Arne Ljungqvist -
Vinst till varje pris

Lahtis, 2001: Ångorna viner i ett vitt moln runt Mika Myllylä när han stegar upp för den sista snötäckta backen i herrarnas skidstafett, löjligt långt före norrmannen Tor Arne Hetland och ackompanjerad av ett dånande jubel från hemmapubliken. De finska skidhjältarna är på väg mot sin första stafettvinst på 25 år, men inom några timmar ska deras segertåg bytas ut mot en Golgatavandring.

I slumpade urinprov har Myllylä och fem andra finländska längdskidåkare testat positivt för Hemohes – ett medel som används för att dölja bloddopninsgpreparat. I efterspelet ska Nordens största dopningsskandal nysta upp sig som ett klibbigt spindelnät. Användandet av medicinen epo, som höjer antalet röda blodkroppar och därmed ökar blodets syreupptagningsförmåga, har inte bara varit en desperat utväg för enskilda fuskare. Nätet sträcker sig ända upp till det finska skidförbundet och dess läkare, som visar sig ha smugglat förbjudna preparat, medverkat i tvivelaktiga rysk-finska forsknings­experiment och samarbetat med läkemedelsföretag för att få ut medicinen.

Trots att idrottarna själva fortsatte att förneka fusk gick det inte att blunda för den djupa dopningskultur som fått fäste inom det finska skidförbundet redan på 1970-talet.

På den efterföljande press­konferensen var sponsorskyltarna täckta av stora svarta skynken. Framför dem satt en rödblossig Paavo m Petäjä, ordförande i det finska skid­förbundet, och bad ”det finska skidfolket om förlåtelse för den katastrofala skam vi har orsakat”.

Drygt ett decennium senare möter den sjufaldige Tour de France-vinnaren Lance Armstrong Oprah Winfrey i en intervju som snarare liknar ett kors­förhör. Han får börja med att bara svara ja eller nej på ett antal raka frågor: Har du någonsin tagit förbjudna preparat för att öka din cyklingsprestation? Har du använt dig av bloddopning, testosteron, kortison och tillväxthormon?

Den enda frågan som sponsor­miljardären inte svarar ja på är den sista: Tror du att det hade varit möjligt att vinna Tour de France sju gånger i rad utan att dopa dig?

– Nej.

När Lance Armstrong till slut lägger korten på bordet är han den sista av de amerikanska toppcyklisterna att erkänna den sofistikerade dopning som pågått sedan tidiga 1990-talet och långt in på 2000-talet. Gång på gång, och till och med under ed, har han förnekat anklagelserna och gått till juridisk mot­attack med hjälp av dyra advokater. Men nu bekräftar han den bild som flera av hans medtävlande vittnat om:

– Att jag var tvungen att använda otillåtna medel för att vinna var lika självklart som att vi måste ha luft i däcken eller vatten i flaskorna. Det ingick i jobbet. Jag hade inte dåligt samvete och kände inte att jag fuskade. Jag såg det som ett jämnt spelfält.

Samma känsla av otillåtet spel på lika villkor beskriver Tyler Hamilton, som i flera år cyklat bredvid Armstrong, i sin självbiografi The Secret Race. I boken berättar han om hur han under sina första tre år i laget hade sett de vita dopningspåsarna delas ut till lagets bästa cyklister. Påsarna innehöll en cocktail av EPO, testosteron och tillväxthormon som tillsammans utgjorde den hemliga extra växeln i loppen de skulle vinna.

”Jag kunde räkna antalet sekunder som påsarna innehöll. Jag kunde se gapet mellan den jag var och den jag kunde vara. Den jag borde vara … Så jag gjorde vad många andra hade gjort före mig. Jag gick med i brödraskapet.”

Första gången Tyler Hamilton dopade sig var det på inrådan av laget US Postals egen läkare Pedro Celaya:

”Jag tror att du kan ha en chans att komma med i Tour de France-laget. Men du måste ta hand om din kropp, göra dig själv friskare”, sade läkaren på sängkanten i den utmattade cyklistens hotellrum.

Nästa dag tog Hamilton sin första EPO-spruta.

