Francis Malofiy -
Toner för miljoner

Det tycktes inte vara någon hejd på framgångssagan Ed Sheeran. Den rödhårige brittiske singer/songwritern, som under 2010-talet vuxit till att bli en av världens största artister, hade nått 150 miljoner sålda skivor. På Spotify närmade han sig hela 60 låtar med mer än 1 miljard strömningar. När hans turnéer kom till hemstaden London fyllde han med lätthet nationalarenan Wembley fyra kvällar på raken. Dessutom hade den Heinz Ketchup-tokige Sheeran, som har företagets logotyp intatuerad på sin överarm, just landat ett samarbete med den amerikanska livsmedelsjätten där han fått sin alldeles egen tomatketchup ute i butikerna: Heinz Edchup.

Det fanns dock ett orosmoln på den hyperpopuläre artistens himmel. 2016 hade Ed Sheeran stämts på 100 miljoner dollar för upphovsrättsintrång. Det är högst ovanligt att stämningar i musikbranschen leder till åtal. Allt som oftast leder de ingenstans, ibland till att parterna gör upp i godo – vilket hade hänt just Ed Sheeran med låtar som Shape of You och Photograph, där artisten fått betala skadestånd och skrivit till fler upphovspersoner till låtskrivarrättigheterna. Men från och med den 11 september 2019 och upp till sju dagar framåt skulle det i en rättssal i New York avgöras om Ed Sheerans Grammyvinnande hitsingel Thinking Out Loud i själva verket var ett plagiat av Marvin Gayes soulklassiker Let’s Get It On, som toppade den amerikanska singellistan Billboard Top 100 1973.

Stämningen var utfärdad av familjen till den avlidne producenten Ed Townsend, som skrivit Let’s Get It On med Gaye. I stämningsansökan listades likheterna låtarna emellan. Här angavs att Sheerans Thinking Out Loud hade ”samma melodi, rytmer, harmonier, trummor, basgång, bakgrundskör, tempo, synkopering och loopande” som Gayes Let’s Get It On. Som ytterligare bevisning hänvisades det till att Sheeran vid flera tillfällen glidit över och sjungit refrängen från just Let’s Get It On, över Thinking Out Loud när han hade framfört låten live. Det var upplagt för århundradets musikrättegång. Men i sista stund sköts allt upp. Detta för att invänta domen i det lika uppmärksammade som långdragna mål där 1970-talets största band Led Zeppelin hade stämts på 55 miljoner dollar för att ha stulit de inledande två minuterna i Stairway to Heaven, från ett i dag bortglömt amerikanskt västkustrockband vid namn Spirit. Målet mellan Led Zeppelin och Spirit ansågs kunna bli till prejudikat när det kom till plagiat av låtar som spelats in innan usa:s upphovsrättslagar uppdaterades under mitten och slutet av 1970-talet.

När nyheten nådde Francis Malofiy, som företrädde arvingarna till Spirits avlidne frontfigur och låtskrivare Randy Craig Wolfe, trodde han först inte att det var sant. Sedan Philadelphia-advokaten 2014 skickat in stämningen mot Led Zeppelin hade han fått utstå hånskratt från såväl fans till det brittiska bandet som från journalister och kollegor inom det amerikanska rättsväsendet. Inte minst för sitt tidiga, kaxiga uttalande om att Led Zeppelin inte borde ses som något annat än ”världens största coverband”.

Men sedan en tid tillbaka hade skrattet fastnat i halsen på häcklarna. Dels för att Led Zeppelin-målet undan för undan hade tagits vidare till allt högre instanser. Men framför allt för att den nu 42-årige Malofiy radade upp vunna mål, vid sidan om målet mot det brittiska rockbandet. Francis Malofiy räddes ingen och hade fått aktörer som Volvo och biluthyrningsfirman Hertz att göra upp i godo för lika stora som hemliga summor. Han hade också försett den lokala låtskrivaren Daniel Marino med ett skadestånd på 44 miljoner dollar efter att denne hävdat att hans låt Club Girl stulits och förvandlats till hiten Bad Girl på r’n’b-artisten Ushers genombrottsskiva Confessions från 2004. Inte en enda gång under sin snart tolvåriga karriär har Francis Malofiy förlorat ett mål framför en jury. En tradition han inte heller har några planer på att bryta när Led Zeppelin-målet nu snart ska gå in i sin sista avgörande fas.

