Gino Strada -
Ginos sista strid

Krigskirurgen Gino Strada har förhandlat med talibaner och öppnat sjukhus på världens farligaste platser. ICON besökte honom på hans mest vansinniga projekt hittills.

Gino Stradas sjukhus i Sudan är det enda på den afrikanska kontinenten som erbjuder kostnadsfri hjärtkirurgi.
Krigskirurgen Gino Strada har öppnat sjukhus på världens farligaste platser.

Rwanda, 1994: Kigali har blivit en spökstad. På bara en månad har närmare 1 miljon tutsier dödats av sina hutu­landsmän i ett av världshistoriens mest intensiva och blodiga folkmord. I Rwandas huvudstad är sjukhuset ödelagt. Även här har de machetebeväpnade gängen letat sig in. Patienter, läkare och sjuksköterskor har slaktats, sjukhussalarna är fulla av mänskliga kvarlevor och stanken av död har satt sig i väggarna.

De blickar som Gino Strada och hans fem kollegor möter när de går genom staden är fyllda med skräck. Teamet har gjort en lång resa genom Uganda för att ta sig hit. De tre första nätterna har de sovit på golvet i vad som har varit en FN-byggnad.

Planen är att bygga upp sjukhuset igen och börja akutoperera skadorna hos de som lyckats undkomma dödandet, men för att göra det måste Stradas team börja från absolut noll. Vid fem på eftermiddagen vandrar de fortfarande omkring i ett planlöst chocktillstånd, i jakt på någonstans att sova och med en undran om hur de ska få fram rinnande vatten och elektricitet.

– Ursäkta, är det du som är doktor Strada?

En italiensk farmaceut som bor i Kigali känner igen Gino Strada från tv, erbjuder teamet husrum i sitt hem.

Under de senaste månaderna har den kontroversielle krigskirurgen blivit ett välkänt namn i Italien. Efter sex års jobb för internationella Röda Korset har han startat den egna hjälp­organisationen Emergency, med ambitionen att öppna högkvalitativa, kostnadsfria sjukhus i mänsklighetens utkanter.

De kommer att göra sig kända för att pressa gränserna. De kommer att förhandla med talibaner, gerillagrupper och krigsförbrytare för att få tillträde till platser så farliga att både FN och andra organisationer övergivit dem.

Det har gått 22 år efter den där första insatsen i folkmordets Rwanda. I dag har Gino Stradas organisation behandlat över 8 miljoner människor runtom i världen, och de driver 76 sjukvårdsinrättningar i sju länder.

Med hjälp av i huvudsak hundratusentals små, privata donationer har de lyckats bygga upp en årlig budget på 40 miljoner euro. Resursmässigt är det en droppe i havet jämfört med jättarna på den humanitära världskartan. Men genom att, till skillnad från andra hjälporganisationer, föra en aggressiv retorik mot kriget som fenomen har de blivit en politiskt kraftfull uppstickare.

Med ett brett folkligt stöd lyckades de redan under sitt första år driva igenom ett förbud av den italienska produktionen av landminor. Och i en era då allt fler hjälporganisationer allierar sig med en av de stridande parterna har de kommit att sticka ut som en ultraneutral rebell, en position som innebär enorma risker.

Genom sin kompromisslösa kritik mot att ta till vapen – oavsett påstådda humanitära motiv – och genom att öppet kritisera hyckleriet och handfallenheten hos både FN och who har grundaren Gino Strada skaffat sig många fiender. Han har kritiserats för att alliera sig med terrorister och prioritera kvalitet framför kvantitet när det gäller sjukvård för världens allra fattigaste.

Jag opererade tusentals krigsoffer, och det var nästan bara civila. Då börjar man
fråga sig: ’Vad är det här?’

Men han har också skaffat sig många anhängare. Tidningen The Guardian har hyllat honom som ”The unsung hero of the poorest victims of war”. 2015 tilldelades han utmärkelsen Right Livelihood Award, som har kallats för det alternativa Nobel­priset, och året därpå ärades han med det lika prestigefyllda Sunhak Peace Prize, bland annat för att han lyckats få elva afrikanska länder att skriva på ett avtal om kostnadsfri sjukvård till utsatta medborgare.

I en onlineundersökning 2013 om vem det italienska folket helst skulle se som landets nästa president efter Giorgio Napolitano kom Gino Strada på andra plats. Men när vi ses på Emergencys huvudkontor i Milano är det uppenbart att Gino Strada aldrig kommer att bli politiker.

