LSD -
Trippad terapi

Grevinnan av Wemyss and March sitter utanför sitt hem nordost om Oxford – en jaktstuga byggd åt den engelska hög­adeln på 1300-talet, med tre vallgravar och en trädgård där det är lätt att gå vilse bland rosor och formklippta busklabyrinter.

Ur sin djupt gröna sammetsryggsäck tar Amanda Feilding fram ett par läsglasögon, och på aristokratisk engelska förklarar hon vad bilderna på bordet framför henne föreställer.

Hjärnavbildningarna är tagna med magnetkamera i en studie som Feildings privata stiftelse har initierat. Det är den första titten inuti hjärnan på personer som har tagit LSD – den kraftfullaste drogen som någonsin ut­vunnits, och vars livsomvälvande effekter har rapporterats av lekmän i decennier.

”LSD var en outgrundlig upplevelse, en av de viktigaste i mitt liv”, sa Apple-grundaren Steve Jobs till sin biografi­författare. ”LSD visar att det finns en annan sida av myntet. Det förstärkte min känsla av vad som är viktigt.”

74-åriga Amanda Feilding har ägnat större delen av sitt liv åt att försöka få världsledande forskare att undersöka hur dessa starka substanser förändrar medvetandet, och vilken potential de kan ha för individer och samhället.

Just nu pågår fler studier med psykedelia än vad som någonsin publicerats, av etablerade forskare och på världsledande institut, och Feilding ligger bakom många av dem.

2012 utnämnde tidningen The Guardian henne till en av de modigaste människorna i vetenskapens historia, och tidningen New Scientist har kallat henne ”Queen of Consciousness”.

– Vi vet fortfarande inte vad medvetandet är, vi har faktiskt ingen aning, säger hon mot en fond av fågelkvitter. Och vi kan bara lära oss mer genom att rubba hjärnan och studera förändringarna. Med psykedelia kan man rubba hjärnan på ett helt kontrollerat sätt, och få en ökad förståelse för hur vi kan använda dem för att uppmuntra empati och medkänsla, skönhet, kreativitet och allt sådant som vi håller högt i samhället. Om vi kan göra det skulle det vara en otrolig gåva till mänskligheten.

På grund av de psykologiska djup som preparaten verkar öppna tror forskarna att de kan fungera som en ”reboot” av psyket, och i dessa första pilot­studier har de haft enastående effekter på svår­behandlade tillstånd som depression och beroenden. De insikter som testpersonerna når under påverkan av LSD och psilocybin (ett besläktat psykedeliskt ämne som utvinns ur svampar) har effekter som håller i sig långt efter att själva drogen lämnat kroppen.

I en studie vid det välrenommerade universitet Johns Hopkins i usa testades psilocybin i terapi för att hjälpa cancersjuka att hantera sin dödsrädsla. Efter en enda dos upplevde patienterna en omedelbar och dramatisk minskning av ångest och depression, förbättringar som höll i sig i minst sex månader.

Ledaren för studien, den erfarne psykiatri­professorn Stephen Ross vid New York University, är också chef för beroendeenheten på sjukhuset Bellevue i New York. Han berättade för tidningen New Yorker att han själv först hade haft svårt att tro på resultaten:

”Jag trodde att de första tio patienterna fejkade det. De sa saker som ’Jag förstår att kärlek är den starkaste kraften på planeten’ eller ’Jag mötte min cancer, ett svart rökmoln’. Människor som hade varit uppenbart rädda för döden blev av med sin rädsla. Det faktum att en drog som ges en gång kan ha en sådan effekt, som är såpass långvarig, är en oöverträffad upptäckt. Vi har aldrig sett något liknande inom psykiatrin.”

I en annan studie med samma preparat och på samma universitet, som initierades av Amanda Feilding, blev 67 procent av nikotinberoende testpatienter nikotinfria efter en behandling.

”Rökning kändes helt enkelt inte relevant längre, så jag slutade”, uppgav en av dem.

Men psykedelians förmåga att leda ned till psykets djupaste vrår kan också få förödande konsekvenser. Kraften i dem ansågs så farlig att all forskning med dem stängdes ned under 40 års tid.

”Jag upptäckte inte LSD, LSD upptäckte mig”, skrev den schweiziske kemisten Albert Hofmann i sin bok LSD – my problem child, om hur han 1943 trillade över de dramatiska effekterna av lysergsyradietylamid.

Ämnet hade utvunnits ur en giftsvamp redan några år tidigare, men i djurtester hade det läkemedelsföretag som Hofmann arbetade för inte kunnat hitta några farmakologiska användningsområden för det. Men något fick honom att vilja ge det en andra chans.