– Om jag vinner – och jag kan inte se hur jag inte skulle göra det – kommer det inte bara att få Led Zeppelins och senare Ed Sheerans glorior att hamna på sniskan, säger Francis Malofiy. Det kommer också att skaka om hela musikindustrin i dess grundvalar.

Francis Malofiy sticker minst sagt ut i usa:s advokatvärld. När han, sex timmar sen, dyker upp vid Philadel-phiahotellet där vi stämt träff, gör han det iförd en lika kort som glansig Harley Davidson-mc-jacka i knarrande läder. Jeansen är slitna, bootsen använda under flera säsonger. Det mörka, smålockiga håret är tillfixat i en rufsig rockabillyfrisyr. Efter en kort ursäkt över förseningen (”Jag vet att det låter knäppt men jag fick punktering på bilen, var tvungen att ta ett par telefonsamtal och … äsch nu är jag här i alla fall”) hinner vi inte mer än att hälsa innan han visar vägen till det närliggande advokatkontoret The Beasley Firm. Här inledde Malofiy som nyexaminerad advokat sin karriär efter att ha tilldelats ett kontor av den nu framlidne Jim Beasley Sr – Philadelphias största advokat, som också givit namn åt juristprogrammet i staden där Malofiy studerade. ”The old man”, som Malofiy konsekvent kallar Jim Beasley Sr, ska tidigt ha sett något speciellt i Francis Malofiy.

Trots att det inte är längre än en fem minuters promenad från hotellet till kontoret hinner Malofiy röka två mentolcigaretter och snabbtugga lika många tuggummin med smak av grönmynta. Väl framme visar han oss in i det anrika biblioteket, fullt av juridisk litteratur med läderryggar. Malofiy går fram till en liten lucka och ber bibliotekarien ta fram registret över utlåningar. Syftet är att visa att hans signatur under åren han satt här var ”666”.

– Jag tjatade även till mig samma siffror som ändelse på mitt telefonnummer, 666. Som djävulen, säger Malofiy, för att sedan, halvt springandes, ta trappan upp till nästa våning.

Efter att ha satt sig vid en svart flygel mitt i rummet och inlevelsefullt spelat ett egenkomponerat, klassiskt stycke, går han fram till en kvinna i 40-årsåldern som han inte har sett på länge. Efter en kindpuss visar han ett Youtubeklipp på sin mobil, med de första minuterna av hans eget öppningsanförande mot Led Zeppelin från i höstas när fallet nådde en rättssal i San Francisco.

– Det där var riktigt bra Francis! Det ska bli spännande att se hur det kommer att sluta, säger kvinnan.

När Malofiy får syn på en yngre kvinna i andra änden av rummet, som han uppenbarligen aldrig har träffat förut, rusar han dit. Han sätter sig intill henne och halar upp ett exemplar av branschtidningen Super Lawyer. Varför förstår först ingen. Jim Beasley Jr, sonen till stadens store advokat, hör att Malofiy är på besök. Han kommer ut från sitt ståtliga kontor, där stora glasmålningar skymtar bakom skrivbordet. Beasley Jr är mest känd för det något märkliga fall då han 2003, tillsammans med sin pappa, företrädde anhöriga till två offer för 11 september-attacken. Far och son Beasley lyckades stämma Usama bin Ladin, talibanregimen i Afghanistan, Saddam Hussein och den irakiska staten på sammanlagt 104 miljoner dollar för samröre med terrornätverket al-Qaida. Skadeståndet betalades ut med frysta pengar.

När Beasley Jr får syn på Malofiy bläddrandes i advokattidningen för att hitta sidan han letar efter, skakar han leende på huvudet.

– Han är som en sleeper – en gammal sportbil med dålig lack som kanske inte ser mycket ut för världen men som visar sig ha en ostoppbar Nascarmotor under huven, säger Beasley Jr.

Med tiden har Beasley Jr och Malofiy gått från att vara kollegor till nära vänner. När de lyckas hitta lite fritid kör de dirtbike tillsammans på en bana utanför staden.

– Precis som min pappa såg jag hungern hos Francis direkt, säger Beasley Jr. Jag vet ingen som är så besatt av yrket. Han jobbar bokstavligen dygnet runt, alla dagar i veckan. Jag ångrar nästan att jag sagt till honom att han kan ringa mig när som helst om det är något, för det händer varje vecka att han ringer och väcker mig mitt i natten.