– Jag är ett kirurgiskt djur, det är det som är mitt jobb, säger han med djup och rosslande röst. Jag gör hellre fem operationer på en dag än sitter i ett möte.

Bakom kontorsbordet påminner han om ett ledset lejon i en bur, hittvingad för att lösa en massa administrativa frågor och rastlös att återvända till operationsbordet på Emergencys sjukhus i Sudan. Han ser ut som att han inte har sovit på flera år och till en början skakar hans händer, men de lugnar sig lite för varje cigarett han tänder.

Vi ska prata om krig. Men för att komma dit måste vi gå in på det som har gjort Gino Strada till en av de mest passionerade krigskritikerna i världen i dag.

Han var aldrig någon klassisk volontärtyp. När han 1988 lämnade jobbet som transplantationskirurg på exklusiva privatsjukhus i usa, Sydafrika och England för att börja jobba för Röda Korset var det inte av humanitära skäl.

– Du vet, det handlar om tillgång och efterfrågan, säger han. När jag jobbade för universitetssjukhusen var det en massa tekniskt jobb, men i slutändan gjorde man ett par operationer om året och kirurgerna köade för operationerna snarare än tvärtom. Jag var nyfiken på hur det skulle vara att jobba i områden där sjukvården är underutvecklad och det inte finns några kirurger att tillgå. I fältet skulle jag få lära mig en typ av kirurgi som är okänd i det civila och som jag har kommit att gilla väldigt mycket. Krigskirurgi har sina egna regler. Jag hade bestämt mig för att göra det i ett halvår, och jag visste inte att det fortfarande skulle pågå efter 30 år.

Gino Strada säger att hans första uppdrag för Röda Korset 1988 fortfarande är hans livs mest dramatiska.

”Jag längtade intensivt efter det här”, skrev han i sin dagbok då. ”Jag drömde om det, levde igenom det hundra gånger i huvudet: att åka dit för att vara kirurg, i en helt annan värld. Sedan, från och med stunden då jag får veta att jag får ge mig av med kort varsel, hade jag ingen tid att tänka längre … det är först när en knastrig röst i flygplanets högtalare säger att ’om några minuter, Inshallah, kommer vi att landa i Quetta’ som jag börjar känna anspänningen inombords. Hur kommer det att vara? Kommer jag att klara det?”

På sjukhuset i den pakistanska staden Quetta, dit patienter kom från det krig som har rasat i Afghanistan i över 30 år, mötte Gino Strada en verklighet som är omöjlig att förbereda sig för.

– Krigsskador är inte som en vanlig kirurgisk sjukdom, inte ens som trafikolyckor, säger han medan han gnuggar sig i den grå skäggstubben. Ofta känns det som att man inte står ut, man måste vända sig bort och gå åt sidan för att diskutera med magen innan man kan fortsätta. Det är vidriga skador. Och det ställer frågor.

Han hade sett framför sig hur han skulle operera soldater med blodiga bandage runt huvudet, men i stället mötte han hundratals kvinnor, barn och gamla åldrade män med damm i skägget, civila som hamnat mitt emellan stridande trupper eller lemlästats av minor.

Jag är ett kirurgiskt djur. Jag gör hellre fem operationer på en dag än sitter i ett möte.

I Stradas dagboksanteckningar från tiden som krigskirurg passerar namnen, ansiktena och skadorna revy. Sexåriga Khalil som råkat plocka upp en så kallad grön papegoja, en mina utvecklad särskilt för att barn ska lockas till att leka med den:

”Pojken rörde sig inte, gav inte ens ifrån sig ett stön. I operationsrummet tog jag av bandagen, den högra handen fanns inte längre, i dess ställe en vedervärdig köttmassa lik en skållad blomkål.”

20-åriga, etiopiska Alphonsine som bokstavligen slitits mitt itu – även hon av en mina. Och så tolvåriga Muhammed, som efter att ha legat med förbundna, skadade ögon i tre dagar försökte ta sitt eget liv:

”Jag går och lägger mig, och medan jag kämpar för att somna tänker jag på vad som kan ha rört sig i hans huvud under de här dagarna. Han var hemma på sin bakgård när raketen exploderade. Han kanske lekte. Sedan dess har allting varit svart, och han har varit ensam i ett främmande land … Hur gjorde han det? Jag tänker att han måste ha fått hjälp. Tankarna övergår i mardrömmar. Jag drömmer om ett sjukhus där patienter går omkring i vita labbrockar om nätterna, blir läkare och dödar varandra. Jag drömmer att jag befinner mig i en mörk sjuksal full av säng­liggande patienter, med stängda fönster. Jag känner den kvava luften, de snabba djupa andetagen och svetten som droppar från min panna.”

