Laird Hamilton -
Vågmästaren

Det hade gått fyra månader sedan den tahitiske surfaren Briece Taerea dragits med av vågen och slagits så hårt mot revet att han bröt både nacken och ryggen på flera ställen och dog.

Teahupo’o utanför Tahiti har räknats till en av världens tio dödligaste vågor och översatt sägs namnet betyda krossade skallar. Inom surfsporten talar man ibland om en vågs thickness, vilket lite oestetiskt skulle kunna översättas med tjocklek. Teahupo’os thickness är enorm. Kraften och mängden vatten liknar få andra vågor.

Den 17 augusti år 2000 åkte surfaren Laird Hamilton ut till brytet i förhoppning om att lyckas åstadkomma något spektakulärt. Ett filmteam var på plats.

Att använda jetski för att ta sig in i vågen, så kallad towsurfing, i stället för att paddla med sina armar sågs fortfarande som något tveksamt i surfsammanhang. Visserligen hade Laird Hamilton och kompisar som Buzzy Kerbox lyckats fånga några otroliga vågor, men var det inte också lite fusk?

En lovande våg dök upp och Laird Hamilton drogs in på vågen av jetskin som sedan gjorde en snabb undanmanöver innan vågen började bryta. Efter bara någon sekund insåg surfaren att något stort var på gång.

– Du kan känna den sortens vågor, säger Laird Hamilton i dag. Även om man har blicken framåt så känns det hur de bygger upp sig bakom dig. Det är som om du stod framför en byggnad och det fanns en dinosaurie på baksidan. Du skulle inte se dinosaurien, men jag kan lova att du skulle känna den och det beror på någon sorts djurisk instinkt som lever kvar i oss och som vi sällan känner till vardags.

Filmen som visar hur han åkte på Teahupo’o är lika förfärlig som fantastisk. Vågen hade byggt upp sig maximalt och man kan se hur Laird Hamilton glider genom den turkosa tunneln innan han plötsligt försvinner i en enorm vattenmassa som väller ned över honom.

Uppe på höjden ligger några av Kauais pampigaste villor, men för att ta sig till Laird Hamiltons tomt svänger man av den civiliserade vägen och svänger rakt ned i urskogen. Grusvägen är skumpig och går genom en växtlighet som ser ut som en dopad version av en botanisk trädgård. Då och då glimtar det till från floden som flyter förbi.

Vid slutet av vägen väntar en stor vändplan med den mindre fabrikslokal som Laird Hamilton kallar för sitt ”garage”. Inifrån garaget hörs hög musik. När han själv stiger ut spelas passande nog temat från Lejonkungen.

Vid 51 års ålder är Laird Hamilton fortfarande en iögonfallande uppenbarelse. Tjock surfblond kalufs, grovhuggna men rena drag, en nacke lika bred som ansiktet och ett bastant käkparti. Han ser ut att vara född till att surfa på stora vågor, vilket han på sätt och vis faktiskt är. Laird Hamilton förlöstes i en vattentank och växte upp bara en mil längre bort från sin nuvarande tomt. Men det var först för ett par år sedan som han återvände hit. Efter ett decennium på Maui flyttade han och familjen tillbaka till barndomsön (men de har också ett hem i Malibu i Kalifornien).

– Kauai är inte lika överbefolkat, säger han och nickar ut mot grönskan. Och det är ett ganska lätt liv. Ingen skulle vilja spela in Survivor här. Deltagarna skulle bara bli feta. Det finns för många kokospalmer och för många fruktträd. Så man behöver inte tjäna mycket pengar om man väl har någonstans att bo. Om civilisationen utplånas så är den här ön nog det säkraste stället på hela jorden. Så länge du inte surfar, säger han och går in i den byggnad som skulle kunna vara världens största man cave.

Bakom lokalen syns grunden till det hus som han håller på att bygga. Det hus som kommer att ge honom krypavstånd till vattnet. Nere vid floden, under några palmer, finns redan en samling surfbrädor bara två steg från vattnet. Därifrån kan han paddla några få hundra meter till havet och de legendariska bryten i Hanalei Bay, de som fostrat så många surfare. Förutom Laird själv är bland andra bröderna Andy och Bruce Irons uppvuxna här. Liksom Lairds guddotter Keala Kennelly och många fler.

På höger sida inne i ”garaget” står en arbetsbänk täckt av diverse verktyg, använda kaffemuggar och svårdefinierade prylar. Längs sidorna och uppe i taket hänger surfbrädor och åter surfbrädor: stora, små, långa, smala, slitna och sprillans nya, för tow-in, stand up paddle, vindsurfing och vågsurfing. På golvet står något som ser ut som en blandning mellan en surfbräda och en Segway.

