Rampen i Rättvik -
”The holy grail of skateboard”

Hedda Hjertberg trycker ned brädan med vänsterfoten. Hon kisar mot Siljan som ligger spegelblank långt där nedanför, i solgasset ser den nästan vit ut. Rampen är hög, högre än någon annan ramp hon droppat i tidigare. Alla fyra truckarna hänger ute i luften, hon behöver bara lyfta högerfoten och lägga tyngden framåt så kommer hon att glida ned. Hon lyfter foten. Sätter tårna på sina svarta hightopvans under brädan, lägger tyngden bakåt och trycker upp den. Tar tag om kanten och vänder sig om mot trappan för att klättra ned.

Två år tidigare, i juni 2016, travar några män i övre 50-årsåldern runt i en skogsdunge utanför Sorunda i Nynäshamn. De stannar framför en hög tall, ett antal långsmala metalldelar står lutade mot den kala stammen. Det ser ut som delar till en mindre skidhopparbacke.

”Do you know what you have here?”, säger en av dem. Han är solbränd, klädd i en tunn grå collegetröja med tryck längs ärmarna. Accenten är amerikansk. Han skrattar till. ”This is like the holy grail …” Han fortsätter: ”… that changed the history of skateboarding.”

Några veckor tidigare har samma man fått ett samtal från Hans ”Puttis” Jacobsson, på 1980- och 1990-talen en av Sveriges bästa skateboardåkare. ”Vi har hittat delarna”, hade Puttis sagt i telefonen, och det räckte. ”If you have them, I’m getting on a flight. I’m coming over to see it”, svarade mannen i collegetröjan, som nu alltså går runt där i skogen. Drygt 40 år tidigare har han nämligen, på just de metalldelar som står lutade mot tallstammen i skogsdungen, skapat den skateboardhistoria som han själv pratar om. 1984 satte han en ny världsstandard – för skateboardåkning såväl som för surfing och snowboard – som råder än i dag. Mannen är den amerikanske skateboardlegendaren Mike McGill, och det var i Sverige, på en ramp som han först mötte i Rättvik vid kanten av Siljan, som standarden sattes. Han och Puttis bestämmer sig för att försöka sätta ihop delarna igen. De börjar mäta och måtta, men det är något som inte stämmer. De visar ritningarna för Tony Hawk, en annan skateboardlegendar, som snart inser att den är elliptisk. ”Who the fuck thought of elliptical back then?” Han tittar på Puttis: ”Ni var minst 20 år före er tid.”

Ien sportbutik i mitten av 1970-talet stod entreprenören Gogo Sörlin och bläddrade i en amerikansk skatetidning. I ett reportage syntes bilder av kids som åkte på ett slags brädor med fyra hjul. Sörlin hajade till. Vad var det här för något? Eftersom Gogo Sörlin drevs av att göra grejer som ingen annan gjort förut var hans nästa tanke: ”Det här är något för oss.” Tillsammans med Göran Hammargren, även han entreprenör – och liksom Gogo Sörlin både freestyleskidåkare och ivrig att testa nytt – bestämde han sig för att starta sommarläger för rullbrädeåkare. Efter en roadtrip i USA, där de träffade några av dåtidens bästa unga skejtare, bestämde de sig för att inte bara locka dit de bästa från Sverige utan från hela världen. Men för att kunna göra det behövde de en ramp.

Det blev en ramp, och den blev hög – högre än alla som dittills hade byggts. Ryktet om den enorma rampen som Gogo Sörlin och Göran Hammargren placerade på grässlätten vid Siljan spreds och sommarlägren fylldes.

Stacy Peralta, Alan Gelfand, Mike McGill, Steve Caballero … Alla kom till Rättvik. Det gjorde även Christopher Sanitate från Tällberg. När det första lägret drog i gång 1979 var Sanitate 13 år och inbiten skejtare.

– Parken i Rättvik var vår hemmapark. Vi tvingade våra föräldrar att åka fram och tillbaka från Tällberg och lämna och hämta oss där. När amerikanerna började komma kunde vi inte förstå vad det var som hände. Stacy Peralta och Mike McGill? Här, i Dalarna?

Eter några år flyttades lägren och rampen till Hägernäs i Täby. En kväll drog lägerdeltagarna tillsammans från rampen för att äta middag – alla utom en. Mike McGill bestämde sig för att stanna kvar. Han skulle träna på ett trick, en ”540”. De hade testat tricket i dagar, flera av dem, utan att klara det. De hade hållit sig nere i rampen allihop, men i McGills huvud hade en bild börjat ta form. Han såg framför sig hur han svingade sig högt upp, högre än han dittills vågat testa. När han stod däruppe redo att droppa bad han en bön: ”Please God, let me make it.” Han tog fart nedför, sedan upp på andra sidan och vidare ut i luften. Han kände själv hur han fick till den, det var en 540 men med ytterligare en vridning – ett nytt trick som skulle kräva mod på gränsen till galenskap.

Tricket får namnet McTwist och förändrar professionell skateboarding i ett slag. Ingen tävling går att vinna, inte heller i snowboarding och surfing utan en McTwist. Tolv kvinnliga åkare har klarat den. Männen är fler men de är inte många. Puttis klarade det så småningom, men inte Christopher Sanitate.

De två kommer däremot att komma i kontakt många år senare, då Puttis hör av sig till Sanitate angående ett filmprojekt.

