Opioidkrisen -
Världens mest hatade familj

Los Angeles Times-reportern Sam Quinones är lika exalterad som förfärad. Framför sig har han sitt livs scoop. Efter lika otaliga som långa arbetsdagar har den grävande journalisten upptäckt ett nytt, nära och högst oväntat samband mellan två stora kapitalistiska system: de mexikanska heroinkartellerna och den amerikanska läkemedelsindustrin.

Det var strax efter millennieskiftet, och fram till nu hade heroin varit en bortprioriterad drog bland de mexikanska knarkbaronerna. De hade dittills främst fokuserat på att bli den viktiga inkörsporten till USA för Sydamerikas kokain och Asiens metamfetamin, samt att ta hand om de inhemska, industriella och ibland flera hektar stora cannabisodlingarna med skördar värda miljarder.

Men under arbetet med en artikel hade Sam Quinones upptäckt att även heroinet nu hade fått en väg in i USA, via Mexiko. Den utgick från Xalisco, en region nära Stillahavskusten, där förhållandena för att odla opiumvallmo var optimala. Efter att ha passerat gränsen till USA transporterades varorna sedan vidare till amerikanska småstäder. Väl här, insåg Quinones när han själv befann sig på plats, levererade mexikanerna sitt heroin som pizzahemkörning.

– När langarna kom till en ny stad spred de ett nummer som man kunde ringa om man var ute efter heroin, som om de var en ny pizzeria i kvarteret, säger Sam Quinones över telefon från Los Angeles.

Han fortsätter:

– För att locka till sig nya köpare var de mexikanska langarna öppna med att de bjöd på första dosen, självklart medvetna om att det sällan finns någon återvändo efter att man en gång har tagit en dos – då är brukaren allt som oftast redan fast. Om någon av langarna arresterades skickades snabbt nya från Mexiko, med bakluckorna fullastade med heroin.

Men det var något märkligt med distributionen av mexikanernas heroin in i USA. Heroin hade alltid varit en storstadsdrog, som länge hade florerat frekvent i storstäder som New York och Los Angeles. Men nu brydde sig mexikanerna nästan uteslutande sig om att förse det lite bortglömda USA med droger: platser som Ohio, Tennessee och bergsområdena längs med Appalacherna.

Snart skulle Sam Quinones förstå varför. Xalisco Boys, som den här mexikanska knarkkartellen kallades av den amerikanska polisen, var sluga. De hade insett att de generösa utskrivningarna av beroendeframkallande preparat i den amerikanska sjukvården hade öppnat för en lika gigantisk som fatal heroinmarknad i dess spår. Smärtstillande opioider var dyrt, såväl att få utskrivet som att köpa på den svarta marknaden – men framför allt var det svårt att få tag på i de mängder som ett missbruk kräver. Så var inte fallet med heroin. För att hitta sin kundkrets för heroinet hade mexikanerna tittat på offentliga siffror över var i USA det skrevs ut oproportionerligt mycket receptbelagda narkotiska preparat. Sedan var det bara att styra sin heroinbusiness dit.

När Quinones följde spåren vidare fann han att det var ett specifikt smärtstillande preparat som skrevs ut i betydligt högre grad och volymer än andra – morfinderivatet Oxycontin. Preparatet tillverkades och distribuerades av Purdue Pharma, ett läkemedelsföretag med huvudkontor i Stamford, Connecticut.

Snart skulle Quinones – och flera journalister med honom – inse att flera personer i företagets toppskikt bar ett och samma efternamn: Sackler. De var alla del av samma Sacklerfamilj, som hade skänkt stora summor till konst- och forskningsvärlden. Den familj som efter sina donationer hade fått ett museum på Harvard döpt till The Sackler Museum, och ett på Yale till Raymond and Beverly Sackler Institute for Biological, Physical and Engineering Sciences. Familjen som i London hade fått allt ifrån innergårdar till hissar namngivna efter sig på Londonmuseerna National Gallery, Tate och Victoria & Albert. För att inte nämna flyglarna de hade fått uppkallade efter sig på såväl Metropolitan Museum på Manhattan som på Louvren i Paris.