– Det är en golf board, säger Laird Hamilton. Jag lämpade precis av sju stycken på en golfklubb i närheten. Efterfrågan är mycket större än vad jag hade förväntat mig. Vi hinner inte med i tillverkningen.

Tanken är att golf board ska bli en utmanare till golfbilar och så här långt är det en lysande affär enligt honom själv.

Förutom att surfa på världens största vågor är Laird Hamilton i dag också entreprenör. Eller kanske snarare en vattensportens och brädornas Uppfinnar-Jocke. Han må tala som en amerikansk fotbollstränare, som om han hade en högtalare i halsen, men hans rastlösa uppenbarelse står i kontrast mot den tålmodige och vänlige mekaren som ägnar decennier åt att förfina tekniker och ständigt utvecklar nya sätt att surfa. Åtminstone ett av dem har gjort stort avtryck. Det var Laird Hamilton som en gång tillverkade en stor bräda för att kunna forsla runt sin förstfödda dotter. Och som sedan plockade upp en kanotpaddel för att slippa lägga sig ned på den otympliga brädan. Resultatet går att se över hela världen. Under sommarmånaderna i Sverige finns gott om mer eller mindre välbalanserade utövare av det som kallas stand up paddleboard (eller sup). Och de finns på alla möjliga vattendrag. Laird Hamiltons egentillverkade brädor har precis börjat säljas även hos oss.

Han går in genom dörren på långsidan av garaget. Därinne finns en toalett, en liten köksdel med soffa, tv och ett sovrum.

– Jag använder den aldrig, men det är skönt att veta att den finns om det blir bråk hemma, säger han och nickar mot sängen.

I köket kokar han espresso, på specialbeställda bönor från Bulletproof och blandar sedan espresson i mixern med en matsked rawsmör, en matsked röd palmolja och en matsked kokosolja (även den raw). På så vis säger han få i sig en massa nyttigheter. Allt fett ska också göra att koffeinet inte går ut i kroppen direkt. Det blir en ganska lång föreläsning om alla fördelarna.

Den mer konkreta anledningen till kafferöran är att man inte behöver dricka en kopp på fyra, fem timmar och en koffeinberoende surfare kan alltså hålla sig pigg betydligt längre ute bland vågorna. Och han behöver vara pigg för det han förhoppningsvis ska ägna sig åt den här morgonen. Om vågorna tillåter.

Sörjan som hälls ur mixern är lätt rödaktig och ser ut som något man kan hitta på marken på en byggarbetsplats efter ett regnoväder. Han häller den i en kopp med texten ”Blame Laird”, en sägning som började som ett internskämt.

Utanför hörs en bil. Den stannar och in kommer Laird Hamiltons fru, Gabrielle Reece. Gabrielle Reece är lång, har perfekt hållning och en blå, mycket fast blick. Hon är ett före detta volleybollproffs som också har varit programledare, skrivit böcker och dessutom arbetat fram en ny träningsform som ska lanseras under hösten.

– Hello lover, säger hon till Laird och ler lite åt texten på koppen.

– Alla män vi känner kommer hem till oss när de krisar eller ligger i skilsmässa, berättar Gabrielle Reece. Ibland är det deras fruar som skickar över dem för att de ska få leka lite med Laird. Oftast stör det inte mig, men en gång på Maui fick jag höra att de hade varit ute och kört någon sorts terränglopp och hoppat och haft sig med min nya bmw.

Familjen är viktig för de flesta pappor, men för Laird Hamilton är den något alldeles extra.

Hans egen trassliga barndom förföljer honom fortfarande varje dag.

För Lairds mor, Joann Zyirek, hängde flytten till Hawaii varken ihop med jakten på vågor eller en alternativ livsstil. Hon ville börja på nytt efter att Lairds pappa L.G. Zerfas hade lämnat familjen när sonen fortfarande var bebis.

Laird John Zerfas växte upp under knappa omständigheter tillsammans med Joann som kom från södra Kalifornien. Sedan barnsben kände hon en massa surfare (en av hennes vänner var förebild till Gidget, den påhittade surftjejen i en mängd filmer som startade den första riktigt stora surfvågen) och följde i deras spår efter att många av dem lämnat hemstaten i samband med Vietnamkriget. Hawaii var en frizon och blev hem även för en hel del gamla hippies. De senares arv märks fortfarande. Hälsokostbutikerna är stora och går till synes bättre än de vanliga mataffärerna på öarna.

