Henry Markram -
Tillverkad intelligens

Han beskrivs som forskarvärldens Richard Branson: modig, visionär och galen. Nu har neurologiprofessorn Henry Markram fått en halv miljard euro av eu för att bygga en replika av den mänskliga hjärnan. Ett måste för vår överlevnad, säger han.

Det är december 2006. I universitetets källare står Blue Gene – vid tidpunkten en av världens kraftfullaste superdatorer. I månader har Henry Markram och hans forskarteam matat in information i Blue Gene, information som Henry Markram själv har ägnat de senaste 15 åren åt att samla in. När han slår på datorn startas processen. De över 800 processorerna börjar arbeta, koppla sig mot varandra och generera nya data. Snart står det klart. Experimentet har fungerat. Vad forskarna har framför sig är en liten, liten bit artificiellt liv.

Det här är början på en både kontroversiell och fåfäng resa. En resa som – om den lyckas – kan ge människan en unik inblick i förutsättningarna för sin egen existens.

Det är december 2006. I universitetets källare står Blue Gene – vid tidpunkten en av världens kraftfullaste superdatorer. I månader har Henry Markram och hans forskarteam matat in information i Blue Gene, information som Henry Markram själv har ägnat de senaste 15 åren åt att samla in. När han slår på datorn startas processen. De över 800 processorerna börjar arbeta, koppla sig mot varandra och generera nya data. Snart står det klart. Experimentet har fungerat. Vad forskarna har framför sig är en liten, liten bit artificiellt liv.

Det här är början på en både kontroversiell och fåfäng resa. En resa som – om den lyckas – kan ge människan en unik inblick i förutsättningarna för sin egen existens.

I datorn har Henry Markram på artificiell väg lyckats återskapa en elektrisk krets eller kolumn, alltså en fungerande bit av en hjärna. Visserligen en mushjärna, betydligt minde komplex än vår egen. Men den artificiella muskretsen beter sig ungefär som förväntat, så som den skulle ha gjort i naturen, och det betyder att Henry Markram nu är ett stort steg närmare sin dröm. Att bygga en fullt fungerande modell av den mänskliga hjärnan.

Human Brain Project är den största enskilda satsningen som någonsin har gjorts inom hjärnforskning. Eldsjälen bakom är den sydafrikanske professorn i neurologi, Henry Markram. Målet är att skapa en fullständig modell av en mänsklig hjärna inuti en superdator. I modellen ska forskare sedan kunna simulera hjärnans olika processer. Simuleringarna skulle kunna ge oss svaren på de stora frågor människor har ställt sig i tusentals år: varför kan jag tänka, känna, minnas och uppleva? Hur kan jag vara jag? Och framför allt kan vi komma att kunna lösa gåtorna kring några av hjärnans sjukdomar.

Vissa tycker att Henry Markram är galen, att han har kidnappat hela neuroforskningen för ett projekt som aldrig kommer att lyckas. Andra menar att han är modig, att han har vågat satsa tillräckligt högt för att göra det som varje neuroforskare drömmer om: att lösa hjärnans mysterier.

Människans hjärna är i dag den i särklass mest komplicerade struktur vi känner till. Vår hjärna består av 130 miljarder hjärnceller, varje nervcell består av hundratals utskott och synapser, som binder nervcellerna till varandra och skapar nätverk eller kretsar. Mängden potentiella kopplingar som systemet kan ge upphov till – komplexiteten inne i våra skallar – är svindlande.

För varje intryck vi får, varje tanke vi tänker, för varje andetag vi tar ombildas hjärnan lite grann. Hela tiden bildas kretsar som skapar nya minnen, känslor, tankar.

Och mitt i allt detta händer det mest mystiska av allt.

Här uppstår vårt medvetande. Det som får oss att reflektera över vår egen existens och allas vår förestående död. Här finns vårt jag.

En eftermiddag i januari 2015 befinner vi oss på École Polytechnique Fédérale i Lausanne, Schweiz. Henry Markram är en djupt upptagen man. Dagen har präglats av spräckta intervjuplaner och en hel del förvirring. Och när vi äntligen får träffa honom körs vi först till en ny mötesplats, en och en halv timme bort, i den svarta Lincoln som annars används till vip-gäster och när Markram själv är på officiella uppdrag.

