Hemma hos -
Uma Thurman

Av alla de egenskaper som brukar tillskrivas Uma Thurman är det en som man inte hör så ofta, men som blir tydlig så fort man hamnar i hennes sällskap: hon är en New York-tjej. Det karaktärsdrag som mer än något annat definierar New Yorks invånare är deras brist på tålamod för ”bullshit”. I den här staden lär man sig tolerera det mesta: stekheta somrar, fullsmockade tunnelbanor, grannar som väcker hela kvarteret klockan sex varje söndagsmorgon med karibisk gospel. Men när någon börjar flumma, tramsa eller hyckla ringer det ofta ett larm i New York-bons hjärna.

Uma Thurman, dotter till en tidig­are buddistmunk och en svensk-tysk hippie­mamma som under den här våren kryddat sina mejl till Icon med en stadig ström av new age-emojis, visar sig vara en anmärkningsvärt oflummig person. I stället uttrycker hon sig snarare med den typiska New York-bons pragmatism: konkret och opretentiöst. Hon är en person som, likt så många andra i dagens New York, vant sig vid att jonglera alldeles för många saker i livet på en gång: en skådespelarkarriär, en aktiv närvaro i en rad politiska or­gan­isationer och välgörenhetsgrupper, såväl som tre barn (två från tidigare äktenskapet med Ethan Hawke) och ett stormigt förhållande med finansmogulen Arpad Busson.

Vi befinner oss i hennes rymliga våning intill Gramercy Park på nedre Manhattan och Thurman tassar ut ur tvååriga dottern Lunas sovrum med den belåtna minen hos en mamma som just framgångsrikt har fått ett barn att somna.

Den här förmiddagen är hennes vardagsrum fullt av sponsrade designklänningar för en galapremiär som ska äga rum senare samma vecka, för Lars von Triers Nymphomaniac. Man kan se filmen som Uma Thurmans comeback på bioduken, efter nästan tre års uppe­håll. När vi börjar prata om hennes filmkarriär får hon en nästan teatraliskt skräckslagen min i ansiktet.

– Just nu känner jag mig, ärligt talat, som om jag inte har någon aning om hur man gör film, säger hon.

Pausen var nödvändig för att få henne att känna sig motiverad att göra film igen, men det är också en enorm utmaning att ställa om till den professionella rollen efter två år då hennes dotter har stått i fokus, säger hon.

– De senaste åren har jag försökt fokusera på mitt privatliv. Nu när jag försöker börja jobba igen är det ett väldigt omständigt skifte. Det är som att försöka få en häst att ändra riktning på en kapplöpsbana, man måste verkligen dra och slita ordentligt. Det handlar om att ställa om hela kroppen till jobbläge.

Hon har bara en scen i Nymphoma­niac, en tio minuter lång tagning där hon anklagar sin man för att ha legat med prostituerade. ”Kanske de tio bästa minuterna i hennes skådiskarriär”, skrev en filmkritiker efter Nymphomaniac-premiären på Sundance i vintras. Det är en på samma gång plågsamt naken och lätt absurd rollprestation, och det är svårt att komma på fler än en handfull andra amerikanska skådespelare som skulle kunna leverera den med ett sådant pokeransikte.

– Nymphomaniac var det första jobb jag tog sedan jag fick barn, för jag tycker att Lars von Trier är så intressant och autentisk som regissör. När man jobbar med sådana regissörer är en del av utmaningen att alla är rädda för dem. Men jag var precis så imponerad av honom som person som jag trodde att jag skulle bli, efter att ha sett hans filmer. Min scen kändes som en lång teaterscen, säger hon.