Sedan fadern lämnade familjen har Laird Hamilton bara träffat sin ”sperm dad” en enda gång.

– I 20-årsåldern tog jag kontakt med honom och vi träffades för en frukost. Det gav ingenting. Vi hade inga gemensamma minnen. Och jag kunde inte förlåta honom för att han aldrig hade försökt ta kontakt och för att han aldrig hade hjälpt min mamma över huvud taget. Varken han eller jag var intresserade av att träffas igen. Men det fanns saker som jag kände igen i mig själv, så det är svårt att förneka att DNA har någon sorts betydelse, säger han.

Svaren har tidigare närmast gastats fram. Men nu tystnar Laird Hamilton ett tag.

– De sakerna som jag kände igen hos honom var just de sakerna som jag inte gillade med mig själv. Han var en fighter, en sådan där som ständigt hamnar i krogslagsmål.

Aggressiviteten och ilskan fanns kvar länge hos Laird Hamilton. Han är fortfarande rädd för vad som skulle hända om han inte sysselsätter sig varje sekund och pressar sig själv och sin kropp till bristningsgränsen varje dag. Är han inte tillräckligt trött riskerar han att förvandlas till den människa han minst av allt vill vara: den unge Laird Hamilton. På så sätt är han som Bruce Banner, ständigt rädd för att Hulken, det inre monstret, ska bryta sig fram.

Att den biologiska pappan försvann kanske rent av var bra, resonerar han. Fadersrollen kom i stället att fyllas av en man som även han drogs till stora vågor: Bill Hamilton. Sin ersättningspappa raggade Laird själv upp, tre år gammal på en strand på Hawaii. Surfaren Bill Hamilton var bara 18 år, men började först leka med den lilla ungen och föll sedan för mamman. Av honom fick Laird Hamilton sin första surfbräda – som snabbt gick sönder.

– Som alla de andra ungarna så surfade jag på allt som gick. Trasiga brädor, träbitar, allt … Samtidigt pågick den stora brädrevolutionen. Tidigare fanns det bara longboards, nu kom de korta snabba brädorna. Allt var möjligt. Eftersom jag ändå bodde i bushen var jag tvungen att experimentera. Och det experimenterandet blev en del av min personlighet.

Snart fick Laird en yngre bror, Lyon. Ingen av dem var särskilt välanpassade på Kauai som var Bills hemö. De sågs som utbölingar och med sina blonda uppenbarelser stack de ut från resten av befolkningen på ön. Om den unge Laird Hamilton annars hade varit klockren i rollen som high school-jock i vilken tonårsfilm som helst hamnade han på Kauai snarare i freakfacket. Han blev känd som en bråkstake och den där killen som inte skydde några fysiska utmaningar, i alla fall inte när han kom in i puberteten och började bli stark på riktigt.

– Hade Laird vuxit upp någon annanstans hade han aldrig varit den han är i dag, säger Gabrielle Reece. Då hade han med all sannolikhet varit populär och fått hur mycket tjejer som helst. En sådan uppväxt är förstås tuff, men den kan också föra med sig något positivt.

– Ja, det var tufft, säger Laird Hamilton. Men min mamma tog mig med på en resa när jag var tolv och den förändrade mitt sätt att se på världen. Jag förstod hur stor den var. Då besökte vi Afghanistan och när jag såg det landet insåg jag vilken tur jag hade som bodde på Hawaii. Dels för att jag såg exakt hur illa människor kunde ha det – det fanns helt klart hårdare liv att leva på den här planeten. Dels för att de inte hade några vågor.

Som 17-åring upptäcktes han på Kauai av en modefotograf som arbetade för L’Uomo Vogue. Han började extraknäcka som modell, bland annat för den legendariske fotografen Bruce Weber. Hemma jobbade han mest som byggare. Modellkarriären blev ett sätt att finansiera hans surfande. Samma sak gällde hans dåvarande bästis, Buzzy Kerbox, som frontade Ralph Laurens Pololinje. Laird Hamilton fick också en roll som bad boy i filmen North Shore, en film som i dag är kultförklarad.

– Surfvärlden var inte direkt superlukrativ på den tiden. Det där blev ett sätt att försörja mig, helt enkelt. Men jag orkade inte i längden. Jag behöver syssla med något som gör mig trött. Modellandet gör dig inte trött. Bara uttråkad, om något.

Tävlandet passade inte heller hans personlighet.

– De ägde rum bland små vågor. Jag var redan van vid de större.

Men det handlade inte bara om vågornas storlek. Bill Hamilton var en tävlingsmänniska och det är även Laird Hamilton. Han såg vad tävlandet gjorde med styvpappan och bestämde sig för att aldrig ge sig in i den världen.

