Jerry Lewis heliga graal |
Filmtjuven

Han ångrar inte att han stal filmen. Även om Hans Crispin beskriver sin 45-åriga historia tillsammans med den som ”a quest and a curse”. Och även om han stundtals haft ångest, varit rädd för att hamna hos polisen eller i alla fall förlora hela sin karriär. Under årens lopp har konstiga saker hänt. Okända människor har ringt. Fyra tyska fotografer har suttit i hans soffa. Han har fått filmklipp skickade till sig anonymt.

– Jag har flera gånger tänkt: ”Kommer jag aldrig bli fri från det här?”

Han tar emot i sin lägenhet på Gärdet i Stockholm där väggarna pryds av filmkuriosa. Ett handskrivet brev från Michael Palin, en Modesty Blaise-teckning i original och ett svartvitt foto av honom själv som karaktären Agne, bredvid parhästen Micke ”Svullo” Dubois. Lite här och var i lägenheten står ett par stora maskiner som kan konvertera olika videoformat, både gamla och nya.

På väggen hänger en stor, inramad plansch för dokumentärfilmen Der Clown, som handlar om ett av filmvärldens största mysterier, komikern Jerry Lewis försvunna naziclownfilm Dagen då clownen grät, som spelades in i Stockholm 1972 men bedömdes av Lewis själv vara så dålig, men framför allt kontroversiell, att Lewis såg till att den aldrig skulle visas. Han stack från inspelningsplatsen med tre filmrullar under armen och ett löfte om att ingen någonsin skulle få se den. Resten försvann, ingen vet var. Så vitt världen vetat har filmen aldrig ens existerat.

Hans Crispin ber mig sätta mig i soffan och kolla på den enorma tv-skärmen på väggen. Några clowner, däribland Jerry Lewis, dyker upp i en rosenröd cirkusmanege som av någon anledning är helt tom på publik. Jag blir, enligt Crispins beräkningar, den 20:e eller 21:a personen i världen som får se den försvunna filmen i sin helhet. Komplett med denna första akt som, till skillnad från resten av filmen, spelades in i Paris.

Handlingen är denna: Helmut Doork (Lewis), en tidigare prestigeclown, halvt självupptagen, har tappat gnistan i sitt arbete och blivit degraderad. Till vad? Jag vet inte, någon sorts lågstatusclown. Efter att ha skämtat om Adolf Hitler skickas Doork till koncentrationsläger där han får ett erbjudande: led barnen till gaskammaren med dina clownkonster så blir du fri.

En och en halv timme senare har jag sett klart verket som förändrade Jerry Lewis karriär, har påverkat Hans Crispins liv och gäckat filmentusiaster i över 45 år. Jag har sett svenska Dramatenskådespelare spela judar och nazistiska fångvaktare. De talar den sortens engelska man gör om man lärde sig språket i folkskolan på 1950-talet, men här dessutom med spelad ”tysk” brytning. Stundtals går det inte att förstå vad de säger. Filmen är inte alls vad jag hört att den ska vara: en föregångare till Roberto Benignis Livet är underbart. Här finns ingen humor, bara tragik. Ganska tråkig sådan dessutom. I mitt anteckningsblock har jag skrivit ned en replik: ”You are not the clown I remember”.

– Lewis har sagt att han ångrade att han bestämde att de skulle tala med tysk brytning. Det kan man förstå, säger Crispin från fåtöljen han sitter nedsjunken i.

Det slår mig då att han måste sett filmen minst 20 eller 21 gånger.

För en utomstående, eller någon som inte är bekant med hur vissa filmer i världen har ofantlig mytstatus, kan det vara svårt att se värdet i att Crisp in nu, efter 45 år, berättar vad han suttit på under decennier. Men bara det att det inte är allmänt känt att Jerry Lewis spelade in en clownfilm i Stockholm 1972 är häpnadsväckande i sig. Varför har man inte hört talas om det, kan man tänka för att förstå vidden av det hela.

