Linus Karlsson -
Världens bästa Karlsson

Tarrytown, New York. Böcker ligger ännu på golvet i biblioteket. Tavlor väntar mot väggar på att hängas. En cykel som aldrig har blivit cyklad står i det rum som vill bli matsal. I det vackra hörnrummet står ett piano som tillhört Richard Gere bredvid en gitarr med dedikation av Johnny Cash. Tunga vita dörrar som inte gnisslar. Eldstäder som inte eldats i. Trappsteg som inte knarrar.

I det stora köket med utsikt över Hudsonfloden står en vuxen man. Han tittar på mig med blicken hos en liten pojke. Tårarna stiger i ögonen. Decennier av saknad ekar i rösten när han säger:

– Det enda jag vill är att pappa ska knacka på dörren. Och att vi ska gå på hockey.

I det vackra hemmet gråter en av världens mest framgångsrika kreatörer, kanske en av de mest inflytelserika svenskar vi har i världen i dag. Det här är killen som Aretha Franklin ringer när hon vill ha en dejt att gå på bilmässa med. Han som högsta ledningen på General Motors frågar om råd. Killen som går på grillparty hos Quentin Tarantino, snackar inredning med Tom Dixon, hänger med Spike Jonze och fikar med George Clooney.

Troligen är han okänd för dig. Han vill gärna ha det så. Men Linus Karlssons liv är en osannolik framgångssaga. Det är också historien om en liten kille från förorten som längtar efter sin pappa. Två berättelser som hänger intimt samman.

Vi lösgör oss ur en tröstkram när chauffören rullar in på uppfarten. Han ska ta oss till flygplatsen. Därifrån ska vi flyga till Boulder, Colorado, där Linus ska påbörja sitt nya jobb som global kreativ chef för den internationella byrån CP+B (Crispin Porter + Bogusky). Han har bara varit i Boulder en gång i sitt liv. Nu ska det bli hans andra hem.

I reklamvärldens världselit fungerar det ungefär som i fotboll. De allra bästa spelarna blir överköpta för astronomiska summor enligt komplicerade kontrakt. I sex månader har Linus Karlssons tre advokater förhandlat med den nya byråns juridiska team och kommit fram till en deal som nu gör att han byter lag. Chauffören öppnar dörren. Vi åker mot LaGuardia Airport.

En vecka tidigare landade jag på en annan av New Yorks flygplatser, JFK. Jag är här för att göra den här intervjun. Och för att träffa en vän. Det är samma person. Redan 1996 flyttade Linus Karlsson till usa. Innan dess var han en av mina bästa vänner. Men som det går när någon flyttar, man förlorar kontakten. Jag har inte umgåtts med Linus på över 20 år, med undantag för en blöt kväll på Manhattan för 15 år sedan som vi båda har dimmiga minnen av. Men jag minns att han berättade att han inte skulle få några barn. Han ville. Hon ville inte. Han valde kärleken. De gifte sig. 19 år senare flyttar hon ut och tar med sig nästan alla möblerna från huset i Tarrytown. Det är därför det är så tomt.

Jag knappar in adressen i Uberappen när jag väntar på bagaget. Taxin hämtar upp utanför terminalen och fortsätter norrut utan att passera Manhattan. Knappa trekvart senare rullar jag förbi Sleepy Hollow och in i det charmiga Tarrytown. Tomterna blir större, villorna tjusigare, utsikten vackrare ju högre upp på berget vi åker. Till och med den luttrade taxichaffören undslipper sig ett wow. Till slut går villor över i någon sorts herrgårdar, tre och fyra våningar höga, hundratals kvadrat stora, med enorma altaner. Taxin svänger in på uppfarten till ett av de största husen, ett vitt klassiskt New England-hus från slutet av 1800-talet som ligger i en slänt med utsikt över Hudson River. Jag kliver ut, ser mig omkring och tänker: Kan man bo så här?

