Oligarker -
Vad händer med oligarkernas pengar?

Tidigt på morgonen den fjärde april 2022 rusade uniformerade män uppför landgången till en yacht, som tornade upp sig likt ett gråvitskimrande fyravåningshus i Palmas hamn på Mallorca.

Några av männen bar mörkblå jackor med bokstäverna i ”FBI” i lysande brandgult på ryggen, andra var svart- och gråklädda med kraftiga skyddsvästar med texten ”Guardia Civil”. Det var ett gemensamt tillslag, samordnat mellan usa och Spanien, för att lägga beslag på yachten Tango. Båten tillhörde den ukrainskfödda ryska oligarken Viktor Vekselberg, vän till Vladimir Putin och känd för att samla på Fabergéägg – han äger 15 av världens 57 bevarade ägg, däribland det allra första som tsar Alexander gav till sin hustru 1885.

Vekselbergs yacht Tango var en fysisk manifestation av hans enorma förmögenhet, ett flytande vitskimrande Fabergéägg, närmare 80 meter lång med pool, skönhetssalong, hiss, gym och andra bekvämligheter. Och ett värde på runt 1,2 miljarder kronor.

Vekselberg hade befunnit sig på amerikanska myndigheternas radar i flera år, sedan det upptäckts att ett av hans bolag fört över 5 miljoner kronor till Donald Trumps advokat Michael Cohen. Det var dock efter Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 som FBI verkligen kunde gå till attack mot oligarkens finansiella imperium.

Våren 2022 var Vekselberg dock inte ensam om att bli bordad. Någon månad senare beslagtog italienska myndigheten yachten Scheherazade i Carraras hamn i Toscana. Båten, som namngivits efter den kvinnliga sagoberättaren i Tusen och en natt, var också något av en saga. Ett 140 meter långt Disneyslott med två helikopterdäck, ett jättelikt spa, inomhuspool, walk-in-closet och badrum med gulddetaljer. Yachten var skriven på en viss Eduard Khudainatov som på pappret också ägde en annan jätteyacht som beslagtagits på Fiji. Men Khudainatov var egentligen inte ägare utan bara en så kallad målvakt. Misstankarna var att det bakom den komplicerade ägarstrukturen av skalbolag dolde sig ingen mindre än Vladimir Putin själv.

2022 innebar på många sätt slutet för en tidsera – de ryska oligarkernas. Redan efter invasionen av Krim 2014 började det i mindre skala, men fjolårets invasion blev startskottet för en intensiv jakt på den ryska eliten som under flera decennier vant sig vid att leva lyxliv i väst.

Enligt en sammanställning har de 23 oligarker som finns på Bloombergs lista över dollarmiljardärer förlorat omkring 700 miljarder kronor sedan februari 2022. I mars 2023 meddelade repo (Russian Elites, Proxies, and Oligarchs Task Force), en avdelning under usa:s skattemyndighet, att man under ett år frusit sammanlagt 600 miljarder kronor i tillgångar som tillhör oligarker och andra ryska intressen. Därtill 3 000 miljarder kronor tillhörande den ryska riksbanken. Men vad ska hända med pengarna?

Fabergé-samlaren Viktor Vekselberg

Viktor Vekselberg är på många sätt en typisk oligark. Han är enligt Forbes världens 99:e rikaste person med en förmögenhet runt 100 miljarder kronor. Förmögenheten hade han skapat genom att rovgirigt ta kontroll över aluminiumindustrin i Ural och Sibirien när denna privatiserades under den postsovjetiska eran.

När Vladimir Putin kom till makten i början av 2000-talet anpassade sig Viktor Vekselberg efter den maktdelningsmodell som utvecklade sig under den nya regimen. Det innebar att oligarkerna frånsade sig politiska ambitioner, behöll nära band till Moskva och visade absolut lojalitet gentemot Putin. Upprätthölls dessa regler var oligarkerna fria att roffa och utveckla sina egna furstendömen och intressen (så länge dessa låg i linje med Kreml). De enorma förmögenheter som byggdes på att exploatera ryska naturresurser spenderades eller gömdes till stor del utomlands – på yachter, idrottslag, fastigheter, flygplan, juveler och konst.

