Max Tegmark -
Världens smartaste svenskar

Massachusetts Institute of Technology (MIT)
Cambridge, USA, november 2013

Luften är klar och kylig, träden höstgula längs raderna av MIT:s gråa, skarpa universitetsbyggnader. Landau Building är formad som en triangel med vinklarna 30, 60 och 90 grader. Under det allra vassaste hörnet, som pekar ut mot Ames Street, leder en roterande svängdörr in i en rak korridor. Här, som i många av MIT:s byggnader, hålls lektioner i ämnen som fysik, matematik och astronomi.

I rum 154 har elva doktorander och teknologer samlats, två kvinnor och nio män, varav en deltar via Skype genom en uppställd laptop. Föreläsningens ämne är ”gravitationslinser” och lärare är en av MIT:s mest kända professorer, kosmologen och fysikern Max Tegmark. Före lektionen talar han kinesiska med en av eleverna. Under dagen hör vi honom tala rumänska och tyska, men han behärskar, utöver svenska och engelska, också portugisiska och spanska flytande, liksom talar hyfsad ryska och franska.

Studenterna ser ut som de gör i Cambridge – slår man samman MIT:s och Harvards elever i området är de 32 000 stycken – iklädda jeans, sneakers, fleecetröja från North Face, ryggsäck och en termosmugg eller vattenflaska i handen. Stilen är långt från det preppy, något konstruerade, östkustmodet, det med färgglada skjortor, brogues och emblemprydda koftor.

Max Tegmark börjar entusiastiskt rita på den åttadelade griffeltavlan och beskriva hur krökningen av ljus från rymden som passerar materia kan mätas. I 90 minuter räknar han i snabb takt fler och fler ekvationer, griffeltavlans delar skjuts upp och ned och snart är sex delar helt fyllda med formler. Max Tegmark pepprar sin föreläsning med utrop.

– And look here, wonderful things happen! Lots of general awesomeness! Lensing is so cool!

Max Tegmark är 46 år och uppvuxen i Bromma utanför Stockholm. Hans mamma är svensk och psykolog, hans pappa amerikan och matematiker. Under uppväxten var fysik hans tråkigaste ämne, ”bara en massa tråkiga regler man skulle lära sig”. I stället var han intresserad av språk och framför allt miljöfrågor. Efter att ha skrivit några artiklar under gymnasiet för Svenska Freds medlemstidning valde han att söka till Handelshögskolan för att bli ekonom och hitta sätt att förbättra miljön med ekonomiska styrmedel. Men han blev snabbt desillusionerad.

– Innan hade jag trott att vi männi-skor saknade rätt teknik för att rädda vår miljö. I stället insåg jag att lösningarna till de flesta problem redan fanns, färdiga och publicerade, men politiker struntar i det. För mig blev ekonomi därmed intellektuell prostitution. De teorier som lyfts fram är de som passar agendan, säger Max Tegmark.

Samtidigt som hans entusiasm för ekonomi svalnade fick han boken Surely You’re Joking, Mr Feynman!, skriven av Nobelpristagaren Richard Feynman, där fysik beskrevs på ett nytt sätt – som något spännande.

– Det var det närmaste jag har kommit en religiös upplevelse. Jag förstod vad jag hade missat. Fysik är inte färdiga recept för att räkna ut färdiga svar. Fysiken är pusselbitar till mysteriet som är vårt universum.

Han ansökte till Tekniska högskolan samtidigt som han gick kvar på Handelshögskolan – eftersom han var osäker om det var accepterat att dubbelläsa två fulltidsutbildningar cyklade han i hemlighet mellan Handels och kth, ibland för att skriva tentor samma dag. Han tog examen från bägge skolorna, men valde fysiken. När han blev erbjuden att forska på Berkeley i Kalifornien högg han erbjudandet.

– Jag skulle inte säga att jag hade en plan – jag hade en dröm. Jag älskade fysik och jag visste att om jag fick fyra år att forska så skulle det vara fyra år jag skulle göra något jag verkligen ville.