Uma Thurman har varit uppe sedan gryningen, då Luna vaknade. Pappan till barnet, finansmannen Arpad Busson, bor i London. Mamma och dotter har ägnat morgonen åt att promenera i parken ett par kvarter bort. Nu vilar Thurman ut vid köksbordet, vardagligt klädd i jeans och vit t-shirt. Redan när hon anlände i Hollywood som tonåring var filmbranschen överens om att hon hade en speciell karisma. I en Vanity Fair-artikel från början av hennes filmkarriär jämfördes Uma Thurman med filmhistoriens största ikoner: Greta Garbo, Lauren Bacall, Marlene Dietrich. Hon spelade Marlene Dietrich i en långfilm av den franska veteran­regissören Louis Malle (Malle blev sjuk under inspelningen och filmen blev aldrig klar). Men anledningen till att vi ser henne som en av vår tids stora ikoner, och en sorts indiedrottning med integritet, är framför allt de tre filmer som hon har gjort tillsammans med Quentin Tarantino.

När Tarantino hade övertalat henne att göra Pulp Fiction sa han till Time Magazine att han hade hittat sin tids Garbo. Men deras samarbete var ingen självklarhet. Uma Thurman var ursprungligen skeptisk eftersom hon var orolig att Tarantino var alltför besatt av överdrivna våldsscener. När regissören först skickade Pulp Fiction-manuset till henne sa hon att hon inte förstod poängen med filmen. Men sedan träffades de och Tarantino fick en chans att förklara sin bredare vision.

– Jag förstod att han använder våld och svor­domar mer som en målare eller konstnär. Det finns ingen som är så besatt av film som han är. Han har den där helt unika, självlärda kunskapen om filmhistorien som har försett honom med en otrolig, intuitiv intelligens för hur man gör film, förklarar Uma Thurman vid köksbordet.

Hon hade gjort ett dussintal filmer tidigare, men med Pulp Fiction blev hon för första gången en filmstjärna. Filmen var också räddningen på en då ganska svajig karriär. Thurman hade nyligen nobbats en roll i Brian de Palmas film Fåfängans fyrverkeri och de Palma hade pratat i intervjuer om att hon saknade komisk tajming (rollen gick till slut till Melanie Griffith). Fåfängans fyrverkeri blev en av filmhistoriens stora floppar, medan Pulp Fiction inte bara blev en ofattbar kassasuccé, utan även förvandlade Mia Wallace, den kolasnortande gangsterfrun med oförglömlig Bettie Page-lugg och krånglig personlighet, till en av filmhistoriens mest klassiska rollfigurer. Än i dag, 20 år senare, förblir det en av de allra vanligaste filmkostymerna under Halloween­helgen i usa.

I hallen hemma hos Uma Thurman står en byrå överlastad med inramade fotografier på hennes tre barn. Hon visar en bild där hon har på sig den gulsvarta träningsoverallen som förevigades i Kill Bill och bredvid sitter hennes två barn Levon och Maya i identiska gulsvarta minioveraller.

– Kostymteamet i filmen handsydde sådana overaller specifikt för mina barn. Den här bilden är tagen mitt under inspelningen, så jag har fejkblod som rinner ned för ansiktet och hela kroppen är full av blodfläckar, för att jag precis hade dödat någon i studion bredvid.

Processen för att göra Kill Bill pågick i många år. Efter Pulp Fiction träffades Thurman och Tarantino med jämna mellanrum, han avslöjade några flummiga idéer om ett kommande filmprojekt, hon svarade ”toppen” och sedan hände ingenting på många månader. Tillsammans utvecklade de två den grundläggande berättelsen i filmen: en kvinnlig yrkesmördare som blir gravid och försöker svänga om till ett hederligt liv, blir brutalt attackerad på sitt bröllop, förlorar sitt barn och sedan ger sig ut på en episk revanschfärd mot förövaren.

– Mitt jobb var att ta rollfiguren vidare från Quentins kreativa värld och göra henne till en faktisk människa. Det var upp till mig att göra det till något annat än en seriefigur, säger hon.

Filminspelningarna av Kill Bill-filmerna började tre månader efter att hon hade fött sitt andra barn och hon kastades in i ett intensivt träninsläger för att lära sig en rad kampsporter och hanteringen av samurajsvärd. Idén att Uma Thurmans karaktär skulle ha en ögonlapp lånade Tarantino från den svenska actionfilmen They Call Her One Eye (i svensk originaltitel: Thriller – en grym film), från 1973.