Första gången jag var hemma hos Linus Karlsson, i början av 1990-talet, tänkte jag samma sak. Han hade precis slagit igenom i reklamvärlden. Man kan säga att han var ung och lovande. Jag fick en adress i Liljeholmen och minns att jag tänkte att det var konstigt för en framgångsrik kille att inte trixa till sig något kontrakt på Söder eller vid nedre Östermalm. Det är där unga coola reklamare ska bo. Liljeholmen är en förort söder om Söder känd för ingenting. Topografin är något märklig, med en fin insjö nära tunnelbanan men också ett onaturligt stort berg som skuggar centrum­bebyggelsen. Högst upp på berget ligger ett gigantiskt miljonprogramshus, som reser sig som ett Saurons tempel över den lilla förorten.

Det tog ett tag innan jag fattade att adressen styrde mig just dit. Väl inne gick jag genom långa gångar kantade av tätt sittande dörrar. Den söta doften av fylla, cigg och utsatthet sipprade genom dörrspringorna. Jag blev alltmer förbryllad ju längre in i katakomberna jag gick, och stod till slut framför en dörr med ett nummer som stämde med lappen jag hade i handen. Linus öppnade. Rummet var 16 kvadrat stort, möblerna fästa med bultar i väggen. Jag vet inte om Linus förstod hur chockad jag var över hans belägenhet. Jag minns bara att jag tänkte: Kan man bo så här?

Taxin lämnar mig utanför det stora huset i Tarrytown. Ingen är där. Jag går runt och kikar in genom fönstren. Söker ledtrådar till den Linus jag en gång kände. Varför är huset så tomt? Vem är han i dag? Vi pratade ett par gånger på telefon inför den här intervjun. När jag hörde hans röst reste jag tillbaka i tiden. Han lät exakt som då. Linus pratar på ett speciellt sätt. ”Behagligt” är ett konstigt ord, men det är nog bästa beskrivningen. Han har rösten hos en person som sysslar mycket med yoga. Jag hinner precis sätta mig på terrassen och titta ut över floden när han kommer. Ett fantastiskt leende. De snälla ögonen som passar den mjuka rösten. Samma ögon i ett äldre ansikte. Han sysslar inte med yoga. Det kan jag se.

Vår gemensamma historia började, som många andra grabbiga historier, med lumpen. Om man hade riktig jävla tur, en gnutta talang och någon sorts journalistisk erfarenhet kunde man få göra militärtjänst på tidningen Värnpliktsnytt. En biljett dit betydde att man slapp kräla i gyttjan, sova på lucka eller frysa i något tält i Norrland. I stället var det tio månader av kreativt arm­bågande och äventyr tillsammans med ett gäng unga reportrar och fotografer som var så hungriga på journalistik att vi hade kunnat onanera till Dagens Nyheter.

Det var trångt och skitigt på den lilla redaktionen på Sandelsgatan. Men det var inte så trångt att man behövde sitta i garderoben. Linus satt i garderoben. Han var lite eljest redan då. Främst för att han inte riktigt var med i den där blodtörstiga nyhetsjakten som skulle skicka oss alla rakt upp i kvällstidningshimlen. Linus hade andra mål. Han skulle bli reklamare. Det var inte så tjusigt bland journalisterna, men det brydde inte Linus. Han satt i garderoben.

Ändå var det Linus och jag som skulle komma att göra ett av de största scoopen i tidningens historia. Vi hade fått ett tips om att man kunde köpa frisedlar, alltså få en falsk psykologisk utvärdering som intygar att man inte är mentalt mogen att göra lumpen. Efter ett idogt grävande fann vi att den psykolog som sålde mest frisedlar i Sverige var den person som hade skapat militärens psykologiska regelverk, Försvarsmaktens före detta chefspsykolog. Nu hade hon öppnat egen praktik och sålde utan skrupler frisedlar till unga grabbar för ett par tusen kronor styck.

Vi behövde bevis. Linus och jag gjorde ju redan lumpen så vi kunde ju inte gå dit och köpa frisedlar. I stället skickade vi två idrottskillar som precis skulle mönstra. Den typ av kärnfriska atleter som är ämne för officerare. Vi utrustade dem med dolda bandspelare. Absurda samtal spelades in, där psykologen lurade sitt eget system genom att hitta på anledningar till att grabbarna skulle klassas som olämpliga rekryter. Mycket riktigt fick de också frisedel (fast när härvan uppdagades fick de göra om mönstringen och blev kompanibefäl). Det hela uppmärksammades stort i alla nyhetsmedier. Chef­redaktör Torbjörn Larsson på Aftonbladet erbjöd oss jobb. Men Linus tackade nej. Han var inte intresserad av nyhetsgolvet. Han skulle till Paradiset.

