Diamanter -
Den nya stenåldern

1969 blev Richard Burton, den brittiska skådespelaren med det hårda ansiktet, besatt av en diamant. ”Jag skrek åt de där satans Cartier att jag skulle ha den där diamanten om det så skulle kosta mig livet eller 2 miljoner dollar, vilket som nu var värt mest. I 24 timmar satt plågan i och slutligen vann jag. Jag fick den där jävla ringen”, skrev han i sin dagbok.

Han är inte den enda som har haft starka känslor för den gnistrande ädelstenen. Människor har vandrat i öknen och korsat den kanadensiska tundran bara för att få hålla i en. James Bond jagar dem, Rihanna sjunger om dem och Burtons fru Elizabeth Taylor döpte sin bästsäljande parfym efter dem.

Burtons dagboksanteckning om budgivningen av en diamant på 69 karat och 13,6 gram kokar av febrigt ha-begär, som bara stillas när han till slut får den ”ojämförbart underbara” dyrgripen, som han döper till Burton-Taylor-diamanten. Då hade han så sent som året innan gett sin hustru en diamant på 33 karat i kärleksgåva. Taylor-diamanten – ett givet namn – fick hon för att hon älskade diamanter, men också som en stark, för att inte säga självklar, symbol för evig kärlek.

Så har det inte alltid varit. Att just diamanten ska pryda bröllopsringar och symbolisera evig kärlek är ett nytt påfund, inte ens 200 år gammalt. Innan en viss affärsman fick en lukrativ idé var det rubiner och safirer som gällde, både i bröllopsringar och i kungliga smycken.

Diamanten är en ädelsten och den hårdaste naturliga mineralen som finns. Den är därför utmärkt att skära och slipa med. Egentligen består den av kol, som under högt tryck och hög temperatur ombildas till sten. Processen sker ostörd cirka 150-200 kilometer ned i marken.

Fram till 1866 var diamantbranschen minst sagt småskalig, man bröt några kilo om året i Indien och Brasilien. Men så upptäcktes en stor gruva, Kimberleygruvan, i staden Hopetown i Sydafrika, och diamanter kunde plötsligt skopas upp, tonvis. I alla fall om man kom tillräckligt långt ned i jorden och om någon kunde se till att effektivisera brytningen. Det skapade ett uppenbart problem ur affärssynpunkt: som med all försäljning bestäms priset på en produkt utifrån tillgång och efterfrågan. Från att ha varit en raritet fanns nu diamanter i överflöd, i alla fall i jämförelse. Hur skulle man undvika devalvering?

Det första man måste veta om diamanter är att deras värde inte mäts utifrån vikt eller kvantitet, som till exempel guld. I stället värderas de individuellt utifrån färg, karat, slipning och klarhet. Dessa fyra variabler kan kombineras i evighet, eller i alla fall på 16 000 olika sätt. Man kan därför säga att diamantvärdering är någonting subjektivt. Det finns inget universalpris som hos guld eller olja. Såvida inte ett och samma företag kontrollerar både utbud och produktion förstås.

Cecil Rhodes är ett namn som kanske är bekant från historieböckerna, mest känd för sitt bidrag till Englands kolonialvälde i Afrika. Den brittiska prästsonen skickades till Sydafrika för hälsans skull 1870, då man som bäst höll på att styra upp Kimberlygruvan. Rhodes såg en fantastisk möjlighet och började köpa upp små gruvföretag och deras brytningsrätter. Han grundade De Beers Mining Company som efter en häftig finansstrid fick kontroll över gruvan, vilket gjorde De Beers till världens största diamantföretag. Med sina flödande rikedomar gav sig Rhodes in i politiken och blev först finansminister och sedan premiärminister i den brittiska kolonin Cape Colony, i dagens Sydafrika. Onekligen två bra poster om man har sikte på företagsmonopol – vilket Rhodes hade.

Cecil Rhodes arbetade metodiskt och målmedvetet på att utöka den brittiska kolonialismen, och därmed också sitt övertag i diamantbranschen. Med sitt politiska inflytande och sina diamantpengar gjorde han nuvarande Botswana till en engelsk koloni 1885 och säkrade därmed handelsvägen mot norr. Fyra år senare grundade han handelsbolaget British South Africa Company, så att all form av transport och diamanthandel mellan kontinenterna också skulle stå under De Beers kontroll. Därefter koloniserade han Zambia och Zimbabwe och döpte det efter sig själv: Rhodesia.