Under 2000-talets första två decennier blev oligarkerna ett självklart inslag bland världens superrika elit tillsammans med nyrika kineser och oljeschejker från Gulfen. Som många andra oligarker skickade Vekselberg sina barn till skolor utomlands – hans barn studerade vid Yale.

– Det är livsstilen som har lockat rika ryska affärsmän till väst. Här kan du åtnjuta en extremt privilegierad livsstil som nästan inte finns någon annanstans på jorden, säger Martin Kragh, biträdande centrumchef för Centrum för Östeuropastudier som forskar på rysk ekonomi och politik.

– Det är egentligen lite missvisande att prata om oligarker i dag, det hänvisar ju till de rikingar som på 1990-talet gjorde sina förmögenheter och också var med och påverkade politiken. I dag är det väldigt oklart om de har något inflytande över politiken.

Viktor Vekselbergs konstsamlande är också på många sätt typiskt för oligarkerna, inte minst fäblessen för föremål som kan kopplas till tsarhovet. Förutom sina ägg, som Vekselberg betalat flera miljarder kronor för, ska han äga över 1 000 andra föremål och smycken från hovleverantören Fabergé. Det kungliga samlandet handlar till stor del om att skänka ägarna legitimitet och ge historisk kontinuitet. Att återföra tsarfamiljens skingrade skatter till rysk ägo och inlemma dem i en ny berättelse om det återuppståndna ryska imperiet. På samma sätt har det de senaste decennierna pågått en huggsexa bland superrika kineser för att lägga händerna på föremål kopplade till Kinas kejsarhov, som ständigt betingat allt högre priser hos auktionshus.

Det var också symboliskt att Viktor Vekselberg våren 2022 tappade sina ägg. När Ryssland anföll Ukraina befann sig två Fabergéägg på utlån till Victoria and Alberg Museum i London – däribland det allra första. Dessa tillhör nu oligarkens frusna tillgångar.

Kremls grepp om oligarkerna

Bara en månad efter sitt makttillträde som president 2000 kallade Putin landets oligarker till ett möte i ett av Kremls pampigaste och anrikaste rum, Katarinasalen. Det budskap Putin förmedlade var tydligt, antingen är ni emot mig eller så är ni med mig.

Redan under den politiska karriären i Sankt Petersburg började Putin ta ett grepp om den ryska ekonomin genom sin relation till Bank Rossija som lånade ut pengar till trogna oligarker. Banken beskrivs ofta som en ”personlig bank för höga tjänstemän i Ryssland.”

De Putintrogna oligarkerna har ofta fungerat som ambassadörer eller spioner för Kremls intressen utomlands. Med sina till synes ändlöst djupa fickor har de kunnat infiltrera politiska, kulturella och ekonomiska eliter runtom i världen – som ofta villigt låtit sig köpas av rubel och rysk gas. I två decennier har Ryssland kunnat bedriva ett aggressivt och ofta framgångsrikt påverkansarbete i västvärlden, lägga sig i valkampanjer, samordna cyberattacker och utöva utpressning och kohandel med hjälp av ryska resurser. Rysslandsanalytikern Oscar Jonsson beskriver i boken Hotet från Ryssland hur de ryska tillgångarna under Putins tid blivit ett mycket användbart vapen i den ryska arsenalen.

För oligarker som inte slutit upp bakom den tysta överenskommelsen med Kreml har det i regel slutat illa. Det mest kända exemplet var Rysslands rikaste oligark i början av 2000-talet, Michail Chodorkovskij, som planerade att utmana Putin i presidentvalet. Han fick tillbringa tio år i ryskt fängelse – och plundrades på sin förmögenhet.