Till slut hittar Francis Malofiy det han letar efter i Super Lawyer. Han visar upp sidan för den unga kvinnan, som visar sig vara en praktikant.

– Titta här, säger Malofiy till henne:

Sedan läser han så högt att alla som befinner sig på våningsplanet ska höra.

– Det största skadeståndet i Pennsylvania förra året gick till föräldrarna till ett barn som fått permanenta hjärnskador efter en operation – 75 miljoner dollar. Det tredje största gick till en som blivit förlamad efter en operation – 39 miljoner dollar. Och däremellan, på andra plats ser du: Francis Alexander LLC. Det är jag, det är min firma. 44 miljoner dollar för stöld av en låt.

– Det var en låtskrivare som jag företrädde, som fick en låt som han hade skrivit till Usher stulen utan att få credit för den.

Så tittar Malofiy upp.

– Det blir sällan sådana här siffror annat än för operationer som gått snett, inte sant, Jim?

Utan att vänta på svar fortsätter han:

– Aldrig att det blir det för låtstölder eller andra mål i musikbranschen. Men det var innan jag kom in och ställde saker till rätta.

Francis Malofiys kontor är betydligt mer anspråkslöst, inhyst i bottenplanet på en kombinerad bostads- och kontorslänga i den sömniga förorten Media. Närmsta grannarna är en konsult för aggressionsproblem och en läkare som skriver ut medicinsk marijuana. Det är kanske inte vad man förväntar sig av någon som har dragit in minst motsvarande 100 miljoner kronor under sin advokatkarriär. Men snart är det också tänkt att hela kontoret ska flyttas ned till en gigantisk lokal i Philadelphias hamn, där Malofyi förvarar sitt arkiv och sina ’’hot rods’’: ombyggda amerikanska öppna bilar.

Samtidigt som Malofiy öppnar posten med stilettkniv är de unga juristkillar som han har anställt mitt uppe i en deadline för en stämning mot den svunne rapstjärnan Fat Joe. Kopiatorerna spottar ut papper efter papper.

Inne på Malofiys trånga kontorsrum är väggarna fyllda av pärmar med hans olika pågående mål – men där finns också en stor hög med gps:er.

– Alla kommer från min bil. Jag vet inte hur många jag har hittat under den de senaste åren. Jag har fått många fiender och de försöker ha koll på var jag är för att förhoppningsvis kunna sätta dit mig. För vad? Tja, kanske om jag skulle råka köra mot rött. Vad annars? Jag är ju här och jobbar dygnet runt, alla dagar i veckan. Allt som oftast slänger jag gps:erna på en sopbil så att jag ska ställa till det för alla som försöker följa efter mig. De som är kvar här har jag bara inte hunnit göra mig av med ännu, säger Malofiy, som för säkerhets skull sällan lämnar kontoret utan sin .38-kalibriga Smith & Wesson.

– Jag känner att jag gör någonting rätt och låter mig inte skrämmas. Det är den vetskapen som driver mig.

Malofiy för över ämnet på männi-skorna högt upp i musikindustrin.

– De vill få oss att tro att allt redan är gjort, att det inte finns något som heter originalitet. Ska vi se likadant på teknologi, på farmaceutiska genomslag? Ska vi strunta i patenten där också? Vem skulle vilja kämpa med att få fram nya innovationer och mediciner då? Malofiys monolog går över i ett av hans favorithatämnen.

– Jag ser allt oftare hur man i medierna målar upp det som att det sker ett accelererande antal stämningar i musikbranschen. Men hur många mål kring upphovsrätt i musiken har vi per år? Ett? Två, tre? Något sådant. Hur många har vi i läkemedelsbranschen? Oräkneliga. Hur många har vi när det kommer till uppfinningar? Oräkneliga. Så varför sådant fokus på rättegångarna kring upphovsrätt i musikbranschen? Jag kan inte förstå det.

Malofiy menar att han får i snitt tre förfrågningar från artister och låtskrivare gällande stämningar varje dag. Av dessa tackar han nej till 99 av 100.

– Jag tar alla på allvar och skickar informationen jag får vidare till en musikprofessor som jag känner, som ser över och lyssnar in sig på allt jag skickar vidare till honom. Jag skulle aldrig gå med på att stämma någon där det inte finns bevis för att den som stulit vet om att den har stulit.

Innan jag hinner ställa följdfrågan om varför vi inte ser fler stämningar om plagiat som leder till åtal, hinner Francis Malofiy före.