Men jämfört med andra stora filantropiska New York-dynastier vars namn etablerats på diverse världskända platser, som oljeindustrins Rockefeller, investmentbanken Lehman Brothers och järnvägspionjären Vanderbilt, stack familjen Sackler ur. Det var fram till nu få som hade förstått hur allt hängde ihop, och var familjens förmögenhet egentligen kom ifrån.

Familjen Sacklers klassresa inleds med att Arthur Sackler föds i Brooklyn 1913, som den äldste av tre söner till livsmedelshandlaren Isaac Sackler och Sophie Ziesel, båda judiska invandrare från Östeuropa. Arthur Sackler visar sig vara begåvad och söker sig efter grundskolan till läkekonsten, med särskilt stort intresse för det mänskliga psyket.

För att finansiera sina läkarstudier jobbar han extra som copywriter på William Douglas McAdams, en reklambyrå vid Manhattans femte aveny som fokuserar särskilt på just läkemedelsbranschen. Reklambranschen håller på att gå in i den guldålder som skildras i tv-serien Mad Men, och Arthur Sackler visar sig ha en förmåga att snabbt stiga i graderna, vad han än tar sig för. I slutet av 1940-talet har han klättrat så högt att han köper upp reklambyrån, samtidigt som han tilldelas en roll som forskningschef för psykobiologiska studier vid Creedmoors psykiatriska sjukhus i Queens. Hit kommer även hans yngre bröder Mortimer och Raymond Sackler, som har bestämt sig för att följa i Arthurs fotspår.

De allt större pengar som Arthur tjänar investerar han i att bygga upp det som ska bli världens största samling av asiatisk konst. Under 1950-talet och framåt blir Arthur Sackler med andra ord lite av en Siegmund Freud, en Don Draper och en Charles Saatchi i en och samma person.

I New Yorker-journalisten Patrick Radden Keefes bästsäljande tegelsten Empire of Pain: The Secret History of the Sackler Dynasty, beskrivs Arthur Sackler som en man som ville ha allt utan att tvingas välja bort något. Det visade sig inte bara i Arthur Sacklers karriär utan också i hans privatliv, som inkluderade tre äktenskap. Ingen av hans hans exfruar var dock ett avslutat kapitel vid respektive skilsmässa – i stället kom han att leva överlappande med alla tre kvinnor och deras gemensamma barn vidare genom livet.

Detta till synes gränslösa sätt att ta sig an världen skulle snart visa sig ligga till grund för såväl hans egna som hans arvingars kommande framgångar.

En av reklambyrån McAdams mest prestigefulla kunder var den farmaceutiska jätten Pfizer. Efter att först bara ha tillhandahållit sina kemiska industrier åt andra, hade de under mellankrigstiden gått över till att tillverka läkemedel under eget namn. För att visa på skiftet och nå ut med sitt namn hade Pfizer bland annat bjudit in allehanda människor från läkemedelsbranschen till golftävlingar över hela USA, med golfbollar märkta med företagsnamnet. Arthur Sackler ska ha applåderat initiativet. Men för att få denna nya spelare på läkemedelsplanen att verkligen nå ut, rekommenderade han Pfizer att anställa fler säljare, som kunde åka ut och träffa läkare och apotekare i vardagen för att berätta om företagets nya produkter öga mot öga. Så, mellan 1950 till 1957, under den tid som Pfizer lanserade det antibiotiska läkemedlet terramycin, följde läkemedelsföretaget Arthur Sacklers råd. Den ursprungliga lilla staben på åtta säljare utvidgades till att omfatta en armada på 2 000. Sacklers idé visade sig vara lyckosam. Terramycin blev en hit, vilket ledde till stora bonusar för såväl McAdams som för Arthur Sackler.

När Pfizer under 1960-talet riktade in sig på lugnande i form av Librium och Valium, såg Arthur Sackler till att marknadsföringen blev än mer aggressiv. Vid sidan av det nätverk av doktorer och apotek som Pfizers säljare hade byggt upp, hade Arthur Sackler även grundat Medicine Tribune, en läkartidning som trycktes i 600 000 exemplar och som distribuerades gratis till doktorer över hela USA – finansierad av annonser för läkemedel. Här skrev Arthur Sackler själv artiklar. Samtidigt som han i en spalt kunde skriva om riskerna med rökning, kunde han i en annan tona ned riskerna med lugnande tabletter. Dessutom kunde han, i sina texter om Valium, hänvisa sina ståndpunkter vidare till olika läkare med tillhörande telefonnummer. När det så småningom visade sig att läkarna var uppdiktade och att telefonnumren saknade abonnent, hade Valium – mycket tack vare marknadsföringen – redan hunnit att bli världens första läkemedel att nå en försäljning på 100 miljoner dollar.