Rapporten som han skickade till sin chefsprofessor vittnar om en effekt han inte varit beredd på:

”I fredags, 16 april 1943, tvingades jag avbryta mitt laboratoriearbete mitt på eftermiddagen och gå hem, då jag drabbades av en anmärkningsvärd rastlöshet, kombinerad med lätt yrsel. Väl hemma lade jag mig ned och sjönk in i ett icke obehagligt, berusningslikande tillstånd, karaktäriserat av extremt stimulerad fantasi. I detta drömliknande tillstånd, med slutna ögon, uppfattade jag en obruten ström av fantastiska bilder, extraordinära former med ett intensivt, kalejdoskopliknande bildspel. Efter ungefär två timmar ebbade tillståndet ut.”

Hofmann kopplade ihop upplevelsen med ämnet han hade jobbat med den dagen, lysergsyradietylamid eller LSD-25.

”Detta ledde till frågan hur jag hade lyckats absorbera ämnet. Möjligen hade mina fingertoppar kommit i kontakt med det under själva kristalliseringen. Om LSD-25 hade orsakat den här bisarra upplevelsen måste det vara ett extraordinärt potent ämne. Det tycktes bara finnas ett sätt att gå till botten med det här. Jag bestämde mig för att testa det på mig själv.”

Med största försiktighet intog Hofmann, tre dagar efter sin första ofrivilliga upptäckt, 0,25 milligram LSD (en hög dos med dagens mått) i sitt laboratorium. Vad som sedan hände beskriver han som ett flera timmar långt psykiskt skräckscenario, där han var tvungen att bli hjälpt hem av en assistent och väl hemma tillkallade sin husläkare eftersom han trodde att han skulle dö.

”Varje viljeansträngning, varje försök att avbryta sönderfallandet av den yttre världen och upplösningen av mitt ego, tedde sig förgäves … Steg för steg avtog skräcken och jag kunde börja njuta av de enastående färg- och formspel som fortlöpte bakom mina stängda ögon”, skrev han för att senare sammanfatta sin upptäckt:

”Det fanns i min vetskap ingen annan känd substans som väckte sådana djupgående psykiska effekter vid så extremt låga doser, som orsakade sådana dramatiska förändringar i det mänskliga medvetandet och vår upplevelse av den inre och yttre världen. Jag förstod att LSD måste vara användbart inom farmakologi, neurologi, och särskilt inom psykiatri. Men jag hade ingen aning om att den nya substansen också skulle användas bortom den medicins­ka vetenskapen, som berusning inom drogkulturen.”

Samma år som Albert Hofmann gjorde sin dramatiska upptäckt föddes Amanda Feilding, i en familj med anor från det hapsburgska kungahuset.

– Min barndom var egendomlig. Jag växte upp här, det vill säga väldigt isolerat, säger hon och pekar ut mot ägorna. Vi var liksom utanför kartan, utanför alla grupper. Min far kom från den gamla engelska aristokratin men pengarna hade tagit slut för länge sedan. Så vi bodde i den här vackra miljön, men utan pengar. Det fanns ingen värme, inget varmvatten, men konversationen var bildad. För det mesta strök jag omkring ensam här och dagdrömde.

Redan vid tioårsåldern började Amanda Feilding intressera sig för religions­vetenskap och mystik. I tonåren flyttade hon till en klosterskola, som hon lämnade i 16-årsåldern då nunnorna förbjöd henne att läsa böcker om buddhism.

– Sedan dess har jag utbildat mig själv. Och jag var ganska bra på att få kontakt med de som var bäst på sina områden, så jag lyckades få en av världens mest ansedda professorer i religionsvetenskap och mysticism att ta sig an mig som sin elev.

Så fortsatte Amanda Feildings unga liv. Hon studerade klassisk arabiska och islam, åkte på äventyr till Mellanöstern där hon som tonåring reste runt med arabiska nomadstammar, studerade konst i Florens och gjorde skulpturer i lera och sten.

I tidiga 20-årsåldern träffade hon en man som skulle innebära ett vetenskapligt uppvaknande för henne: den holländske läkaren Bart Huges, som kom från en strikt akademisk värld men som hade radikala teorier om hur man kan förändra medvetandetillståndet genom att öka blodcirkulationen i hjärnan – bland annat med psykoaktiva droger.

– Första gången jag provade LSD blev jag överväldigad av kraften i det, hur det kunde förstärka skönhet och ljud och tankeverksamheten, berättar Amanda Feilding.