– Det finns inte så många som är så galna, att de kan härda ut i så många år. Usherfallet jobbade jag på i sju år, Led Zeppelin-fallet kommer att fortgå ännu längre. Dessutom är det många låtskrivare som hör av sig till mig men som sedan, när det hela inte görs upp i godo, inte vågar gå vidare till rätten. Förlorar de blir de skuldsatta för all framtid. För i och med att målen mals över så lång tid skenar advokatkostnaderna – och som alltid står den förlorande parten för alla advokatkostnader.

– Dessutom – och detta är nog det jag har svårast för i det amerikanska rättssystemet – kan du alltid riskera en motstämning om den vinnande parten anser sig ha blivit dragen i smutsen.

Innan vi går in på Led Zeppelin-målet vill Francis Malofiy visa upp varför han ”blivit den han blivit”. Vi lämnar kontoret och kör norrut. Strax utanför stadskärnan blir kvarteren snart risigare och allt mer spöklikt tomma på människor – om man bortser från dem som ligger utslocknade på trottoarerna. Sovande, drogpåverkade eller rent av döda? Det är inte helt lätt att se. Men det är likväl en sorglig syn från bilfönstret på Malofiys Land Rover.

Efter en stunds körning kommer vi fram till ett fallfärdigt trähus. Gatuplanet tas upp av ett igenbommat snabbmatshak där det en gång i tiden såldes pizza för en dollar per slice. Malofiy pekar upp mot andra våningen.

– Där växte jag upp. Men nu går jag helst inte ut ur bilen här. Du vet aldrig vad som kan hända när drogpåverkade bär vapen.

Malofiy berättar om sin uppväxt med en grekisk pappa och en ukrainsk mamma, vars respektive fäder dödades av nazisterna. Utöver att han bodde i ett av de enklaste husen i ett av norra Philadelphias mest utsatta områden, blev han också retad i skolan.

– Men jag förstod tidigt – och fråga mig inte hur för ingen i min familj har någon akademisk bakgrund – att det bara fanns två saker som skulle kunna ta mig härifrån, ett: satsa på skolan och två: slå tillbaka.

– Jag minns en gång när en liten flicka i min klass blev retad av en av pojkarna som annars ofta var på mig. Då bestämde jag mig för att ta tag i honom och knuffa honom det hårdaste jag kunde in i ett skåp. Jag förespråkar inte våld, men efter det fick jag aldrig honom eller någon annan av hans kompisar efter mig.

Malofiy menar att händelsen varit central i hans liv.

– Det var det första steget mot det jag gör i dag. Jag företrädde den här lilla tjejen och nu företräder jag den lilla människan. Jag skulle aldrig kunna försvara stora försäkringsbolag, banker eller människor i höga positioner som missbrukat sin makt.

Musiken kom in tidigt i hans liv. ”På klassiskt östeuropeisk manér”, som Malofiy beskriver det, tvingade hans föräldrar honom att ta pianolektioner. Men efter att ha förälskat sig i glammig 1980-talsrock, som Bon Jovi och Poison, lyckades han tjata sig till att få gå över till trummor. Snart upptäckte han vad han trodde var ett nytt band, det bästa han hade hört i sitt 13-åriga liv.

– Jag minns en dag när jag rusade hem från skolan och berättade för pappa om det nya bandet ”The Led Zeppelins”. ”De heter Led Zeppelin”, sa pappan, och de var inte heller nya, förklarade han, utan ett band som han både hade lyssnat på och sett live.

Malofiy fick tag på en Led Zeppelin-box till rabatterat pris, tog med den till sin trumlärare och satte på låten Whole Lotta Love.

– Jag sa: ”Det här måste vara den bästa rockmusik som någonsin har spelats in.” Han sa att det kanske det var, men att det inte var Led Zeppelin som hade skrivit låtarna själva. Jag undrade vad han menade och han sa att de hade stulit den här låten och flera andra från fattiga svarta bluesmän från Mississippideltat.

Malofiy blev förbannad och ville inte tro på vad läraren just hade sagt.

– Det fanns inget internet att kolla upp saker via då, så jag fick helt enkelt skola mig själv och kolla upp låt för låt. Ganska snart insåg jag att trumläraren hade haft rätt: Led Zeppelin var historiens största konsttjuvar.