Samtidigt som Arthur Sackler under de kommande åren överöstes med allt högre bonusar, hade han tagit de första stegen mot att själv bli en läkemedelstillverkare. I början av 1950-talet köpte han upp Purdue Frederick, ett mindre farmaceutiskt företag med anor från slutet av 1800-talet. Det låg bara ett par gator upp från reklamkontoret, alldeles intill Central Park. Till chefer och delägare utsåg han sina yngre bröder, Mortimer och Raymond Sackler.

Under de första decennierna förde företaget en relativt undanskymd tillvaro, vilket ändrade sig radikalt när de under 1980-talet lanserade MS Contin – ett morfinpiller med så kallad ”kontrollerad frisättning”: läkemedlet löstes gradvis upp i blodomloppet under en flera timmar lång process.

1991 bytte Purdue Frederick namn till Purdue Pharma och flyttade sitt kontor till Stamford, Connecticut. Här utsågs Raymond Sacklers son Richard till chef, samtidigt som styrelsen fylldes på med arvinge efter arvinge till de tre Sacklerbröderna.

I samma veva höll patentet för MS Contin på att gå ut, vilket betydde att man inte skulle tjäna så mycket mer pengar på det. Men framgångarna med morfinpillret hade gett familjeföretaget mersmak. Vid sidan av alla pengar man hade skänkt till konsten och forskningen hade de själva också vant sig vid att vältra sig i lyx.

De var helt enkelt i behov av en ny smärtstillande hit – och de visade sig beredda att gå långt för att nå sitt mål.

Den tablett som skulle ta över efter MS Contin fick namnet Oxycontin. Purdue Pharma hade uppskattat att det bland USA:s befolkning fanns 50 miljoner människor som led av smärta. För dessa skulle Oxycontin nu bli kuren.

Innan Oxycontin var redo för lansering genomförde Purdue Pharma ett antal fokusgrupper med läkare. Man fick då lära sig att det mest negativa med preparatet – och det som skulle kunna förhindra utskrivning till stora grupper – var risken för beroende. Det borde ha tagits för självklart. Innanför sitt hölje var Oxycontintabletten nämligen en opioid. Den skulle nu säljas, inte bara i form i form av 20, 40, 60 och 80 milligram, utan även i en jumbotablett om 160 milligram. Den motsvarade så många som 32 percocet-tabletter – ett smärtstillande så starkt att det krävs läkare för att skriva ut.

Det största hindret kom från USA:s läkemedelsverk, fda. Eller – så borde det ha varit. Ända sedan den nu framlidne Arthur Sacklers dagar hade det spridits en speciell kultur i familjeföretaget. Det tycktes som att det inte fanns något, eller någon, som inte kunde köpas för pengar.

När Purdue Pharma fick reda på att en man vid namn Curtis Wright hos fda skulle se över deras nya produkt, såg man till att skicka allt material om Oxycontin till Wrights hemadress i stället för till hans fda-kontor. I en oväntad manöver lät man sedan flera personer från Purdue Pharma åka till Washington D.C. för att ”hjälpa” Wright genom processen. Snart satt de tillsammans med den fda-anställde och skrev omdömen utifrån de kliniska studier som hade gjorts, och som sammanfattade effektiviteten och säkerheten med deras nya läkemedel. De beroendeframkallande bieffekterna tonades ned.

I vanliga fall tog det flera år att få sin produkt godkänd av fda. Oxycontin däremot, fick grönt ljus redan efter elva månader och två veckor. Strax efter att godkännandet tillkännagivits lämnade Curtis Wright fda för en tjänst hos en liten farmaceutisk firma i Philadelphia som hette Adolor. Men han stannade inte länge. Redan ett år senare fick han ett nytt jobb – hos Purdue Pharma. Här tilldelades han som nyanställd något som uttrycktes som en ”kompensation”, på 400 000 dollar. Anställningskontraktet ska ha varit utfärdat av Richard Sackler.