Henry Markrams labb befolkas av forskare och studenter som sitter framför datorer eller arbetsstationer. Här finns mängder av pipetter, mikroskåp, flaskor med olika kemikalier, provrör och rader av råttburar som för tillfället är tomma.

Av forskarkollegor och journalister beskrivs han som en mycket karismatisk person. En som har förmågan att förtrolla och övertala, men som också kan skapa irritation och osämja. När Henry Markram har framträtt på ted, intervjuats i Wired och synts i olika högprofilerade vetenskapliga sammanhang har han framstått som en forskarvärldens Richard Branson. Hans visioner är storslagna och han ifrågasätter utan att tveka vedertagna paradigm inom neuroforskningen.

Jag förväntar mig att möta en auktoritär, kanske lite arrogant man. Men Henry Markram själv ger ett vänligt, om än reserverat, intryck när vi sätter oss i en tyst vrå i laboratoriet där vi kan samtala.

Under flera år har laboratoriet varit basen för Human Brain Project. I oktober 2013 utsågs projektet till ett av eu:s två så kallade flagskeppsinitiativ. Human Brain Project valdes ut som mottagare av en halv miljard euro fördelade på tio år för att kunna genomföra sina storslagna planer att konstruera en modell av den mänskliga hjärnan.

Finns det en ”normal” hjärna?

Alla hjärnor är olika. Det betyder att de är olika på mikronivå, men också att de ser lite olika ut. Hjärnan är byggd för att klara nya uppgifter och anpassa sig efter vad som krävs av den.Hjärnan har en stor förmåga att kompensera för exempelvis en förlust. Om en del nervceller dör kan andra närliggande nervceller ta över dess funktioner. Hos personer som övat oerhört mycket på någonting uppstår förändringar i hjärnan som kan mätas på mikronivå.

Varför? Det verkar galet. Och lite skrämmande.

– Men absolut nödvändigt, säger Henry Markram med eftertryck. Absolut nödvändigt för vår överlevnad.

Henry Markram beskriver en situation som känns ganska oroväckande.

I dag känner vi till omkring 600 olika sjukdomar som kan drabba hjärnan. Det handlar om allt från psykiska sjukdomar som depression och schizofreni till hjärntumörer och Alzheimers. Bara i Europa kostar hjärnans sjukdomar 800 miljarder euro per år. Och i hela världen är den siffran omkring 2,5 triljoner dollar. Det är dubbelt så mycket som cancer och hjärt- och kärlsjukdomar. Till skillnad från dessa sjukdomar blir hjärnans sjukdomar ofta kroniska, eftersom vi helt enkelt inte vet hur de ska botas. Det gör dem medicinskt resurskrävande samtidigt som bortfallet i produktivitet, både bland de drabbade själva och anhöriga är stort.

Intensiteten i Henry Markrams blick och röst när han talar om det här gör att allvaret i situationen går fram tydligt.

– De här kostnaderna kommer att skena, säger han. Bland annat på grund av befolkningsexplosion och ökad livslängd, men även på grund av att våra hjärnor påverkas av en tillvaro som ställer oerhört höga krav på oss. Gör vi inget kommer kanske världen att gå under. Ska vi rädda världen måste vi förstå hur vår hjärna fungerar.

Sedan historiens början har människan kämpat för att ta sig innanför skallbenet, in i hjärnan och att avslöja dess hemligheter. Tidigt insåg man att det var i hjärnan som ursprunget till våra tankar, handlingar och vårt jag fanns. Leonardo da Vinci menade exempelvis att förnuftet var lokaliserat i de främre ventriklarna – hjärnans vätskefyllda håligheter, René Descartes att medvetandet eller själen fanns i lilla tallkottkörteln.

Henry Markram byggde sitt första labb 1992.Efter 20 000 experiment lyckades han kartlägga en liten del av mushjärnan.
Henry Markram byggde sitt första labb 1992.Efter 20 000 experiment lyckades han kartlägga en liten del av mushjärnan.

Många är sugna på att hitta hjärnans hemligheter. Just nu pågår en mängd stora projekt på flera håll i världen. I kölvattnet av Human Brain Project lanserade president Barack Obama usa:s svar, The Brain Initiative. Human Brain Project och The Brain Initiative beskrivs ibland som en sorts kapprustning på neurologins område. Vem ska hinna först med att kartlägga hjärnan, Europa eller usa? Att även Japan, Kina och Ryssland följer efter och satsar på liknande jätteprojekt bidrar kanske till mytbildningen. Men faktum är att forskare i de olika länderna är betydligt mer inställda på samarbete än tävling.