– Jag är för mycket tävlingsmänniska. Jag skulle ha blivit ett monster, säger han.

Tyvärr förekom det även ett tävlande inom familjen. I dokumentärfilmen om big wave-surfingens historia, Riding Giants, är de mest rörande sekvenserna de när Bill och Laird Hamilton pratar om sin relation och hur de träffades. Nu för tiden är de inte lika kärvänliga mot varandra.

Från Lairds sida finns skäl för bitterhet mot Bill. Inte minst för att den senare lämnade Joann efter lillebror Lyons födelse. Och när de flyttade efter honom till Kauai blev bröderna Hamilton alltmer isolerade.

– Vår relation i dag är inte fantastisk. Och det har den inte varit på länge. Det beror nog på att han var ganska ung, så egentligen var vi mer som bröder än far och son. Skillnaden är bara tolv år mellan oss och de flesta människor skulle inte, och borde inte, ta på sig en sådan roll i den åldern. Det blev som att vi började tävla och han hade väldigt svårt att handskas med mina framgångar.

I princip har Laird Hamilton kunnat leva på surfingen sedan slutet av 1980-talet, även om han sällan har haft den sortens sponsoravtal som hans vänner och kollegor har fått genom att ställa upp i tävlingar.

– De mesta av mina inkomster kommer ju från surfingen på ett eller annat sätt, oavsett om det är en reklamfilm för American Express eller att vara body double i en James Bond-film (se inledningssekvensen av Die Another Day). Mitt första riktiga sponsoravtal gällde vindsurfing och det var i slutet av 1980-talet. I dag lever jag på alla möjliga saker.

Texten löd kort och gott: ”Oh my god.” Surfer magazine använde en av bilderna till sitt omslag. På bilden syns en liten Laird Hamilton mot en jättevägg av vatten. När han skjuter fram ur tunneln (”tuben” på surfspråk) sprutar vattnet ut ur den bakom honom.

Efter att han hade surfat ut ur vattenmassorna och klarat av Teahupo’o den där dagen år 2000 hände något ovanligt. Laird Hamilton satt och grät på sin bräda. Han hade inte ens behövt se några filmsekvenser för att inse vad han hade gjort. Och att det skulle ge eko i hela surfvärlden.

Efteråt var det få som gnällde om towsurfing. Laird Hamilton blev en egen institution. Han hade mutat in sin egen plats i surfvärlden, en helt unik sådan, fjärran från tävlande kollegor som Kelly Slater.

– Först nu, 15 år senare, kan jag se på bilden utan att känna adrenalinet flöda genom kroppen. Tidigare fick jag nästan samma rush som när jag var där. Men jag älskade det. Och jag älskar filmbilderna för det går att se exakt hur en känsla ser ut. Jag tror att alla som ser den filmen förstår ungefär hur det var, säger han.

Det var ungefär i skiftet mellan 1980- och 1990-tal som Buzzy Kerbox och Laird Hamilton först började experimentera med att surfa enorma vågor med hjälp av jetski. Eftersom vågorna var för stora för att paddla med händerna behövdes det något som hjälpte surfaren att få tillräckligt hög fart. Intresset hade väckts av vindsurfingen. Där gick det att få upp en hög fart och ta vågor med ”extra energi”. Men seglet var i vägen. Vindsurfingen var ganska bökig. En vanlig surfbräda hade varit mycket bättre. Så de testade och lyckades.

– Jag har alltid dragits till de stora vågorna. Bill brukade säga att man föds till det, att det är en sorts läggning man bara har. Så fort jag kom in i puberteten och utvecklade styrkan började jag träna. Det behövdes dumdristigt mod och testosteron för att fixa det. Och när jag hade lärt mig surfa på de surfbara vågorna var det dags för de omöjliga. För någonstans i 19–20-årsåldern ställde jag mig frågan om de vanliga stora vågorna verkligen räckte för mig. Och uppenbarligen var det inte så.

Teahupo’o var också en sorts triumf på ett personligt plan. Laird Hamilton hade haft en usel period privat. Tre år tidigare hade hans älskade mamma, Joann, plötsligt avlidit och hans förhållande med volleybollstjärnan Gabrielle Reece, hans livs stora kärlek, hade precis kraschat.

– Det var verkligen en välsignelse att få befinna mig på den där vågen och att klara av att åka på den. Särskilt där och då. Den kom när jag behövde den som mest i livet. Innan hade allt känts dåligt och jag hade varit frustrerad. Privatlivet var dåligt och jag hade inte levt upp till mina egna förväntningar på något plan. Det var som att Gud lät mig få den biten överstökad så att jag kunde ta itu med det som verkligen betydde något.