– Då hade jag och Klas Hjertberg nyligen gjort en film som heter Inte helt 100, om två gamla stötar som skejtat ihop i 35 år. När den haft premiär ringde Puttis upp och undrade om vi inte skulle göra något kring lägren i Rättvik. Puttis nämnde att McGill och Caballero funderade på att komma till Sverige för en reunion, och att det kanske vore kul att filma. Strax efter det fick Puttis ett samtal om metalldelarna i skogen. Det var en vän som skejtade på Fryshuset som ringde: ”Du kommer inte att tro det, men de har hittat ramarna”, sa han. McGill kom över och jag och Klas hakade på till skogen. Det var i juni 2016 och blev den första scenen vi filmade, berättar Sanitate.

Sex år senare, i september 2023, är det biopremiär för Pushing – From Rättvik to California. I sex år har Sanitate och Hjertberg, tillsammans med två ytterligare regissörer, Katja Uneborg och Robert Gustafsson, arbetat med filmen om hur Rättvik blev hela skateboardvärldens vallfärdsort under 1980-talet.

– Efter scenen i skogen har filmen gått hundra varv, hit och dit och fram och tillbaka. Vi fyra har diskuterat och varit i luven på varandra, det har inte varit en spikrak resa, berättar Klas Hjertberg.

När metallställningarna dokumenterats och de fått med sig Mike McGill och Steve Cabarello på tåget travade teamet upp till sfi för att ragga utvecklingsstöd.

– sfi tittade igenom det första partiet och förklarade att de inte var intresserade av att stötta en gubbfilm. Vi var välkomna tillbaka när vi fått med en tjej.

Klas Hjertberg bestämde sig för att testa med Jordyn Barrat, en 17-årig proffsskejtare och surfare från Kalifornien. Han ringde upp och fick ja direkt. ”Förresten ska Mike lära mig McTwisten!” tillade Barrat.

– Vi fick stödet och åkte direkt över till Kalifornien och filmade henne i fyra–fem dagar. Eftersom hon inte var 18 när vi först pratade med henne hade vi varit i kontakt med hennes mamma för att gå igenom alla papper. Väl framme hade Barrat dock både hunnit fylla 18 och skriva på för en agent. När vi var på väg därifrån fick vi ett samtal från agenten som fullkomligt slaktade allt i kontraktet. Men det visade sig bli vår smala lycka.

Veckan därefter kommer Sanitates och Hjertbergs familjer över för att uppleva amerikansk västkust och för att skejta. De åker bland annat till en världsberömd så kallad kombipool i Huntington. När Klas Hjertbergs nioåriga dotter Hedda ställer sig på kanten av den höga betongpoolen för att droppa in inser Sanitate vad han tittar på: ”Där har vi ju vår tjej.”

– Jag sa bara tvärt nej, glöm det, skrattar Klas Hjertberg.

Men efter lite övertalning och med Heddas godkännande blev det så. I takt med att filmen utvecklades fortsatte Puttis kamp med att få bygga upp rampen igen i Rättvik, och en ny vinkling började utkristallisera sig. ”Lose your dreams and you will lose your mind” säger filmaffischerna, en mening vars innebörd alltmer uppenbart länkade samman McGills strävan på 1980-talet med Puttis mål och Heddas skejtdrömmar.

När rampen byggdes första gången, 1977, var den världens högsta. Ingen vet egentligen varför den blev så stor, men den blev modell för hur framtida ramper skulle byggas. Fram till 1985 stod den i Rättvik, sedan flyttades den till Hägernäs. Efter det spreds delarna, och sedan var de plötsligt borta.

2017 är rampen på plats i Rättvik igen. Mike McGill, Steve Caballero och flera andra är där. När de kommer till rampen dyker plötsligt en kvinna upp. Det visar sig vara ”lägermamman”, hon som tvättade allas kläder på 1980-talet. Hon gråter och omfamnar dem, säger ”mina små pojkar … ”

Ett år senare bjuder Puttis in världens bästa kvinnliga åkare till en tävling med utmaningen att klara en McTwist. Skateboardproffset Hunter Long från Honolulu kommer till Rättvik för att delta, Hedda Hjertberg är också där.

Ifilmens inledningsscen fångar kameran Heddas ansikte där hon står på toppen av rampen och blickar ut över Siljan. I bakgrunden hörs Hunter Longs röst: ”We all struggle with our own fear … It’s not just fighting all the tricks or whatever. Your biggest obstacle is you.”

Hedda och hennes vänner klättrar uppför trappan till rampen. Det är högt, högre än någon annan ramp de droppat i tidigare. Hedda trycker ned brädan med vänsterfoten. Hon kisar mot Siljan som ligger spegelblank långt där nedanför, i solgasset ser den ser nästan vit ut. Alla fyra truckarna hänger ute i luften, hon behöver bara lyfta högerfoten och lägga tyngden framåt så kommer hon glida ned. Hon lyfter högerfoten. Sätter den framför den andra, lägger tyngden framåt. Och åker ned.

I augusti 2023 är Henna Hjertberg 15 år. Senare i höst ska hon tävla för Sverige i vm. 2018 hade tre tjejer klarat av att göra en McTwist. I dag är de tolv. Hedda Hjertberg är inte en av dem, men hon siktar på att komma med i os, där skateboard från och med sommaren 2024 är ordinarie sport. För att få vara med måste hon vara en av de 44 bästa i världen. I dag är hon 59:a.

Det är en dröm, och den lever.