Tarantino verkar hantera sin förälskelse i Thurman genom att utsätta henne för absurt brutala våldscener som generellt kulminerar i tjusiga revanschögonblick. I Pulp Fiction får Mia Wallace en spruta med adrenalin rakt in i hjärtat, i Kill Bill ägnar Beatrix Kiddo fem timmar åt att bli skjuten i huvudet, våldtagen, skuren av samurajsvärd och begraven levande.

Uma säger själv att filmen skulle kunna hetat ”Kill Uma”. De två filmerna har anklagats för att vara sexistiska men lika många ser dem tvärtom som radikalfeministiska revanschfantasier. En populär teori bland filmkritiker är att Kill Bill-filmerna var början på ­Tarantinos trilogi om förtryck och ondska i mänsklighetens historia. Det som Inglourious Basterds gjorde med nazismen, och Django Unchained med slaveriet i usa, gör Kill Bill-filmerna med patriarkatet. Själv håller Uma Thurman med om den teorin och ser filmerna som självklart feministiska, utan att vara dogmatiska eller mässande.

– Det finns Harvardavhandlingar om att Tarantino är den största sexisten i filmhistorien. Men för mig är det tydligt att väldigt många tjejer har upplevt filmerna som extremt värdefulla. I flera år efter att Kill Bill hade premiär kom det fram främmande, unga tjejer till mig på gatorna här i New York och började andfått berätta hur mycket filmerna hade betytt för dem. De sa att filmerna gav dem någonting som ingen annan film hade kunnat ge dem. Tarantino är uppenbarligen kontroversiell. Det är samma sak med Lars von Trier. Det är ett tecken på att de har lyckats belysa några verkliga motsägelser i livet, och det är fritt fram för åskådaren att tolka deras filmer på olika sätt.

Hon har löst diskuterat med Tarantino om att göra en tredje film av Kill Bill.

– Jag vet inte än om han kommer att göra det, ibland låter han peppad, ibland inte. Men jag skulle göra det om han frågade mig. Jag skulle förmodligen dö i den. Jag har inte dött i så många filmer så det vore intressant. Förmodligen blir jag slagen till döds i någon revanschscen.

En tidig söndagsmorgon i slutet av mars åker Uma Thurman, hunden Pedro och chauffören Julio de drygt tre timmarna norrut som tar henne till familjens semesterhus i Catskillbergen. Det ligger på en gigantisk tomt, på över 40 hektar, med egna små sjöar och bäckar där familjen badar på somrarna.

Själva huset är rustikt och lite bohemiskt, man kan märka att det är bebott, och besökt av artister och akademiker. I ett av de mindre gästhusen hänger ett stort inramat fotografi på Umas mamma Nena Thurman och konstnären Salvador Dalí.

Catskillbergen har varit hemvist åt nordöstra usa:s bohemer och hippies sedan 1960-talet, men har nu fått en renässans i takt med att andra semesterorter utanför New York har blivit överbefolkade, men även för att stora delar av New York lider av en tilltagande fetischism för landsbygd och jordbruk. Hos familjen Thurman har man trädgårdar, höns och ett eget litet jordbruk och när Uma äter en sen frukost på gården kommer äggen i äggröran från hönsen utanför och lönnsirapen till pannkakorna från lönnarna på tomten.

Under besöket i Catskillbergen vill Uma ta med oss till bäcken där hon brukar bada, men under förmiddagen byter vädret drastiskt karaktär – en idyllisk, solig vårmorgon förvandlas plötsligt till en blåsig snöstorm och marken på gården täcks av ett par centimeter förvirrad vårsnö, som hindrar våra planer på mer äventyrliga utomhusaktiviteter.

I stället börjar hon köra runt på en fyrhjuling som får henne att se ut som en actionhjälte från en kommande Tarantinofilm.