Från den lilla lägenheten i Liljeholmen tog Linus Karlsson om morgnarna tunnelbanan till en gammal biograf på Östermalm. Här låg det som skulle komma att bli Stockholms hetaste reklambyrå – Paradiset. Art directorn Jocke Jonasson, copywritern Björn Rietz och projektledaren Stefan Öström startade byrån med ambitionen att röra om i reklam­branschen. På den här tiden hade branschen fortfarande lite av Mad Men över sig. Gubbar som kände sig omnipotenta styrde stora byråer som bar deras efternamn. Paradiset ville något annat.

För att skapa nytt behövdes unga vilda talanger. Bland dem som rekryterades fanns gryende stjärnskott som Jesper Kouthoofd, Paul Malmström och Linus Karlsson. Personer som skulle förändra reklambranschen i grunden. Jesper Kouthoofd grundade sedan Acne och startade därpå Teenage Engineering. Paul Malmström och Linus Karlsson drog till usa och blev legender. Men det var på Paradiset allt började.

Bland de första kunderna på byrån fanns snacks­företaget olw. I första mötet med den nya kunden har Linus Karlsson bara en fråga: ”Hur gör man en ostbåge?”

Några veckor senare står han på fabriken i Filipstad och får uppleva hur ostmassa pressas genom ett hål under högt pneumatiskt tryck och formar sig till en gul och frasig korv. Ostbågarna går bra för olw, men chipsen går inte så bra. Konkurrensen är stenhård. Linus vill titta på chipsen.

– Jag går förbi en kvinna som står vid en av stationerna där man gör chips. Hon frågar vad vi gör där. Vi ska göra reklam för chips, säger jag. Då måste ni se till att vi säljer många chips. Annars förlorar jag jobbet, svarade hon.Då gick det upp för mig hur viktigt det här var. Vi var tvungna att göra något som verkligen fungerade. Något som sålde en jävla massa chips. Annars förlorar människor jobbet.

Resultatet blev filmen Var är brudarna?, en milstolpe i svensk reklamhistoria. Berättelsen om killen som sitter hemma och inte får vara med på de coola killarnas fest. ”Har ni fest eller?” frågar han i telefonen. Grabbarna bara garvar. Men de undrar i sin tur: ”Var är brudarna?” Brudarna är hos den töntige killen. Han har ju de godaste chipsen. Men han kanske också har något annat. ”Något som andra inte har.” Få kan se den filmen utan att dra på munnen. Identifikationen är omedelbar. Alla vet hur det känns att inte få vara med. Men här är det den töntige killen som vinner.

Det tar inte lång tid innan nästa legendariska reklamfilm stiger ned från Paradiset, signerad Linus Karlsson och Jesper Kouthoofd. Filmerna för Norrlands Guld bygger på ett gäng norrländska killar som ”vill vara sig själva för en stund”. I en tid där i stort sett all reklam handlar om att bli bättre, snyggare, coolare, säkrare ifrågasätter Linus Karlssons filmer hela tanken med reklam. Är inte det bästa egentligen att bara få vara sig själv?

– Mycket av det jag gör är subversivt. Jag är egentligen emot reklam­branschen. Jag känner mig inte hemma där och har aldrig gjort det. Jag är en reklamare som hatar reklam, eller i alla fall den mesta reklam som görs. Jag vill hjälpa människor. Inte kränga på dem en massa onödiga saker.

Subversiv är också reklamen för Diesel Jeans som Linus Karlsson, Paul Malmström och Jesper Kouthoofd gjorde under ledning av Jocke Jonasson och Diesels dåvarande chef Johan Lindeberg. Historien om de italiens­ka jeansen som utmanade Levi’s och genom banbrytande reklam tar över världen är ett case det skrivs böcker om. Kampanjen var ironisk, chockerande, politisk och absurd. Men när Diesel sopade mattan med all annan reklam även på global nivå och succén antog monumentala proportioner var det inte alltid som Linus, Paul och Jesper nämndes i sammanhanget. Jag vet att det störde honom. Vi umgicks mycket under den här tiden, och jag såg de idéer som Linus berättade för mig hamna på stortavlor och i reklamfilmer några månader senare.