På Berkeley träffade han också en brasiliansk astrofysiker och blev förälskad. Med henne fick han två söner, Alexander och Philip. Efter Berkeley fick han en postdok i München, sedan en ny postdok vid Princeton, sedan plats som professor i Philadelphia och slutligen, för nio år sedan, professuren vid MIT.

Han berättar om sin vän Magnus som under skoltiden i Sverige alltid försökte hitta på nya sätt att göra vardagliga saker. Till exempel började han och Max skicka brev till varandra med vanlig post, men med regeln att aldrig använda frimärke eller upprepa ett tidigare knep. De provade med att eftersända brev, skriva ”Till farmor” med barnhandstil på framsidan och rätta adressen som avsändare, skriva ”blodsmitta” stort så att ingen vågade stämpla kuvertet.

– Han inspirerade mig att alltid försöka göra saker annorlunda, att inte följa de givna vägarna. Och inom fysiken var jag aldrig intresserad av att fortsätta forska på redan upptrampade områden, eller göra praktiska saker som att optimera en elmotor. Jag har alltid varit intresserad av de största frågorna. Jag vill veta hur verkligheten fungerar. Ju större mysterium desto mer dras jag till det.

Men han skulle snabbt få lära sig att inom den akademiska världen råder tydlig statushierarki. Att forska inom frågor som lät alltför filosofiska – som ”vad finns utanför universum?” ansågs inte seriöst. Att enbart fokusera på detta skulle vara ett akademiskt självmord. Inom fysik är det praktiska kung. Han bestämde sig för att kompromissa mellan att å ena sidan utarbeta sätt att hantera all ny data som strömmade in genom ny teknik – och samtidigt ta sig an universums största frågor.

– För bara tio år sedan grälade forskare om huruvida universums ålder var 10 eller 20 miljarder år. I dag vet vi att universum är nära exakt 13,8 miljarder år, säger han.

Det räknas ut på samma sätt som när man fastslår tidpunkten för ett rån genom att titta på med vilken hastigheten bankrånaren kör från brottsplatsen. Dela avståndet med hastigheten. I universum är Big Bang bankrånet och alla galaxer som rör sig utåt i rymden rånarna. Genom att mäta många olika rörelser och jämföra dem så får man fram snittet 13,8 miljarder år.

Vi befinner oss i MIT:s lunchsal och äter kalkon, tofu med stekta grönsaker och fruktsallad med chokladkaka. För att mildra ekoeffekten i salen och ljudet från pingisborden en etagevåning ovanför är matsalens golv täckt med röd heltäckningsmatta och borden med hellånga tygdukar och tygservetter. När Max Tegmark kommer i gång och förklarar universum är det med en vibrerande entusiasm som får honom att glömma maten. Han reser sig upp och börjar stega avstånd från matbordet.

– Tänk att vi på vår lilla planet kan räkna ut detta om universum! Är det inte galet? Det är tack vare bättre kameror. Vill du veta något om universums historia är det bara att titta.

Ju längre bort något är från oss, desto längre tid har det tagit för ljuset att nå oss. Solljuset tar åtta minuter att ta sig till jorden. Ljuset från många av stjärnorna har varit på väg i hundratals år. Därför är det som att se in i historien när man tittar ut i universum. Ju längre bort något är desto ”yngre” ser det ut. Det universum kring oss som går att fotografera och mäta är ofantligt stort. Men det det är alltså bara den del som vi kan se, så långt som ljuset har färdats.

Tegmark beskriver universum sett från jorden med en liknelse av ett klassrum. Längst fram sitter riktigt gamla människor, på andra raden medelålders personer, på tredje raden tonåringar, på den fjärde bebisar och längst bak en tom rad mot en lysande vägg. Allra längst bort syns skenet av vätgas som sammanpressats till plasmaform. Det är skenet av själva Big Bang. Bilderna av detta och forskningen kring den ”kosmiska bakgrundsstrålningen” renderade John C. Mather och George F. Smoot Nobelpriset 2006. Då tog kosmologin ytterligare fart som akademiskt ämne.