– På en personlig nivå stod jag ansikte mot ansikte med krigets verklighet, minns Gino Strada när jag frågar vad de där upplevelserna gjorde med honom.

– Även om jag inte ville det förstod jag vad krig betyder. Vid sidan av allt politiskt snack, alla historiska tolkningar och förklaringar, är krigets offer dess enda sanning. Jag opererade tusentals krigsoffer och kan knappt komma ihåg en enda skadad soldat. Det var nästan bara civila, och sjukhuset i Quetta såg ut som ett barnsjukhus. Då börjar man tänka: ”Vad är det här?” Det finns en påstådd fiende, ett monster, men de som betalar priset är de här människorna. Oftast har de ingen aning om varför det går omkring en massa hårda människor som skjuter och dödar folk.

Och så fortsatte det genom åren med Röda Korset, då Gino Strada reste runt till olika krig som utkämpades av olika anledningar på olika platser. Vare sig det var på Etiopiens höga eukalyptusplatåer eller i de djupa skogarna vid Andernas fot, i Kambodjas djungel, på bananplantagen i Rwanda eller högt i de afghaniska bergen var andelen civila offer ständigt omkring 90 procent, och minst en av tre var barn.

”Get this fucking weapon out of here!”

1999 är Gino Strada tillbaka i det ändlösa afghanska kriget. Talibanerna har tagit makten i nästan hela landet och andra rebellgrupper, så kallade mujaheddin, strider för att återerövra det. Utanför det sjukhus som Emergency just har öppnat i Charikar råder det kaos, och mitt i den hetsiga folksamlingen står han, svettig och rasande, och sliter en kalashnikov ur en ung mans händer.

Det har tagit nästan ett års undersökningar och förhandlingar med mujaheddins fältherrar för att kunna bygga upp Emergencys första sjukhus i Afghanistan. Sjukhuset är tänkt att fungera som en fristad, där både vapen och burkor är förbjudna bland patienterna och de anställda som rekryterats ur lokalbefolkningen.

Ett år senare öppnar organisationen ytterligare ett sjukhus på den motsatta sidan av konflikten – talibanernas.

Att bygga sjukhus på båda sidor av en konflikt är något som utmärker Emergency bland andra organisationer. Ofta innebär det förhandlingar med mindre rumsrena rörelser och ledare – från talibanerna i Afghanistan till den ökände president Omar al-Bashir i Sudan, som har anklagats för krigsbrott.

Inte helt oväntat möter det motstånd från de stater och grupper som har egna intressen i konflikterna.

2010 blev tre Emergencyanställda i Afghanistan arresterade av afghanska myndigheter, stödda av nato-alliansen, och anklagade för att ha konspirerat med talibanerna. 400 000 människor skrev på en namninsamling för att få dem friade, och både på Roms gator och i afghanska Panshir demonstrerade tiotusentals människor mot frihetsberövandet.

Medarbetarna släpptes så småningom, men budskapet var tydligt: Emergencys neutralitet i konflikterna, kombinerat med deras uttalade motstånd mot krigsförande nationer och allianser, gör dem till en politisk måltavla.

Gino Strada är öppet kritisk mot att allt fler humanitära organisationer går de krigförande parternas ärenden. Med avsmak har han vittnat om hur så kallade humanitära samordnare från krigande nationer och koalitioner som nato bjuder in organisationerna till möten i samma veva som bomb­kampanjerna inleds. Och på Emergencys sjukhus på talibanernas område Afghanistan har de anställda pressats av samma krigsförande koalitioner att agera ”medicinsk underrättelsetjänst”, men konsekvent vägrat lämna ut information om patienterna.

För Strada är neutraliteten absolut grundläggande, och oavsett riskerna är det ingenting hans organisation kommer att kompromissa med.

Om man ska öppna ett sjukhus i Kabul när det är kontrollerat av talibanerna måste man förhandla med dem.

Finns det organisationer eller människor som Emergency inte skulle förhandla med?