– Det var länge sedan jag brydde mig om det där, men det är klart att jag blev trött många gånger när jag var yngre. I dag skiter jag helt i det. Det är klart att jag, Paul och Jeppe ibland blev marginaliserade utåt sett, men man lär sig av det också. Så är branschen och så funkar det. Den som syns mest i medierna framstår som vinnare. Jag ser väldigt få fördelar med att vara känd. Reklam är en lagsport enligt mitt sätt att se det. Reklambranschen kan vara en ganska otrevlig bransch. Det är också därför jag oftast väljer att ligga lågt. Jag gillar att jobba i kulisserna.

När Linus Karlsson var åtta år gick hans pappa ut genom altandörren och kom aldrig mer tillbaka.

Huset där familjen Karlsson bodde låg i den tjusigare delen av Salem utanför Stockholm. Här spirade framtids­tron. Folkhemmet byggdes. Skogar skövlades långt från citykärnan för att ge rum åt den tredje fasen i miljon­programmet. Bostäder till folket där ingen köksbänk skulle vara för låg. Planen var storartad. Man började i lägenhet, och när man skrapade ihop lite mer flyttade man en bit bort och byggde sig ett radhus. Det var där familjen Karlsson befann sig, på Domherrestigen 44, i radhuset som pappa byggde.

Ganska snart, en bit in på 1970-talet, kunde man ana att något med de där förorterna inte riktigt gick som det var tänkt. Bland radhusen och villorna grodde ännu hoppet. Men längs loftgångar och standardiserade höghus började en missnöjets gas sippra genom sprickorna i betongen. En unken förnimmelse av klass.

Linus växte upp i den där brytningen. I den tid när allt stod och vägde. Än så länge bodde han på rätt sida om järnvägen. Sedan stack pappa. Efter något halvår frågade Linus sin mamma: Skulle inte pappa komma hem snart? Har han inte bott klart i det där jävla Södertälje?

Det var inte bara pappa som försvann. Hela familjens ekonomiska trygghet gick ut genom altandörren. Pappan var framgångsrik hantverkare med egen el-firma. Mamman var hemma­fru. Utan pappans lön var Linus, hans mamma och syster tvungna att flytta. Den nya lägenheten låg på Storskogsvägen 50. En kort promenad men en lång klassresa. De landade på en av de största gårdarna i Salem, med det sämsta ryktet. En flytt från framtiden till frustrationen. Från tryggheten till våldet.

– Vi samlade kvitton i en kaffeburk för att få årlig återbäring på Konsum. Jag minns att jag ibland kom hem från skolan och där låg en lapp med mat jag skulle handla innan morsan kom hem. På vägen hem hände det ofta att något gäng kom och tog matkassen. De bara tog den helt enkelt. Så var det. Jag bar ofta en cykelkedja med mig för att kunna veva med om någon kom för nära. Det gör ont att få en cykelkedja på sig, berättar Linus.

– Ändå minns jag att mamma alltid var så positiv. Jämt. Jag fattar inte hur hon pallade. Hon gav aldrig upp. Det har jag fått från henne, en sorts skruvad men samtidigt härlig syn på det svåra, i det jävliga. Det är därifrån jag har fått min humor. Det är också det här som gör att jag gillar det vanliga. Jag var så klart en outsider när jag var liten. Radhusungen passade inte in i miljonprogrammet. Men det var där jag bodde nu, och det gjorde att jag inte heller passade in bland mina gamla kompisar. Det här är ju inga ovanliga saker. Varken att känna sig utanför eller att vara ett skilsmässobarn från förorten. Men det har präglat mig.

Linus pappa var, som så många pappor på den här tiden, en sorts ständigt närvarande frånvaro. De kunde ju inte skita i allt, som generationen innan. Det fanns ett dåligt samvete där, kanske till och med någon skavande längtan efter de barn de hade satt till världen. Men hur skulle man göra med barnen från de där äktenskapen som inte höll? Ofta var ju allt skit med barnens mammor. Och den här typen av män går ju oftast rakt in en ny familj, ny fru, nya barn. Var får de gamla barnen då plats? Kanske bäst att blunda, betala lite underhåll, ta några helger då och då. Komma med undanflykter och någon julklapp. Och allt medan de här papporna gick och funderade på hur de skulle bete sig satt många barn, i många år, på många busshållplatser och trappuppgångar och hockeytrunkar och grät.

