Hur började ditt intresse för Andréexpeditionen?
– Min pappa berättade när jag var liten historien om hur de landade med ballongen på isen och sedan försökte gå tillbaka söderut, medan isen rörde sig norrut. Den bilden har jag alltid burit med mig, hur de går och går men inte kommer någonstans.
Fanns det något särskilt ögonblick som fick ditt intresse att tippa över till det intensiva?
– Första gången jag och min då blivande man skulle gå på date föreslog jag Andréemuseet i Gränna. Jag hade aldrig varit där och kände att det var dags. Väl där, när jag stod inför alla deras saker, började jag gråta. Det var en så stark känsla.
Vad är det som gör Andréexpeditionen intressant?
– Jag har tänkt mycket på det. Varför har jag lagt så mycket tid på den? Men historien har allt. En deckargåta som är ett evigt, roligt klur, om vad som egentligen hände och hur de dog. Sedan finns också den absolut sorgligaste och finaste kärlekshistorien mellan Nils Strindberg och hans fästmö Anna, hans brev till henne och vad som hände efteråt. När resterna av expeditionen återfanns var hon gift med en engelsman. Men när hon själv gick bort 1949 uppfylldes hennes sista önskan – hennes kropp begravdes bredvid hennes man, men hennes hjärta sändes till Sverige i en liten silverkista och begravdes med Strindberg.
Vad är målet med dina efterforskningar?
– Jag försöker ta reda på vad de dog av på Vitön och har letat efter ledtrådar över hela Norden. Men egentligen finns det inget mål, jag älskar bara att vara i det här. Det är ett parallellt universum som jag har skapat åt mig själv. Jag älskar också den arktiska miljön.
Första gången jag och min då blivande man skulle gå på date föreslog jag Andréemuseet i Gränna.Bea Uusma
Varför älskar du Arktis?
– Jag har rest dit många gånger nu och första gången jag såg isen fick jag hålla i mig. Jag ville bara trilla överbord och sjunka ned i havet. Bli ett med det. Det är det närmsta rymden som man kommer på jorden. Den lilla människan mot den oändliga vita tomheten.
Skulle du säga att din fascination är en sorts eskapism?
– På ett sätt, för när jag är i den världen glömmer jag allt annat. Men det är också bara min privata värld. I min familj finns många extroverta människor som gillar att synas och i alla andra sammanhang är jag någons fru, syster, mamma – här är det bara jag.
Finns det något annat ämne du är eller har varit lika passionerad inför?
– Nej. Men jag älskar att gneta med detaljer. Jag deltog med några teckningar på Vårsalongen på Liljevalchs ett år och varje teckning tog en månad att göra. Jag läser också alltid samma böcker om och om igen. En katalog från en utställning om Andréexpeditionen från 1931 har jag läst närmare 100 gånger. Det är en uppräkning av allt som är med: ”Socka, rödbrun. Fransig i kanten. Objekt 378.” Det är enorm poesi för mig. Det är också enda sättet jag har kunnat skriva den här boken, att kunna alla detaljer.
Du är medlem i Mensa. Hänger det ihop, att vara besatt av ett ämne och att ha högt IQ?
– Det skulle jag aldrig påstå. Mensa är bara en kul grej, ett bevis på att man är bra på tester. Men visst, många medlemmar har specialintressen.
Har du revirkänslor kring ditt ämne?
– Ja, jag känner till och med att hela Arktis är mitt, att ingen annan ska få åka dit. Formgivaren Lotta Kühlhorn som har gjort min bok berättade att en Arktiskunnig man hade varit på hennes kontor, sett mina papper och kommenterat att Andréexpeditionens bilder var på glasplåtar, inte filmrullar och att jag måste ändra den uppgiften. Jag skrattade rakt ut. Jag vet exakt vilket material, format och märke det var på filmrulleburkarna, jag kan räkna upp dem i detalj. Jag kan lätt säga att jag är den i världen som kan mest om hela Andréexpeditionen.
Nu när du förmodligen har löst mysteriet hur de dog, vad ska du nu göra?
– Just nu arbetar jag med ett forskargäng i Trondheim. Vi ska göra en ny mätning av en nagel som finns kvar efter S.A. Andrée, för att i bästa fall utesluta olika typer av förgiftning. Och i sommar ska jag tillbaka till Vitön igen.
Fakta Andréexpeditionen:
Ingenjören S. A. Andrée, Knut Fraenkel och Nils Strindberg försökte 1897 att flyga vätgasballongen Örnen från Svalbard med målet att passera Nordpolen. Resan omgavs av stor prestige, uppmärksamhet och mycket skrivbordsarbete. Men varken ballongen eller utrustningen var testade i praktiken. De kraschade på packisen efter tre dagar och tillbringade flera månader till fots på isen innan de omkom på Vitön. Deras kroppar återfanns av en slump 33 år senare.Det här är mänsklighetens vagga. Kan du känna det?
Bea Uusma
Bakgrund: Född i Stockholm, utbildad på Konstfack och MFA vid School of Visual Arts i New York. Gav ut boken Astronauten som inte fick landa år 1999. Tog läkarexamen 2012, arbetar nu som läkare på Karolinska sjukhuset.
Ålder: 46 år.
Familj: Sönerna Janne, 13 och Limpan, 10. Exmaken Henrik Schyffert och hans systrar. Mamma. Syster Martina Haag med familj.
Aktuell: Boken Expeditionen. Min kärlekshistoria, Norstedts. 2014 kommer dokumentären Vitön – en sorts kärlekshistoria om Bea och Andréexpeditionen, producerad och regisserad av Karin af Klintberg.