– Det kanske låter konstigt, men jag älskar fortfarande deras musik. Däremot inte hur den kommit till. Jag brukar säga att jag tycker att Jimmy Page – i stället för att ses som världens bästa låtskrivare – borde ses som världens bästa producent, för han har ju i Led Zeppelin mer än något annat förgyllt andras musik.

Precis som Francis Malofiy antyder hade Led Zeppelin, bildat i London 1968, en speciell syn på det här med upphovsrätt. Där The Beatles och The Rolling Stones allt som oftast försökte uppge upphovspersonerna till låtar de inspirerats av, lånat eller rakt av snott ifrån, tycktes Led Zeppelins Robert Plant (sång), Jimmy Page (gitarr), John Paul Jones (bas) och John Bonham (trummor) helt strunta i detta. Först när de blev stämda gick de med på att göra upp i godo och skriva om rättigheterna. Detta gällde bland annat Babe I’m Gonna Leave You, Dazed and Confused, Whole Lotta Love och The Lemon Song – låtar som efter hand, i tur och ordning, även tillskrivits Anne Bredon (och sjungits in av folksångerskan Joan Baez), singer-songwritern Jake Holmes, deltabluesmannen Willie Dixon, respektive Chicagobluessångaren Howlin’ Wolf. Men det fanns minst ett tiotal fall till.

I mitten av 1990-talet sökte Randy Craig Wolfe, möjligtvis lite mer känd som Randy California, upp Led Zeppelin för att höra sig för om Stairway to Heaven, det brittiska bandets magnum opus och tveklöst en av världens mest populära och inte minst lukrativa låtar. Uppskattningsvis ska den ha dragit in 500 miljoner dollar bara i royalties. Under hela sitt vuxna liv hade Wolfe återkommande fått höra om likheterna mellan de inledande två minuterna i Stairway to Heaven och den instrumentala låten Taurus med hans västkustrockband Spirit. Det fanns en rad anledningar till att tro att likheterna inte var slumpartade, vilket vi ska komma till. Men när Wolfe träffade på Jimmy Page i London ville Led Zeppelins gitarrist, låtskrivare och producent inte veta av misstanken.

– Randy ska ha blivit bortviftad med ett ”fuck off!”, säger Malofiy. Jimmy Page ska också ha sagt att ”för varje advokat du betalar för målet kan jag ta in tjugo”, vilket var mer eller mindre ett förtäckt hot, då en eventuell förlust i rätten i sådant fall skulle leda till att de fick betala kostnaderna för Led Zeppelins alla 20 advokater.

Det blev vid den tiden ingen stämning. Strax därefter omkom också Randy Craig Wolfe vid 45 års ålder i en drunkningsolycka utanför Hawaii, när han skulle rädda sin tolvårige son från undervattensströmmar.

När Wolfes anhöriga 20 år senare hörde av sig till Malofiy, såg han det som en självklarhet att ställa upp. Som vanligt när han åtar sig ett ärende arbetade Malofiy utan arvode – mot en procent på det eventuella skadeståndet vid en vinst. Han vill inte avslöja hur hög hans procent är, men Jim Beasley Jr på Beasley Firm säger att ”det är standard med 30–40 procent av skadeståndet för en advokat i usa som även tar ut arvode beräknat på arbetstimmar.”

– Jag vågar arbeta gratis eftersom jag bara åtar mig fall där jag snabbt inser att faktan är på min sida, vilket den verkligen är i fallet med Led Zeppelin. Jag gör inte heller det här för pengar. Då hade jag för det första inte bott i Philadelphia. Här finns inget att spendera pengarna på ens om jag hade haft tid till det.

Innan åtal väcktes mot Led Zeppelin gjorde Francis Malofiy som Randy Craig Wolfe och åkte till London för att träffa Led Zeppelins Jimmy Page. Anledningen var att höra Pages version och ge bandet en sista chans att göra upp i godo.

– Jag kan på grund av sekretess inte berätta vad som sades under den en och en halv timme som vi sågs. Men jag kan säga så mycket som att jag verkligen inte kan förstå varför han inte gav med sig. För nu finns risken att Led Zeppelin förstör sitt rykte för all framtid.

Det som Francis Malofiy stör sig mest på när det kommer till Stairway to Heaven är låtens skapelsemyt. Enligt den ska Led Zeppelins sångare Robert Plant och gitarrist Jimmy Page ha suttit uppe med sina gitarrer och jammat en sen natt utanför en stuga i Bron-Yr-Aur i norra Wales, djupt inspirerade av den omgivande lantliga idyllen med utsikt åt alla väderstreck. Sedan ska mästerverket bara ha kommit till. Som en uppenbarelse.