När de lappade ihop förhållandet var det som att han hade kommit över en puckel. Vilden var tämjd och redo att gå ut i världen och uppföra sig civiliserat.

– Jag hade äntligen gjort något som jag var nöjd med. För mig var Teahupo’o ett sätt att gå vidare i livet. Plus att filmerna och bilderna förstås nådde ut så stort och brett. Och efter det kände jag mig hel nog att verkligen satsa allt på ett liv med Gabby, säger han.

Laird tittar på klockan. Det är dags att ge sig ut på havet, om det nu går.

Han vandrar direkt och med mycket beslutsamma steg ned mot sin egen lilla surfhamn.

Får Laird Hamilton en idé så tvekar han inte en sekund. Den ska realiseras omedelbart. Tidigare på morgonen undrade han vart ett par bekanta befann sig. Han antog att de var ute i Hanalei Bay och gick ut, mitt i ett samtal. Inte ens en halv minut senare hördes en båt puttra i väg på floden.

Bakom sup-brädorna nere vid vattnet finns en macheteliknande kniv med ett flera meter långt skaft. Kniven används för att få ned kokosnötter. Laird Hamilton står redan i en liten båt och sågar vant ned några stycken från en palm som hänger ut över floden. Kokosnötterna skärs upp med hjälp av ett redskap som ser ut som en blandning av en korköppnare och en pip. Sedan dricker han kokosvattnet direkt ur nöten.

– Det här är inte som den pastöriserade skiten man köper i affärerna, säger han. Pastöriseringsprocessen tar död på allt det nyttiga.

Han lever enligt principen att man är vad man stoppar i sig.

– Men jag är inte lika extrem som vissa av mina vänner. De kan bli sjuka om de råkar äta en Big Mac. Då har hälsolivsstilen snarare blivit en hälsofara.

Samtidigt är han, med svenska mått mätt, något av en new age-hippie. Han mediterar regelbundet, är religiös, yogar, äter rawprodukter, gillar inte pastörisering och har dessutom börjat anamma den märklige holländaren Wim Hofs isbadslära. Hof är mannen som har världsrekord i att sitta i ett isbad (1 timme och 42 minuter), som har dykt under nordpolen i bara badbyxor och bestigit Kilimanjaro endast iförd ett par shorts. Hof försökte även bestiga Mount Everest i samma utstyrsel men fick ge upp drygt 1 500 meter från toppen efter en fotskada. Hofs teori är att det ska vara extremt hälsosamt och enligt Laird Hamilton är det bra mot depressioner (och ännu ett sätt att bemästra sina mörka sidor).

Renlevnadslivet har gjort honom till en populär tränare. Det var Laird Hamilton som fick skivmogulen och superproducenten Rick Rubin att gå från valrossomfång till vältränad och hans bok Force of nature: Mind, Body, Soul, And, of Course, Surfing har blivit en populär tränings- och självhjälpsbok.

– Jag fattar ju att alla inte kan leva som jag. Men jag kan inspirera dem att röra lite på sig och äta bättre. Det behöver inte vara så märkvärdigt, säger han.

Laird räcker över en kokosnöt var till alla närvarande. Surfaren och brädmakaren Terry Chung har också anslutit, en väderbiten man som är 60 år gammal men vars kropp och rörelsemönster ser betydligt yngre ut.

Det är en vacker morgon, men en vacker morgon med hyfsade vågor. Veckan innan var dyningarna enorma efter en storm. Den här dagen är det relativt lugnt ute på Hanalei bay. Kanske för lugnt. Frågan är om vågorna är tillräckligt stora för att Laird Hamilton ska kunna utöva sin största passion just nu: foilboarding. Det som ska bli nästa steg och ta towsurfing ännu längre.

Tillsammans med Terry Chung har han ägnat snart 20 år att förfina ett helt nytt sätt att surfa. Inspirerade av kappseglingsbåtarna från Americas Cup har de satt en lång men smal och knivskarp t-köl på en liten surfbräda. Den styrs i sin tur med hjälp av ett par snowboardpjäxor.

Terry Chung slipar kölen med sandpapper för att få bort oxidationen. Väl ute på vattnet kommer Chung att köra jetskin. Under åren har de blivit väldigt samspelta, och det behövs.

– Med en foilboard får Laird upp en sådan fart att man tappar honom ur sikte. Vissa dagar är vågorna så stora att man får försöka följa bubblorna där han farit fram. Och ibland får man leta och lägga sig med jetskin precis uppe på vågens topp. Det kan gå illa, säger han.