– Nej. Till skillnad från så kallade internationella trupper och koalitioner som är inblandade i de här krigen, som tror att de har fiender och därför strider, har vi ingen fiende. Om man jobbar i en krigszon jobbar man för offren. Man jobbar inte för en av de krigande parterna. Jag vet att det finns en tendens bland humanitära organisationer, men också generellt, att tänka att det här landet har en diktator …

… så då pratar vi inte med dem.

– Exakt. Faktum är att om det finns en diktator i ett land är det sannolikt att det folket har större behov än om det är fred och demokrati. Om man ska öppna ett sjukhus i Kabul när det är kontrollerat av talibanerna måste man förhandla med dem för att kunna behandla kvinnor utan begränsningar, för att kvinnor ska få jobba på sjukhusen utan problem, för att sjukhuset ska vara fritt och tillgängligt för alla som behöver vården. Sjukhuset måste vara en neutral zon. Det har hänt att vi behandlar krigare som står på olika sidor av en konflikt på samma sjukhus. Det är en chockerande situation att ligga sida vid sida med den du har skjutit på.

På intensivvårds-
avdelningen på Salam Centre for Cardiac Surgery, mitt i öknen utanför Sudans huvudstad Khartoum, är golven så blanka att de ser våta ut.

Sjukhuset öppnade 2007 och var det första Emergency byggde på en plats som inte är en krigszon. Det är också det enda sjukhuset på hela den afrikanska kontinenten som erbjuder kostnadsfri hjärtkirurgi.

En stor andel av patienterna är barn och tonåringar som fått sina hjärtklaffar söndertrasade av reumatisk feber, en följdsjukdom till obehandlad halsfluss, som håller på att bli den främsta dödsorsaken i Afrika.

– Det skulle räcka med en enkel antibiotikaspruta för att förebygga sjukdomen, det är så den har försvunnit i Europa, säger Gino Strada. Men i Afrika investeras väldigt lite pengar på förebyggande åtgärder eller i grund­läggande sjukvård. Det mesta av pengarna hamnar i fältherrarnas, presidenternas eller diktatorernas fickor. Och resten går till krigen. Därför hittar man sjukvårdsställen som består av ett par väggar, ett skåp, ett bord och en stol, och så kallas det för en klinik.

Salam Centre, i vars hög­teknologiska operationsrum Strada tillbringar den största delen av sin tid, är raka motsatsen en sådan inrättning. Rummen, byggda av återvunna fraktcontainrar, skuggas av bambutak och bildar en u-form kring en lummig innergård med enorma mangoträd. Palmer skyddar byggnaden från sandstormar och på taket ligger solceller.

Hit reser patienter från hela Afrika för att operera sina hjärtan. Infektions­frekvensen är upp till tio gånger lägre än på västerländska sjukhus, och operationerna är så komplicerade och specialiserade att de bara utförs på avancerade sjukhus även i den rika världen. Och det är just detta – att prioritera avancerad specialistvård i fattiga länder – som möter mest kritik från omvärlden.

”På en kontinent där nästan hälften av alla dödsfall hos barn under fem år orsakas av undernäring, och en tredjedel skulle kunna förebyggas med vaccinationer, är argumenten för att rikta resurserna mot primärvård snarare än specialistkirurgi obestridliga”, skrev tidningen The New Yorker i en artikel för tre år sedan, där de också påpekade att det internationella organet World Heart Federations officiella ståndpunkt är att kirurgi för reumatisk hjärtsjukdom är ”dränerande för fattiga länders begränsade sjukvårdsresurser”.

Johan von Schreeb, som är kirurg och docent i global hälsa vid Karolinska Institutet och som startade Läkare utan gränser i Sverige, är också kritisk.

Vi förväntar oss att våra patienter ska behandlas på samma sätt som vi skulle behandla våra egna barn.

– Strada är kirurg och har skurit ut sin lilla nisch. Han är fokuserad på individer och saknar folkhälso­perspektiv. I länder där hälsobudgeten är 100 eller 1 000 gånger mindre än vår är den standard som han sätter upp omöjlig att upprätthålla med de begränsade medel som finns. Men för de individer som blir opererade på hans sjukhus kan det givetvis vara livsavgörande.

När tidskriften Scientific American bad Gino Strada motivera sin satsning jämförde han med hur Europas sjukvård har kunnat gå framåt under de senaste 200 åren:

”I Europa etablerade vi universitet – ställen där vetenskapen kunde utvecklas – inte matstationer och flykting­förläggningar”, sa han.