– Den här storyn stämmer inte, säger Malofiy självsäkert. Led Zeppelin skrev inte sina låtar inspirerade av naturen. Allt som oftast utgick de från sina favoritlåtar inom blues, rock och folkmusik för att sedan jamma fram nya låtar ur dem, men där mycket av originalet var kvar – ibland hela textrader. Det var så bandet gjorde, det var systematiserat, det var upprinnelsen till att de tidigare stämts och tvingats betala skadestånd och ändra i sina låtskirvarcredits. Så varför skulle de ha gjort annorlunda med Stairway to Heaven?

Stärker det ditt fall att Led Zeppelin vid ett flertal tillfällen tidigare stämts och gått med på att ändra i upphovsrätten på sina låtar?

– Det borde göra det. Men nej, det går inte att titta på att det bevisats att de stulit låtar förut. Det är precis som när det kommer till ett kriminalfall. Bara för att någon mördat en gång, två gånger eller till och med flera gånger, finns det egentligen ingenting som säger att den misstänkte kommer att mörda igen. Det går inte att utgå ifrån.

Francis Malofiy drar upp sina huvudpunkter, vilket kräver en tillbakablick mot slutet av 1960-talet.

– I dag kan det framstå som löjligt att ett bortglömt band som Spirit stämmer Led Zeppelin. Men om vi backar bandet till 1968 var det faktiskt så att Randy Craig Wolfe var lite av ett underbarn på gitarr, vilket ledde till att han redan som 15-åring fick spela i Jimi Hendrix band under en sommar. Sedan startade han Spirit, och när det då helt okända brittiska bandet Led Zeppelin skulle komma över på sin första usa-turné fick de under ett par spelningar agera förband till Spirit, säger Malofiy och pausar.

– Så, vad jag vill säga med detta är: vid den här tiden var Spirit, tvärtemot vad man kanske kan tro i dag, ett större band än Led Zeppelin.

Malofiy talar nu allt snabbare.

– Så, utifrån mina källor vet jag att Jimmy Page vid tiden såg upp till Randy Craig Wolfe och hans gitarrspel. Led Zeppelin och Spirit reste runt och spelade tillsammans i usa, och Page och hans band såg under den här turnén Spirit uppträda med Taurus vid ett flertal tillfällen. De såg till att få med sig skivan där Taurus var med hem, och de gjorde snart också en cover på Spirits låt Fresh Garbage i sina liveset. Två–tre år senare kom Stairway to Heaven.

Så ställer Malofiy en retorisk fråga:

– Tycker du fortfarande att det låter otroligt att Led Zeppelin skulle ha lånat från Spirit?

Den första rättegången i Led Zeppelin-målet hölls i Los Angeles i juni 2016. På de anklagades bänk satt Francis Malofiys tonårsidoler Jimmy Page och Robert Plant. Men Philadelphiaadvokaten kunde inte bry sig mindre.

– Du kan inte vara advokat om du blir starstruck eller ens imponerad av att vara i samma sal som så kallat stora personer. Jag kände lika lite då som när jag tidigare träffade Page i London. 
Jag vill bara vinna mina mål.

I Los Angeles friades Led Zeppelin först för upphovsrättsintrång. Men trots förlusten lyckades Francis Malofiy få till en ny rättegång, eftersom domaren ska ha givit juryn felaktiga instruktioner. Den nya rättegången hölls i slutet av september 2019 i San Francisco. Francis Malofiy flög dit en vecka innan och låste in sig på hotellrummet. Allt fokus låg på pläderingarna, han rökte inte ens en cigarett på hela veckan.

I rättssalen var han sedan, som han säger, ”sitt bästa jag”. Men återigen friades Led Zeppelin.

– Det är ett mycket mer komplicerat fall än vad många kan tro, menar Francis Malofiy, och pekar på att domarna hittills lutar sig allt för mycket mot en lag gällande upphovsrätt från 1909, som enligt honom mest bara berör klassisk noterad musik.

– Domarna tittar på att Stairway to Heaven skrevs vid en tid när upphovsrätt bara kunde gälla noter. Det är bara det att Jimmy Page inte kan läsa noter. Randy Wolfe kunde inte läsa noter. Inga rockband skriver sin låtar på noter vad jag vet, det är inte relevant. Det som däremot är relevant här är sex bokstäver: C-R-E-D-I-T, och att Led Zeppelin här ännu en gång har struntat i att ge det.