Alla som arbetar med hjärnan vet att ingen kommer att lösa gåtan med hjärnan på egen hand. Området är helt enkelt för stort. Forskare med mycket olika bakgrund – psykologer, neurologer, neurofysiologer och genetiker – arbetar med olika tekniker för att förstå hur hjärnan fungerar.

Den generella datorkapaciteten ökar hela tiden exponentiellt, vilket gör det möjligt att hantera de ofattbart stora datamängder som neuroforskningen kräver.

Och fascinationen för det gåtfulla organet innanför skallbenet växte snabbt när forskare också insåg hur oerhört anpassningsbar och plastisk hjärnan är, att den är kanske det ultimata exemplet på evolutionens genialitet.

Men det är svårt att forska om hjärnan.

Henry Markram började själv med att försöka kartlägga hjärnan experimentellt. 1992 byggde han sitt första labb, likt det vi sitter i nu. Han fick prestigefyllda jobb på olika universitet och gjorde flera viktiga upptäckter om hjärnan.

– Jag lyckades kartlägga en liten del av mushjärnan, en bit stor som spetsen på en nål. Det tog mig cirka 20 000 olika experiment. Och medan jag sysslade med det insåg jag att för att kartlägga hela hjärnan på det här sättet skulle det behövas flera miljarder experiment. Vi skulle få hålla på i 30 000 år! Jag förstod att om vi vill lösa mysteriet med hjärnan så behöver vi hitta ett kompletterande sätt att arbeta.

Men vilken väg skulle man ta? Henry Markram funderade. Och landade i ”reversed engineering”. Om man inte kan undersöka hjärnan bit för bit inifrån och ut, så får man undersöka den utifrån och in.

Projektet att försöka konstruera en replika av en mänsklig hjärna utsågs i oktober 2013 till ett av EU:s flaggskeppsinitiativ. Henry Markram leder arbetet.
Projektet att försöka konstruera en replika av en mänsklig hjärna utsågs i oktober 2013 till ett av EU:s flaggskeppsinitiativ. Henry Markram leder arbetet.

Markrams son Kai har kallats ”Pojken som kan lösa autismens gåta”. Hans existens har bidragit till att kunskapen om denna gåtfulla sjukdom har ökat. När Kai Markram fick diagnosen autism bestämde sig hans far, den världsberömde neurologen, för att ta fram ny kunskap om sjukdomen.

Henry Markram föddes i Kalahari. Redan som barn, under uppväxten i Sydafrika på 1960-talet var han fascinerad av hjärnan.

– Jag minns hur otroligt spännande jag tyckte att det var när jag insåg att kemi och kemikalier kan påverka vår perception och hur vi uppfattar världen, berättar han.

När han så småningom utbildade sig till läkare ville han först specialisera sig inom psykiatri.

– Men jag lämnade snabbt psykiatrin. Jag såg faktiskt inte den vetenskapliga sidan av det hela och det var en stor besvikelse för mig, säger han indignerat. Psykiatrin gick mest ut på att katalogisera sjukdomssymtom och föreskriva mediciner som inte fungerade. Det här är 30 år sedan och jag har faktiskt inte sett psykiatrin utvecklas särskilt mycket sedan dess.

I stället begav sig Henry Markram till Israel där han doktorerade i neurologi och träffade sin första fru. Flyttade vidare till usa, Tyskland och Schweiz. Under åren han arbetade med experimentell neurologi gjorde han flera spektakulära upptäckter och blev ett stort namn inom neuroforskningen.

Kai var Markrams tredje barn, och föddes 1994. Ganska snart märkte familjen att Kai var annorlunda.

– Kai var svår att kontrollera, han var livlig, exceptionellt envis och kunde göra halsbrytande saker som var livsfarliga för honom. Men samtidigt var han oerhört kramig och inkännande, berättar Henry Markram.

Diagnosen autism kom både som en sorg och en befrielse. Autism är ett neuropsykiatriskt handikapp som omges av många myter och föreställningar, exempelvis att personer med autism har nedsatt empatisk förmåga.

– Men det stämmer inte. Det märkte jag ju som förälder till ett barn med autism. Kai saknade inte empatisk förmåga, det var andra saker som gjorde hans liv svårt, berättar Henry Markram.