På senare tid har det ofta slutat värre. Strax före nyår 2022 föll den ryska korvoligarken Pavel Antov mot döden från ett hotellfönster i Indien. Det såg ut som ett självmord. Bara två dagar tidigare hade hans kollega och resesällskap Vladimir Budanov plötsligt dött av hjärtattack på samma hotell.

Pavel Antov hade ett flertal gånger kritiserat Rysslands invasion av Ukraina. Det senaste året har ett 20-tal oligarker och andra personer inom den ryska eliten förolyckats på märkliga sätt. Gasmogulen Sergej Protosenja hittades död med hela sin familj i ett semesterhus i Spanien. Oljeoligarken Aleksander Subbotin förgiftades av paddgift hos en shaman. Gazpromchefen Alexander Tyulyakov hittades hängd i sitt garage. Och så har det fortsatt – just oligarker tycks hysa en mycket ovanlig ovana att just nu falla från höga höjder.

De mest omfattande sanktionerna i modern tid

De ekonomiska sanktionerna mot Ryssland startade inte den 24 februari 2022 utan nästan tio år tidigare – efter Rysslands annektering av Krimhalvön i mars 2014.

Obamaadministrationen riktade genast sanktioner mot ett dussin ryska företag och oligarken Igor Sechin, som ibland beskrivs som Putins högra hand. Även eu riktade sanktioner mot en handfull individer.

Men trots starka fördömanden och hårda tongångar var det mest ett slag i luften, ett gult kort – knappast en krigsförklaring mot den ryska ekonomin. Under de kommande åren skulle fler sanktioner införas – men ingen vågade, eller ville, på allvar ta i med hårdhandskarna mot rysk ekonomi – och framför allt Europas beroende av rysk energi.

För Putin och hökarna i Kreml blev det internationella samfundets tafatta svar på annekteringen av Krim snarast en uppmuntran om att gå på offensiven i Ukraina. Mycket tyder på att Putin gjorde en missbedömning.

Om sanktionerna 2014 var ett gult kort var sanktionerna 2022 en utvisning – ett brutalt dråpslag riktat mot den ryska ekonomin. Mest kännbart för Kreml har varit omkring 3 000 miljarder kronor tillhörande den ryska riksbanken som frusits – samt svårigheterna att få tag i komponenter till krigsindustrin. När sanktionerna slog till menade en del bedömare att den ryska ekonomin skulle knäckas ganska omgående, det har dock inte skett. Förklaringen är egentligen ganska enkel. Ryssland kan inte jämföras med till exempel Japan eller Nazityskland som under andra världskriget hämmades av sin brist på energiresurser. Ryssland sitter på några av världens största naturresurstillgångar och är självförsörjande på det mesta. Dessutom fortsätter Ryssland att sälja olja och gas för hundratals miljarder kronor till Kina, Indien och Mellanöstern. Institute of International Finance rapporterade sommaren 2022 att ”Ryssland badar i kontanter”. Ryssland befinner sig dock inte i ett förhandlingsläge och tvingas sälja sina råvaror till reapris. Den teknik och de komponenter som Ryssland behöver för sin krigsindustri kan ofta köpas genom tredje land – men allt blir dyrare.

Enligt Martin Kragh har sanktionerna en så kallad ”ackumulativ effekt”.

– Det är de mest omfattande sanktionerna som i modern tid genomförts mot ett så stort land som Ryssland. Men det är inte så att Rysslands ekonomi bryts sönder från en dag till en annan.

Effekterna av sanktionerna märks mer och mer över tid. Rysslands statskassa krymper på grund av lägre intäkter samtidigt som deras utgifter ökar på grund av kriget. Det leder till ökade budgetunderskott som måste finansieras, vilket görs genom att man trycker mer pengar och ökar statsskulden. Det ökar kostnaderna för att betala räntor. Och ju högre räntekostnader du har desto mindre har du över till annat. Ju längre kriget pågår desto knivigare kommer det att bli för Ryssland.