Vid lunch får Uma sällskap av föräldrarna, Nena och Bob, och ett halvdussin vänner. De går till hennes kvarterskrog i en liten stad i närheten av gården och beställer in en buffé av lantlig comfort food, pastramimackor, mustiga soppor och guacamole.

Uma Thurmans pappa, Robert Thurman, är en av usa:s mest framstående religionslärare och undervisar på Columbia University i New York. Han anses vara usa:s främsta forskare inom tibetansk buddism. Han blev den första amerikanen som förordnades som tibetansk munk, av Dalai Lama 1965. Uma och hennes tre bröder har alla tibetanska namn: bröderna heter Ganden, Dechen och Mipam.

I dag bor föräldrarna i en stor våning på Upper West Side, med utsikt över Hudsonfloden. Uma umgås med dem flera dagar i veckan.

– När man precis har fått barn kommer man mycket närmare sina föräldrar, det är väl helt naturligt. Jag tror att man vill visa för sina barn att det är viktigt att man visar kärlek och respekt för sina föräldrar, så att mina egna barn, om jag har tur, kanske kommer att gilla mig också!

Uma Thurmans mamma har ett namn som Quentin Tarantino skulle ha kunnat hitta på för en mellaneuropeisk hertiginna i en av sina filmer: Birgitte Caroline Nena von Schlebrügge. Sedan giftermålet med Bob går hon under namnet Nena Thurman. Nenas mamma, Birgit Holmquist, var en modell från Skåne. I Smygehuks hamn i Trelleborg stod det länge en staty som var modellerad efter henne.

På 1930-talet bodde Birgit Holmquist i Berlin, där hon förälskade sig i en tysk baron. Han fängslades av nazisterna när han vägrade ta avstånd från sina judiska affärskollegor, och flydde till slut till Sverige med Birgit. Därefter flyttade paret till Mexiko där Nena föddes.

Hon växte delvis upp i Stockholm där hon även upptäcktes av Norman Parkinson, en berömd modefotograf för brittiska Vogue, 1955 när hon var 16 år. Nena flyttade till London och strax därpå New York, där hon blev en av de mest eftertraktade modellerna på 1960-talet. Hon umgicks med New Yorks internationella kultursocietet, blev god vän med Salvador Dalí och lsd-gurun Timothy Leary, som hon gifte sig med 1964. De skilde sig efter ett drygt år och strax därpå gifte hon sig i stället med Bob Thurman.

De bodde i universitetsstaden Amherst, Massachusetts under större delen av 1970- och 1980-talet och Uma Thurman föddes och växte upp där, men familjen tillbringade även mycket tid i Indien.

Uma berättar när vi ses att hon växte upp med ”en kombination av svenska och buddistiska värderingar”, med vilket hon menar dels svenska idéer om jämlikhet och jämställdhet, dels buddistiska idéer om exempelvis reinkarnation och medkänsla. Hennes andranamn, Karuna, kommer från ett buddistiskt begrepp för medkänsla.

Uma Thurman har besökt Sverige flera gånger och bland annat passat på att se statyn på mormor i Trelleborg.

– Den brukade stå i Trelleborgs hamn och min mormors föräldrars hus låg i närheten så jag besökte det senast jag var där. I dag är deras hus en förskola, men de lät mig komma in och titta i huset. Det var förstås helt annorlunda än när mormors föräldrar bodde där, men i hallen stod det två byster och jag frågade om de visste vilka det föreställde. Det var ingen som visste det, så jag berättade för dem att det var min mormors mamma och pappa.

Under Sverigebesöken har Uma Thurman framför allt varit i Skåne och Stockholm där hon har familjerötter. Hon pratar om hur vackert det är i Stockholms skärgård.

