Arcosanti -
Utopia

Motorvägen som löper norrut från Phoenix är kantad av stora reklamskyltar för motell och all you can eat-bufféer. Bilarna swishar förbi varandra som små autonoma universum. Ensamma förare med radioröster som sällskap sitter av timmarna mellan jobbet i städerna och fritiden i sina larmade förortsvillor.

Ända sedan 1800-talet verkar moderna städer runt om i världen följa ett visst mönster: först blir de tätare och tätare, för att sedan breda ut sig och glesas ut över större områden. Tydligast blev det kanske på 1950-talet i USA, då livet i suburbia kom att bli en symbol för den amerikanska drömmen, för kärnfamiljen och det perfekta livet.

Men det livet hade ett pris.

I dag tillbringar amerikaner i genom­snitt 290 timmar, eller sju 40-timmars arbetsveckor, i sina bilar varje år. Stockholmare pendlar i snitt 271 timmar om året.

Allteftersom vi blir mer och mer bekväma blir vi också mer och mer isolerade. Det var den utvecklingen, från den intima bygemenskapen till ett allt mer isolerat liv i vidsträckta storstäder, som den italienske arkitekten Paolo Soleri ville ge ett alternativ till med de utopiska framtidsstäder som han började skissa på under 1960-talet.

Soleri hade kommit hit till Arizona som lärling till Frank Lloyd Wright, den organiska arkitekturens fader, och blivit överväldigad av amerikanernas utspridda billiv. Han menade att naturen alltid strävar efter kompakthet och komplexitet, och att även vi människor måste leva mer kompakt, i flera dimensioner och lager snarare än utspritt över jordytan. Han kallade sin filosofi för arkologi – en kombination av arkitektur och ekologi som syftar till att kombinera stadens täta effektivitet med hållbar och småskalig arkitektur för att skapa ett kretslopp där arkonauterna, som han kallade de boende, kunde jobba, bo och skapa tillsammans.

När Soleri ställde ut sina första arkologi­skisser på ett galleri i Washington 1970 slog han arkitektur­världen med häpnad. ”Bland de mest spektakulärt känsliga och superbt visionära skisser som något århundrade har skådat”, skrev tidningen Times om Paolo Soleris hyperkoncentrerade, kronärtskocksliknande städer som skulle maximera interaktionen människor emellan.

Det har funnits många visionärer. Men som Times-kritikern också påpekade: ”Medan så många andra teoretiserade åkte Soleri ut i öknen och byggde upp sin vision med sina egna händer.”

Det har hunnit bli natt när vi svänger av från motorvägen, på en liten grusväg som leder rakt ut i Arizonas karga öken. Där, på sydsidan av ett platåberg, ligger en grupp vackert rundade cementbyggnader, målade i smutsiga pastellfärger och kantade av enbuskar, olivträd och cypresser.

Byggnadernas välvda former känns 1960-talsfuturistiska, som om en grupp vänliga aliens kommit hit för länge sedan och etablerat en liten koloni. Och det är inte långt ifrån hur allt började.

På det sena 1960-talet köpte Paolo Soleri drygt 1 500 hektar mark, omgiven av ett naturreservat, i Arizonas öken. Några år senare började han tillsammans med sina elever bygga Arcosanti, som har kallats för det viktigaste urbana experimentet som gjorts under vår livstid.

I dag bor och arbetar ett hundratal människor här i symbios. Ett fåtal bor här permanent, men de flesta tillhör de tusentals unga och gamla som varje år kommer hit i några månader för att ta en paus från sina vanliga liv och delta i en workshop, praktisera eller jobba med kost och logi som lön.

För fyra år sedan dog Paolo Soleri, men bygget av hans stora vision fortsätter. Sedan 1970 har över 6 000 människor deltagit i det, med allt från snickeri och konstruktion till jordbruk och kommunikation.

Vinsterna kommer främst från de 35 000 turister som årligen strömmar igenom det lilla samhället, och återinvesteras i det ständiga bygget.

Det är ett par timmar sedan solen gick upp över cowboylandskapet som omger Arcosanti, och i keramikfabriken har arbetet redan satt i gång. Tre ungdomar i 20-årsåldern, som ser ut att vara tagna ur en alternativ amerikansk film, jobbar koncentrerat med att gjuta tegelplattor och Soleris kända vindklockor i lera, vars försäljning är en viktig inkomstkälla tillsammans med turist­strömningen hit.

Visionen att använda det som finns till hands snarare än att importera gäller allt från byggnadsmaterial till vatten och mat – en vision som blir en utmaning mitt i öknen.

På en liten inhägnad trädgårdsavsats hittar vi teknik- och systemchefen Rob Jamesson med en tallrik i handen. Han tar oss med in i växt­huset för att visa vad som ligger på hans frukosttallrik: nyskördad grönkål och paprika.

Efter en bakgrund som reklamfilmsregissör sadlade Rob Jamesson om till att ge företag konsultationer i hur de kunde bli mer hållbara med hjälp av ny teknik. Även här var det tänkt att han bara skulle komma in som konsult, men han träffade en tjej och blev kvar. Nu jobbar han med att utveckla alla slags flöden och system – från teknisk kommunikation till turistflöden eller hur folk tar sig mellan olika punkter fysiskt.

Ett av de system han jobbar på är ett växthusområde format som terrasser i olika plan med olika mikroklimat, som ska förlänga växtsäsongen och ge ett större utbud av grödor.

– Det minskar vattenförbrukningen samtidigt som överflödig värme kan ledas upp till de övre strukturerna och användas när den behövs. Byggnadernas tak och yttre skal ska samla upp regnvatten för att bevattna grödorna, berättar han.