När man talar om ”diamantfeber” är det den här tiden i historien man menar. Om man inte talar om film, förstås. I 1960- och 70-talets heistfilmer, alltså filmer som centreras kring en stor kupp, är det ofta en mytomspunnen diamant som ska erövras. En klassiker är diamanten Rosa pantern i filmen med samma namn (1963). Under 1950- och 60-talet hade diamanten ofta en biroll i scener som kretsade kring relationer, glamour och åtrå. Barbra Streisand bär sina egna diamanter i både Funny Girl (1968) och Funny Lady (1975), eftersom hon samlar på antika juveler. I High Society (1958) är det Grace Kellys egen bröllopsring hon har på sig i den berömda scenen där Bing Crosby säger ”That’s quite a rock, Sam”.

Det är ingen slump. Under 1930-talet hade De Beers-kartellen fortsatt monopol på all världens diamantgruvor och diamantförsäljning. De kontrollerade alltså både tillgång och utbud. Det fanns med andra ord gott om utrymme för att manipulera marknaden – och det gjorde man också.

Efter den stora depressionen var gemene amerikan inte så intresserad av att köpa något så lyxigt och dyrt somdiamanter. Eller ens finansiellt kapabel. 1938 arbetade därför De Beers fram ett pr-koncept som gick ut på att skapa en emotionell koppling till diamanten. Man tog fasta på att över 90 procent av alla förlovnings- och vigselringar i västlandet köptes av unga män. De blev den första målgruppen som behövde övertygas om att diamanter var ett sätt att förmedla sin uppriktiga kärlek. Ju större sten desto bättre och mer övertygande. För att förmedla detta, dessutom med en stänk glamour, uppvaktade De Beers olika filmbolag som såg till att kärlekspar på vita duken förseglade sin kärlek med den rätta ringen. 1947 användes en subtil annonsstrategi: bilder på Hollywoodkändisar och ”engaged socialites” med diamantringen synlig. Diamantförsäljningen i usa ökade nu med 55 procent på bara tre år. 1948 sattes den slogan som än idag är De Beers motto, och som därmed ses som en av de längsta kampanjerna i världen: ”A diamond is forever” (diamanten är evig). 1953 sjöng en rosaklädd Marilyn Monroe ”Diamonds are a girl’s best friend” i filmen Gentlemen Prefer Blondes.

I mitten av 1960-talet lanserades strategin också utanför västvärlden. Första fokus var Japan, därefter Brasilien och Tyskland. Man lyckades bra, mellan 1967 och 1972 ökade antalet förlovningsringar med diamanter med 27 procent i Japan. Runt 1980 hade 60 procent av alla förlovningsringar en diamant. Idag är siffran ännu högre. Men i och med att vi också har lärt oss att uppskatta saker som är ”vintage” och inte ser med skam på smycken som köps i andra hand, finns även där en stor marknad,

– Man får mer sten för pengarna, och vigselringar är det smycke man gärna satsar extra på. Just nu är det populärt med större stenar, jag tror att det är för att man tittar mot usa. Vi hanterar extremt mycket diamanter och intresset bara ökar, säger Märit Bergman, smyckesvärderare på auktionshuset Kaplans.

Under de 17 år som Märit Bergman har jobbat på Kaplans, som specialiserar sig på smycken och juveler, har intresset för diamanter varit konstant.

– Vi ser ett väldigt starkt intresse för diamanter, vi har en ständig efterfrågan, intygar hon.

Att ”diamanten är evig” syftar på två sorters evigheter: evig kärlek och ett långsiktigt, till och med evigt, monetärt värde. Men det är inte sant. Dels för att diamantens värde halveras så fort den hamnar på andrahandsmarknaden. Och dels för att diamanten, till skillnad från vad branschen säger, inte alls är särskilt speciell. Den är inte ens sällsynt. Idag finns gruvor i Ryssland, Australien och Kanada. De Beers gruvor i Afrika är också aktiva. Troligtvis är diamanten den allra vanligaste ädelstenen i naturen. Förresten finns diamanten utanför naturen också. Vissa stjärnor som imploderar skapar diamantkristaller – i stjärnbilden Kentauren finns en diamant som är 402,3 mil i diameter. Man uppskattar att diamanterna i Kentauren väger minst 10 miljarder carat, vilket motsvarar 2 000 ton, men att de också kan väga tio gånger så mycket. De går finns där, men de går inte att plocka ned. Dessutom finns det dubbelt så många karat i till exempel safirer.

Så varför får man intrycket av att diamanter är svåra att hitta och att priset är satt utifrån att de är sällsynta och värdefulla?