– Jag försöker åka tillbaka ofta och rota runt i mina rötter. Min mamma har haft ett så ofattbart liv. Det är många jag känner som tycker att någon borde göra en film om henne. Hon har alltid behållit sitt svenska pass. Det var faktiskt först för sju år sedan som hon skaffade sig ett amerikanskt pass, för då ändrade de på reglerna så att man kunde ha båda två.

Skulle du också vilja ha ett svenskt pass?

– Ja. Det är min dröm.

När Uma Thurman nu återvänder till sin filmkarriär kan man ana spår av lite mer samhällstillvända filmval. På listan över hennes kommande filmprojekt finns titelrollen i en film om Anita Bryant, som var en av de viktigaste personerna i bildandet av den organiserade kristna högern i usa – man kan se Anita Bryant som ett slags 1970-talets Sarah Palin. Bryants politiska ideologi och person är på många sätt motsatsen till Uma Thurman och allt hon står för, men det är just det som lockar henne att göra rollen. Filmen är fortfarande bara i utvecklingsstadiet, men det märks att Thurman är entusiastisk över projektet. Det verkar vara just den typ av utmaning som hon letar efter i sin nya fas av filmkarriären – dessutom brinner hon passionerat för de ämnen som filmen tar upp, om usa:s politiska historia de senaste decennierna, om den kristna högerns inflytande och i synnerhet om diskrimineringen mot homosexuella.

– Anita Bryant är väldigt märklig. Hon hade ett väldigt speciellt liv, som speglar mycket av det som hände i usa då. Jag är förstås amerikan från födseln, men kulturellt växte jag inte upp i det riktiga usa. Du vet, det finns amerikanska storstäder som New York, med finkultur och folk från hela världen, och sedan finns det resten av usa. Det finns små fickor av kreativitet och kultur och genier över hela landet, men det finns också ett utbrett, kristet, konservativt usa som … well, det är Anita Bryants usa. Och hon var väldigt viktig för att forma den organiserade, kristna högern. Det var hon och präster som Jerry Falwell som skapade de politiska rörelserna som i sin tur tvingade homosexuella att organisera sig på ett sätt som de inte hade gjort förut. Homosexuella började utsättas för en ny typ av organiserad diskriminering över hela landet, så då började de också organisera sig över hela landet. Det är en väldigt intressant tid i amerikansk historia, och det är intressant att försöka förstå och känna sympati för dem som levde då.

Känns det som att Anita Bryants sida håller på att förlora nu?

– Det har skett otroliga framsteg för homosexuellas rättigheter, och vi börjar nå en punkt då de nästan är accep­terade. Det är fortfarande mängder av unga amerikaner som kämpar med att accepteras i sina städer och sam­hällen, eller av sina familjer, för att de är homo­sexuella. Men det har gått framåt! Jag tror att den nya påven kommer att förändra mycket också. Han är i princip katolicismens Michail Gorbatjov, känns det som.

Påvens roll för att göra något åt den katolska kyrkans diskriminering av homosexuella är uppenbart en fråga som berör henne djupt. ”Visst blir man tårögd av den nya påven?” ropar Uma åt sin assistent Lizzie, som är katolik, och som står i rummet bredvid och hänger upp klänningar.

– Det är bara små retoriska gester, och det borde förstås ha hänt för väldigt länge sedan, men det kan ändå göra stor skillnad, fortsätter hon.

– Över hela världen sitter folk och pratar om påvens ord runt köksbordet och det är bland det bästa som har hänt kristendomen på länge. Det gör mig alldeles tårögd.

Uma Thurman har sedan länge engagerat sig i politiska frågor i usa. Hon har donerat mer än 50 000 dollar till Barack Obama och andra demokratiska politiker sedan 2008. Hon är även vän med Al Gore, och blev personligt inbjuden av honom för att dela ut Nobels fredspris i Oslo 2007.

– Jag saknar verkligen Al Gore och Bill Clinton, de var ett bra team. Men jag tycker att Obama har gjort det bästa han kan. Han fick ärva en total katastrof, flera krig, ekonomisk kollaps. Hela hans tid i Vita huset har präglats av en kamp mot de högerextrema krafterna, som i princip vill förstöra hela usa. De tycker inte att vi ska ha en stat som gör någonting, eller att vi ska ta hand om varandra överhuvudtaget.