Linus skyndade sig alltid från hockeyträningen. När de andra barnen garvade och tjafsade i omklädningsrummet efter matcherna packade Linus trunken så fort han kunde och drog därifrån. Han ville inte att de andra skulle se att ingen kom och hämtade honom på Hallunda IP. I stället för en farsa i en bil utanför rinken sprang Linus till bussen med den tunga trunken på ryggen. Bussresan var lång och tankarna många där han satt och stirrade ut genom buss­fönstret, eller satt vid bussbytet i Tumba och väntade på 725:an, eller i trappuppgången, och grät, innan han repade sig och gick in i lägenheten till mamma.

– Mycket av min fantasi föddes på den tiden. Jag stirrade ut genom många fönster. På bussen. Jag stirrade på bilarna från farsans lägenhet i Södertälje. Vi hade inget att göra där och farsan var ofta trött efter veckan. Jag stirrade och fantiserade. Senare minns jag att jag tänkte att det var något speciellt. Jag har fantasi. Den kan ingen ta ifrån mig. Jag har något som andra inte har.

Det är den fantasin som är värd många miljoner dollar i dag. Som gör att världens främsta företagsledare vill ha Linus Karlssons åsikt, att de största styrelserummen öppnar dörren, att Hollywoods bästa regissörer ställer upp när han ringer och vill göra en film.

– Jag gjorde ett projekt för många år sedan tillsammans med Herb Brooks, tränaren till usa’s guldlag i hockey-os i Lake Placid 1980. Vi skulle starta en hockeyskola för barn i Spooner, Wisconsin, och jag var ansvarig för reklamen. Där träffade jag en kille som skötte ismaskinen i hockeyhallen. Tony hette han. Tony frågade vad vi gjorde där. Och jag sa att vi gör reklam. Vad menar du, sa Tony. Vi hittar på saker, sa jag. Sedan kom ytterligare en kille och frågade vad vi gjorde där. Då svarade Tony i vårt ställe. Han sa att vi var fantasizers. Jag tycker att det är det bästa ord någon har satt på mig. Det är det jag jobbar med. Jag är en fantasizer.

Barndomens fantasi och det vardagliga perspektivet är genomgående i allt Linus Karlsson har gjort. Även filmerna han har gjort sedan han kom till usa. De har alltid en botten av mänsklighet, vanlighet, kärlek till den som kanske inte är så lyckad, som är säregen eller som inte syns. Ofta med stor humor. Och just i usa blir det en sådan krock med hela den amerikanska synen på succé att det blir stor komik bara i sitt sammanhang. Linus säger det ingen får säga. Älska vardagstönten. Inte som någon att skratta åt, utan älska honom på riktigt. För att han är du.

Han visar en film för mig som han har gjort för Chevrolet. Filmen är tre och en halv minut och visades på bästa sändningstid i årets All Star Game i base­ball. Chevrolet köpte hela reklamblocket. Filmen saknar den annars så typiska humor som Linus Karlsson är känd för. Den är rejält pompös, som bilfilmer tenderar att vara, men den har en helt annan botten än reklam normalt har. Den drabbar på djupet. Det är en hyllning till vardagshjältarna, männen och papporna som inte syns men som gör sitt jobb och tar sitt ansvar. Den handlar om pappor och deras barn. Pappor som finns där. Som skjutsar till träningen. Som tröstar efter matchen.

En dag i mitten av 1990-talet får Linus Karlsson och Paul Malmström ett samtal från byrån Fallon Mc­Elligott i Minneapolis – på den tiden en av de bästa och mest progressiva byråerna i världen. Svallvågorna från de banbrytande kampanjerna som kom ut från Paradiset hade nått ända till usa. Nu ringer Fallon McElligott till Sverige, till Linus och Paul, och undrar om de vill jobba där. För en ung reklamare är det som om George Lucas ringer från Hollywood och undrar om man vill vara med i nya Star Wars. Jag minns fortfarande när Linus berättade att han hade fått det samtalet. Hur chockad han var. Och glad. Hösten 1996 flyttade han.