– Ibland har jag åkt med killar som tappat bort mig helt och hållet, säger Laird. För ett par veckor sedan åkte jag med en kompis som heter Randall och blev liggande i vattnet en halvtimme. Mitt i ingenstans nästan precis där vågen bröt.

Foilboarding är inget för nybörjare. Olycksrisken är hög om något går fel. Inte minst för att surfaren är fastspänd vid något som är lika vasst som ett samurajsvärd – fast längre. Om stand up paddling visat sig ha en potential att slå över hela världen så är foilboarding knappast en stor framtidssport, snarare något för de mest extrema av de extrema.

– Anledningen till att vi började var att vi kände oss lite uttråkade, men också på grund av de möjligheter som öppnade sig. Men den kräver rätt omständigheter, rätt partner och rätt utrustning. Vilket också är en del av det som drar mig. Och då har Terry och jag ändå surfat i mer än 40 respektive 50 år. Det här är vår höjdpunkt.

Det är förstås också väldigt farligt.

– Men det är livet också. Jag försöker lära mig av mina misstag och alla otroliga krascher jag gjort. Men visst, kollegor har dött men allt man kan göra är att försöka vara smart och minska riskerna så mycket det går. Och är du inte rädd för enorma vågor så är det något fel på dig. Då behöver du nog söka hjälp.

Frågan om hur man gör för att överleva en krasch får honom att ge ifrån sig något som mest är en antydan till ett leende.

– Att inte trilla över huvud taget är ett bra sätt. Annars gäller det förstås att veta när man ska låta bli att ta en våg och inte. Sedan har jag dubbla upplåsbara flytvästar. Och de är automatiska. När man surfar den här sortens vågor är det inte säkert att man är vid medvetande tillräckligt länge för att kunna handskas med en manuell.

Häromåret kraschade Laird Hamilton vid Jaws, det enorma surfbrytet på norra Maui. Han hade en ny bräda och var, erkänner han, lite för självsäker just den dagen. Så han tog en våg som han egentligen visste skulle bryta fel.

– Det tog inte många sekunder innan jag gjorde mig redo för att krascha. Jag trodde att jag skulle bli närmast förintad av den vågen, men klarade mig undan med blotta förskräckelsen. Visserligen sträckte jag mig så att mina axlar gjorde ont i ett halvår, men jag bröt ingenting – vilket alltid är trevligt.

Tidigare har han brutit ben, armar, nyckelben, revben och fötter upprepade gånger. På ena kinden finns ett ärr från när en bräda passerade mellan hans käkar.

– Jag kunde andas ut genom hålet. Det krävdes 50 stygn.

Hans värsta upplevelse har inte med någon våg att göra. I mitten av 1990-talet arbetade han med Kevin Costners superflopp Waterworld. Under inspelningen gav sig Laird Hamilton i väg på en jetski från Maui till Kona, den stora ön på Hawaii. En vulkan hade haft ett utbrott så sikten var dålig. Utan att märka det drogs han ur kurs av en stark ström och befann sig till slut fem mil längre norrut än planerat, ”på god väg mot Alaska”.

– Jag insåg det vid lunchtid när tanken var så gott som tom. Då hade jag varit på väg sedan fem. Och det är ett stort hav. Ett stort hav med en massa stora hajar. En hel del känslor passerade, kan jag säga, för jag upptäcktes först när det började mörkna.

Den där sortens långturer har inte varit ovanliga. År 1989 vindsurfade Laird Hamilton mellan Kauai och Oahu, en sträcka på åtta mil. För fem år sedan paddlade han och en kompis, Dave Kalama, varsin sup mellan de fem öarna som utgör Hawaii, som ett välgörenhetsevent för autismforskning. Den längsta sträckan tog 22 timmar och det var tung paddling hela vägen.

Han säger sig lida av samma sjuka som bergsklättrare. Har man väl börjat är det svårt att sluta. Hans Mount Everest ligger i framtiden.

– Jag vill visa världen vad som faktiskt är möjligt att göra med en foilboard. Det kommer att få allt annat att blekna. Men det återstår fortfarande en del förberedelser och väntan på rätt tillfälle.

Man vet aldrig vad naturen ställer till med. Det är den enda positiva saken med klimatförändringarna som han ser det, att det kommer bli otroliga vågor ibland.

– Men jag ser förändringarna hela tiden. I miljön och i vädret. Som surfare är man ju ständigt beroende av att lägga märke till naturen och miljön och att säga att jag är bekymrad är en underdrift, säger han.