Det råder ingen brist på skåde­spelare och filmregissörer i usa som stöder demokraterna och ogillar republi­kanerna, men Uma Thurmans engagemang verkar bygga på en ovanligt stor oro över usa:s framtida riktning. Hon säger till och med att hon är redo att flytta härifrån om Tea Party-högern tar över landet.

– Jag är rädd för att jag kommer att göra det. För om du fortsätter ta bort välfärdsprogram och ökar skillnaderna mellan dem som har och dem som inte har så vet jag inte vad som kommer att hända med det här landet. Jag har svårt att se hur det skulle kunna förbli ett fredligt land om man bara fortsätter ta saker ifrån de fattiga.

Hon skrattar till, lite generad över sin egen dysterhet, men fortsätter på samma spår.

– Du vet, folk måste kunna känna att de har en chans i samhället. Om man tar bort den där känslan av hopp och självrespekt från miljontals människor, vad kommer de att göra då? Så vart skulle hon ta vägen om hon tröttnade på usa?

– Jag kan definitivt tänka mig att flytta till Sverige. Jag växte upp med en mamma som var socialist, så jag är psykiskt och etiskt indoktrinerad med sådana idéer. Dessutom är jag nyfiken på att utforska mina rötter där.

Utöver de politiska donationerna och vänskapsrelationerna med många globala opinionbildare är Uma Thurman även aktiv i ett antal väl­görenhetsorganisationer. Hon driver själv ett program som heter Room to grow, som hjälper amerikanska barn som växer upp i fattigdom att få tillgång till kläder, böcker, stöd och rådgivning.

Även om hennes nya filmval i viss mån tycks spegla hennes samhälls­intresse ser hon det inte som Hollywoods främsta uppgift att göra politiska budskapsfilmer. Hon vet att de flesta går på bio för att bli underhållna, men att det inte behöver utesluta att man får med sig något annat därifrån.

– Jag tror att filmer kan ha många olika syften. En fiktiv berättelse kan vara ett extremt betydelsefullt sätt för att få oss att förstå och känna empati med folk som har andra liv än vi själva har. Det är väl det största en film kan göra?

Vilka filmer har du tyckt mest om i år?

– Dallas Buyers Club såg jag precis, otroligt stark. Den danska filmen ­Jakten gillade jag mycket. Det är en tung berättelse om orättvisa, misstag och fördömanden. Och ett par dokumentärer. The Art of Killing. Den är ”un fucking-believable”. The Square, om Egypten, var extremt intressant. Den borde alla se.

Ser du några tv-serier?

– True Detective. Jag såg hela säsongen i ett svep förra helgen. Det förstörde hela min helg! Den är så mörk och så beroendeframkallande och man bara måste kolla klart, för man vill ju döda de där killarna! Jag skulle jaga fatt dem med mitt eget gevär om jag kunde. Men annars kollar jag mycket på tv med min son, Levon, som är tolv år nu. Han är min bästa tv-kompis. Vi tittade på de första två säsongerna av Downton ­Abbey. Första två säsongerna av Homeland och Sherlock. Och så kollar vi mycket på Modern Family. Det är nog vår favorit. Den är perfekt med barnen.

Som biobesökare frågar man sig ofta, när man ser Robert de Niro eller Meryl Streep eller någon annan begåvad Hollywood­skådespelare slösa bort sin tid med någon medioker dramakomedi, varför dessa yrkespersoner som redan har fått sitt konstnärliga erkännande och är ekonomiskt oberoende fortsätter göra så många filmer? I stället för att nöja sig med att göra färre och bättre filmer.

