Den amerikanske cyklisten Lance Armstrong har blivit synonym med två epitet: fuskare och vinnarskalle. Armstrongs vinnarinstinkt drev honom så långt att han dopade sig under merparten av sin karriär och hela sju gånger vann han det legendariska loppet cykelloppet Tour de France.
2012 fråntogs han dock samtliga medaljer och i början av 2013 erkände han till slut – efter många år av förnekelse – den systematiska dopning han utsatt sig för sedan mitten av 1990-talet.
I den prisbelönta boken The Secret Race från 2012 beskriver Armstrongs lagkamrat i US Postal Service, Tyler Hamilton, Armstrongs kompromisslösa attityd till att tävla: ”Han pratar om hur mycket han hatar att förlora, men jag upplever att det är något djupare. Att förlora skapar kortslutning i hans hjärna, det är ologiskt, omöjligt. Som om det finns ett fel i universum som måste rättas till.”
Vad utmärker en vinnarskalle?
Fredrik Sandin är legitimerad psykolog med inriktning idrottspsykologi och har genom åren arbetat med många människor som stämmer in på beskrivningen.
– Att vara en vinnarskalle kan ses som ett personlighetsdrag där man skiljer sig från andra vad gäller att bemästra saker. Vinnarskallar har ett högt behov att prestera och att klara av saker och när de gör det får de ett väldigt högt påslag av positiva känslor, något de hela tiden strävar efter att återuppleva. Det är både en kemisk, hormonell och en fysisk grej som händer i kroppen och hjärnan. På grund av det kan man drivas väldigt långt i jakten på att klara nästa mål. Det är extrema drivkrafter som ligger bakom. Det är svårt att förstå hur mycket en elitidrottsperson pressar sig för att komma så långt som de gör.
Men trots att vikten av den mentala biten på senare år fått sig ett uppsving möts Fredrik Sandin ofta med okunskap när han träffar personer från idrottsföreningar runt om i landet. Fredrik menar att om man ska ha en långsiktig karriär är det minst lika viktigt att jobba med det psykiska som det fysiska.
– För att bli nummer ett krävs det något som kallas resilience. Det betyder att man har en typ av motståndskraft eller förmåga att kunna vända något negativt till något positivt. Att kunna lära sig av det som har gått snett är en av de viktigaste färdigheterna man behöver om man ska kunna nå toppen, säger Fredrik Sandin.
Vad är mental träning?
Med mental träning syftar man att bygga upp och förstärka individens positiva tankar och beteende. Man använder sig av psykologiska metoder som visualisering, motivation och koncentrationsträning. Målet är att optimera en persons individuella prestationsförmåga och välmående.
I en studie av forskarna Leon Sloman, Edward Sturman och John S Price publicerad i Canadian Journal of Psychiatry konstaterar de bland annat att själva vinnandet står i stark relation till fysiologiska förändringar såsom ökade testosteron- och serotoninnivåer, som i sin tur bland annat påverkar humöret hos människor. Vidare myntar de begreppet ”ofrivillig vinnandestrategi” och menar att de fysiska förändringar som vinnandet för med sig bidrar till att motivera en person att fortsätta tävla och vinna. Forskarna menar också att denna ofrivilliga vinnarstrategi är något som kan föras vidare till kommande generationer.
Men är just vinnarinstinkten något man föds med eller är det något man kan träna upp?
– Både och, konstaterar Fredrik Sandin. Att ha ett högt behov av att vinna tror jag kan ses som ett personlighetsdrag man föds med men samtidigt finns det många exempel på framgångsrika personer som inte var fullfjädrade vinnarskallar från början. Jag tänker på Annika Sörenstam och hennes beskrivning i hur hon tyckte det var jobbigt att vinna i början av hennes karriär. Och att det finns något ångestfyllt i att vinna. Det är speciellt att vara bäst på något – en ganska ensam position att hamna i. Man är utanför gruppen och inte längre någon i mängden.
Men vad händer med en vinnarskalle när medaljerna slutar ramla in? Kan vinnarinstinkten som egenskap i själva verket vara dålig? Fredrik Sandin igen.
– Det är där mycket av ohälsan kommer in. När vinsterna eller utvecklingen uteblir och man inte längre får det positiva påslaget, då blir det ju en avsaknad. Inte bara rent sportsligt utan även identitetsmässigt. Vill man ha en lång idrottskarriär kan man inte bara köra på sin idrott, då måste man ha saker vid sidan av idrotten att falla tillbaka på.