Terry meddelar att den här dagen inte ens är rätt tillfälle för träningsåk. Vågorna är inte tillräckligt stora för att det ska vara möjligt. De bestämmer att träffas samma tid nästa morgon. Laird ger sig i stället i väg mot restaurangen The Dolphin som ligger en bit upp längs floden för att äta lunch.

Väl där möter Gabrielle Reece upp.

De beställer in fisksallad och små snittar och vinkar till ett gäng som paddlar förbi ståendes på sina brädor. En äldre man vinkar igenkännande och Laird vinkar tillbaka med antydan till ett leende.

– Så där mycket kontakt har ni inte haft på flera år, säger Gabrielle Reece.

– Nej, säger Laird.

Mannen var Bill Hamilton, hans styvfar.

Det fanns en tid när Laird Hamilton ansågs vara ett praktarsle.

I skolan blev han avstängd efter att ha försökt slänga ut en skolkamrat genom fönstret, och återvände aldrig. I stället började han arbeta som byggnadsarbetare fram tills dess att modevärlden upptäckte honom.

Humöret som han anser sig ha ärvt av sin ”sperm dad” gjorde omgivningen förskräckt. Ett exempel var när han välte en bajamaja och satte sig på dörren. Därinne tvingades en konkurrerande surfare att simma runt i ett innehåll för vidrigt att beskriva med ord.

– Laird har lugnat sig väldigt mycket, säger Gabrielle Reece.

– Men det finns fortfarande i honom. Han kämpar med sig själv. Samtidigt behöver han inte vara lika aggressiv som de andra surfarna häromkring. Han har redan fångat så många vågor i sitt liv, han vet att det kommer nya.

När de träffades var hon en betydligt större stjärna än Laird Hamilton. Även Gabrielle Reece hade vuxit upp under knappa omständigheter på en ö – Saint Thomas i Karibien – tillsammans med en ensamstående mamma (pappan dog när hon var liten). Gabrielle Reece började som volleybollproffs, hade en egen tv-show, The Extremists, tjänade 35 000 dollar per dag som modell och hennes egen Nikesko sålde ett tag mer än Air Jordans.

Tv-serien gick ut på att Gabrielle Reece skulle testa diverse extremsporter tillsammans med deras främsta utövare. Till slut var det dags för henne att åka till Maui och göra ett inslag om towsurfing tillsammans med en man som hette Laird Hamilton.

– Han var intensiv och inte alls särskilt trevlig. Efteråt visade han en annan sida, men då pratade vi förstås mer avslappnat och han förstod att jag inte bara var någon söt tjej som skickats ut för att se bra ut i rutan och ställa lite frågor. Jag fick också se en annan sida av honom, och så var jag förstås även attraherad rent fysiskt. Förstås. Det är ju så. Och åtta dagar efteråt bodde vi ihop.

Senare på kvällen bjuder familjen Hamilton på middag. Huset hyr de av surfaren Bruce Irons medan deras eget byggs klart bakom Lairds garage. Utanför sitter en Buddhastaty och hela huset ser ut att vara inspirerat av byggnader från Tibet. Utsikten från balkongen är fantastisk. Tjock skog och en klar stjärnhimmel.

Bruce Irons kåk ligger på en höjd, en bra bit ovanför familjen Hamiltons tomt. Utanför har Laird monterat en sorts badkar som han fyllt med is, enligt holländaren Wim Hofs filosofi. De frustande ljuden och klirret av isbitar hörs ända ut på vägen.

När han kommer upp ser han onekligen pigg ut.

– För min del var det kärlek vid första riktiga konversationen, säger han om sin hustru. Först tyckte jag att hon var för snygg. Snygga tjejer leder bara till problem, tänkte jag. Min mamma hade varit så intelligent att hon präntat in i mig att ett vackert utseende inte räcker långt. Det krävs något mer. Och Gabrielle hade det. Men när vi var yngre så tog vi oss själva på för stort allvar. Med åren har vi utvecklat en gemensam humor och acceptans.

Att han – med en bakgrund som var allt annat än idealisk – har kunnat hålla ihop ett förhållande och få en bra relation med alla sina tre barn är något han ständigt återkommer till som sitt livs stora bedrift. I dag har Laird Hamilton och Gabrielle Reece två döttrar, Reece och Brody. Ingen av dem verkar särskilt intresserad av surfing. Och de verkar inte heller alltför imponerade av sin pappa, utan busar och driver med honom så fort tillfälle ges.

– Jag känner mig verkligen harmonisk just nu. Jag har en fantastisk fru, fantastiska barn och fantastiska vänner. Men det tog mig 50 år att nå hit, säger han.