– Exempelvis kunde han bli, som vi såg det, omotiverat rädd. Jag var helt enkelt tvungen att försöka förstå vad det var som fick Kai att vara den han var.

Ihop med sin andra hustru Kamila, Kais styvmamma, började han forska om autism och tillsammans formulerade de sin Intense world theory.

Autism, menade de, beror på att vissa delar av hjärnan helt enkelt är överaktiva, amplifierade, överkänsliga för yttre stimuli. Det här kan resultera i rädslor eller oerhört starka reaktioner på sådant som omgivningen ser som bagateller. För att skydda sig från den ständiga överstimuleringen tenderar individer med autism att stänga ute och dra sig tillbaka från omgivningen och fokusera på repetitiva aktiviteter. Men rätt bemött, menade Henry och Kamila Markram, kan autismen också bli en stor tillgång i tillvaron.

– Att vara förälder till ett barn med autism har påverkar hela mitt liv, säger Henry. Även min forskning. Jag var förtvivlad över att inte kunna förstå min son. Och det hjälpte inte att jag var neuroforskare, för precis som andra föräldrar i samma situation kämpade jag med min maktlöshet.

Intense world theory förklarade mycket av Kais beteende.

– Men det finns en massa föräldrar som inte är neuroforskare som har kommit till samma slutsatser, att deras barn helt enkelt är extremt känsliga och inte tvärtom som många påstår, säger Henry Markram.

– När min son var liten visste vi mycket mindre, i dag har vi en del kunskap och teorier om vad autism är. Som förälder ska man inte försöka krossa deras motvilja mot vissa företeelser, deras preferenser. Gillar de gult, ge dem gult. Tar du bort det gula gör du dem livrädda. Men nu är det för sent för mig. Nu har min son vuxit upp och är 20 år gammal. Jag missade min chans och jag vill gråta när jag tänker på det. För hade jag vetat då vad jag vet nu så hade jag handlat annorlunda. Vi hade skapat en helt annan miljö till Kai och behandlat honom på ett annat sätt.

Henry Markram blir frustrerad när han tänker på hur långsamt forskningen går framåt. Hans från början reserverade ton är sedan länge borta.

– Det är sådana här saker som gör att vi måste vara otåliga. Vi måste lösa gåtan om hjärnan nu, för våra barn lider. Vi kan inte bara säga att vi behöver mer data om hjärnan och att vi måste göra fler experiment för vi har inte tid. I stället måste vi fråga oss: finns det inget snabbare sätt att göra det på?

Henry Markrams ambitioner väcker inte odelad sympati i forskarvärlden. Materialist och reduktionist har han kallats eftersom han vill kategorisera psykiska sjukdomar utifrån de förändringar i hjärnan som skapar dem, och inte som i dag utifrån symtomen de ger.

Och att bygga en modell av hjärnan låter sig knappast göras, menar kritikerna. Vi har alldeles för lite data, för lite information om hjärnan att fylla modellen med. Det är slöseri med pengar och tid.

I dag är neurovetenskapen ett splittrat forskningsfält. Ett av de stora problemen är svårigheten för varje forskare att hålla sig uppdaterad. Varje år publiceras cirka 100 000 vetenskapliga artiklar. Forskare arbetar med små, små delar av hjärnan, den samlade faktakunskapen är stor, men ingen förstår egentligen hur hjärnans olika funktioner integreras.

Därför, menar Henry Markram, är lösningen att samla kunskapen som finns på ett ställe. Statistiskt material, beräkningar och algoritmer kan användas för att fylla de vita fälten på hjärnkartan.

Sökandet efter hjärnans övergripande principer börjar med superdatorer. Sverige är ett av de länder som har en framskjuten position i Human Brain Project.

Här kan human brain project hjälpa till

Klassificering av hjärnans sjukdomar

När man klassificerar psykiska sjukdomar i dag blir symtombeskrivningarna ofta vaga och subjektiva. HBP ska kunna hjälpa till att skapa klassificeringar som bygger på de förändringar som de skapar.

Hjärnans åldrande

HBP kan bli ett viktigt steg mot att bättre förstå sjukdomar som demens och Alzheimers.

High performance computing

Hjärnan har en massa funktioner som dagens logaritmbaserade datorer aldrig kan lära sig. HBP arbetar bland annat med att utveckla hård- och mjukvara som efterhärmar hjärnans sätt att skapa kretsar.