Sanktionerna mot oligarkerna menar däremot Kragh inte har någon effekt i det större perspektivet.

– Sanktionerna mot den ryska eliten syftar delvis på att sätta press på Putin, men det handlar mer om en politisk markering. Putin sitter där han sitter. Det är få som tror att sanktionerna ska leda till någon politisk förändring i Ryssland. Det viktigaste med sanktionerna är att försvåra för Ryssland att kriga.

Sanktionerna innebär, enligt Kragh, slutet på det politiska projektet att integrera Ryssland i världsekonomin.

– Det började redan i Tyskland på 1970-talet genom Willy Brandts så kallade Ostpolitik och de första ryska gasledningarna till väst. Det var en förhoppning om att kunna knyta Ryssland närmre till väst och integrera den ryska ekonomin och på så sätt främja en demokratisk och fredlig utveckling. Den idén dog förra året.

Men det är inte bara i Europa det har bedrivits en medveten politik att närma sig Ryssland – utan Ryssland har under Putin också strategiskt knutit olika länder i Europa till sig – ofta framgångsrikt. En viktig del har varit att tillgodose Europa med rysk gas och olja. Det höjdes säkerhetspolitiska varningar redan på planeringsstadiet för Nordstream-projektet men varningarna ignorerades av politikerna. Den ryska strategin var ofta att knyta upp inhemska röster och ansedda pr-byråer i Europa för att åstadkomma sina mål. Bland annat har Kreab arbetat för ryska intressen, liksom Hallvarsson & Halvarsson som lobbat för den ryska gasjätten Gazprom. På samma sätt har Ryssland arbetat i Tyskland, Frankrike och Storbritannien för att påverka opinionen. Kanske mest känd är Gerhard Schröder, Tysklands tidigare förbundskansler, som knöts nära Putinregimen.

Martin Kragh menar att de mer långsiktiga konsekvenserna av sanktionerna är den stora omvälvningen.

– Europa har redan till stor del gjort sig oberoende av rysk olja och gas vilket kommer att bli svårt för Ryssland att ersätta på sikt. Det är något som är permanent, det är svårt att se att Europa skulle göra sig lika beroende av Ryssland igen. Det handlar om säkerhetspolitik men också om den klimatomställning som eu gör. I en framtid där vi använder förnyelsebara energikällor förlorar Ryssland en viktig grund till sin makt. Det är det stora skiftet.

Roman Abramovich – från hyllad till paria

Hans livshistoria är något av en saga. En föräldralös pojke som klättrat från golvet på en fabrik i Sovjet till att handla med allt från dockor, virke och grisar efter perestrojka. När han under 1990-talet tog kontroll över företag inom olja och aluminium var lyckan gjord.

Få oligarker har varit lika kända, accepterade och integrerade, för att inte säga hyllade i väst, som Roman Abramovich. Vägen till toppen kantades dock av blod, mutor och stölder. Han erkände senare, i en rättegång, att han betalat flera miljarder dollar i mutor till politiker och kriminella. Abramovich tvättade sin image genom att 2003 köpa fotbollslaget Chelsea – vilket under hans ägo skulle vinna inte mindre än 18 ligatitlar.

Roman Abramovich har samtidigt närt en nära relation till Putin. Författaren Chris Hutchins har liknat den mellan en kärleksfull far (Putin) och hans favoritson (Abramovich).

Det har flera gånger framkommit att Abramovich är en av Putins finansiella mellanhänder. Abramovich skulle också komma att bli något av ansiktet utåt för ”Londongrad”. Få städer skulle bli lika attraktiva för och förknippade med ryska affärsintressen. Enligt uppskattningar har tusentals miljarder kronor strömmat från Ryssland till London under 2000-talet. Runt dessa enorma pengatransaktioner har det uppstått en hel industri av advokater, bankirer och investerare – ”wealth managers”, som författaren och forskaren Brooke Harrington kallar dem. I en artikel i The New York Times nyligen föreslog hon att det effektivaste sättet att komma åt oligarkernas pengar är att inrikta sig på dessa individer: ”Bryter du kedjan mellan ryska oligarker och dessa personer så bryter du sönder systemet.”

