, en app för läkare som samlar medicinsk facklitteratur på en och samma plattform.

– I princip kan det hjälpa läkare att fatta bättre beslut, säger Anna Josephson.

Appens bibliotek är gratis för läkare i utvecklingsländer. Hon har alltid velat investera i bolag som har ett annat värde än pengar, men det är först senare i livet, när försörjningen har tryggats, som det har blivit enklare att genomföra.

– Att ha möjlighet att tänka så handlar ju i grunden om vad man har och vad man kan göra med det. I början av karriären måste man ju jobba på, säger Anna Josephson.

Eftersom hon enligt Rickard är det främsta lokomotivet för familjens ideella eller affärsmässiga engagemang frågar jag henne om det är ett privilegium eller en skyldighet.

– Det är en skyldighet. Största skälet till att vi kan leva det liv vi gör är kompetens, men det handlar också om tur. Därför är det viktigt att ge tillbaka något. Det handlar också om ens legacy. Vill man vara en Joakim von Anka eller bli ihågkommen för att man gjorde något bra?

Vilken legacy vill du ha, Rickard?

– Jag vill vara en bra pappa. Och a good guy.

– Det är du redan! ropar Julia från pianot i rummet intill.

– Men nu pratar vi om vilken legacy man vill lämna efter sig, insisterar Anna Josephson.

– Jag vill inte ha någon legacy. Jag vill inte ha någon staty! Jag har ingen grand plan. Det är lite mer av see where it takes you.