När Oxycontin 1995 var redo att inta marknaden startades en av de största reklamkampanjerna i USA:s läkemedelshistoria. Med en totalbudget på 207 miljoner dollar såg Purdue Pharma till att ett tusental säljare åkte runt, stat för stat, och berättade om fördelarna med det nya preparatet. De bjöd in läkare till smärtseminarier i Florida som inkluderade gratis boende på lyxhotell och middagar med fina franska viner. De annonserade i läkartidningar, sponsrade sidor på internet som behandlade kronisk smärta och producerade allt ifrån fiskehattar till bagagetaggar med Oxycontintryck. Under det första året spencerade Purdue Pharma 9 miljoner dollar bara på middagar med läkare.

Videor som innehöll vittnesmål från smärtspecialistläkare om fördelarna med Oxycontin skickades ut till tiotusentals läkare – många av dem hade närvarat vid lyxseminarierna som Purdue Pharma tidigare hade anordnat.

I sin bok om Sacklerfamiljen beskriver Patrick Radden-Keefe marknadsföringen som ”empiriskt cirkulär”. Det vill säga att Purdue Pharma övertygade läkare om läkemedlets säkerhet med hänvisning till litteratur som hade producerats av läkare som betalats av läkemedelsföretaget. Det gick med andra ord till just så som när Arthur Sackler redan 30 år tidigare var med och lanserade Pfizers storsäljare Valium.

– Oxycontin är verkligen ett superbra smärtstillande. Det är bara det att det har de här beroendeframkallande bieffekterna, säger Claes Gedda, narkosläkare vid Ersta sjukhus.

Claes Gedda forskar om långvarig användning av opioider efter kirurgi.

– Det är egentligen bara morfin i ny förpackning, med den skillnaden att du doserar Oxycontin två gånger om dagen medan morfin kommer i doser om fyra gånger om dagen. Men den försiktighet som både läkare och patienter har känt inför morfin fanns inte med Oxycontin, i alla fall inte till en början. Det trots att det i själva verket var samma gamla preparat – samma gamla morfin, samma gamla problem med missbruk.

Från att ha haft ett restriktivt förhållningssätt när det kommer till att skriva ut smärtstillande medel, hade den amerikanska sjukvården fått en alltmer vidlyftig syn. 1973, ett decennium efter att Arthur Sackler hade varit med och lanserat Valium, skrev amerikanska läkare ut mer än 100 miljoner recept på lugnande medel. Med Oxycontin nåddes nya höjder under den andra halvan av 1990-talet. Med de generösa utskrivningarna av Oxycontin följde andra smärtstillande opioider. Läkare som hade blivit matade med information om Oxycontin från Purdue Pharma bortsåg nu från bieffekterna med de opioida läkemedlen.

Sacklerfamiljen å sin sida, gnuggade händerna och cashade in. Under sitt första år generade Oxycontin 44 miljoner dollar – en siffra som dubblades under nästkommande år, för att dubblas igen under år tre. 1999 drog Oxycontin in 601 miljoner dollar. Men Richcrd Sackler var inte nöjd. Med vetskapen om att patentet vanligtvis bara varade i ett fåtal år lyckades företaget få patentet utökat tack vare små uppdateringar av preparatet. Samtidigt hetsade Richard Sackler företagets säljare att öka försäljningssiffrorna, vilka han följde mer eller mindre i realtid med flera uppdateringar om dagen. I gengäld betalade Purdue Pharma ut generösa bonusar. De främsta säljarna kunde tjäna så mycket som 60 000 dollar i månaden. De erbjöds också möjligheten att kvittera ut semesterresor till anläggningar på Bermuda, där alla omkostnader togs av företaget.