Max går i de vindlade korridorerna, trapphus och hissar för att nå sin forskargrupps labb. Väl framme ger fönster högt upp på väggen känsla av att vi befinner oss i en källare, fastän vi egentligen är flera våningar upp. Här förvaras 128 antenner och annan utrustning som han, hans nya fru och hans studenter körde i en lastbil till Maine, en del av ett skogsområde helt avskiljt från radio- och mobiltäckning. Där ställde de upp all utrustning och fotograferade rymden i två veckor. Med sig hem hade de fyra terabyte information. Slutmålet är att bygga världens största 3D-karta av rymden.

Men det Max Tegmark är mest känd för, vilket även anses mest kontroversiellt, är hans forskning om parallella universum och idén att allt i universum är matematiska konstruktioner. I sin bok Our Mathematical Universe som kommer ut i januari, och på svenska med titeln Vårt matematiska universum i maj, förklarar han sammanhanget.

– Parallella universum är ingen teori, utan något man matematiskt kan räkna ut existerar enligt olika fysikteorier, säger han.

Han jämför med Einsteins allmänna relativitetsteori: den beskriver saker som händer på jorden och som vi kan se, men också vad som händer i svarta hål, som vi inte alls kan se.

– Det går inte att praktiskt testa, men det går att räkna ut. Och eftersom man kan testa till exempel relativitetsteorin på många sätt och därför tar den på allvar så måste man ta på allvar allting den säger, inte bara det man praktiskt kan se.

Samma sak gäller för sådant som inflationsteorin och kvantmekanik.

Det låter harmlöst att tala om en stor rymd, men den oändliga rymden leder till vilda slutsatser. Att vi uppkommit här på jorden har ju hänt, så sannolikheten att det också har hänt på andra ställen är inte noll. Därför kan det i parallella universum finnas planeter som är exakta kopior av vår, där våra egna dubbelgångare lever. Och man kan räkna ut hur långt man skulle behöva åka för att nå en sådan kopia: ungefär en googolplex meter. 10 upphöjt till 10 upphöjt till 100. Det är fler nollor i det talet än det finns atomer i hela vårt synliga universum. I Max Tegmarks forskning har han delat upp multiversum i fyra nivåer.

– Matematik i sig är ingen uppfinning. Vi människor har inte uppfunnit de geometriska figurerna eller de matematiska formlerna för hur ljus eller atomer rör sig. Det finns en struktur som vi har upptäckt. Allt vi känner till, allt vi inte känner till, oss själva, allt är matematiska strukturer. Jag tror att alla ekvationer, även de som vi nu tycker är meningslösa, beskriver fysiklagar som vi ännu inte känner till, lagar för vårt universum eller andra universum.

Kan man bevisa detta?

– Inom fysik kan man aldrig bevisa, bara motbevisa. Newtons gravitationsteori verkade sann i hundratals år innan Einstein visade att den var fel. Men hittills finns inga motbevis.

Vad betyder det för oss på jorden?

– Om verkligheten är matematisk så är den också begriplig för oss. Det är bara vår egen fantasi som kan begränsa oss. Mitt jobb som fysiker är inte att beskriva universum så att det passar mina fördomar, utan att se på allt med öppna ögon. Jag tycker att det är charmigt att universum är så mycket konstigare än vi någonsin trodde.

Universum är dock fortfarande till stor del outforskat. De ämnen som på jorden beskrivs av periodiska systemet utgör bara 5 procent av universum. 27 procent är mörk materia – som man vet mycket lite om – och 68 procent vet man inte alls vad det är.

– Idén att allting är matematik är ingen ny idé. Redan Galileo Galilei sade för 400 år sedan att ”universum är en bok skriven på matematikens språk”. Att vi ständigt upptäcker matematiska regelbundenheter är ingen slump. Peter Higgs räknade ut att om man byggde en maskin på ett visst sätt skulle man hitta en ny partikel och det var exakt det man gjorde när man hittade Higgs-bosonen. Det var en ren matematisk uträkning, säger Max Tegmark.

Men leder det här till att vi borde se på människor på ett annorlunda sätt?

– Det ger oss perspektiv på livet. Utan kunskap om universum är vi som människor med Alzheimers, förvirrade utan att veta vare sig var vi kommer ifrån eller vart vi är på väg. Vi männi-skor har enorma möjligheter att uträtta fantastiska saker. Vi har ett fantastiskt jordklot och 1 miljard år på oss innan solen kokar bort haven. Ändå riskerar vi allt genom otroligt löjliga politiska konflikter, säger han.