När vi ses i Milano medger Gino Strada att de patienter som hans sjukhus har möjlighet att behandla bara är en bråkdel av dem som behöver vård.

– Men vi har behandlat mer än 8 miljoner människor över hela världen, det är en enorm massa människor, och jag tycker att vår metod är effektiv. Den gör det möjligt att lämna kvar något i landet, en struktur med en viss kunskap och expertis hos den lokala personalen. Vi förväntar oss att våra patienter ska behandlas som vi skulle behandla våra egna barn – med samma anläggningar, samma tillvägagångssätt och samma inställning. Och jag tycker att det är ganska märkligt att det finns andra organisationer som inte håller med om det.

När Emergency kom till Sierra Leone under ebolakrisen hamnade de i konflikt med who på grund av samma höga krav på värdighet.

– Det var en fasansfull upplevelse, minns Gino Strada. Vi fick strida mycket mot en inställning och ett tillvägagångssätt, som till en början stöttades av who, som handlade om att man skulle isolera patienterna och inte ta i dem. Vi sa: ”Kom igen, vi är inte här för att bygga koncentrationsläger.” Så vi började ge patienterna klinisk behandling. Självklart var vi tvungna att ta stora risker, för ebola är inte en enkel sjukdom. Men jag kan inte tänka mig läkarvård utan direktkontakt mellan patienten och läkaren. Ebola var ett stort misslyckande för who och för de internationella institutionerna.

Den 10 februari 2017 lade Gino Strada och den italienske arkitekten Renzo Piano den första stenen till nästa högklassiga sjukhus i Afrika, denna gång i Uganda med inriktning på barnsjukvård. Det blir det andra av totalt tio planerade ”centres of excellence” på kontinenten, som ingår i det manifest för kostnadsfri, mänsklig sjukvård som Emergency etablerat med ett tiotal afrikanska länder.

När pressen återigen ifrågasatte valet att lägga resurser på avancerad specialistvård för fattiga svarade Strada:

”Enligt våra beräkningar kommer det att kosta totalt 250 miljoner dollar att bygga och driva de här tio anläggningarna i Afrika under loppet av tre år. Det är jämförbart med kostnaden för en dags krig i Afghanistan. Det vore toppen om de bara kunde ta en dag ledigt. De måste vara trötta efter tolv år.”

Tidslinje om Gino Strada

1994 – Gino Strada grundar Emergency. Första insatsen i folkmordets Rwanda. Samma år driver organisationen en kampanj som gör att produktionen av landminor förbjuds i Italien.              

1995 – Börjar behandla offer för landminor i irakiska kurdistan. Har sedan dess öppnat ett antal kliniker i landet.

1998 – Bygger kirurgiklinik i Kambodja.

1999 – Första kirurgi-kliniken i krigets Afghanistan. Sedan dess har 46 inrättningar för kirurgi, mödravård och akut-medicin öppnats här.

2001 – Kampanj för att försöka förhindra att Italien deltar i kriget i Afghanistan. Samma år öppnas en kirurgi-klinik i Sierra Leone, och året därpå ett barnsjukhus i samma land.

2003 – Etablerar ett protes- och rehabeliteringscenter för amputerade i Kambodja. Samma år öppnas två vårdcentraler i Angola.

2006 – Första öppenvårdskliniken för flyktingar i Italien.

2007 – Salam Centre i Sudan öppnar – Afrikas enda klinik för gratis hjärt-kirurgi.

2008 – Utvecklar med ett antal afrikanska länder ett manifest för alla människors rätt till kostnadsfri vård. Till dags dato har det skrivits på av 15 afrikanska länder, som även har bildat The African Network of Medical Excellence.

2009 – Öppnar barnsjukhus i Centralafrikanska republiken.

2015 – Öppnar kirurgi-klinik för krigs-skadade i Libyen.

2017 – Det andra högteknologiska sjukhuset i Afrika börjar byggas i Uganda.

När vi går ut i den kalla höstsolen för att ta några foton frågar jag om Teresa – kvinnan med det eldröda håret som Gino Strada träffade redan i tonåren, som senare skulle bli hans fru och med­grundare av Emergency. Medan hennes man år efter år reste runt mellan krigszoner var hon vd för verksamheten hemma i Italien, parallellt med jobbet som lärare och omvårdnaden av deras gemensamma dotter Cecilia.