Det enskilt största felet med Oxycontin var att det inte var tillräckligt testat. På förpackningssedlar stod det att preparatet verkade i 12 timmar, men för många varade inte doserna längre än sju–åtta timmar. För att behålla smärtlindringsnivån upplevde patienterna snart att de blev tvungna att ta preparatet allt oftare, och fastnade snabbt i ett missbruk. När de som redan hade blivit beroende förstod att effekten varade längre om de krossade tabletterna, spårade användandet snart ur. De som hade fått det utskrivet ville ha mer, oftare, och med högre koncentration.

Stämningarna började snart att hagla över Purdue Pharma. 2006 gjorde de upp i godo med 5 000 personer i New York, som fyra år tidigare hade stämt företaget för att ha gjort dem beroende av receptutskrivet Oxycontin. Kompensationen fastställdes till 75 miljoner dollar. Kort därefter fälldes företaget i Virginia för vilseledande reklam. Vitet landade på 35 miljoner dollar. I Kentucky fick man åter igen göra upp i godo för vilseledande reklam, den här gången med ett hemlighållet vitesbelopp. Mitt i allt detta dömdes Purdue Pharma även av en federal domstol att betala totalt 635 miljoner dollar i böter – ännu en gång för vilseledande marknadsföring.

Allt detta var ändå struntsummor för Purdue Pharma och Sacklerfamiljen. Tack vare främst Oxycontin, som mellan 1995 och 2015 genererade en vinst på 35 miljarder dollar, hade familjen enligt affärsmagasinet Forbes avancerat till en plats bland USA:s 20 rikaste, med en uppskattad förmögenhet på 13 miljarder dollar.

I takt med de ökade antalet stämningar kom dock Sacklerfamiljen att systematiskt plocka ut allt större summor ur bolaget. Från 2007 och tio år framåt delade Purdue Pharma varje år ut cirka 700 miljoner dollar till familjemedlemmarna – pengar som slussas vidare till deras respektive konton i skatteparadisen Jersey och Brittiska Jungfruöarna.

Under samma tid slussades Oxycontin ut i världen via familjens globala läkemedelsföretag Mundipharma. Med samma taktik som de hade använt sig av för att erövra USA, tänkte de nu ta marknader i länder med en växande medelklass, som Mexiko, Colombia, Brasilien, Indien och Thailand.

2011 blev cdc, USA:s motsvarighet till Folkhälsomyndigheten, tvungna att gå ut och deklarera att landet led av en opioidepidemi. Riktlinjer till läkare lades fram där man tryckte på att fysioterapi och ”ickeopioida” läkemedel skulle vara förstavalet när patienter sökte hjälp mot kronisk smärta. Ett hopp tändes bara för att släckas igen när en mycket värre, illegal marknad visade sig följa i Purdue Pharmas fotspår.

När Sam Quinones reste runt i de delar av USA som de mexikanska knarkkartellerna hade intagit med sitt heroin, möttes han av samhällen i spillror. Om och om igen fick han ta del av berättelser om hur läkarutskrivna opioider som Oxycontin och fentanyl hade lett till beroende och överdoser. 2015 sammanfattade han sina erfarenheter i reportageboken Dreamland: The True Tale of America’s Opiate Epidemic.

Nog visste han att han satt på häpnadsväckande historier och samband som skulle skaka om USA ända upp till Sacklerfamiljen – som i affärstidningen Forbes numera kallades för ”The Oxycontin Clan”. Ändå räknade inte Quinones med att boken skulle få ett sådant genomslag som den fick. I dag säger han själv att när det kommer till opioidepidemin finns det ett före och efter Dreamland.

– När jag jobbade med boken hade jag jättesvårt att få tag på människor som var villiga att berätta om hur närstående hade fastnat i heroinberoenden eller dött av överdoser av syntetiska opioider. De flesta skämdes för mycket. När döttrar och söner gick från att ha varit framstående cheerleaders eller quarterbackar i skolans fotbollslag, till att dö med en spruta i armen på en toalett på en snabbmatsrestaurang, snyggades allt till i efterhand. Allt skulle framstå som naturliga dödsorsaker. Allt skulle tystas ned.

Sam Quinones drar ett djupt andetag och fortsätter:

– Men efter att min bok kom ut hände något. Nu handlade det kanske mer om tajming och att min bok kom ut i precis rätt tid, men plötsligt hölls det inte längre inne med känslorna. I dödsannonser kunde det stå att den som dött hade gjort det till följd av en överdos. Det startades grupper och sidor på Facebook där anhöriga kunde dela med sig av sin sorg, men också ge tips på var de med närstående opioidmissbrukare skulle kunna vända sig för behandling. Ingen ville längre vara ensam med vad man gick igenom.