Tegmark menar att även om det väl kan finnas liv i någon form på många andra planeter i vårt synbara universum är människan troligen den enda varelse som har nått vår teknologiska nivå.

– Det finns massvis med beboeliga planeter i vår galax som är mycket äldre än jorden, men ändå har vi inte märkt av något annat liv, vare sig genom radiosignaler eller genom att vi har blivit koloniserade för, säg, 1 miljard år sedan. Det kallas Fermis paradox. Att komma till vår nivå verkar väldigt ovanligt. Tänk på dinosaurierna – vi skrattar åt dem nu, misslyckade reptiler som nöjde sig med att äta upp varandra och aldrig byggde några teleskop. Men de levde här i 100 miljoner år och vi har bara varit på jorden i omkring 100 000 år – hur länge till vi blir kvar går att diskutera.

Parallella universum, kopior av oss själva på andra planeter – det låter galet, men är konsekvenser av välbeprövade och väl testade matematiska teorier. Men Max Tegmark ser inte universums obegripliga omfattning som skäl till att nedvärdera oss människor till oviktiga kryp på ett dammkorn. I stället ser han det som det största skälet till att vi måste ha ett längre perspektiv på hur vi påverkar jorden.

– Vi är en hop med kvarkar som har turen att vara hopsatta på ett sådant sätt att vi är medvetna, känner lycka och upplever skönhet. Vi måste vara mer ödmjuka och tacksamma över vilken enorm tur vi har. Tänk på våra barnbarns barnbarn. Människor som lever om 1 miljon år. Vi lever extremt ansvarslöst nu och riskerar att utplåna mänskligheten för all framtid och därmed hindra otaliga framtida generationer. Det är ytterst arrogant. Tänk om det bara är vi i universum och livet dör ut? Då finns ju allt det här vackra förgäves.

Är du politiskt engagerad?

– Som människa är det svårt att inte vara förbannad över hur vår planet styrs. Jag är inte aktiv i något parti, men jag håller gärna föredrag och påminner folk om att det finns viktigare saker att bry sig om än nästa val om tre–fyra år.

Med tanke på MIT:s renommé – hit söker sig många av de bästa studenterna från hela världen – skulle de flesta doktorander och professorer här kunna tjäna stora pengar på att arbeta som ingenjörer för olika teknikföretag. Men Max Tegmark tror att alla som stannar i universitetsvärlden till viss del är idealister.

– Just nu är jag del av en forskargemenskap som det är en ynnest, en ren lyx, att samarbeta och diskutera med. En del svenskar kan beklagande fråga hur många semesterdagar jag har – men detta är ju vad jag gör allra helst i världen. Jag läser om detta även när jag är ledig, som nöje, säger han.

En av de allra viktigaste frågorna för framtiden är att vi inte dör ut, och att vi förhindrar att vi själva orsakar detta.

– Det är inte universum som skapar mening och syfte i våra liv, utan vi själva. Människor ger mening åt universum. Vi är små men enormt viktiga. I en avlägsen framtid, om vi inte klantar till det, kan vi kanske sprida liv till andra planeter och göra större delar av universum levande. Tänk vad fantastiskt att vi, just nu, befinner oss på moderplaneten, där allting startade!

Så samtidigt som vi människor på ett sätt gör rymden vacker och meningsfull, riskerar vi att utplåna oss själva. Vi känner inte ens till alla risker. Forskningsområdet Existentiell risk berör dessa ämnen. Det är dags att ta reda på mer om dem.

University of Oxford
England, oktober 2013

Oxfords universitet är 917 år gammalt, världens näst äldsta, och rankas som ett av de bästa som finns. Sedan nära tio år tillbaka är här svenske Niklas ”Nick” Boström professor i filosofi. Blott 40 år gammal har han redan dubbats till en av ”världens största intellektuella” av prestigemagasinet Foreign Policy som listar ”Global thinkers”. Hans cv är imponerande och produktionstakten hög. Mest känd är han för sin forskning om existentiell risk, transhumanism och hans välciterade text om Simulationsargumentet. Det sistnämnda publicerades redan 2003 och resonerar kring huruvida människor i dag lever i en datorsimulation, skapad av framtida superintelligenta datorer.