Innanför växthuset ligger arkitekt­ateljén, där italienaren Flavio Borrelli är chef. Med yviga rörelser och manisk blick visar han oss runt bland de områden han just nu håller på att designa. Det nedlagda bageriet, som ligger öppet mot kafeterian med stora runda fönster ut mot prärien, ska bli en ny allmän yta.

– Det gäller att göra de allmänna ytorna attraktiva – det är de som är viktigast här, säger Borrelli och tillägger att det ibland kan vara tungrott att driva igenom idéer i den nya organisationen.

Den 10 april 2013 begravdes Paolo Soleri, på berget på andra sidan floden med utsikt över kronjuvelen i hans livsverk.

Paolo Soleris ledarskap kunde stundvis vara diktatoriskt, och de som var med på hans tid har vittnat om att det var Soleris vision för varje morgon som formade dagen arbetsplan.

– När en visionär dör måste man fråga sig vad visionen är nu, säger Sean-Paul VonAncken, som är kommunikations­ansvarig på Arcosanti, när vi träffas i den öppna kafeterian.

– Soleris vision finns nedskriven i de 22 böcker han skrev, men vem har den känslan inom sig? Vem har den förkroppsligade förståelsen av vägen framåt? Det har förmodligen ingen, i alla fall inte till den grad som han hade.

När Soleri gick bort tog en styrelse på fyra medlemmar över besluts­fattandet, däribland den tidigare chefen för Bostons arkitekthögskola.

– De andra tre medlemmarna är människor som hängt med Soleri genom hela projektet, berättar Sean-Paul VonAncken. Som assistent till en av cheferna försöker jag uppmuntra dem, och de vet det själva också, att de måste ta ansvaret nu. Och de letar efter en annorlunda väg framåt. Ett sätt att växa och att faktiskt göra det som Soleri ville göra, det vill säga bygga mer makrostrukturer och få till mer av ett ekosystem här.

Ökensolen strömmar in genom de runda fönstren i Arcosantis kafeteria, där små grupper sitter vid borden och intar en enkel frukost från en buffé.

Sean-Paul VonAncken berättar att det finns tre olika levnadssituationer här: Du kan ha fulltidsanställning, vilket innebär att du får betalt för 40 timmar i veckan och sedan betalar hela kostnaden för hyra och mat. Du kan också vara halv- eller deltidsanställd, betala en fjärdedel av hyran och få rabatterad mat, som då kostar 2 dollar för en buffémåltid. Det tredje alternativet är att vara volontär. Då betalar du inte för hyran och maten men tjänar heller inte några pengar.

De flesta som bor här gör det i några månader i sträck, och ofta kommer de tillbaka i olika faser av livet. För att bli antagen som permanent boende krävs det lite mer.

–Under vanliga omständigheter har du ditt privata hem, ditt eget space. Och du kan välja vem du pratar med, förklarar Sean-Paul VonAncken. Här är vi inte bara kollegor utan delar morgnarna och sådant. Det ger en större eller mer hel bild av vem du är, och det ställer en del krav. Därför måste man skriva ett ansökningsbrev och bli godkänd. Men faktum är att vi inte ger så många avslag.

I dag är bara 2 procent av Soleris masterplan för Arcosanti, ursprungligen ämnad för 5 000 personer, byggd.

– Vi befinner oss fortfarande i en konstruktionsfas. Och det har vi gjort i 46 år, säger Sean-Paul VonAncken och tillägger att framtiden inte handlar så mycket om huruvida de ska växa, utan på vilket sätt. Han hoppas att det lilla samhället kan hitta på intressanta sätt att fungera tillsammans som kan bli ett inspirerande exempel, vare sig det blir ett kooperativ, en holakrati med självstyrande grupper eller en sociokrati där alla blir hörda inför varje beslut.

– Den typiska utvecklingen brukar vara att man har en idé och tar in någon sorts investering, men här motiveras vi av en förändring i samhällets etiska grundsyn. Vi försöker ge människor en ny livs- och världsuppfattning. Sådant går långsammare, säger han.

På gräsplätten framför den stora, utsmyckade domen, där evenemang och fester brukar hållas, har en grupp arkonauter samlats för det dagliga förmiddagsmötet. Mötet leds i dag av Sean-Paul, och ämnen hoppar mellan stort och smått. En äldre man som har bott här länge säger att han äntligen tänker ta tag i att laga den trasiga dammen, och tillägger att de som vill och hinner är välkomna att hjälpa till. En yngre kollega konstaterar att byteslådan för överblivna prylar och kläder inte har fungerat så bra och föreslår att de från och med nu ska ta med det som de vill bli av med till morgon­mötena.

– Jag har ett par vandringskängor här om någon är intresserad, säger han.

Bakom dem stupar landskapet rakt ned i en djup dalgång, på den klara ökenhimlen cirkulerar rovfåglar.

Efter mötet pratar Sean-Paul Von­Ancken vidare om utmaningen i att vidareutveckla någon annans grundvision.

– Arkologi är en mentalitet som handlar om konstant anpassning, säger han. Just nu förstår vi att bilar är ganska dåligt för samhället och att moderna människor blir mer och mer socialt isolerade. Soleris reaktion mot det var att bygga en plats där män­niskor konfronteras och samspelar med varandra. Men de problemen kanske förändras i framtiden.

Han menar att den stora genomströmningen av människor som kommer hit för att bo och jobba just nu passar Arcosanti.

– Det vi gör nu är att ge människor ett smakprov på hur man kan förena en idealistisk vision med verkligheten. Men avsikten är att sätta i gång ett nytt sätt att leva, och så småningom vill vi bli mer permanenta och stiga till en högre nivå. Eller det är åtminstone projektets mål: En kulturell evolution genom en byggd miljö.