– I det här fallet går det inte att döma utifrån noter. Så nu måste jag vässa mina argument för att vi ska få spela upp de båda låtarna som målet rör inför juryn. Där ligger nyckeln till att vinna.

Nu står hoppet till den översta instansen i usa: The Supreme Court. Francis Malofiy har räknat ut att den slutgiltiga domen i Led Zeppelin-målet kommer att klubbas någon gång mellan juni och december 2021.

Så vad skulle en dom i Spirits och Malofiys favör betyda? Mer än att Led Zeppelin och senare även Ed Sheeran skulle få ge bort låtskrivarcredits och betala tiotals, kanske rent av hundratals miljoner dollar i skadestånd? Mattias Lundberg, professor i musikvetenskap vid Uppsala universitet, säger att det först och främst säger något om Francis Malofiy:

– Oavsett hur det går i Led Zeppelin-rättegången visar det på ett otroligt mod från den här advokaten att sätta sig upp emot ett av världens största band och en av musikhistoriens största låtar. Bara det kommer definitivt att ge ringar på vattnet. Om Led Zeppelin sedan skulle förlora fallet skulle det inte vara så förödande för bandet ekonomiskt som det skulle vara i tappad status, eftersom de alltid har haft så hög svansföring. De har väldigt tillgivna, nästan hjärntvättade fans, världen över. Led Zeppelin är nästan populärmusikens motsvarighet till Richard Wagner i det att många fans lyssnar på Led Zeppelin och ingenting annat, precis som många lyssnar på Wagner och ingen annan klassisk musik. Prestigeförlusten skulle vara oerhört stor, i synnerhet för att det gäller just den här stora låten.

Lundberg säger sig inte våga säga hur han tror målet slutar. Däremot är han övertygad om att Ed Sheeran, oavsett utfall i Led Zeppelin-rättegången, kommer att förlora sitt stämningsmål mot de anhöriga till Marvin Gayes låtskrivare och producent Ed Townsend.

– Detta att Sheeran själv under sina konserter låtit sin låt gå över i Gayes Let’s Get It On … Där har han ju själv pekat ut likheterna låtarna emellan.

Lundberg kan inte hålla sig för skratt.

– Det är som att råna en bank och visa upp pengarna för alla du känner.

Tillbaka i Philadelphia vill Francis Malofiy visa upp vad han tycker är Philadelphias bästa diner: Nifty Fifty. Han bjuder med alla de unga killarna på kontoret, och tio minuter senare är vi framme vid haket. Precis som namnet antyder är det som att träda in i en 1950-talsdröm, med neonskyltar, doo-woop i högtalarna och en servitris som hälsar en välkommen att ”smaka på minnena”. Efter att Malofiy beställt in chokladmilkshake till alla och kaloribomben ”pizza steak” till sig själv, tar hans assistent A.J. ordet. Han är knappt 30 och till skillnad från sin arbetsgivare betydligt mer konservativt klädd i skjorta och slacks.

– Du är från Sverige, inte sant?

A.J. berättar hur man just nu attackerar musikbranschen på bred front. Vid sidan av Led Zeppelin och ett mål mot den brittiske artisten Sam Smith, har man även ett mot den kanadensiske superstjärnan The Weeknd och låten A Lonely Night, vilken inkluderar tre av Sveriges mest framgångsrika låtskrivare i Los Angeles: Max Martin, Ali Payami och Peter Svensson. Polarpristagaren Max Martin behöver ingen närmare presentation. Ali Payami har skrivit hits åt Ariana Grande, Katy Perry och även varit med bakom The Weeknds tidigare Billboardetta I Can’t Feel My Face. Peter Svensson var låtskrivarnavet i The Cardigans, och har sedan dess byggt ett cv innehållande några av de senaste årens mest spelade låtar.

– The Weeknds representanter tyckte sig inte höra några likheter mellan låtarna, men erbjöd ändå de tre brittiska låtskrivarna som vi företräder 85 000 kanadensiska dollar, sticker Malofiy in, sippar på sin chokladmilkshake och spricker upp i retfullt flin.

– Bara att de kunde tänka sig att betala så mycket säger ju någonting. De flesta andra hade tagit emot pengarna. Men inte vi. Som vanligt vill vi hellre låta rättsväsendet fälla avgörandet.