– Ja, den texten attraherar fortfarande många, särskilt många galningar. De vill gärna berätta om olika observationer de har gjort som bevisar hypotesen, eller träffas i hemlighet för att konfirmera teorin. Tyvärr vet jag inte riktigt vad jag ska göra med dem, vanligtvis svarar jag bara inte på deras brev, konstaterar Nick Boström.

Vi befinner oss på Future of Humanity Institute, en relativt nystartad forskningsplats på Oxford som Boström själv leder. Här har han fria händer att studera det han tycker är viktigast och mest intressant och samtidigt bjuda in forskare från olika discipliner. Just nu är de tolv personer, bland dem matematiker, hjärnforskare, filosofer och ekonomer. Institutet är inhyst i ett anonymt kontorshus en tvärgata ned från stadens största shoppinggata. I Boströms rum har han arrangerat en rad dagsljuslampor – han har alltid föredragit att arbeta på kvällar och nätter och är rädd att han i vintertid inte får tillräckligt med dagsljus. I ett öppet mötesrum täcks väggarna av whiteboards, alla fulltecknade med rödpenna.

– Vi använder dem under diskussioner och låter allt kladd vara kvar tills någon behöver ett hörn och torkar rent. På det sättet låter vi våra samtal hänga kvar i rummet en stund, som ett externt minne som alla kan ta del av, säger han.

Nick Boström är född och uppvuxen i Helsingborg, men väljer ändå att tala engelska även med svenskar. Han förklarar att han nu för tiden enbart talar svenska med sina föräldrar och att han särskilt föredrar engelska när han talar om sin forskning. Han beskriver sin barndom som normal, även om han alltid ogillade skolan.

– Jag förstod aldrig poängen med att gå dit och göra saker som man blev tillsagd. Dessutom tyckte jag att all undervisning var tråkig, man skulle bara memorera fakta.

Men på högstadiet hände något. En dag på biblioteket, där han slumpmässigt tittade i olika böcker, öppnade han en filosofibok.

– Det var som en dörr till en ny värld av idéer och kunskap. Ett språk jag verkligen förstod. Men samtidigt gjorde det mig förtvivlad. Jag förstod att det fanns så mycket viktig kunskap att lära sig och att min tid slösades på skolan.

Till skillnad mot den genomsnittlige 15-åringen, som främst tänker på kompisar och att smita från läxor, lade Nick Boström efter detta ned all sin tid på att försöka lära sig så mycket som möjligt om filosofi, konst och matematik. Skolan blev en tidstjuv som tvingade honom att lämna sina privata studier.

– I min klass var det ingen som förstod vad jag höll på med. I några år där var jag djupt ensam. Som om jag levde i en annan värld skild från alla andra.

I gymnasiet stod han inte ut. Han skaffade alla kursböcker och läste dem hemma, fick göra en speciell examen och tentade på några veckor av ett års gymnasiekurser.

– Efter det var det inte säkert att jag ville fortsätta studera. Men jag började läsa enstaka kurser i Lund och insåg att man kunde bestämma mer själv.

Efter några års pluggande i Sverige – där han bland annat hann bli utsparkad från Umeå universitet efter att ha läst fyra kurser parallellt: psykologi, matematik, fysik och filosofi, vilket ansågs omöjligt (rektorn ansåg att han upptog för många studieplatser som han aldrig skulle kunna tillgodogöra sig) – fick han plats på London School of Economics.

– I London började jag göra annat än att läsa. Jag började kunna ta del av allt studentliv och internet blev mer tillgängligt. Då skedde min andra aha-upplevelse.

Nick Boström hade alltid varit intresserad av transhumanismens idéer – hur man genom teknik och innovationer kan förbättra människans mentala och fysiska egenskaper och vilka möjligheter det kan få för samhället.

– Från början visste jag inte ens att idéerna hade ett namn, eller att det fanns böcker och andra intresserade. Men då, kring 1996, hittade jag forum på nätet och kunde nysta fram böcker och andra intresserade.