Även om London har utmärkt sig så har oligarker och ryska finansiella intressen spridit sina risker genom att tvätta och gömma undan sina pengar i skatteparadis över hela jorden, från Malta till Caymanöarna. Även ”wealth managers” i Norden har ivrigt bidragit till att tvätta ryska pengar. Härom året avslöjades att Swedbanks estniska filial kan ha tvättat omkring 1 000 miljarder kronor. Ett par år dessförinnan avslöjades att Danske Banks estniska filial kan ha hjälpt ”högriskkunder” att tvätta uppemot 2 000 miljarder kronor.

Under 2000-talets första decennium strömmade astronomiska summor ut från Ryssland på den internationella marknaden.

En författare som studerat oligarkerna och deras pengar är Oliver Bullough som under tidigt 2000-tal också bevakade Rysslands brutala krig på plats i Tjetjenien. Förra året utkom han med boken Butler to the World: How Britain Helps the World’s Worst People Launder Money, Commit Crimes, and Get Away with Anything.

– Det är egentligen inte Storbritannien de är intresserade av utan London. London har allt som rika människor vill ha: stora hus, bra skolor, konstgallerier, restauranger och ett generöst skattesystem. Många skulle säga att det är förklaringen, men det finns något ännu viktigare. London saknar, till skillnad från New York, starka brottsbekämpande myndigheter som undersöker var pengarna kommer ifrån. Det har gjort London till en perfekt lekplats för oligarker, säger Oliver Bullough.

Enligt Bullough har det varit en medveten politik för att främja London som finansiellt center.

– Vi har hela tiden konkurrerat med New York och Londons ”selling point” är att det har varit lättare att komma undan med smutsiga affärer här.

Oliver Bullough menar att London har en mycket gammal relation med ryska pengar.

– Det fördes hit ryska pengar redan på 1950-talet för att gömmas undan. Ryska pengarna är så integrerade, så tvättade, så flyttade, så undangömda gång på gång på gång att de är svåra för att inte säga omöjliga att hitta i många fall. Frågan om hur mycket ryska pengar som förts hit har inget svar. Det är omöjligt att svara på. Samtidigt har väldigt mycket egendom frusits, inte minst fastigheter. Det är ännu en öppen fråga vad som ska hända med allt detta, säger Bullough.

– Än så länge har tillgångarna bara frusits, det intressanta blir när vi ser rättsfall där tillgångarna konfiskeras. För London är det inte oproblematiskt eftersom det kan sända en signal till andra oligarker från ställen som Pakistan eller Nigeria att deras pengar inte heller är säkra här.

En av de som brådstörtat fick lämna London förra året var Roman Abramovich. Bara två dagar efter invasionen av Ukraina tvingades Abramovich ge upp Chelsea efter 20 år som ägare. Abramovich fick samtliga tillgångar i Storbritannien frysta, och ett tag senare även de 70 miljarder kronor han gömt undan på skatteparadiset Jersey.

EU:s arbetsgrupp för frysta ryska tillgångar

I början av 2023 bildade eu en arbetsgrupp för att se över de frysta ryska tillgångarna inom unionen.

– Arbetet består av flera delar, men först och främst handlar det om att få fram data. Var finns de frysta tillgångarna och hur stora summor rör det sig om? Ingen vet riktigt hur mycket vi talar om i dag, säger Anders Ahnlid, generalsekreterare vid Kommerskollegium som under Sveriges eu-ordförandeskap leder arbetsgruppen med 27 medlemsländer.

Tanken med arbetsgruppen är enligt Ahnlid att samordna hanteringen av de frysta tillgångarna, som annars faller under olika myndigheter och eu-organ.

En annan uppgift för arbetsgruppen är att undersöka om det går att gå från ”seize to freeze” – med andra ord konfiskera tillgångarna.