Vad tyckte de om en man och far som bara kom hem med några månaders mellanrum för att byta bagage och sedan åka i väg igen?

– Till en början tror jag att de accepterade mitt val. Så småningom började de även hålla med mig i mitt val. Teresa var en lysande kvinna. Utan det stödet hade det aldrig varit möjligt, säger Gino Strada medan han stirrar rakt fram.

I slutet av sin självbiografiska bok Green Parrots från 2004 gör han avbön till sin fru, som dog i cancer fem år senare:

”Hon har stått ut med att inte få ett livstecken från mig på månader, hon har tagit på sig de hundratals bördorna som en familj innebär, hon har väntat på att jag ska komma tillbaka och lyssnat på min oro, mina drömmar och mitt vansinne utan att någonsin lämna mig, vilket jag hade förstått om hon hade gjort hundra gånger om”, skriver han. ”I varenda stund under de här långa åren, till och med när jag har känt mig nöjd, oberoende, självständig, självuppfylld … har jag också känt en sorg inombords, mycket hemlängtan och enorma samvetskval. Ofta har jag känt mig som en bov och en bedragare. Jag borde ha varit nära henne för att älska och hjälpa henne, för att delta i hennes problem, kort sagt borde jag ha varit där.”

Vad dottern Cecilia tyckte om sin pappas kringflackande får jag snart veta – hon sitter några rum bort. Sedan mamman gick bort är det hon som axlar vd-rollen på Emergency.

Den enda likheten som går att skönja med fadern är rökandet. Mitt på Cecilias skrivbord står en askkopp, och hon använder den lika hängivet som han. I övrigt ger hon ett om möjligt rastlösare, nästan nervöst och samtidigt lekfullt intryck. Medan hon pratar tvinnar hon en slinga ur sitt mörka hår mellan fingrarna.

– Vi skrev mycket brev till varandra, säger hon leende. En adress kommer jag fortfarande ihåg: Post office box 55 i Quetta.

Det var i Quetta, på gränsen mellan Afghanistan och Pakistan, hon skulle se sin pappa i fält för första gången, när han var där på uppdrag av Röda Korset. Efter att hennes mamma hade hittat bilder på den frånvarande pappan under hennes huvudkudde hade hon insett att dottern behövde se vad det var han ständigt försvann till.

– Jag tror att jag var åtta år när jag fick följa med in i operationsrummet i Quetta. Den första krigsskadade människan jag mötte var i samma ålder som jag. Det var en pojke som hade fått en kula i huvudet. Då insåg jag att de flesta i världen inte levde som jag. Det var en hemsk insikt. Men den positiva insikten var att det går att göra något, att det går att hjälpa till. Och de som jag träffade där, de som jobbade för Röda Korset, gjorde just det. Efter den resan visste jag att jag ville göra något liknande i mitt liv.

När jag var åtta mötte jag en jämnårig pojke i Quetta med en kula i huvudet. Jag insåg att de flesta inte lever som jag.– Cecilia Strada

Cecilia Strada

Sedan Gino Stradas hustru Teresa dog i cancer 2008 axlar dottern Cecilia Strada rollen som vd. Hennes främsta uppdrag är att propagera för att stoppa krig. I Italien driver Emergency också mobila hälsokliniker för papperslösa, till stor del flyktingar som kommer via Medel-havet från Afrika och Mellanöstern.

Hon berättar om när Gino, som hon kallar honom snarare än pappa, kom tillbaka från sitt sista uppdrag för Röda Korset och sa: ”Jag tror att vi måste starta en ny humanitär organisation.”

– Mamma och jag tittade på varandra och tänkte att nu har det hänt, nu har han blivit galen av sina uppdrag. Men sedan började vi ta det på allvar och projektet rullade i gång i vårt kök. Vi började ringa vänner och kollegor och förklara vår idé, och alla reagerade på samma sätt, de tyckte att det var helt vansinnigt eftersom ingen av oss hade någon erfarenhet av att bygga upp en ideell organisation. Men alla vi kände – sjuksköterskor, lärare, poliser, tjänstemän – bidrog med lite av sin tid. Jag var 14 år då och gick i skolan. Så jag ringde upp en annan student och sa: ”Nu är vi Emergencys studentgrupp”. Vi satte i gång kampanjen mot land­minor genom att samla ihop bilder på offren och vi ordnade konferenser på andra skolor, i kyrkor eller utanför de fabriker som producerade minorna. Så kunde vi rekrytera fler studenter och volontärer.