På Karolinska Institutet i Stockholm finns Sten Grillner. Han är professor i neurofysiologi och har varit ordförande i Karolinska Institutets Nobelkommitté. Sten sitter i Human Brains styrelse, men är också samordnare för den del av projektet som har ett av de mer spektakulära målen. En sorts Googlebrain.

– Det kommer att bli som en tredimensionell atlas av hjärnan, säger han. All tillgänglig information, allt det som neuroforskare inom olika subdiscipliner tagit fram ska in i modellen. Sedan ska man kunna gå in och ställa frågor om hjärnans olika delar direkt till modellen. Detta för att olika hjärnforskare snabbt ska kunna uppdatera sin kunskap inom angränsande områden.

Tror du att hela projektet kommer att lyckas?

– Modelleringen av hjärnan och möjligheten till datorsimuleringen är det som gör Human Brain Project originellt. Vi har arbetat med det här i Sverige i många år, men i mindre skala. Jag tror att det är den väg man måste gå om vi ska göra framsteg inom neurologin och jag tror att projektet kommer att bidra oerhört mycket till att öka kunskapen om hjärnans delfunktioner.

Men går det att återskapa hjärnan?

– Med tillräckligt med datorkapacitet och tillräckligt med kunskap om nervceller så tror jag att det i princip är möjligt att få ihop en fungerande virtuell hjärna, men jag tror nog inte att vi kommer att ha en fullt fungerande modell inom tio år, sannolikt tar det betydligt längre tid – men gradvis förbättrade modeller kommer att bli tillgängliga, säger Sten Grillner.

En timmes bilresa från École Polytechnique Fédérale i Lausanne, i den lite större staden Genève ligger Biotech campus, en gigantisk konstruktion i glas och stål.

Just nu är det tomt och ödsligt, både i den stora ljusgården och på de flesta kontorsplanen. Men snart ska byggnaden fyllas. Just nu håller man på att tömma lokalerna i Lausanne, för det är här som Human Brain Projekt kommer att husera det närmaste decenniet. Klart att ett av eu:s största projekt någonsin ska ha ståndsmässiga lokaler.

Här finns Richard Walker, en rar man som ler snällt nästan hela tiden. Han har en bakgrund som forskare inom artificiell intelligens, men rekryterades till Human Brain Project för några år sedan, innan eu-pengarna hade börjat rulla in, eftersom hans meriter när det gäller att få igenom eu-ansökningar var exempellösa. Numer är han talesperson och tillhör projektets absolut innersta krets.

– Ja, Human Brain Project har blivit kritiserat, säger han. Delvis med rätta. Vi har en oerhört stor mängd partners. Att koordinera alla dessa forskare är en utmaning, det är lite som att valla katter, säger han lakoniskt.

Flera partners har dragit sig ur projektet och nästan 800 neuroforskare runt om i Europa har skrivit på ett upprop där man vill att eu ska ställa krav på att hbp omstruktureras.

– Problemen med styrning jobbar vi på. Men vetenskapligt är jag övertygad om att vi är på rätt väg.

Human Brain Project har också kritiserats för att fokusera allt för mycket på så kallad high performance computing och för lite på neurologi. ”Ett it-projekt förklätt till neuroforskning” har någon kallat det. Teknikens mörka baksida är ett evigt tema i det allmänna medvetandet och i populärkulturen. För när människan tar livet i sin hand, gör sig till gud, då anser många att vetenskapen sannerligen har gått för långt. Berättelserna om allt från Frankensteins monster från 1818 till den geniale neuroforskaren Will Caster i filmen Transcendence från 2014 handlar om det övermod som drabbar människan när hon med hjälp av tekniken leker gud.

I slutet på 2014 gjorde också den världsberömde engelske fysikern Stephen Hawking ett uttalande som fick spridning över världen.

Stephen Hawking, som är svårt handikappad till följd av sjukdomen als och kommunicerar med hjälp av ett mycket avancerat datorsystem, varnade för att utvecklingen av artificiell intelligens skulle kunna vara slutet på människans existens. Hawking backas upp av andra dignitärer som Elon Husk, mannen bakom elbilen Tesla och den världsberömde svenske mit-professorn Max Tegmark. Det finns risker med ai och därför måste vi diskutera hur utvecklingen ska ske på ett ansvarsfullt sätt, menar man.