”Spänningen ligger i hur ett par droppar EPO låter en krossa de barriärer som tidigare hindrat en, och plötsligt får man känslan av nya möjligheter. Rädslan smälter bort och man undrar: Hur långt kan jag gå? Hur fort kan jag åka? Folk tror att dopning är till för lata människor som vill undvika hårt arbete. Det kanske stämmer i vissa fall men för mig, liksom för många cyklister jag känner, var det precis tvärtom. EPO gjorde det möjligt att lida mer, att pressa sig längre och hårdare än man någonsin kunnat fantisera om …. Jag började se tävlingarna i ett nytt ljus. De berodde inte på genetisk slump eller vem som råkade vara i form just den dagen. De berodde inte på vem du var. De berodde på vad du gjorde.”

Lance Armstrong är kanske den största idrottsstjärnan som erkänt medveten dopning. Rättegången som ledde fram till erkännandet målade in honom i ett hörn och till slut hade han inget val. Men den naturliga följdfrågan är vad som hade hänt om han inte hade blivit tvungen?

I den utpräglade dopningskultur som han och hans lagkamrater beskriver finns en outtalad regel – dopningen är en hedershemlighet som stannar inom laget, och de idrottare som åker fast tar ensamma på sig skulden. Samma hederskod gällde i Lahtis, där man kom överens om att Janne Immonen självmant skulle bryta av sin stav och avbryta loppet efter att förbundet fått reda på hans positiva test – allt för att rädda idrottens an­seende. I bastun mellan världsmästerskapets tävlingar lovade skidförbundet åkaren Jari Isometsä 1 miljon mark för att ensam ta på sig hela skulden.

Skandalerna blåser snabbt förbi löpsedlarna, men frågan hemsöker fortfarande publiken: är alla elitidrottare dopade?

På Cancerfondens avskalade huvudkontor i Stockholm möter vi professor Arne Ljungqvist. Klädd i sober marinblå kostym visar den nu 82-årige läkaren oss in i ett konferensrum.

Arne Ljungqvist har vigt sitt liv åt kampen mot dopning.

I 30 år har han, vid sidan om forsknings­arbetet på Karolinska Institutet, befunnit sig i idrottsmedicinens absoluta toppskikt.

Han är ledamot i Internationella Olympiska Kommittén, ordförande i dess medicinska kommitté och vice ordförande i den oberoende internationella antidopningsbyrån WADA. Han var också i många år vice president i IAAF – den internationella organisationen för friidrottsförbund.

I dag har han haft möte på Cancerfonden, i vars styrelse han var ord­förande i nio år.

Arnes karriär började på arenorna. Innan en skada stoppade honom hann han bli svensk mästare i höjdhopp och delta i OS i Helsingfors 1952.

Efter läkarstudierna, som ledde till flera års framgångsrik forskning på Karolinska Institutet, var han pro­rektor för institutet och senare rektor på Gymnastik- och idrottshögskolan. 1971 blev han invald som styrelseledamot i det svenska friidrottsförbundet.

Men det han då mötte var långt ifrån den idrottsvärld han lämnat 20 år tidigare.

– På min tid var idrott något man höll på med mer på kul vid sidan av plugget, berättar han i det lilla in­glasade konferensrummet.

Nu pratade elitidrottsmännen om vilka piller de skulle äta för att bli bättre. Arne Ljungqvist, som var både medicinsk forskare och gammal idrottare, ville gå till botten med vad de pratade om och skickade ut en enkät till Sveriges bästa manliga friidrottare.

Resultatet kom som en chock.

– Jag upptäckte att en tredjedel och förmodligen mer av det svenska friidrottslandslaget på herrsidan höll på med steroider utan att de egentligen visste vad de gjorde. De hade ingen information, ingen kunskap, de trodde att de käkade kosttillskott eller protein­piller. Men det var ju receptbelagda mediciner.

Anabola steroider, som då liksom nu var det dominerande dopnings­preparatet, har tagits fram för att stärka en tynande kropp. Hos exempelvis patienter med långt framskriden cancer stärker steroiderna vävnader, muskulatur, benstomme och organ.

– Mediciner är ju utprovade för sitt ändamål, för att förebygga och bota sjukdom och inte för att tas av friska. Använder du det på friska människor kan du få helt andra effekter. Jag brukar illustrera det med insulin, som nu finns med på listan över otillåtna preparat. Ger du insulin till en ickediabetiker är det farligt. Det kan ju bli insulinkoma och dödsfall, säger han upprört.

Arne Ljungqvist stod inför ett vägskäl. Som läkare kunde han inte vara idrottsledare i en verksamhet där detta höga spel pågick med livet som insats. Antingen kunde han ta adjö av idrottsvärlden för gott, eller så kunde han försöka göra något åt saken.