Sju år efter att den amerikanska folkhälsomyndigheten gick ut och konstaterade att landet led av en opioid-epidemi kallades Sam Quinones till senaten i Washington D.C. Under två timmar fick han utifrån arbetet med sin bok vittna om sina erfarenheter, som fram till i dag har lett till drygt en halv miljon människors död.

– Det var sent – alldeles för sent att ta tag i det, säger Sam Quinones när jag frågar honom om hur det var att bli inbjuden till att tala i senaten.

– Men politikerna kunde inte längre negligera ämnet. När de åker hem till sina stater får de hela tiden höra om hur mycket den här epidemin har förstört. Hela tiden!

Sam Quinones har själv på nära håll fått erfara hur den amerikanska sjukvården hanterar smärtstillande.

– När jag opererade bort blindtarmen häromåret fick jag med mig 60 tabletter med Vicodin hem efteråt. Vicodin är ett morfinderivat som främst används mot svåra smärtor inom cancervården. Visst hade jag ont, men uppskattningsvis hade det räckt med tre tabletter.

Claes Gedda har i sin forskning om opioider kommit över fall från USA där 19-åringar knaprar Oxycontin ett år efter att de har gjort något så vanligt som att dra ut en visdomstand.

– De introduceras alltså till ett missbruk genom tandextraktion. I de fallen hade det kanske räckt med en Voltarentablett.

Han suckar. I dag, förklarar Gedda, har det – mycket på grund av de generösa förskrivningarna av Oxycontin i USA – uppkommit en rädsla hos patienter för smärtstillande opioider som inte fanns före krisen.

– Men det är inte så att vi bara kan sluta med opioider som smärtlindring. För i vissa fall, som när det kommer till ansiktet eller övre delen av bålen, finns det inga postkirurgiska smärtlindrande som funkar lika bra. Med det sagt är det komplext, och du måste som läkare lägga ned energi och titta på vad det patienten har för skada eller trauma samt vad den har för tidigare erfarenhet av smärta och smärtlindring, och sedan vara försiktig med förskrivningarna. Du måste alltid, oavsett vad preparatet heter, ha med dig att det är morfin du skriver ut.

Under de år som har gått sedan Sam Quinones gav ut Dreamland har flera dödsfall visat att opiodkrisen inte bara berör de allra fattigaste och mest utslagna delarna av USA. Prince dog i hissen i sitt hem, omgiven av receptbelagda preparat i tillslutna plastpåsar, kuvert – och i en resväska. De hittades på flera platser i huset, från sovrummet till tvättstugan. Utredarna fann också en broschyr om hur man blir kvitt drogberoende. Även Tom Petty, The Cranberries sångerska Dolores O’Riordan och den svenskättade rapparen Lil Peep dog till följd av att ha överdoserat fentanyl.

Det var nära att även fotografen Nan Goldin strök med. Goldin, i dag 64 år, porträtterade under 1970- och 1980-talet sitt liv bland sex och droger, homo- och transsexuella, i Boston och på nedre Manhattan. Genom sin snap-shotdokumentation är hon en av sin tids mest uppburna konstfotografer. Hennes livsstil ledde till att hon fastnade i tunga droger, men 1989 lyckades hon bli ren.

2014 drabbades Goldin av svåra smärtor i vristen. Hon blev ordinerad Oxycontin och fastnade mer eller mindre direkt i ett missbruk av läkemedlet. Det skulle ta tre år innan hon klarade av att bli ren igen. Efter att själv ha upplevt aidsepidemin under 1980-talet ville hon nu göra allt för att förhindra en ny. Hon skrev en essä om sitt Oxycontinmissbruk i tidningen Art Forum och startade därefter kampanjen Prescription Addiction Intervention Now (pain).

Sam Quinones bok hade – liksom Patrick Radden Keefes New Yorker-artikel ”The family that built an empire of pain” – övertygat Nan Goldin om att inte bara läkemedelsföretaget Purdue Pharma, utan hela Sacklerfamiljen, borde stå till svars för den amerikans-ka opioidepidemin. Det var hon inte ensam om att tycka.