Behöver vi vara oroliga för vad som kan hända med modellen av hjärnan som ni skapar?

– Än har vi ingen datorkapacitet som kan mäta sig med den mänskliga intelligensen, säger Richard Walker.

Så bildades hjärnan

• De första flercelliga djuren hade ingen hjärna, men däremot hade de celler som kunde kommunicera med varandra genom att skicka kemikalier sinsemellan. Tidskrävande och opålitligt.

• Cellerna började sedan att kommunicera med elektriska impulser.

• Vissa celler specialiserade sig på att skicka meddelanden och bildade långa utskott så att informationen kunde flyttas längre sträckor i kroppen. Informationen fördes från cell till cell via utskotten.

• På vissa organismer började de här cellerna klumpa ihop sig till små hubbar. Den första primitiva hjärnan tror man uppstod hos urbilaterian, ett hypotetiskt djur man tror har funnits.

• De första däggdjuren uppstod för 200 miljoner år sedan. De hade redan en liten neocortex. Neocortex är det yttre lagret på vår hjärna och det är här alla högre funktioner och komplext tänkande finns. 

• När dinosaurierna dog ut för 230 miljoner år sedan kunde däggdjuren växa till sig och blev allt större. Vissa däggdjur började leva i träd och några utvecklades även till att bli sociala. Att vara social kräver oerhört mycket av hjärnan, något som fick den att fortsätta att växa. Forskning visar att det finns ett samband mellan storleken på gruppen, hur mycket individerna interagerar med varand-ra och storleken på hjärnan hos primater. 

• Den riktiga explosionen av hjärnans storlek  uppstod förmodligen för 2 miljoner år sedan när våra förfäder började tillverka verktyg som kunde användas vid jakt och slakt. Den ökade tillgången på vitaminer och proteiner som verktygen skapade gjorde att hjärnan växte extra snabbt.

• Den moderna hjärnan uppstod i Afrika för omkring 200 000 år sedan.

• Det som gör människans hjärna unik är storleken på neocortex. Faktum är att neocortex kräver så mycket utrymme att den måste vecka sig. Därför är hjärnan full med åsar.

• 20 procent av den energi vi stoppar i oss används för att driva hjärnan. 

I dag styrs våra liv av algoritmer på ett sätt som beter sig verkligt intelligent. Vi talar inte om simpla schackdatorer, utan program som kan förutspå utgången av valet i Indien och som klarar Turingtestet galant (om en människa inte kan avgöra om den talar med en maskin eller en människa har maskinen passerat Turingtestet). Om algoritmer som kan avkoda känslolägen hos användaren genom att titta på karaktäristiska användningssätt.

Drömmen om att återskapa hjärnan populariseras i pressen. Exempelvis har skådespelaren Ashton Kutcher, Elon Musk och Facebookgrundaren Mark Zuckerberg investerat i ett amerikanskt företag som har föresatt sig att skapa en artificiell hjärna. Men det handlar fortfarande om algoritmer, om binära data som i grund och botten bara kan svara ja eller nej på de frågor vi ställer till dem.

– Kan vi knäcka koden för vad som verkligen får hjärnan att skapa kognition, och det är vad vi hoppas på, så kommer vi också att kunna skapa verklig artificiell intelligens, fortsätter Richard Walker. Men det är först när vi har kommit hit som vi behöver börja oroa oss. Jag tror att vi har många år på oss. Än så länge räcker det med att dra ur kontakten.

Så kommer vi till en annan fråga som många ställer sig. Hur är det med medvetandet? Kommer Human Brain Project att generera något som kan kallas ett artificiellt framställt medvetande?

Henry Markram får frågan.

– Att mäta medvetandet är så oerhört svårt. Jag menar, hur kan jag vara riktigt säker på att du är medveten? Det är egentligen bara något jag kan anta eftersom jag själv är det. Kanske kommer vi att kunna skapa något som påminner om mänsklig intelligens och mänskligt medvetande. Om inte annat kommer modellen att kunna användas för att testa hypoteser om hur och var i hjärnan medvetandet uppstår.

Om Human Brain Project lyckas kommer den mänskliga hjärnan att ha löst gåtan om sin egen existens. Här uppstår en märklig metanivå. Vad händer med oss när vi vet allt om oss själva?