Han valde det senare.

Att använda sig av medicinska preparat för att bli bättre på idrott är knappast en ny företeelse, men det har inte alltid ansetts som fusk.

I de antika olympiska spelen försökte grekerna vinna med hjälp av testosteron­rika fårtestiklar och fikon som angripits av en speciell sorts svamp. Även romarna gav sina gladiatorer medel för att de skulle orka med de långa striderna.

I slutet av 1800-talet dämpade proffscyklister sin trötthet med kokain och koffein. Så småningom byttes det mot amfetamin, som fick den danske cyklisten Knud Enemark Jensen att störta mot sin död i ren utmattning under den första tv-sända olympiaden 1960.

– Det var troligen kring mitten eller slutet av 1950-talet som man började använda steroider för att nå segrar och resultat, säger Arne Ljungqvist. Någonstans i slutet av 1980-talet nådde kanske dopningen sin peak, innan vi riktigt kom till skott med en organisation som effektivt bekämpade det här.

Det är lätt att börja spekulera kring hur många av de rekord som redan finns som är satta på rena villkor.

– Två grenar som går att jämföra fram till i dag är kulstötning och diskus­kastning, och där är det intressant att ingen av guldmedaljörerna i London-OS förra året hade tagit medalj med sina Londonresultat i de olympiska spelen i Seoul 24 år tidigare. Det finns en hel del rekord som är 20 år gamla eller mer, och det är klart att de är omgärdade med frågetecken. Samtidigt blir det förtal om man börjar anklaga människor för dopning och stryka gamla rekord utan att ha bevis.

Sedan 1976, då Arne Ljungqvist blev invald i styrelsen för det internationella friidrottsförbundet IAAF, hade han haft i uppdrag att bygga upp förbundets antidopningsverksamhet. Det politiska schackspelet det innebar att få med alla länder på tester både vid och utanför tävlingar har varit långdraget, och det är långtifrån över än.

Det kalla kriget på de olympiska arenorna resulterade i det systematiska dopningsprogrammet inom DDR, där unga talanger rekryterades till landslaget och matades med den statligt till­verkade steroiden Turinabol.

Även USA och Sovjet pressade upp resultaten till hopplöshetens gräns med hjälp av steroider, och Arne berättar att båda nationerna försökte mörklägga sina landsmäns testresultat för IAAF.

– Vid OS i Moskva 1980 var alla prover negativa, vilket var osannolikt. Och inför OS i Sydney fanns en lång rad positiva fynd hos amerikanerna som aldrig rapporterats till oss. När skandalen uppdagades ringde Vita Huset upp mig och lovade att vidta starkare åtgärder mot dopningen.

I Karolinska Uni­versitets­sjukhusets virrvarr av korridorer ligger det svenska dopningslaboratoriet. Det är ett av de 33 laboratorier i världen som är ackrediterade för dopningstester av WADA. För att laboratoriet ska fortsätta att vara godkänt måste man klara de blindtester som skickas ut av WADA.

– Det är lite nervöst när man vet att blindtesterna kan komma. Rios laboratorium blev nyligen av med sin ackreditering för att de inte höll internationell standard, berättar enhets­chefen Magnus Ericsson när han visar oss runt bland vakuumpumpar, gas­kromatografer och masspektrometrar i det lilla högteknologiska labbet. De tio kemister och biomedicinska analytiker som arbetar på laboratoriet analyserar cirka 4 000 urinprover om året. På datorskärmarna analyseras varje provsvar manuellt av två personer. Ett enda urinprov tar tio dagar att gå igenom.

En vältummad pärm innehåller WADA:s lista över de preparat som är otillåtna enligt Unescos internationella dopningskonvention. En lista som tog många år för Arne Ljungqvist och hans kollegor att få igenom.

Under det år som Magnus Ericsson har varit enhetschef på labbet har de inte fått in ett enda positivt EPO-test. De fann anabola steroider i ett urinprov från en kvinnlig bulgarisk idrottare som vann guld i friidrotts-EM i Göteborg. Annars har det varit rent i de stora idrottstävlingarna.

– Jag förvånas över vilka grejer folk vågar stoppa i sig, säger Magnus och syftar bland annat på kost­tillskottet Craze som visade sig innehålla en okänd och otillåten central­stimulerande substans.

– Det var vi som upptäckte att en ny substans började dyka upp på proverna. Det hör inte till vanligheterna – vi kan ju inte analysera alla de 3 000–4 000 substanser som ett enda urinprov innehåller – men ibland har man flyt.