Succén lät inte vänta på sig i usa. Strax efter att Linus och Paul hade installerat sig på byrån vann deras idé det gigantiska kontot Miller Lite, värt 175 miljoner dollar. Den första reklamfilm de gjorde i usa premiärvisades under Super Bowl – världens dyraste och mest prestigefyllda reklamspot.

Teamet blev kända i usa som ”The Swedes”, inte bara i reklamvärlden. När tidningen Raygun gjorde en lista över världens 50 mest inflytelserika personer inom populärkulturen kom Linus Karlsson och Paul Malmström med på listan, tillsammans med namn som Andy Warhol, Bröderna Coen, Kate Moss och Kraftwerk.

Efter sju framgångsrika år gick ”The Swedes” vidare och grundade byrån Mother New York. Snart haglade priserna in även där och byrån utsågs till årets mest kreativa byrå i usa 2009. Det var då Linus fick frågan från den anrika men bedagade byrån McCann.

– Jag tackade nej två gånger, men sedan tänkte jag att det måste finnas något bra med den där byrån och det ska jag hitta, berättar Linus. Det fanns ingen större utmaning i reklam­branschen än att vända McCann. Så då gjorde jag det.

När Linus Karlsson kom dit 2011 var byrån en stel koloss med kontor i 122 länder och 13 000 anställda, huvud­kontor mitt på Manhattan och en ranking som med näppe kvalade in bland usa:s 300 bästa. Linus rekryterades för en summa som troligen var den högsta någonsin i de här sammanhangen, pengar som skulle räcka för att köpa en hel reklambyrå. Och det var bara övergångssumman.

– När jag började på McCann var det byråvärldens dödstjärna. En svart massa som slukade allt, stor, mäktig och 100 år gammal. Folk trodde jag var galen som gick dit. Snacket gick att jag var slut, att det bara var för pengarna. Att jag skulle krypa in i något hörn och pensionera mig. Det var precis tvärtom. Jag ville ta mig an dödsstjärnan. Det var den största utmaning jag kunde få.

Det första Linus gjorde när han kom dit var att ställa ett ultimatum. Antingen skulle han flytta hela huvud­kontoret till Harlem, eller bygga om hela byrån. Det blev inte Harlem. Byrån satt fast i ett hyreskontrakt till år 2028. Det blev till att bygga om sju våningar av skyskrapan mitt på Manhattan.

– Det var kontorskuber, lysrör och fula korridorer. En kreativ kyrkogård. Banken tvärs över gatan var en mer inspirerande miljö. Så jag tog dit min kompis Tom [Dixon, världsberömd designer]. Vi gjorde om allt. Tom gjorde en våning och jag gjorde resten. Man ska inte underskatta att flytta på saker och göra om grejer rent fysiskt. Ska man förändra saker i huvudet på folk måste man också förändra deras miljö.

Linus Karlsson möblerade också om bland personalen, och vände upp och ned på byråns självbild. Han analyserade var saker hände och var det stoppade upp, flyttade folk, sparkade chefer, löste proppar och engagerade talanger. Han tog hissen ned i källaren och rotade i utrymmen där ingen varit på decennier. Hittade legendariska kampanjer i lådor ingen brydde sig om – Ronald Reagan som gör reklam för klockor, teckningar av Dr Seuss, många av 1900-talets mest banbrytande reklamjobb, och spikade upp dem på väggen.

Efter bygget, storstädningen och den själsliga reningen haglade priserna över McCann, och byrån blev snart rankad som en av världens bästa. Inredningen som Linus Karlsson hade gjort med Tom Dixon blev 2014 utsedd till Årets bästa inredning av det prestigefulla magasinet Interior Design.

Som kreativ chef tog han också tag i byråns mest prestigefyllda och mest problemtyngda konto: Chevrolet. Han dök djupt in i den amerikanska bil­industrins krisande själ och började pendla till Detroit, en stad i fullständigt kaos där stadskärnan hade blivit närmast laglös. Bilindustrins stolta stad hade dukat under när Amerikas biljätte General Motors gick i konkurs.

Linus Karlsson klev in styrelse­rummet på General Motors och började på sitt egensinniga sätt ifrågasätta alla gamla sanningar. Det blev början till vändningen för det ikoniska varumärket Chevrolet. Och för hela Detroit. När bilindustrin började få självförtroendet tillbaka vände hela staden. I dag, bara några år senare, är Detroit ett bubblande kreativt centrum.