Boström och filosofen David Pearce grundade World Transhumanist Associaton, en internationell organisation som vill göra transhumanism till ett vetenskapligt ämne. Han anser att synen på den ”naturliga människan” som perfekt i sin nuvarande form är absurd – historien visar att människan skulle kunna bli bättre på alla områden. Däremot menar han att genmodifiering inte är någon garanti för förbättring.

I dag är transhumanismen inte hans första område. Hans och institutets mål är att hitta strategier för hur man förbättrar livets förutsättningar på jorden i framtiden. Det gör man genom att identifiera områden där en liten ändring eller inriktning kan ge enorma konsekvenser för framtiden.

– Utan att förstå hur allt hänger samman är det omöjligt att se vilka ansträngningar som är mest effektiva. Något som verkar vara en bra sak att göra för stunden kanske kan ge mycket dåliga effekter längre fram. All teknisk och ekonomisk utveckling kan vara exempel på det.

Future of Humanity Institute är affilierad med Center for Effective Altruism, som letar efter de mest effektiva välgörenhetsvägarna för att maximera goda resultat.

– Om du är ung och idealistisk så kanske du vill bli läkare och åka till fattiga länder för att hjälpa sjuka männi-skor. Men det kanske inte alls är det mest effektiva sättet för dig att hjälpa till. Kanske är det mer effektivt att arbeta på bank och tjäna stora mängder pengar som du sedan kan använda för att anställa tio läkare för att arbeta med utsatta? Det handlar om att maximera vår inverkan i goda sammanhang.

Existentiell risk betyder de risker som skulle kunna leda till att utplåna mänskligheten eller till och med hela jorden och vårt solsystem. Trots att detta egentligen är högst relevant för alla människor på jorden är intresset ganska lågt för ämnet. Mänskligheten har ju aldrig blivit nära utplånad och därför finns en illusion av att det heller inte skulle kunna hända. Naturkatastrofer har tidigare i jordens historia visat sig ha extrema konsekvenser. Men asteroider och vulkaner är inte de farligaste existentiella riskerna för jorden. De farligaste riskerna är de vi människor skapar. Förutom global uppvärmning, kärnvapen och designade virus talar Nick Boström om framväxten av artificiell intelligens, ai. Men det går inte att kvantifiera riskerna med ai, även om den risken är större än exempelvis risken för asteroider.

– ai har varit fokus för mig och mina kollegor länge. Tekniska genombrott i händerna på omogna människor är en stor risk. Mänskligheten är ung, men vi utvecklar extremt mäktig teknik.

Boström har precis avslutat manuset till en kommande bok om superintelligens, som kommer att ges ut av Oxford Press nästa år. Superintelligens är en övermänsklig, medveten intelligens skapad genom teknik.

– Anledningen till att människor dominerar jorden är inte att vi har starkare muskler eller vassare tänder, det är för att vi är intelligenta, mer komplexa varelser. Andra arters öde beror inte längre på vad de själva gör, utan vad vi gör. Kommer det en dag – omöjligt att säga när – då maskiner blir intelligentare än oss så blir de extremt mäktiga. När vi väl har en superintelligens blir det svårt att göra något åt den. Detta skapar en enorm risk för mänskligheten, men också just nu ett bra tillfälle att förbereda hur man designar maskinell intelligens, så att konsekvenserna blir de bästa, säger han.

Nick Boström har kommit fram till att han i sin egen forskning alltid försöker nå ett maximalt gott utfall. Därför engagerar han sig inte i specifika politiska frågor, utan väljer att fokusera på existentiell risk där han tror sig kunna påverka mycket mera.

– Ända sedan dörren öppnades för mig som 15-åring är detta min livsuppgift. Detta är vad jag är som människa och mitt sätt att bidra till ett bättre samhälle.

Både Max Tegmark och Nick Boström är experter inom områden de ständigt läser mer om och förkovrar sig i. Att hitta sin livsuppgift och att maximera sin potential – både för sin egen och för omvärldens skull – är något som inte är alla förunnat. Men vårt sista möte, i Florida, ger hopp om att alla kan nå sin potential. Det är dock inget du får gratis.