Den alltmer rigorösa testningen är en del i den katt- och råttalek som Arne Ljungqvist och hans kollegor har lekt med de mindre etiska läkarna som legat bakom många av dopingskandalerna.

1981 initierade han så kallade out of competition-tester i Sverige, vilket i teorin innebär att testare kan dyka upp när som helst hemma hos de tävlande eller under träningarna. 1989, året efter Ben Johnson-skandalen, blev OOC-testerna internationell standard.

Men både Tyler Hamilton och Lance Armstrong har beskrivit hur det under en lång period var löjligt lätt att undgå ”vampyrerna”, som cyklisterna kallade dopningstestarna. Man lade sig helt enkelt knäpptyst på golvet när de ringde på, eller så hade man ett pulveriserat enzym under nageln som man kunde kissa igenom om man hade oturen att få göra ett prov.

I dag är det lite svårare – i alla fall i Sverige.

– Varje dag måste jag rapportera var jag kommer att befinna mig de närmaste tre månaderna, berättar spjut­kastaren Kim Amb, som tävlade i sommarens friidrotts-VM. Oftast ringer de på tidigt på morgonen när jag ligger och sover.

Men i somras fick Kim Amb själv erfara att dopningen fortfarande är ett internationellt problem och att alla länder inte har samma praxis som Sverige. Efter tävlingen uppdagades att ukrainaren Roman Avramenko, som kom på femte plats i Kims gren, hade testat positivt och Kim flyttades upp från elfte till tionde plats.

– Man såg det inte på honom så det var lite chockerande. Det är tråkigt när någon åker fast som man har tävlat mot hela säsongen och lärt känna. Samtidigt känns det väldigt skönt när de åker fast för de hör inte hemma på den scenen. Det är inte okej för oss andra som sliter och kämpar med träningen, säger Kim Amb, som är väl medveten om de fördelar som dopning kan ge.

– Man kan träna mycket hårdare och återhämta sig snabbare efter skador. Vi som inte dopar oss måste vila mer. Men i mina ögon är det så sjukt att dopa sig, jag förstår inte hur folk kan göra det. Man förstör inte bara för alla andra som man tävlar mot eftersom det gör en otrolig skillnad, man förstör också sin egen kropp. Det finns ju ett liv efter idrotten också, och man kanske till exempel inte kan få barn sedan.

En annan svensk som har tävlat mot dopare är längdskidåkaren Anders Södergren. När vi ringer upp honom är han mitt i ett träningsläger i Lillehammer inför OS i vinter. I en veckas tid hårdtränar laget två pass om dagen. På kvällarna pratar de teknik och studerar filmer av sig själva.

– Man har ju rätt bra koll på sina medtävlare och känner på sig vilka som är dopade när man är ute och tävlar tillsammans varje helg. Om någon har svajiga resultat, har varit dålig på tävlingar och sedan kommer till ett mästerskap och är med och slåss om pallplaceringar anar man. 90 procent av dem som jag har misstänkt har sedan åkt dit. En del gånger har jag i stort sett vetat att han som vann inte har tävlat på samma villkor som jag, och sedan har jag fått reda på efteråt att det var precis som jag trodde. Det är klart att man blir lite bitter, det är ju ren stöld egentligen.

Men Anders tycker ändå att det har blivit bättre sedan Lahtis och den utbredda dopningen i slutet av 1990-talet.

– Det är bättre kontroller nu. För ett antal år sedan kändes det kanske hopplöst, men nu är det inte lika många som vågar dopa sig, annars hade jag nog inte hållit på med det här längre. Och det finns flera andra som har sagt samma sak.

Men det är tack vare antidopningsjobbet och de får inte slappna av en enda sekund, det gäller att de är på hugget för testarna ligger alltid steget efter dem som utvecklar nya dopningsmedel.

Jacob Hård, som under många år kommenterat både längdskidåkning och friidrott i Sveriges Television, har flera gånger tyckt att idrottarnas prestationer har luktat dopning lång väg, utan att han har kunnat säga något.

– Den största svårighet jag har ställts inför som sportkommentator är hur fan jag ska skildra en idrottsmans triumf när varningsklockorna ringer och jag misstänker att det är fusk, men inte har några bevis.

Ibland har Jacob Hård blivit upp­given.