Vad har förändrats sedan starten?

– Vi är mycket större. Och ibland är det svårare. Jag kommer ihåg när vi började bygga den första kirurgi­kliniken i norra Irak, vi hade typ 1 000 euro på banken och Gino kom hem därifrån och sa: ”Vi har redan börjat bygga, så nu får ni hitta pengar.” Nu är vi så stora att det inte går att göra så längre. Vi måste ha en budget och allt som vilket företag som helst måste ha. Vilket kan vara trist ibland, särskilt för Gino. För han skulle verkligen föredra att bygga sjukhus och låta någon annan ta hand om finansieringen.

Kan han vara envis ibland?

– Ja. Vi bråkar, och det är jag glad för. Om han inte hade varit så envis skulle nog aldrig Emergency ha fötts.

Ibörjan av mars 2017 publicerar Reuters en bild från Mosul i norra Irak. En man springer mot kameran, i strumplästen och med sin dotter på armen. Flickan ser ut att vara fem, sex år gammal. Bådas munnar är vidöppna, de skriker rakt ut i fasa och förtvivlan. De är två av de cirka 600 000 civila som tros vara fast i Mosul, ett av is viktigaste fästen, som sedan en tid tillbaka har bombats av de regeringsmakter som vill utplåna gruppen för gott.

Emergency meddelar att de stärker sin verksamhet i det närliggande Erbil. Tre veckor senare bekräftar usa, som i dag är direkt inblandat i sju krig, att de legat bakom en bombattack mot staden som krävt minst 200 civila offer.

Under de senaste tre åren har antalet personer som dör i väpnade konflikter varit högre än något annat år sedan det kalla krigets slut, med undantag för folkmordet i Rwanda 1994.

Enligt Erik Melander, professor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet, är det framför allt konflikterna i Syrien och Irak som ligger bakom ökningen. Han säger att dagens krigsföring är präglad av trans­nationella och inhemska grupper som får stöd av stormakter med olika intressen. De moderna så kallade ”humanitära krigen” – att en stormakt går i väpnad attack i ett land under förevändningen att bidra till frihet, utveckling och mänskliga rättigheter – kan tolkas på flera sätt.

– Den cyniska tolkningen är att det är hyckleri, att det låter fint och trevligt att driva sådana agendor om de sammanfaller med nationens egna intressen. Och det ligger tyvärr mycket i det, säger Melander. Och även om man har goda avsikter och lyckas bli av med en vidrig regim kan det bli fel, vilket vi ser i Afghanistan, fortsätter han. Det har inte fungerat utan i stort sett blivit värre och kostat sanslöst mycket pengar – pengar som hade kunnat användas för att bekämpa fattigdom.

Gino Strada delar bilden av att det i dag i allt högre grad rör sig om extern inblandning i interna konflikter.

– Efter Twin Towers har det varit krig på krig på krig på krig. Det har varit ett kallt krig mot terror, vilket är trams eftersom krig är terror. Jag kan inte tänka mig något mer skrämmande än krig.

Nu är det IS som alla är överens om att det är rättfärdigat att kriga mot.

– Ja, för tillfället. I dag presenterar man ett monster som man måste eliminera, och så kör man. Sedan, utan vidare förklaring, byter man monster. I Afghanistan har monstret varit talibanerna i 15 år. Nu är det inte så klart, för talibanerna har stridit mot IS. Det är förvirrande, de vet inte vilka de ska bomba längre. Om några år blir det ett nytt monster. Kanske en gammal vän.

Sedan Twin Towers har det varit krig på krig, ett kallt krig mot terror. Vilket är nonsens, eftersom krig är terror.

Den 18 april 1955, ett år efter att atombomben föll över Hiroshima, skrev Albert Einstein och och tio andra framstående vetenskapsmän på ett historiskt dokument. Dokumentet hade utformats av filosofen och matematikern Bertrand Russell, det var det sista Einstein undertecknade innan han dog några dagar därpå och det skulle senare komma att kallas Russell-Einsteinmanifestet.