– Hjärnan är som en skenande vildhäst, säger Henry Markram dramatiskt. Vi vet inte vart den är på väg och vi kan inte kontrollera den. Allt vi kan göra är att hålla oss fast i svansen och följa efter. Men om tio år kanske vi kan ta oss upp på hästens rygg och faktiskt styra den. När vi vet hur hjärnan fungerar kan vi också ta kommandot över den, då kan vi instruera våra hjärnor på ett annat sätt, och vi kommer att nå en helt annan nivå av medvetande och av fri vilja.

Vår förmåga till medvetande, till subjektiva perspektiv på världen, är en produkt av evolutionen. Medvetandet, menar Henry Markram uppstår i själva interaktionen med omvärlden. Det uppstår när vi ”tvingas” skapa en representation av världen i våra hjärnor.

Men evolutionen är inte klar med våra hjärnor, menar han.

– Den värld vi lever i, som vi har skapat åt oss själva, blir mer och mer komplex. Och som individer interagerar vi hela tiden mer och mer med omvärlden, med varandra. Det här påverkar våra hjärnor. Vi håller på att bli hypersociala, säger han.

Vart leder det?

– Vem vi är, vårt jag, handlar inte längre bara om vem vi är här i våra kroppar, det handlar också om alla kontakter vi har med omvärlden. Vårt medvetande utvecklas sakta till att vara något som sträcker sig bortom vår egen hjärna.

Det låter nästan som att du menar att vi håller på att skapa ett gruppmedvetande, en ”hive mind”?

– Vi influerar ju varandra allt mer, vi blir produkter av varandra, så kanske kan man beskriva det som att vi håller på att utveckla en enda enorm hjärna.

När vi förstår hjärnan kommer vi att förstå vilka vi är, vad vi är kapabla att göra, våra begränsningar, våra känslor. Och vi kommer att ha mycket större förståelse för människors olikheter, tror han.

– Ju mer jag förstår hjärnan, desto mer uppskattar jag subjektiviteten i den egna tillvaron. Våra olikheter. Vi är inte betraktare av världen, vi är skapare av den. Hjärnan är en kraftfull maskin. Jag vill förstå hur hjärnan bär sig åt för att skapa olika föreställningar av världen. Det finns ingen mer komplicerad struktur som vi känner till i universum. Hjärnan är den ultimata konstruktionen. Och det är den vi ska försöka återskapa.

Hjärnforskningens utveckling

1 700 före Kristus  

Den första bevarade referensen till hjärnan på en papyrus skriven med hieroglyfer.’

460–379 före Kristus  

Hippokrates hävdar att hjärnan är involverad när tankar och intelligens uppstår.

 1000 efter Kristus

Al-Zahrawi beskriver hur vissa sjukdomar kan botas genom kirurgiska ingrepp i hjärnan.

1549 

Jason Pratensis publicerar De Cerebri Morbis, en bok om neurologiska sjukdomar.

1664

Jan Swammerdam lyckas få muskeln i ett grodlår att dra ihop sig genom mekanisk stimulering av nerven.

1836 

Marc Dax beskriver hur skador på den västra hemisfären i hjärnan påverkar talet.

1906 

Camillo Golgi och Santiago Ramón y Cajal får nobelpriset för sin upptäckt av nervsystemets uppbyggnad.

1936 

Henry Hallett Dale och Otto Loewi delar Nobelpriset för sin upptäckt av kemisk överföring emellan nervcellerna.

1970 

Julius Axelrod, Bernard Katz och Ulf Svante von Euler får dela på Nobelpriset för sin forskning på neurotransmittrar.

1972  

Godfrey N. Hounsfield utvecklar datortomografin, ett viktigt instrument för hjärnavbildning.

1987 

Fluoxetin (Prozac) revolutionerar behandlingen av depression.

1992 

Giacomo Rizzolatti beskriver spegelneuronen.

2000

Arvid Carlsson, Paul Greengard och Eric Kandel delar Nobelpriset för sina upptäckter om signalöverföring i nervsystemet.

2014

John O’Keefe, May-Britt Moser och Edvard I. Moser delar Nobelpriset för sina upptäckter av celler som utgör ett positioneringssystem i hjärnan.

Läs hela artikeln

Köp artikeln och läs när du vill. Fysiska prenumeranter får också tillgång till ett år gamla artiklar.

Bli prenumerant

RELATERADE ÄMNEN

AI Framtiden