– Går det att använda dessa pengar för att till exempel återbygga Ukraina, det är något vi tittar på. Men vi måste hålla oss inom eu– och folkrätten. Det är väldigt komplicerat. Det kan också vara så att vi måste stifta nya lagar. Vårt uppdrag är att titta på olika möjligheter och risker med dem, säger Ahnlid.

Martin Kragh vid Centrum för Östeuropastudier menar att mycket tyder på att stora tillgångar flyttades innan sanktionerna slog till.

– Ingen vet hur mycket ryska pengar som finns på utländska konton. Det verkar som om den ryska centralbanken var beredd på att något sådant här skulle hända och flyttade huvuddelen av sina reserver till länder som inte är en del av sanktionerna. Även bland de ryska affärsmännen finns det många som hade förberett sig och flyttat sina pengar till Asien och Mellanöstern, säger Kragh.

Det finns bland annat tecken på att oligarker skickade stora summor genom det underjordiska betalningssystemet Hawala, som ofta används av migrantarbetare i Mellanöstern och Asien.

Men att konfiskerade tillgångar man lyckats frysa är inte heller enkelt.

– Det kommer att leda till långdragna rättsfall. Det är inte självklart, rent juridiskt, att en rysk oligark ska bli skadeståndsskyldig till vad den ryska staten gör. Det har funnits ett intresse, en politisk angelägenhet att trycka tillbaka ryska affärsintressen i Europa – men det är inte säkert att det håller rent juridiskt, säger Martin Kragh, som menar att det finns en skillnad mellan att konfiskera statlig och privat egendom, där det förra är både svårare och politiskt känsligare. Men det finns exempel bland annat från Sverige där detta har gjorts, bland annat den så kallade Sedelmayeraffären då den tyske affärsmannen Franz Sedelmayer 2003 begärde utmätning av en fastighet tillhörande ryska staten på Lidingö. Det dröjde ett decennium innan fastigheten kunde auktioneras ut – och eftersom Ryssland fortfarande bestred fallet blev fastigheten i princip osäljbar.

– Detta fall säger något om vilka ledtider det kan röra sig om. Det finns också exempel på ryska oligarker som fått sanktioner hävda i eu-domstolen. Vi ska nog inte räkna med att dessa tillgångar enkelt kan konfiskeras, säljas och överföras till Ukraina.

I Storbritannien pågår en liknande diskussion om att konfiskera ryska tillgångar, vilket även Oliver Bullough tror blir utmanande.

– Oligarkerna har redan de bästa advokaterna och rådgivarna. Tänk på saken, om de riskerar att förlora hela sina förmögenheter kan de likväl lägga dem på advokater. De kan lägga många miljarder pund på dessa processer. Jag tror det är en omöjlig uppgift att vinna. Ingen oligark har någonsin blivit fråntagen sin egendom i en brittisk domstol.

Oliver Bullough menar att vi måste börja med att bygga skyddsväggar som hindrar att svarta, stulna och kriminella pengar når våra ekonomier.

– I dag har vi inga sådana murar. Det är väldigt lätt att föra hit smutsiga pengar och när pengarna väl kommit in till ekonomier som Storbritannien eller usa så har de automatiskt ett väldigt starkt juridiskt skydd. Vi borde inte tagit emot dessa pengar från början. Nu skyddar våra demokratier och rättsstater smutsiga pengar.

Oliver Bullough tror ändå att ”Londongrad” som begrepp är slut.

– Även om oligarkerna skulle vara välkomna hit igen så har jag svårt att se att de skulle vara lika bekväma med det, säger Oliver Bullough och föreslår att i stället för att processa mot oligarkerna borde vi ge dem ett erbjudande.

– Vi borde säga ungefär: ”Okej! Ni får ta hälften av era pengar om ni drar härifrån och aldrig kommer tillbaka.” Jag tror inte vi kommer att vinna i rätten.

Före detta oligark-tillgångar