”Klyvningen av atomen har förändrat allt utom vår förmåga att tänka, och vi glider mot en katastrof utan motstycke”, skrev de. ”Problemet som vi presenterar för er är naket, fruktansvärt och oundvikligt: Ska vi göra slut på mänskligheten, eller ska mänskligheten avstå från krig?” De som undertecknade manifestet uppmanade människor överallt, och särskilt andra vetenskapsmän, att komma ihåg sin medmänsklighet och glömma resten.

I dag, drygt 60 år senare, har fredsrörelsen tappat kraft. Det talas mycket om mänskliga rättigheter, om människors lika värde, om fattigdom, polarisering och klyftor – alla både orsaker till och effekter av krig. Men få aktivister, och ännu färre politiker, talar på allvar om att försöka avskaffa krig i sig.

Bland de få finns Emergency, där Cecilia Strada nu tagit på sig rollen att övertyga miljontals människor om att krig aldrig är en lösning på problem, utan problemet i sig.

Hon säger att Emergency har ett dubbelt uppdrag – å ena sidan att behandla de skadade, å andra sidan att sprida en kultur av fred och respekt för mänskliga rättigheter.

– Från första början förstod vi att var där för att hjälpa de skadade, men att vi så småningom ville stänga ned våra sjukhus.

Gino Strada rör sig långsamt genom korridorerna på Emergencys huvudkontor, med hukad rygg och bistert ansiktsuttryck. Om några dagar får han återvända till sitt operationsbord på Salam Centre i Khartoum. När jag frågar vad han gör på sin fritid säger han svävande att han gillar att spela bridge, men det är uppen­bart att begreppet fritid inte riktigt finns i hans värld.

Cecilia Strada säger att hennes 69-årige far aldrig kommer att pensionera sig.

– När mamma levde och vi pratade med Gino på telefon brukade vi alltid fråga: ”När kommer du tillbaka?” Men när han hade varit här i tre dagar frågade vi: ”När ska du åka?” Han klättrade på väggarna, säger hon.

I Green Parrots beskriver Strada hur han ligger på sin säng i Kabul och lyssnar på albumet Animals av Pink Floyd för tredje gången på raken:

”Den där musiken, full av dissonans, upprörande rytmer som hela tiden ändras, provokationer … så fort jag vänjer mig vid den, så fort jag börjar förstå och njuta av den ändras plötsligt rytmen och börjar om på ett nytt sätt. Jag utmanas av de där skoningslösa ljuden, som om de slet undan det undermedvetnas gardiner och krossade alla skyddande barriärer för att konfrontera mig med vad jag är.”

Kanske är det samma del av Gino Strada som älskar att lyssna på den skivan som också älskar att jobba under absolut akuta, ständigt på gränsen till omöjliga omständigheter.

Han skriver att det skulle vara lätt att rättfärdiga sitt val av det där operationsbordet framför allt annat med att det är det rätta, att det är mänskligt.

”Men nej, det är inte det. Jag är snarare här för att jag aldrig kunde stå ut med vardagen, för att det är en utmaning som bryter monotonin: ju svårare det är, desto med fascinerande. Att klara det, att vinna, som om det vore ett spel.”

Gino Strada säger att det har blivit svårare att rekrytera personal till Emergencys sjukhus, eftersom det blir allt vanligare att hjälporganisationer attackeras i krigszoner.

Länge var hans egna uppdrag riskfyllda, präglade av kodade meddelanden, checkpoints, offlimitzoner och livsfara. Flera gånger har han befunnit sig mitt i skottlossningar och bomb­räder.

– Som du ser har jag haft en väldig tur.

För några år sedan fick han en hjärtattack under en bombräd i Irak, och var själv tvungen att genomgå en hjärtoperation.

– För många cigaretter, säger han och rycker på axlarna.

Gino Strada

Född: 1948 i Sesto San Giovanni utanför Milano.

Gör: Kirurg och grundare av organisationen Emergency, som bygger hög­kvalitativa sjukhus på krigsdrabbade platser.

Bor: ”Har ingen bas”, men tillbringar mest tid på Emergencys sjukhus i Khartoum, Sudan. 

Karriär: Tog examen i traumakirurgi 1978, jobbade som hjärttransplantations-kirurg i USA, England och Sydafrika innan han 1988 sadlade om till krigskirurg för Röda Korset. Startade Emergency 1994. 

Läs hela artikeln

Köp artikeln och läs när du vill. Fysiska prenumeranter får också tillgång till ett år gamla artiklar.

Bli prenumerant

RELATERADE ÄMNEN