Svaret kräver oftast en inblick i Hollywoods maskineri, där varje filmstjärna inte bara är en individ, utan ett företag som sätter en hel organisation av människor i arbete och därmed ständigt behöver nya projekt för att underhålla företaget, oavsett om det inte tar deras individuella karriär vidare. Uma Thurman verkar i viss mån ha blivit ett undantag där. De senaste åren har hon tackat nej till nästan allt hon har tillfrågats om.

– Jag vill inte göra film bara för att ha något som håller mig upptagen, säger hon.

Uma Thurman har kunnat livnära sig på sitt eget arbete sedan hon var 15 år och påbörjade sin korta men intensiva karriär som fotomodell. Hon var på omslaget till Vogue när hon var 16. ”Brittiska Vogue”, påpekar hon, för att poängtera att det inte var en så stor bedrift, i hennes ögon.

Hennes första filmscener och skådespelarinsatser var bra träning, hon fick spela mot många av de största ikonerna i Hollywood: John Malkovich, Vanessa Redgrave och Robert de Niro. Under de första åren blev hon konsekvent erbjuden filmer med nakenscener, eller filmroller där hon förväntades spela stumma, dekorativa karaktärer, vilket hon inte var intresserad av.

När du i dag tittar på gamla filmer du har gjort, känner du att du hade läget under kontroll?

– Mina gamla filmer är alltid mindre dåliga än jag minns dem. Om jag ser dem känner jag ofta: ”Wow, det där var rätt okej.” Men jag är rätt dålig på att uppskatta saker när de sker.

1991 gifte hon sig med Gary Oldman, den tolv år äldre skådespelaren. I en intervju med Vanity Fair sade hon att äktenskapet var ”ett misstag, men vad ska man göra? Han var en otroligt begåvad skådespelare. Vi träffades när jag var 18. Det var en galen kärleksaffär och den tog slut, som den borde. Han var min första kärlek”.

Det var en kort och turbulent relation och det var en av många relationer hon har haft med andra berömda män. 1998 gifte hon sig med Ethan Hawke och de fick två barn tillsammans, ­dottern Maya Ray och sonen Levon. Ethan bor fortfarande i New York och de delar på vårdnaden om barnen. Efter att de skildes 2005 var hon tillsammans med hotellmogulen André Balazs i tre år.

Därefter träffade hon den brittiske finansmannen Arpad Busson, som hon fick sitt tredje barn med, Luna.

När vi träffas vill hon inte prata om Arpad. Han bor i London och träffar inte Luna så mycket. De förlovades i fjol, men i april i år bröts förlovningen.

Trots att Uma Thurman har gjort film i snart tre decennier, och att hon varit en berömd och respekterad filmstjärna i mer än 20 år, så är det först nu, efter den senaste pausen, som hon känner att hon verkligen kan lita på sin egen talang.

Hon ser för ett ögonblick gravallvarlig ut och spricker sedan ut i ett litet leende.

– Jag börjar för första gången känna mig trygg med det jag gör. Det har verkligen börjat hända precis nu, alldeles nyss känns det som. Häromdagen, när jag var på en träningsklass, så sa instruktören: ”Det är omöjligt att kontrollera allt som kommer i din riktning i livet, men du kan förbereda dig på det.” För mig har livet alltid handlat om att reagera på saker. Jag började jobba så otroligt tidigt och det kastades saker in i mitt liv som jag tvingades hantera hela tiden. Att man som vuxen har möjligheten att dra sig tillbaka och förbereda sig, att känna sin egen styrka, det var en otrolig insikt för mig. Och jag kunde inte föreställa mig att det var på ett träningspass som jag till slut skulle inse det.

Hon fortsätter.

– Jag önskar att jag kunde säga att mitt jobb var lätt. Det är inte så kämpigt som det är för 99 procent av alla andra jobb som människor gör. Men sam­tidigt är det nog inte många som verkligen förstår vad det innebär att vara skådespelare. Att bli känd när man är liten, att inte ha ett privatliv, att försöka hantera sin relation till en masspublik, sin egen relation till det man gör, sin egen relation till sig själv. Det är ingen rak linje framåt.