I hennes etagelägenhet i Londons Chelseakvarter inledde Feilding och Huges en kärleks- och arbetsrelation, och lägenheten blev ett nav för intellektuella i det tidiga 1960-talets London som var intresserade av att vidga sitt medvetande.

På kvällarna spelade de det kinesiska brädspelet o, känt för sin strategiska mångfald.

– Jag upptäckte att jag var mycket bättre på spelet när jag hade tagit LSD, det fick mig att se mönstren och alla de möjliga dragen tog form. Men till största delen arbetade vi med att studera hjärnans fysiologi och psykologi. Vi funderade på vad problemet är med människodjuret. Varför är vi så otroligt briljanta och annorlunda än andra djur, men samtidigt ett sådant total misslyckande – farliga, elaka, olyckliga och självdestruktiva?

Till en början hade Albert Hofmanns upptäckt av LSD gett upphov till en enorm entusiasm inom forskarvärlden. Läkemedelsföretaget som han jobbade för administrerade ämnet gratis till otaliga studier, varav de flesta inte gjordes med den vetenskapliga praxis som krävs i dag.

Entusiasmen spred sig till de stora massorna, och forskare som Timothy Leary – en från början ansedd psykolog som genomförde personlighetsstudier vid Harvard – blev så tagna av effekterna att de övergav akademiska metoder för att börja predika för allmänheten om att ”turn on, tune in, drop out”.

Allt eftersom gemene man började experimentera med den starka drogen ökade mediernas rapporter om tripper som gått snett och gett upphov till både psykiska haverier och fysiska olyckor.

Ett ökänt exempel är CIA:s topp­hemliga och olagliga forsknings­program MK-Ultra, där man administrerade LSD till ovetande medborgare på universitet, sjukhus, fängelser och läkemedelsföretag för att undersöka dess möjligheter till hjärntvätt.

– Det här är kraftfulla medel, och de behöver behandlas med respekt, säger Amanda Feilding, som själv beskriver en ofrivillig överdos av LSD hon fick i sig i unga år som en ”upprivande upplevelse”.

– Precis som en bilkrasch är det ett slags mental krasch. Det skär ut ett spår av terror och smärta, säger hon.

Filip Bromberg, som är psykolog och ordförande för Nätverket för psykedelisk vetenskap i Sverige, säger att de rent biologiska riskerna med LSD och psilocybin är små (de har låg toxiditet och har inte visat sig vara beroendeframkallande), men att rekreationell användning kan vara psykologiskt riskfyllt.

– De här substanserna öppnar upp till det undermedvetna, och de potentiella riskerna är mycket relaterade till vad som finns där och hur lämpad eller utrustad man är för att hantera det. Det kan handla om allvarliga psykiska trauman som kommer upp till ytan. Framför allt personer med disposition för psykos kan råka väldigt illa ut, men även helt friska människor löper en risk för traumatisering om kontexten är olämplig eller om man inte är medveten om vad man tar.

1960-talets ohämmade experimenterande ledde till att en polarisering tog form: å ena sidan de som såg LSD som ett magiskt elixir som skulle lösa alla världens problem, å andra sidan de som såg det som djävulen inkarnerad.

När Richard Nixon utlyste ”The War on Drugs” 1971 innebar det slutet för forskningen i psykoaktiva substanser, de narkotikaklassades och ansågs inte ha någon medicinsk potential.

Under flera år låg Amanda Feildings arbete för den psykoaktiva forskningen i träda.

– Forskarna och institutionerna ville inte ta i psykedelia. Det var för farligt för dem. Om de skulle hitta några fördelar med det skulle det skada deras karriärer, minns hon.

Under tiden levde Amanda Feilding familjeliv på Beckley Park tillsammans med Joey Mellen, en av vännerna från tiden i London, och deras två söner. Den yngste av dem, Cosmo Feilding Mellen, har producerat filmer i samarbete med Beckley Foundation och är i dag involverad i sin mammas arbete med stiftelsen.

På 1990-talet, då hjärnavbildningskameror började utvecklas, såg Feilding en ny möjlighet att faktiskt se vad som händer i hjärnan när den genomgår en sådan omvälvande upplevelse som den psykedeliska.

”I en vetenskaplig tidsålder behövs vetenskapliga förklaringar”, skrev hon i en essä.

Och när hon besökte Albert Hofmann i hans hem 1997 lovade hon att hon till hans 100-årsdag, 2005, skulle ha fått tillstånd för världens första hjärnavbildningsstudie med LSD.