Florida State University
Tallahassee, Florida, USA november 2013

Ivår kommer en ny svensk film på bio som heter 10 000 timmar. Det är en svensk komedi om en vuxen man spelad av Peter Magnusson som har hört att bara man övar i 10 000 timmar på något kan man bli lika bra som eliten. Nu tänker han hänge sitt liv åt att bli fotbollsproffs. Teorin om 10 000-timmarsregeln har blivit vida citerad genom populärkulturelle författaren Malcolm Gladwells bok Framgångsfaktorn som skapar vinnarna. Men forskningen som den baseras på är utförd av den svenska psykologiprofessorn Anders Ericsson.

I 20 år har Anders Ericsson huserat på Florida State University. Hans barndoms Stockholm lämnades för gott i mitten av 1970-talet. Kontoret på universitetet är överfyllt av böcker och papper, men han ser det inte som excentriskt.

– Forskare i USA, har jag märkt, läser minsta möjliga antalet artiklar de behöver. För mig är det viktigt att sätta mig in i historisk bakgrund och kontext. Det är enda sättet att förstå hur vissa idéer har vuxit fram och blivit mer inflytelserika än andra. Men för att vara ärlig finns det en hel del papper i högarna som jag inte har hunnit läsa än.

Anders Ericssons forskning är vida känd inom psykologin. Enligt Google Scholar är han citerad, i enbart akademiska sammanhang, 35 568 gånger.

Liksom både Max Tegmark och Niklas Boström läste han själv dubbelt som student på universitetet, både på Tekniska högskolan och psykologi.

– Psykologi var min hobby. Jag hade tänkt läsa kurser enbart för att det var roligt, men efter tre år valde jag psykologin på heltid.

Redan från början var Anders Ericsson intresserad av att studera hur personer som är verkligt duktiga på sina respektive områden tänker. Är det något medfött, eller vad beror det på?

– Från början såg jag det som ett stort, tänjbart område för forskning. Senare har jag insett att det är kunskap viktig för många.

Han utvecklade en metod där människor som studerades skulle ”tänka högt” när de löste ett givet problem, det vill säga verbalisera sina tankar för sig själva, eller förklara sina tankar, vilket sedan analyserades och testades. Det visade sig att de som förklarade medan de funderade löste problem bättre. Efter att Ericsson doktorerade 1976, bjöd Nobelpristagaren Herbert Simon in honom för att forska i Pittsburgh, USA. Anders Ericsson och hans familj flyttade dit. Så småningom separerade han och hans fru och de gifte om sig, bägge med amerikaner.

Ericsson forskade i hur man kunde träna upp sin minnesprestation. I en av sina längsta studier följde han och en kollega en person i två år, de träffades tre gånger i veckan för att öva att minnas långa sekvenser av siffror på olika sätt. När de var klara var personen nationell mästare i uppgiften.

– Vi fick fler och fler studenter att utveckla exceptionella minnesprestationer, säger han.

Tekniken för att minnas långa siffersekvenser går ut på att placera siffrorna i långtidsminnet, inte att försöka hålla dem i det flyktiga korttidsminnet. Det gör man genom att träna in ett bildsystem mellan 0 och 99 där man ger dem personliga, meningsfulla symboler som sedan får relatera till varandra. Säg att 1 är Frihetsgudinnan och 5 är en cykel, då är 15 frihetsgudinnan på en cykel. När man sedan ska minnas siffrorna använder man en fysisk plats man känner till väl, till exempel huset man bodde i som liten. I det placerar man sedan siffrornas ”interna representation” längs en väg i huset, så när det är dags att räkna upp siffrorna tar du en tankepromenad genom ditt hus och räknar upp minnesbilderna som du placerat ut där. Med regelbunden övning kan man minnas långa siffersekvenser – världsmästaren i dag kan räkna upp 315 siffror efter att nyss fått höra dem upplästa.

– Insikten är att om man kan förbättra minnet för siffror genom att öva, så kan man även förbättra sitt minne när det gäller allt annat, som att spela instrument, forska eller utföra operationer, säger Anders Ericsson.

