Författare -
Viet Thanh Nguyen

Grattis till utnämningen! Hur reagerade du när du fick beskedet?

– Med förvåning. Jag har aldrig förväntat mig att bli utnämnd till hedersdoktor. Jag har en riktig doktorsexamen från University of Southern California och det är så mycket jag vågat hoppas på. Men utmärkelsen betyder att mitt arbete har uppmärksammats utanför USA, till och med utanför engelskspråkiga länder, vilket jag aldrig kunde tänka mig skulle hända. Så det är en stor ära för mig att bli uppmärksammad på det här sättet.

Som skribent för bland annat Los Angeles Times och The New York Times har du gjort sig känd som en radikal röst i flyktingfrågan. På vilket sätt är du radikal?

– Jag skulle själv inte säga att jag är det. Men vi lever i en tid med stora konflikter. Nationell identitet och kulturtillhörighet är under stor press, vilket matas av stora ekonomiska ojämlikheter. Människor under press riktar ofta ett anklagande finger mot samhällsgrupper som de upplever som annorlunda. Det har hänt genom hela historien och definitivt under min tid som flykting i usa. Jag menar att vi måste förändra samhället och vårt ekonomiska system så att möjligheter ges till alla och inte bara till några få. usa har tillräckligt med resurser för att kunna ta hand om alla, men gör det inte. Jag argumenterar för att flyktingar bidrar till vårt land både gällande ekonomi och kultur. Så jag tycker inte att jag är radikal, men när ett land är väldigt delat, som vårt är, blir jag radikal för vissa.

Du kom själv som flykting från Vietnam till USA 1975, fyra år gammal. Vad skulle du säga är den största skillnaden mellan att, som du, växa upp som flykting i USA på 1980-talet, och i dag?

– Det pågick diskussioner även på 1980-talet om huruvida usa skulle vara ett land som omfamnade sin mångfald, eller som försökte skapa en helt egen kultur. Jag kände absolut av de spänningarna, men de var inte i närheten så intensiva som de är idag. Jag har pratat med folk som växte upp som flyktingar på 1960-talet, under en tid då usa var extremt delat på grund av medborgarrättsrörelsen och Vietnamkriget. Enligt dem är dagens situation lika splittrad som då. När jag växte upp tänkte jag ofta på hur fantastiskt det måste ha varit att få växa upp på 1960-talet och ha möjligheten att delta i allt spännande som hände då. Nu känner jag att jag absolut inte vill leva i de spännande tider som vi har. Antiflyktingströmningarna är så enormt mycket starkare nu än när jag kom till usa. Och det konsensus som funnits kring att usa och andra länder bör välkomna flyktingar har brutits. Det är en tradition som är under allvarlig attack.

Det finns de som tycker att det var en bra sak att Donald Trump valdes eftersom han drog upp det som bubblade under ytan. Och att motståndsrörelserna som uppkommit i kölvattnet av hans tillsättning aldrig hade vuxit som de gjort om han inte hade valts. Vad tänker du om det?

– Det kommer att vara en bra sak om landet förändras på ett positivt sätt. Jag har bott i Kalifornien i hela mitt liv och där såg vi antiflyktingströmningarna peaka när jag var collegestudent under 1990-talet. Staten var väldigt splittrad och partiet som hade makten tog till olika typer av handlingar mot flyktingar. Jag var då såklart på den sidan av befolkningen som sa att nej, så ska vi inte göra, vi bör välkomna immigranterna. På lång sikt har det konservativa partiet, Repub-likanerna, förlorat nästan all makt i staten. Kalifornien har gått vidare från den xenofobiska perioden till att helt omfamna immigranter och mångfald.

– I USA som helhet är vi på samma plats nu som Kalifornien var då. Xenofobi har tagit över regeringsmakten. Och det är, som du säger, en möjlighet. Om de kulturella rörelser som stöttar flyktingar kan vinna, då kan vi förändra USA. Men jag är rädd, för det finns såklart en chans att vi förlorar. Det har hänt förr i andra länder. Jag är inte så optimistisk att jag kan säga att det är en bra sak att Trump har vunnit, men det är en bra sak att de här känslorna har kommit upp till ytan och att vi pratar om dem.