– När det har kommit många tunga fall på varandra har jag tänkt: ”Den här också? Är det så utbrett?” En del har visat sig ha dopat sig jävligt länge. När jag såg allt som Marion Jones hade tagit undrade jag hur de inte hade kunnat upptäcka det när hon tävlat så mycket och testats så ofta. Då undrar man hur effektivt det här systemet är egentligen och tänker att det kanske är många fler än vad man anat, säger han.

– Men jag får också så mycket motbilder att jag ändå inte tror att det är en fåfäng kamp. Det kommer alltid att finnas en gråzon och även i Sverige kommer vi att se dopningsfall, men den enda möjliga hållningen är att fortsätta lägga resurser på att testa – annars lämnar man dem som vill vara rena i sticket.

När den amerikanska antidopningsbyrån USADA ställde Lance Armstrong inför rätta avslöjades att dopningen i hans cykellag hade styrts som av en maffia.

Man hade flugit cyklister med privatjet till Spanien för att göra hemliga blodtransfusioner, gjort transaktioner på dolda schweiziska bankkonton, förvarat blod i gömda kylskåp och smugglat förbjudna substanser över landsgränser. De välbetalda dopnings­läkarna sägs ha besökt läkar­konferenser i för­klädnad och tagit med sig preparat för att testa på atleter.

Ändå hade Lance Armstrong testat negativt hundratals gånger – något som han gång på gång upprepade fram till erkännandet i år.

Arne Ljungqvist, som själv bedömer att mellan 10 och 15 procent av elit­idrottarna dopar sig i dag, är väl med­veten om de brister som systemet fortfarande har.

– Det är för få rejäla, oannonserade out of competition-tester. De görs inte på rätt sätt och vid rätt tillfälle, och i vissa länder förekommer de fort­farande inte alls.

Arne minns den tyske längd­skidåkaren Johann Mühlegg, som hade börjat tävla för Spanien och som i Salt Lake City 2002 tog knäcken på det svenska OS-hoppet Per Elofsson. När tysk­spanjoren låg flera minuter före näste man hade kommentatorerna svårt att dölja sina misstankar. ”Han dansar flamenco”, sa man. ”Nästa varv blir det kastanjetter.”

– Det är klart att det händer att jag ser på idrott och tänker att han eller hon måste vara dopad, men jag håller det för mig själv. Ofta är det en kombination av utseende och karriär. När jag såg Mühlegg åka i Salt Lake förstod jag vad det var frågan om. Vi tog in honom och han försökte smyga – han pinkade i drivan och började bälga i sig vatten, och så blev det bara vatten som kom ut i urinen. Är man dopare så är man, och då har man ju de här tricksen. Men då ska man se till att de inte kan använda det. Vi lät Mühlegg tro att allt var okej, och så tog vi honom där han inte kunde fuska sedan, nere på medaljplatsen inför prisut­delningen, och då blev det positivt och vi fällde honom trots alla tester han hade gått igenom tidigare. Marion Jones och alla andra som har gått igenom många prover utan att ha blivit upptäckta – de proverna är inte gjorda på rätt sätt och vid rätt tillfälle. Så enkelt är det, det är självklart! När de sedan erkänner att de har dopat sig under hela sin karriär är det ett bevis för att proverna inte var bra.

Varför görs då inte proverna på rätt sätt?

– Det krävs en massa pengar och en massa kompetens, och det kostar en hel del när det dyker upp fall. Det leder ofta till enorma rätts­processer som kan bli obehagliga, och det är nog en mardröm för många att en storstjärna med enorma resurser åker fast.

Arne tar cyklisten Floyd Landis som exempel.

– Han ställer till med en offentlig rättegång som sänds i amerikansk tv där han ska bedyra sin oskuld, och får betrodda forskare att stödja honom genom att ifrågasätta testosteron­analysens vetenskapliga kvalitet. En rättegång som det internationella cykel­förbundet hade råd att ta. WADA fick gå in och spenderade över 2 miljoner dollar, och ett år senare erkände killen att han visst hade dopat sig. Vad fan, vad är det?

I skenet av alla avslöjanden, miljonrättegångar, förnekelser och erkännanden finns det flera röster som menar att det kanske är lika bra att släppa dopningen fri. Att det kanske till och med skulle vara mer rättvist om alla, och inte bara de som har råd, fick använda sig av vilka medel som helst för att trimma kroppen till max. För det är väl ändå det som elitidrotten handlar om?