– Jag ser det som att Laird utvecklats till att bli den han verkligen är, säger Gabrielle Reece. Att växa upp i den här miljön gjorde honom visserligen till en fantastisk surfare, men den gjorde inga underverk för hans personlighet. Han kan fortfarande vara burdus och ibland otrevlig, men hans barn har förändrat honom. Hans barn och livet, antar jag.

Kanske även surfingen.

– En väldigt stor del handlar om att sitta stilla. Meditation har hjälpt mig mycket i livet, men det finns inte mycket som är mer mediterande än att sitta på en bräda ute på havet och vänta på rätt våg. Jag tror att de flesta munkar skulle hålla med mig.

Tillsammans arbetar Laird och Gabrielle också på att bygga hans varumärke. Tidigare var han sponsrad av Oxbow. Nu ska han marknadsföra sina egna brädor och träningskläder för alla tillfällen. En gång tidigare har han gjort ett försök med surfplagg för lågprismärket Steve & Barry. Lairds tanke var att fattiga barn skulle ha råd med coola plagg, men det hela bar sig inte. Den här gången blir plaggen dyrare, men också tillverkade av material som testats av Laird själv.

Han träder också allt oftare fram som träningsguru. Men en mänsklig sådan. Bedrifterna och äventyren är en sak. I dag vill han göra livet bättre för fler. Även om havet fortfarande har en stark dragningskraft.

– Folk frågar alltid om jag är orolig, säger Gabrielle Reece. Men jag vet hur mycket han tänker på säkerheten och Laird är den han är. Och det har jag ju vetat sedan första gången vi träffades. Däremot skulle jag bli orolig om någon av våra döttrar började ägna sig åt foiling. Men jag tror att det är en annan sak med ens barn än med ens man, om jag ska vara ärlig.

Morgonen efter har Laird, förutom Terry, fått med sig filmaren Joel Guy som ska spela in dagens övningar.

De åker i väg på ett par jetskis för att surfa på vågorna bortom Hanalei Bay.

Det tar ett tag att ta in vad det faktiskt är man ser när Laird Hamilton kommer upp på sin bräda.

Kölen på en foilboard är lång och längst ned är den fäst vid något som liknar ett flygplan och som befinner sig strax under havsytan. Surfaren ser också ut att flyga en och en halv meter ovanför vattnet, när han eller hon väl dragits upp på brädan. Farten och manövreringsförmågan är enorm.

Laird Hamilton kallar dagens vågor ”ganska små”, men jetskin föses omkring som en flaskkork och ser ut att vara på väg att välta flera gånger. Vågorna är kraftiga. Det är inte konstigt att just Kauai fostrat så många stora vågsurfare.

Efter några timmar ute på vattnet återvänder Laird Hamilton och Terry Chung in till land.

– Det var okej. Kul, men inte direkt avancerat, säger Laird. Men det visar samtidigt kapaciteten.

Han berättar om den största våg han någonsin surfat, någon gång 2005 eller 2006. Det var i december och en stor storm hade dragit in. Sikten var undermålig och det finns inga bilder från tillfället. Men det var först där och då han anade foilboardens fulla kapacitet och varför den kommer att revolutionera åtminstone hans surfande.

– Vågen var så stor att den inte gick att ta in för den fyllde hela synfältet och mer därtill. Det var som att se någons sorts vidunder, faktiskt helt chockerande. Det var en riktigt läskig åkning, delvis för att jag förstod att en vanlig surfbräda inte räckte till för att surfa på en våg av den storleken. Det var som att den inte ville åka nedför vågen på grund av kraften i vattnet.

Det är där foilboarden kommer in.

Hastigheten och manöverförmågan kommer att göra det fullt möjligt att ta betydligt större vågor än förr. Sådana som ingen ens funderat på att åka hittills. Sådana som ligger bortom det greppbara och som knappt någonsin syns från land. Riktiga stormvågor.

– För mig var det som att världen expanderade när jag förstod vad man kunde göra med foilboarding. Vi kommer att kunna jaga det ofattbara. Så nu kollar jag förutsättningarna i norra Atlanten, i norra Stilla havet och utanför Antarktis och Sydafrika. Alla de ställena har potentialen, men vi är inte på en särskilt dålig plats här heller.

Laird Hamilton har redan sett ut ett potentiellt bryt en bit utanför Kauai. Det var delvis därför han återvände till hemön. Under de senaste åren har han finslipat tekniken och väntat på att det ska komma en perfekt storm.

– Faktum är att några av de största vågorna når hit.