Men hon insåg att för att förändra forskningsklimatet var hon tvungen att först försöka förändra politiken och lagstiftningen kring droger.

– Hur förändrar du världen om du är en kvinna utan en massa bokstäver (alltså akademiska titlar) efter ditt namn? Hur förändrar du den internationella drogpolicyn och hur öppnar du ett helt nytt område inom akademisk forskning? Jag insåg det uppenbara: du tar bort din identitet och blir en stiftelse. Och det har faktiskt varit väldigt framgångsrikt, för jag fick de världsledande forskarna att sitta med i min styrelse. Det var ett drag på go-brädan, om du så vill.

Genom att knyta välrenommerade forskare till sin stiftelse Beckley Foundation kunde Amanda Feilding vid millennieskiftet anordna ett tiotal tongivande seminarier vid brittiska överhuset, där makthavare från hela världen kunde diskutera drogpolitik och forskning bakom stängda dörrar.

Fem år senare initierade hon samarbetet med den kända psykiatern och neurofarmakologen David Nutt, vilket ligger till grund för flera av de nyligen publicerade och pågående studierna med LSD och psilocybin.

Ungefär samtidigt började en grupp erkända amerikanska forskare träffas på eftermiddagarna efter jobbet och diskutera den vetenskapliga litteraturen som fanns kring psykedelia. Även om många av det stora antalet studier som gjorts mellan 1943 och 1971, och som legat arkiverade och bortglömda tills nu, inte skulle hålla i dagens vetenskapliga regelverk tyckte de att resultaten var lovande. Efter ett par månader hade de bestämt sig för att försöka sätta i gång den tidigare nämnda studien vid New York University, där de använde psolocybin i terapi för att lindra dödsångest hos cancersjuka patienter.

Tiden verkade ha blivit mogen för att återuppta studiet av den ”andliga atombomb” som Hofmann upptäckt mer än 50 år tidigare.

Vindarna har blivit kalla i Amanda Feildings slottsträdgård. Vi går in i den gamla tegelbyggnaden där hennes anställda har tänt en brasa.

Sedan flera år tillbaka jobbar hon 15 timmar om dagen med stiftelsen i den intilligande kontorsbyggnaden, tillsammans med ett femmannateam och nära kontakt med den namnkunniga vetenskapliga rådgivarpanelen.

Sedan hon startade sitt arbete med Beckley Foundation har hon kallats in till en rad prestigefulla poster, bland annat som rådgivare i droglag­stiftningsfrågor åt både den jamaicanska och den guatemalanska regeringen.

Hon säger att det finns ett momen­tum nu, när hon äntligen har lyckats få in den tidigare flumstämplade forskningen i akademins finrum.

Samtidigt är det många vetenskapsmän som vill vänta med att hurra.

Än så länge är studierna små, och psykedelians potentiellt psykologiskt farliga effekter har kunnat undvikas med rigorösa försiktighetsåtgärder – exempelvis med psykiatriska undersökningar före testerna och terapeutiska uppföljningar efter dem. Frågan är om riskerna kan fortsätta undvikas i bredare studier. Det finns också en oro för att allmänheten ska tolka resultaten som en uppmaning att själva experimentera med de starka ämnena – något som avråds från av alla inblandade forskare.

Joar Guterstam, som är specialist i psykiatri och forskar om beroende­tillstånd i hjärnan vid Karolinska Institutet, säger att det krävs fler och bredare studier för att bekräfta pilotstudiernas resultat.

– Hjärnavbildningsstudien är väldigt välgjord, och jag är imponerad både av det ambitiösa upplägget och resultaten. Men i forskningsvärlden vill man alltid att det ska vara flera studier som pekar i samma riktning. Och för att de här ämnena ska bli mediciner kommer det att ställas mycket högre krav på exempelvis dubbelblindning – att varken patienten eller forskarna vet vem som har tagit placebo och inte – och det blir en utmaning med sådana här preparat.

Det gängse kravet på att forskare ska vara objektiva utgör en utmaning även på andra sätt. Etablerade forskare, som annars är kända för att vara professionella och seriösa, tenderar att bli ovanligt personligt passionerade av sina resultat med psykedelia.

Forskarna använder ord som ”mindblowing” när de talar om studie­resultaten. Finns det en risk att de har svårt att hålla sig objektiva, att det spårar ur som på 1960-talet?

– Jag tror inte det, säger Amanda Feilding framför brasan. Inte om vi fortsätter att bara jobba med de mest ledande och erkända forskarna i världen, och om vi fortsätter att producera bra resultat.