– För att åstadkomma riktig förändring måste man vara nära döden. Det ska flåsa i nacken. Man måste stå längst ut vid stupet, det är då det går att göra riktigt nya saker. När jag ser att cheferna står i styrelserummet och är livrädda, då vet jag att de är beredda.

När McCann var på topp och siffrorna vände för Chevrolet var det färdigt för Linus. Han är inte den som sitter kvar och krattar in frukterna.

Han kunde i princip ställa vilka krav han ville på McCann men han ville inte ha mer lön, fläskigare bonus, tjusigare kontor eller flottare titel. Han ville ha nya utmaningar. En var att bygga en ny typ av reklambyrå, liten, udda, fri och flexibel. Så då fick han göra det. En byrå inne i byrån, en gökunge. Han kallade den Ming Utility and Entertainment.

Tanken var att reklam skulle ge tillbaka något till konsumenten och inte bara stjäla människors tid. ”Utility” stod för att det måste ha en nytta, ”entertainment” för att det också måste vara underhållande. Byrån fick in kunder som Ikea och bmw. Linus Karlsson drev byrån i tre år innan han sålde den i samband med flytten till byrån CP+B.

De närmaste åren kommer Linus att pendla mellan sitt hus i New York, huvudkontoret i Boulder och byråns andra kontor i usa och världen.

Hans uppgift är återigen att bygga framgång ur motgång och vinna de främsta priserna, attrahera nya kunder och att återigen sätta en byrå på världskartan. En roll och förväntan som skulle driva de flesta människor till fullständig panik. Men Linus är inte rädd. Han är taggad.

– Mitt liv är så absurt. Det händer hela tiden konstiga saker. Och jag älskar det. Jag gillar att befinna mig där allting är okänt. Jag försätter mig medvetet i den situationen. Där det är obekvämt. Där trivs jag. Längst ut vid stupet. Men jag är hela tiden beredd på att förlora allt. Och då ska jag bli snickare. Jag har en hel truck utanför huset full med verktyg. Mina snickarverktyg. Det kan ta slut när som helst.

Efter en veckas långa och sena samtal över många flaskor vin i huset i Tarrytown ser jag Linus i allt han gör. Alla kampanjer, filmer, hela hans varelse representerar hans inre strider och trauman. Saknaden efter pappan. Humorn. Utanförskapet. Förortskillen. Absurditeten. Kärleken till Amerika sedd genom äktsvenska socialdemokratiska glasögon. Klasskampen. Han försöker inte göra reklam. Han är reklamen.

– Jag måste ju göra det jag tror på. Det som känns. Det finns inget som gör mig så rasande som när människor inte får vara med. Allt jag gör handlar på sätt och vis om det. Om vanliga människor, om utanförskap, vardagshjältar. Och om klass. Klass är det viktigaste för att förstå samhället. Ändå talar vi inte om det längre.

Linus är något så ovanligt i reklambranschen som en helt vanlig kille. En kille som inte vuxit upp på någon tjusig adress i innerstaden. Som inte kunde koderna. Som inte hade något att förlora. Som fått sin ovanliga och ibland knasiga humor av sin mamma, en kärlek till den vanliga människan av omständigheterna, och drivet man får av ett livslångt sökande efter bekräftelse av sin pappa.

Det revolutionerande är att han står för det, är stolt över det och använder det. Vare sig han befinner sig i Hollywood, i New Yorks reklamelit eller i styrelser i Silicon Valley går han in fullständigt oförställd, som den helt vanliga kille han är. Han gör till och med en poäng av att inte ha något annat än helt vanliga kläder. Han ville se vanlig ut långt innan normcore var ett begrepp. Han är inte bara sig själv för en stund. Han är alltid sig själv.

Det slår mig att så har han alltid gjort, även när vi andra var unga och ängsliga och ville vara coola och passa in. Linus var inte intresserad av det. Det var därför han aldrig ville gå på de balla barerna i stan utan på det sunkiga haket runt hörnet. Det var därför han inte skämdes för att han bodde bland knarkarna på sina 16 kvadrat i Liljeholmen. Han gillade det. Det passade honom. Det är därför han trots sin förmögenhet, koll och inflytande i dag fortfarande är exakt den Linus som jag minns för 20 år sedan. Jag älskar honom för det. Men det är också något annat som inte har förändrats. Trots allt prat om att stå vid stupet, att våga anta omöjliga utmaningar, att omfamna förändringar, så har han inte tagit sig an den största utmaningen av alla.