Jo, för att diamanterna är omgärdade av mytbildning, där den största myten är att utbudet är mer begränsat än det är. De Beers har ett stort lager oslipade diamanter på en okänd adress i London. Det ger bolaget ett övertag i ett priskrig, men också i kontrollen över diamantflödet. Det är viktigt att marknaden inte flödar över, då sjunker priset. Känslan av exklusivitet måste hållas levande och efterfrågan konstant. Det är extra viktigt eftersom man nu kan producera syntetiska diamanter. Men vi kommer dit.

Idag kommer två tredjedelar av världens alla diamanter från Afrika, främst från Botswana, Angola, Republiken Kongo, Sierra Leone och Sydafrika. Förutom denna naturtillgång har länderna också en annan sak gemensamt: en blodig historia, kantad av inbördeskrig.

Det som kallas för ”konfliktdiamanter” eller ”blodsdiamanter” är diamanter som finansierar en väpnad konflikt. Den amerikanska samhällskritikern och komikern Bill Maher förklarar det bra: ”Diamanter finns i jorden och den jorden är del av ett land, till exempel Sierra Leone, Angola eller Kongo. Där har desperata krig för kontroll pågått i årtionden. Bybor tvingas bryta diamanter av hänsynslösa rebeller som håller makten med terror: genom att våldta kvinnor och hugga benen av barn. Sedan smugglas diamanterna ut till närmsta diktatur i utbyte mot vapen och pengar. De säljs vidare till högstbjudande – en terrorist eller ”legitima” försäljare –för att sedan landa i Europa, skeppas till usa och hamna i en juvelbutik”. Han har inte fel.

Konfliktdiamanterna började uppmärksammas av människorättsorganisationer i slutet av 1900-talet. Man uppskattade att 4 procent av världens diamanter var konfliktdiamanter. Det kan låta som en liten siffra, men pengarna som siffran motsvarar är stora. Bakom de 4 procenten finns också rena slavarbetet: med våld påtvingat arbete att bryta diamanter, ofta med primitiva och mycket skadliga metoder.

Människorättsorganisationerna uppmanade fn att agera, vilket de också gjorde tillsammans med eu, 74 andra diamanthandlande länder, representanter från diamantindustrin och ett antal människorättsorganisationer, som Global Witness. Resultatet blev Kimberley Process Certification Scheme (förkortad kpcs) 2003. kpcs är ett certifieringssystem för både export och import av diamanter för att ”försäkra att diamanthandeln inte finansierade våld av rebellrörelser och deras allierade i syfte att underminera legitima regeringar.” Med en export följer ett certifikat som intygar varifrån diamanterna kommer, av vilka och hur de har brutits, samt vilken slutdestinationen är. Endast kpcs-anslutna kan handla med varandra.

Men Global Witness är inte övertygade. Tillsammans med andra organisationer har de dragit sig ur avtalet som de menar inte löser problemet, utan i stället öppnar för korruption och falska intyg. Svenska Swedwatch är en av de organisationer som i en rapport kritiserar processen.

– Diamanter som säljs i Europa har ofta först passerat diamantbörser i länder som Belgien, Israel eller Dubai, där de kan blandas upp med diamanter från väldigt problematiska länder. Smuggling är ett välkänt problem, och eftersom det inte går att spåra ursprungslandet för en diamant bara genom att undersöka den, är det svårt att garantera att diamanter som säljs i Europa är fria från missförhållanden. En regeringsanställd som Swedwatch intervjuade i DR Kongo berättade att uppskattningsvis 20 procent av de diamanter som lämnar DR Kongo smugglas ut. När de sedan kommer till diamantbörserna blandas de i samma påsar som certifierade diamanter, och spårbarheten är då helt försvunnen, säger Therese Sjöström, head of research på Swedwatch.

kpcs ska garantera att stenarna inte bekostar en väpnad konflikt. Men kpcs är inte en garanti för att det inte ligger oreglerat arbete, negativ miljöpåverkan och barnarbete bakom diamanterna.

– Kimberleyprocessen har inte lyckats komma till rätta med missförhållanden som fortfarande präglar utvinningen i flera afrikanska länder idag.

Men hur ska man kontrollera det? Medlemsländerna har försökt ändra definitionen i kpcs till att också garantera att stenarna har utvunnits på ett acceptabelt sätt, men man har inte kunnat enas om en bra definition av vad det är.

Ett annat sätt är att i stället köpa syntetiska diamanter. Sedan 2012 finns en patenterad metod att skapa diamanter med samma process som i naturen, alltså utifrån kolatomer, fast under kontrollerade, teknologiska former. Diamanterna är därför inte syntetiska i egentlig mening, eftersom de har exakt samma innehåll och uppbyggnad som de som hittas i naturen.

