Natur­fyndigheter -
Vilket land äger polerna?

I sommar kommer en oljeplattform att riggas upp norr om Alaskas kust. Det blir den andra plattformen som pumpar olja ur Arktiska havets botten, något som för trettio år sedan skulle ha varit en omöjlighet. Då var Arktiska havet ogenomträngligt på grund av den kilometertjocka isen. Nu smälter havet i rekordfart, vilket har väckt oljebolagens och vissa nationers intresse. Arktis är hetare än någonsin.

Men våra två poler har alltid varit föremål för disskusion. På jordklotets sydligaste del ligger Antarktis, som till skillnad från ishavet Arktis är en egen kontinent. Under första delen av 1900-talet gjorde sju nationer anspråk på territorier i Antarktis: Norge, Frankrike, Argentina, Chile, Storbritannien, Australien och Nya Zeeland.

Men vem äger det i dag?

– Ingen äger Antarktis. De sju territoriella anspråken är vilande tack vare Antarktisfördraget, säger Olle Melander, verksam vid svenska Polarforskningssekretariatet sedan 25 år.

Antarktisfördraget antogs 1959 och stadgar att Antarktis endast ska användas för vetenskapliga och fredliga ändamål.

– Antarktisfördraget är ett säkerhetspolitiskt fördrag som kom till under kalla kriget. Det fanns ett antal stater som ansåg sig ha rätt till Antarktis och konflikten höll på att gå överstyr.

– Som tur var beslutade staterna att lägga anspråken åt sidan för att samarbeta i stället, säger Marie Jacobsson, ledamot i fn:s folkrättskommission.

I dag har 49 nationer tillträtt Antarktisfördraget och totalt finns nu cirka 100 forskningsstationer på Antarktis. Sverige tillträdde 1984 och har två stationer i drift.

– Fördraget har verkat för ”peace and science” ända sedan det trädde i kraft. Antarktis skyddas av fördragets miljöskyddsprotokoll men också av att det fortfarande är dyrt och svårt att utvinna olja på denna frusna kontinent, säger Olle Melander.

Medan kyliga Antarktis alltså är ekonomiskt ointressant blir Arktis desto hetare för varje klimatrapport. Isen smälter och mätningar fortsätter att visa rekordvarma somrar. Om hundra, eller kanske bara tjugo år skulle Arktis kunna vara ett öppet hav.

Enligt United States Geological Survey kan runt 30 procent av världens oupptäckta gasfyndigheter och 13 procent av den oupptäckta oljan finnas i området norr om polcirkeln. Men exakt var vet forskarna ännu inte.

– Det krävs avancerad utrustning för att mäta havsbotten. Hittills har vi bara mätt runt sju procent, säger Martin Jakobsson, professor i maringeologi.

Arktisfrågan blossade upp i augusti 2007 när en rysk ubåt satte ut en flagga på Nordpolens exakta punkt, 4 200 meter under isen, med förklaringen att expeditionen var ett viktigt drag för Ryssland för att demonstrera sin potential i Arktis.

– Folkrättsligt spelade flaggan ingen roll, men den var en symbol som skapade debatt, säger Gustaf Lind, svensk ambassadör i Arktiska rådet.

Debatten om Arktis har intensifierats på senare år, dels på grund av det förhöjda ekonomiska intresset, och dels därför att fyra av de fem länder som vetter mot Arktiska havet vill utvidga sina rättigheter på havsbotten.

– Ryssland, Norge, Danmark och Kanada vill alla förlänga sin del av kontinentalsockeln, den del av havsbotten som ligger närmast kusten och tillhör respektive stat. För att göra detta måste länderna genomföra geologiska undersökningar och sedan lämna all fakta till fn:s yttre kontinentalsockelkommission, säger Said Mahmoudi, professsor i internationell rätt och havsrättsforskare på Stockholms Universitet.

Kustländer har vanligtvis rätt till 200 sjömils kontinentalsockel från baslinjen räknat. Här har landet exklusiv rätt till gas, olja och fiske. Statens del av kontinentalsockeln kan utvidgas om vissa geologiska kriterier uppfylls.

– Det är komplicerat att bestämma exakt hur mycket av havsbotten som tillhör ett land. I Havsrättskonventionen är kontinentalsockeln väl definierad. Den bestäms av berg under vattnet, havsbottens konsistens och vattendjupet. Dessa data lämnas till kontinentalsockelkommissionen som sedan ger en rekommendation, säger Said Mahmoudi.

Från det att en stat har anslutit sig till Havsrättskonventionen har den tio år på sig att samla in vetenskapliga uppgifter. Norge lämnade in data 2006. Danmark (via Grönland), Kanada och Ryssland förväntas vara klara inom ett par år. Även usa gränsar till Arktis, men har ännu inte ratificerat Havsrättskonventionen.

– Det är ett problem att usa inte har ratificerat. Men kontinentalsockelkommissionen har tagit hänsyn till usa:s eventuella krav. Det finns stor anledning att tro att de kommer att ansluta snart, säger Said Mahmoudi.

Men när alla gränser är klara, vem kommer då att äga Arktis?

– Rent tekniskt kan ingen äga Arktis eftersom det är ett hav. Ingen äger ju Atlanten eller Stilla havet. Men hur långt kuststaternas kontinentalsocklar kommer att sträcka sig vet vi först om några år. Den del som inte tillfaller Kanada, Ryssland, Danmark, Norge eller usa blir fritt hav som tillhör hela mänskligheten, säger Said Mahmoudi.

Om Arktis is skulle smälta och havsbottengränserna fastställas, skulle sjöfarten och naturutvinningen öka, vilket oroar många, bland annat miljö-organisationerna.

– Vi ser en stor problematik i hetsjakten från stater och oljebolag, säger Therese Jacobson, Arktisansvarig på Greenpeace. Det är så cyniskt; när havsisen smälter pumpar vi upp olja vilket gör att havsisen smälter ännu fortare.