I domstolar över hela USA har Purdue Pharma – men också andra stora läkemedelsföretag – stämts i fall som påminner om de som fördes mot tobaksindustrin under 1990-talet. För att få ett slut på stämningsfloden lade Purdue Pharmas advokater i fjol fram ett erbjudande om att betala ut 4,5 miljarder i vite. Summan skulle betalas genom företaget, som skulle få drivas vidare, men nu med fokus på preparat mot opioidberoende. Om vitet godkändes skulle överenskommelsen även ge Purdue Pharma och Sacklerfamiljen framtida rättsimmunitet. Efter att domen klubbats igenom i somras rev en domare i New York upp den igen strax innan jul.

– Det är oerhört svårt att förutspå utgången av detta, säger Daniel Stattin, professor i civilrätt vid Uppsala universitet.

Daniel Stattin, som har följt fallet i medierna, poängterar att Sacklerfamiljen knappast kommer att utkrävas på alla sina tillgångar. Däremot kan det enligt Stattin bli så att vissa av familjemedlemmarna, däribland Richard Sackler, kan komma att stämmas på summor som matchar deras respektive privata förmögenheter.

– I medierna talar man gärna om familjen Sackler som ett kollektiv, men det skulle jag säga är ohållbart både etiskt och juridiskt. Man måste individualisera och peka på vem som har gjort vad. Vilka av familjemedlemmarna har suttit i styrelsen när man har tagit det och det beslutet? Vem eller vilka har haft mer framträdande roller än andra? Och så vidare.

Men oavsett detta tror inte Stattin att fallet leder till fängelsestraff.

– För det behövs ett straffbart uppsåt, och det är svårt att bevisa att någon uppsåtligt har försökt skapa beroende. Det är ju något i den stilen som vi pratar om här. Samtidigt ska det sägas att det i USA finns en tendens att fall som de här går åt det straffrättsliga.

Stattin syftar på Enron- och Worldcomfallen, där flera personer som satt på toppositioner på de båda amerikanska företagen dömdes till mångåriga fängelsestraff.

Men om man får tro Daniel Stattin kommer det att dröja innan fallet når en slutlig dom.

– Rättsfall som de här, som inkluderar ekonomiska processer, är extremt komplicerade. Det kommer med största sannolikhet inte gå att finna ett styrelsebeslut från Purdue Pharma där det står: ”Vi ska verka för att allmänheten blir beroende av våra läkemedel.” De advokater som har det här fallet i sina händer får konstruera sitt pläderande utifrån hopplockade detaljer, uttalanden och mejl. Det är ett gigantiskt pussel att lägga.

Samtidigt som rättegångarna rullar vidare har Nan Goldin och hennes aktivistgrupp fortsatt sin frammarsch mot Sacklerfamiljen. Framför allt har hennes fokus riktats mot de konstmuseer som i takt med de allt ökande stämningarna inte har motsatt sig fortsatta donationer från familjen – och som därmed inte heller har plockat ned skyltar med Sacklers namn vid sina gallerier. Gruppens mest uppmärksammade aktion skedde 2018 på The Metropolitan, museet där Arthur Sackler inledde sin filantropiska bana och sedermera fick en vinge uppkallad efter sig. Här marscherade Goldin och pain-aktivisterna in i marmorhallarna med banderoller och skrek i sal efter sal: ”Sackler’s lie! Thousands die!”, innan de som vanligt under sina manifestationer lade sig ned, som om de hade överdoserat. Därefter lämnade de byggnaden.

Men inne i Sacklervingen, där det i mitten finns en stor reflekterande pool, hade Goldin och hennes aktivistgrupp lämnat efter sig något som framstod som ett konstverk i sin egen rätt. På den stilla ytan flöt nära på 1 000 orange pillerburkar. Alla som fram till då fortfarande undrade hur Sacklerfamiljen hade blivit så förmögna, fick en ledtråd genom det vattenfasta trycket på pillerburkarna. Där stod med svarta bokstäver: ”Oxycontin, utskrivet av familjen Sackler.”