Framtagningsprocessen kallas cvd (Chemical Vapor Deposition) och tar två veckor. Det kan låta snabbt, med tanke på de miljoner år man hävdar att de ’’äkta’’ suttit i jorden. Men hur länge de befunnit sig i jorden säger väldigt lite om deras skapelsetid, som snarare ligger närmare den syntetiska. Övriga tiden ligger de och väntar på att bli upptäckta.

Att skapa diamanter i ett labb har människan försökt göra sedan 1797, då man konstaterade att diamanten består av rent kol. Men det är först nu som man har lyckats göra det tillräckligt bra och effektivt. De färglösa, syntetiska diamanterna är omöjliga att skilja från naturliga diamanter eftersom de är identiska i sin uppbyggnad. Bara genom speciell utrustning ser man skillnaden. Precis som sina naturliga motsvarigheter går dessa diamanter utmärkt att skära med. De skulle också kunna användas inom data och teknologi och säljs idag för halva priset jämfört med ickesyntetiska

Detta har skakat om diamantbranschen. De syntetiska diamanterna skulle kunna innebära att diamantpriset sjunker, att efterfrågan mättas och att den tidigare billiga arbetskraften i afrikanska länder inte behövs. Av exakt samma anledningar ser människorättsorganisationer som Swedwatch positivt på utvecklingen. Miljöaktivisten Leonardo DiCaprio har investerat i företaget Diamond Foundry, som producerar syntetiska diamanter, och politiskt medvetna personer som Penelope Cruz, Zoe Kravitz och Meghan Markle bär dem.

– Diamanter som tas fram i laboratorier är riktiga diamanter, men utan några spår av de missförhållanden som finns bakom många av de naturliga. Konsumenter som vill vara säkra på att ha en helt ”ren” diamant har därför möjlighet att välja aktivt. Därför tror jag att den här typen av diamanter kommer att slå stort framöver, säger Therese Sjöström.

Men diamantbranschen håller naturligtvis inte med. Organisationen Diamond Producers Association, som består av de sju största diamantföretagen, har tryckt hårt på sin slogan ”Real is rare” (äkta är sällsynt). Det äkta, genuina och unika är slagord och köpargument som vuxit i alla branscher under det sena 2010-talet. För diamantbranschen är det ett sätt att betona exklusiviteten. Det trots att diamanter alltså inte alls är vare sig exklusiva eller sällsynta. Faktum är att sett till kvantitet och framställning är syntetiska diamanter både mer sällsynta och exklusiva: de står än så länge för mindre än 1 procent av marknaden.

Diamantbranschen betonar också diamanternas naturliga ursprung, deras imponerande ålder. De är inte förnybara, de kan inte smältas ned eller återvinnas som andra metaller – vilket i diamantbranschen används som ett annat argument för att varje sten är unik.

Men de man inte kan besegra får man slå följe med. De Beers sa tidigt att de aldrig skulle sälja annat än naturliga diamanter. Det säger de inte längre. Genom att fortsätta att betona den naturliga stenens unika egenskaper och mystik kan man stärka sina andra två köpstarka grupper: de framgångsrika, som ser diamanten som en symbol för finansiell framgång, och de äldre, som vill investera i ett smycke som inte är en bröllopsring men som kan gå i arv. Den nya målgruppen, de yngre och mindre rika, kan köpa syntetiska.

De Beers är inte det enda diamantföretaget som motarbetar de syntetiska diamanternas framväxt samtidigt som man erkänner sig besegrad. Genom företaget Lightbox säljer De Beers syntetiska diamanter, men de är gulliga: rosa och ljusblå, och säljs som tänkta accessoarer, inte som bröllopsringar. Man är tydlig med distinktionen, på att betona billigheten i dessa oäkta varor och på så sätt underminera både de syntetiska diamanternas kvaliteter och konkurrenternas produkter. De Beers har också investerat i en fabrik som inom fyra år kommer att producera 500 000 carat, motsvarande 100 kilo, syntetiska diamanter om året. Så hur ser framtiden ut för diamanten? Än så länge råder osäkerhet kring de syntetiska diamanterna. På Kaplans auktioner till exempel, tar man inte ens in dem till andrahandsförsäljning. Troligtvis kommer de syntetiska diamanterna att förpassas till de mindre exklusiva kategorierna ”mode- och trendsmycke” medan diamanten, sin smutsiga historia och sin tveksamma certifieringsstatus till trots, kommer att leva vidare som den verkligt ”äkta”.