Mot slutet av 1980-talet, när Anders Ericsson var professor på universitetet i Boulder Colorado, bjöds han in att forska på Max Planck-institutet i Berlin. Där genomförde han den kända studie som ligger till grund för ”10 000-timmarsregeln”. Målet var att se vad individuella skillnader hos musiker beror på. Tre grupper med violinister valdes ut. I toppgruppen fanns elever med potential att bli världsklassolister. Från samma musikskola valdes också en grupp violinister på normalnivå. En tredje grupp valdes bland de som hade sökt till skolan, men inte kommit in utan nu gick musiklärarutbildning. Resultatet visade sig vara att toppgruppen hade innan de fyllt 20 år investerat mycket mer tid på träning – i snitt 10 000 timmar, vilket är ungefär 20 timmar i veckan i tio år. För grupp två var medelvärdet mellan 7 000 och 8 000 och musiklärarna 5 000.

– Ett huvudresultat från studien är att det är orimligt att nå den högsta nivån utan målmedveten och kontinuerlig träning, säger Anders Ericsson.

Flera andra variabler fanns – avancerade musiker utförde också mer effektiv och svår träning. De lade även dygnets bästa timmar på att träna, då de är mest koncentrerade och alerta.

Finns undantag från 10 000-timmarsregeln?

– Ja, ett problem är att Gladwell missuppfattade det som att alla i toppgruppen tränat minst 10 000 timmar, men detta är snittet. Många har tränat både mindre och mer. Det finns ingen magisk gräns som kroppen reagerar inför. Men jag har inte protesterat eftersom det är lättare för människor att ta till sig detta om man presenterar det som en magisk regel, säger han.

Anders Ericsson använder begreppet ”deliberate practice”, ungefär ”målmedveten träning”. Inom all träning och kunskapsintag lär du dig från början snabbt mycket, men du når en platå när du kan så mycket att du klarar dig. Många behöver aldrig lämna denna platå, de behöver inte lära sig att skriva på datorn snabbare, spela golf bättre eller lösa mer komplicerad matematik. För att bli bättre måste dina svagheter identifieras och sedan ska du öva just på dem för att de ska elimineras.

Är detta applicerbart på större grupper också, som skolundervisning?

– En trend på universitet är att dela ut inspelade föreläsningar och sedan används själva lektionstiden till effektiv problemlösning.

Anders Ericsson berättar att han som grön lärare på universitetet i Boulder helst undvek feedback från elever-na, men ju säkrare han blev desto mer började han kontrollera studenternas nöjdhet med anonyma tester. Nu tycker han att han har nått en högre nivå.

Är det viktigt för människor att maximera sin potential?

– Jag tycker att det möjliggör, för dem som vill, att bidra till samhället. Om du är kirurg och förbättrar din teknik får det lyckliga konsekvenser för patienterna. Likadant med psykologer och lärare. För mig har det alltid handlat om en nyfikenhet på om det går att sträcka sig lite längre än vad man tidigare nått, och hur man då ska bära sig åt. Det handlar inte om en magisk nedärvd talang, utan om målmedveten träning. Men att ha stor erfarenhet av ett område behöver inte automatiskt betyda att man är en expert. Jag menar att det är prestationen, effekten, som avgör om man är en expert.

Finns det någon chans för vuxna att förbättra sig till en hög nivå?

– Att maximera sin potential behöver inte innebära att man ska bli världsbäst. Ofta räcker det med att bli bättre än sin platå så får det sociala effekter, både privat och för alla runtom kring dig. I stället för att försöka få social respekt genom att köpa dyra statussymboler som klockor och bilar tycker jag alltid att det är bättre att skapa sig en identitet baserad på intressen och kunskap, säger han.

Universum är enormt, men vi har bara en jord att bo på – hittills. Vad Anders Ericsson, Max Tegmark och Niklas Boström har gemensamt är en stor kunskapstörst. Men samtidigt inspirerar de till att reflektera över hur vi lever på jorden. Om vi lyfter blicken ett ögonblick och skänker en tanke åt alla miljarder människor som kommer efter oss kanske vi kan få stanna här i flera miljoner år till.