Inför OS i Peking 2008 skrev filosofi­professorn Torbjörn Tännsjö och forskaren Claudio M. Tamburrini en debattartikel i Dagens Nyheter där de menade att kriget mot dopning redan är förlorat. I stället förespråkade de en laglig användning av prestationshöjande preparat, som i samarbete med medicinsk expertis skulle minska risken för skador.

Föga förvånande är Arne Ljungqvist emot den lösningen på problemet.

– Då skulle vi ju tvinga elitidrottare som vill tävla rent att dopa sig, säger han. Dessutom handlar man djupt medicinskt oetiskt när man använder preparat som är gjorda för sjuka på fullt friska idrottsmän.

Teologen och filosofen Mikael Lindfelt, som är verksam vid Åbo Akademi och som har skrivit boken Idrott och Moral, tror inte heller på de svenska filosofernas kontroversiella lösning.

– Idrotten är uppbyggd på att utövarna ska göra sitt yttersta och maximera sin prestation. Men reglerna är också viktiga för idrottens grundmoral. Om man släpper dopningen fri går man med på att börja experimentera med människor, och då är man inne i en milt uttryckt fascistoid utveckling. Det är något som inte stämmer med vårt demokratiska ideal och vad det innebär att vara människa. Det är en kortsiktig strategi – jag tror inte att föräldrar skulle låta sina barn rekryteras till en sådan idrott.

Mikael Lindfelt menar att själva fascinationen för sport grundar sig på mänsklig identifikation.

– Även om elitidrott har blivit en del av underhållningsindustrin som är till för att skapa kommersiella fördelar, vill jag fortfarande hävda att det finns en skillnad mellan cirkus och idrott. Vi vill att idrotten ska vara oviss, och vi vill se en likhet mellan oss som tittar och de som tävlar. Att se en annan människa som är mycket bättre än jag är en njutning. Men om det visar sig att det var en väldigt avancerad robot förlorar jag jämförelsen mellan honom mig, och då är det inte lika intressant.

Arne Ljungqvist och jag tar en promenad i Humlegården. Hans vattenkammade hår blåser upp i höstvinden. Vi pratar om framtiden och det nya hotet som gendopning innebär. Redan vid de första kliniska studierna av genterapi hörde idrottstränare av sig och frågade om möjligheterna för idrotten. Sådan dopning skulle kunna få förfärande och oförutsägbara effekter. Men i just det loppet tror Arne att WADA har ett försprång.

– Vi var tidiga med att fånga upp det där och har samarbetat med genterapins fader, den amerikanska professorn Theodore Friedmann. Det genetiskt vetenskapliga samfundet hade redan själva identifierat elitidrotten som ett riskområde – om det börjar användas på ett ovetenskapligt sätt kan det åstadkomma skadeeffekter som gör att hela området kommer i vanrykte.

När han blickar bakåt och framåt tror Arne Ljungqvist att WADA har kommit för att stanna.

– Man lyckades med det största, första uppdraget att skapa regler som gällde för hela idrotten, det trodde inte många skulle gå. Det är en jättesuccé att ha hittat ett regelverk utanför det civilrättsliga samhället som hela världen ställer upp på, både i idrotten och i FN. Sedan har man äntligen genom WADA fått en forskningsfond som gör att vi kanske i bästa fall kan hålla jämna steg med utvecklingen i internationell farmaceutisk industri. Vi har dessutom, genom att WADA är hälften regeringar och hälften idrotten, fått det politiska och sociala etablissemanget att tala om för världen att dopning är oacceptabelt. Det här att släppa dopningen fri finns alltså inte längre på agendan, det är analyserat och klarlagt och på något vis utagerat, det går inte. Det vore medicinskt, etiskt, socialt och politiskt oacceptabelt.

Slutsatsen blir att idrotten handlar om gränser. Och var man än sätter gränsen kommer olika krafter att försöka pressa den olika håll.

Jag frågar vad som egentligen är skillnaden på att bloddopa sig till fler röda blodkroppar och att träna på hög höjd, som är tillåtet.

– Vi i WADA tycker inte om höghöjdshus och IOK tillåter dem inte i olympiabyn. Men det ena är en medicinsk behandlingsmetod, och det andra är ett sätt att leva. Somliga lever på hög höjd hela livet – kenyanska och etiopiska löpare föds på 1 500–2 000 meter över havet, det går inte att förbjuda dem att tävla.

Men är det inte orättvist då?

– Jo, visst kan man tycka det. Och de vinner ju också. Men så är det. Such is life.