2017 kom din novellsamling Flyktingarna ut drygt en vecka efter att president Trump proklamerat inresestopp för medborgare från sju i huvudsak muslimska länder. Hur var din reaktion till det?

– Som författare tyckte jag att det var trevligt med kopplingen. Personligen kände jag återigen att jag verkligen inte vill leva i så ’’spännande’’ tider. Det kommer att ta lång tid för usa att reda ut de problem vi har idag.

Din debutroman Sympatisören fick ett enormt genomslag när den gavs ut i USA. Boken fick ta emot en lång rad utmärkelser, däribland det prestigefyllda Pulitzerpriset, och mottogs som ett efterlängtat vietnamesiskt perspektiv på Vietnamkriget. Du är tydlig med att du inte skriver för en västerländsk publik och att du har ’’en röst som inte fått höras genom historien’’. Finns de större utrymme för icke-västerländska röster att göra sig hörda idag än tidigare?

– Tack vare digitala medier är det såklart fler olika röster där ute än förut, som ger fler viktiga perspektiv. I usa är den mest populära poeten en kvinna med indiska rötter, hon har miljoner följare i sina egna kanaler och behöver inte stora förlag för att få godkännande. Men dominerande kultur kontrolleras fortfarande av företag. Vi måste ständigt påminna oss om att det är skillnad mellan vilka vi ser på scener, i böcker etcetera, och vilka det är som verkligen sitter på makten. Någon som jag kan vinna Pulitzerpriset, det finns flera ickevita som har vunnit stora priser i usa, våra böcker publiceras och så vidare. Men riktig makt handlar fortfarande om det som händer i kulisserna, om vilka som bestämmer över institutionerna. De tenderar att vara män och de tenderar att vara vita. Kulturell och politisk förändring måste ske både utifrån vilka som uttrycker sig och utifrån vilka som sitter på den faktiska makten. För att nå sann mångfald måste vi arbeta i båda ändarna.

Under ett författarsamtal på Handelshögskolan sa du att storytelling är något av det viktigaste vi har idag. Du sa också att du tycker att Donald Trump är en fantastisk storyteller med sina tydliga budskap. Vad skulle du säga är den demokratiska motsvarigheten till ”Make America Great Again”?

– Hehe, om jag visste det kunde jag kandidera för presidentposten själv. Det kan jag i och för sig inte eftersom jag inte föddes i usa … Det finns olika berättelser där ute och politiker måste ofta berätta en historia i en eller två meningar. Som författare har jag 400 sidor på mig, det är svårt för mig att kondensera det. Men om vi ser det så här: ”Make America Great Again” har berättats förut. Amerikaner tycker att de bor i ett fantastiskt land. Många amerikaner tycker också att deras land är det mest fantastiska landet i världen. I stället för att använda mig av ordet ’’greatness’’, skulle jag kanske använda ’’beautiful’’. ’’America the beautiful’’ är en känd sångstrof från slutet av 1800-talet. ’’Beautiful’’ inbegriper många färger, att landets folk får de möjligheter de behöver för att leva ett bra liv. Vi är ett oerhört rikt land men vi delar inte rikedomen på ett sätt som gynnar majoriteten av befolkningen. Amerikaner vill faktiskt det. De vill ha bättre sjukvård, större jämlikhet etcetera. Men vårt politiska system gör att de ändå inte röstar på de partier som står för det.

Vi kommer allt närmare det amerikanska presidentvalet. Hur känner du inför det?

– Jag är skräckslagen. Hade det handlat om vem som får flest röster tror jag att demokraterna skulle vinna. Hillary Clinton fick ändå 3 miljoner fler röster än Donald Trump 2016. Men på grund av vårt unika röstningssystem vann hon inte. Så jag vet inte. Det gör mig rädd.