Vi pratar om livet i timmar, dagar och nätter, och det är någonstans när vi går igenom våra liv som den stora paradoxen i hans liv börjar gå upp för mig. Han har aldrig konfronterat sin pappa. Inte en gång sedan pappan klev ut genom den där altandörren för 41 år sedan. Nu är det nästan tio år sedan han pratade med sin pappa över huvud taget. På senare tid har hans pappa och folk runt omkring honom sökt Linus, men han har vägrat svara. Ändå står han där och gråter i hallen. Det enda han vill är att hans pappa ska komma, och att de ska gå på hockey. Till slut är jag tvungen att fråga rakt ut.

Du gör saker som får andra män­niskor att skita på sig. Utmanar folk med enorm makt. Du utsätter dig gång på gång för att totalt misslyckas. Och du är helt och hållet dig själv, oavsett om du hänger med Aretha Franklin eller Harrison Ford. Du röjer i bolag och säger att du älskar utmaningar och att stå vid stupet. Men du sover för lite och äter för mycket och du har inte pratat med din pappa på nästan tio år. Var är ditt mod när det gäller ditt eget liv?

– Nä, säger han, det är nog sant.

Efter en knapp vecka i New York och ett par dagar i Boulder är det dags att åka hem. Jag hinner precis komma innanför dörren hemma i Stockholm innan det plingar i telefonen. Det är sms från Linus:

”Jag har bjudit min mamma och pappa till New York.”

”Dom kommer på söndag.”

”Sist jag, mamma och pappa var ensamma ihop var jag 8 år.”

”Det här är det största jag har gjort i mitt liv.”

Linus pappa och mamma sätter sig på flyget till New York. Linus har köpt biljetter i första klass. Drottning Silvia sitter i samma kabin. Hon är på väg till Childhood Foundations stora gala som hålls på Manhattan på måndagen. Melinda Gates ska ta emot organisationens stora pris för sitt arbete mot övergrepp mot barn. Drottningen ska dela ut priset. Linus ska hålla ett tal och introducera svenska bandet Good Harvest.

Hans föräldrar ska vara där. Inför gräddan av ledare, politiker, kändisar och kungligheter tänker han tala om sin mamma och pappa, och till dem, och nämna något om hur det viktigaste vi har i livet är vår familj. Hans mamma och pappa ska höra sin son tala om detta, och familjen ska vara hel igen för första gången sedan Linus var åtta år.

Men det blir aldrig något tal. Linus möter sina föräldrar på flygplatsen. Han kramar sin pappa för första gången på mycket länge. De köper högtids­kläder. Pappan i smoking och mamman i långklänning. Han skickar mig en bild där hans pappa sitter i badrummet hemma i det stora huset och Linus hjälper honom att raka sig. Han skickar fler bilder. Där de sitter på altanen, han och pappa, och tar en öl. Pappan är trött, han är tunn, men han ler på alla bilderna. Han ser lycklig ut. Linus skickar många bilder. På alla bilderna ler båda två som barn.

Iklädda sina högtidskläder gör de entré tillsammans på galan. Pappan är stolt, men han är svag. Under för­drinken faller han ihop. Silvias livvakt kastar sig över honom för att göra återupplivningsförsök. På mindre än några minuter ligger pappan i ambulansen. Han tas in på New Yorks bästa sjukhus. Där ligger han med slangar och elektroder över hela kroppen. Bredvid står hans son och kramar sin pappas hand, och just där möts de som de aldrig har gjort. Linus har fortfarande fracken på sig. Pappan har smokingbyxor under täcket. Mamman står i sin blå fotsida långklänning på andra sidan sängen. Pappan kommer att överleva. Han är bara svag. Det blev för mycket allting. För mycket gala, för mycket känslor, för mycket trötthet. Linus skickar mig bilder på familjen vid sjuksängen i sina högtidskläder. Sedan skickar han mig ett sms.

”Det här är den lyckligaste dagen i mitt liv.”