Ett annat exempel på filmens historiska och kulturella värde, och Crispins del i det, är de första scenerna i dokumentären ”From Darkness to Light” (2024), en av flera dokumentärer om den försvunna filmen vi just sett. I den säger en av världens största regissörer, Martin Scorsese: ”Vi trodde att filmen var en myt.” I nästa klipp kommer Hans Crispin in.

Det har skrivits böcker, gjorts dokumentärer och tv-program om filmmysteriet och än i dag pågår oändliga diskussioner i olika internetforum om vad som egentligen hände på inspelningen och om filmen verkligen är ”världens sämsta”, som den dubbats till. Jag skulle kunna gå in och svara att den är måhända inte världens sämsta, men den är väldigt tråkig och de svenska skådespelarna gör inte särskilt bra ifrån sig. Det ser ut som om de spelar skolteater. Lars Amble bär nazistmundering. Men ingen skulle tro mig. Jag frågar min kompis Björn Olsson, som är en av Sveriges mest sakkunniga filmsamlare, om han känner till Lewis film. Dum fråga.

– Alltså, det är den heliga graalen när det kommer till försvunna filmer. Den är den enda som inte dykt upp, vilket gett den extremt hög status. Första gången jag hörde talas om den var någon gång på 1990-talet när jag såg fotot där Jerry Lewis drar näsan mot taggtrådsstängslet. I mina unga år fick jag för mig att det skulle vara något åt Ilsa, She-wolf of the SS-hållet men jag insåg snabbt att det var bara vrickade fantasier. Jag har läst och sett allt jag har kommit över om den, berättar Björn Olsson.

Hans Crispin fick jobb på Europafilm 1980 efter att hans tilltänkta karriär som helikopterpilot kommit av sig. Då var han 20 år och kände vagt till debaclet kring Dagen då clownen grät. Alla frågor om den sköts ned.

– Jag blev vänligt men bestämt beordrad att lämna det därhän. Don’t touch! Don’t touch! Det var otroligt känsligt, märkte jag direkt.

När Jerry Lewis påbörjade inspelningarna 1972 var han världskänd komiker om än med glansdagarna bakom sig. 1949 var Lewis och Dean Martin det populäraste komikerparet i hela usa på scen, tv och klubbar.

På 1960-talet fick Lewis stora framgångar med filmer som Dr. Jäkel och Mr. Hyde (1963), Alla tiders gågosse (1960) och En sån jäkel till farsa (1965). Så pass att han dubbades till ”The king of comedy” (senare namnet på en film av Martin Scorsese med Lewis i huvudrollen).

Men under 1970-talet var slapstickhumorn som gjort honom till ”komedikungen” helt ute. Lewis kände det själv, han ville prova något nytt. Visa att han kunde mer än fysisk humor. Gärna också hedra den judiska historia han själv härstammade ifrån (han föddes som Joseph Levitch). Han kom över manuset till Dagen då clownen grät, bestämde att han skulle regissera den och själv spela huvudrollen.

Under det tidiga 1970-talet var Förintelsen ett ämne få filmskapare hade vågat närma sig. Såren var helt enkelt för färska. Att göra en film om en clown i ett koncentrationsläger var minst sagt ”vågat”. Filmen hade troligtvis inte gått att spela in i usa. Att det blev Stockholm beror på att producenten Nat Wachsberger tog in finlandssvenska filmproducenten Jack S. Kotschack, som hade sitt hem och familj där.

På förslag från Ingmar Bergman, och med hjälp av Kotschack, rollbesattes sedan filmen med dåtidens starka teaternamn som Tomas Bolme, Lars Lind, Lars Amble, Fredrik Ohlsson och Ulf Palme. Svenskarna fick spela antingen fångar (judar) eller fångvakter (nazister). Bergmanfavoriten Harriet Andersson spelar Doorks fru. Svenska Europafilm gick in med finansiering. Man byggde upp ”koncentrationsläger” i Frösundavik i Solna.

När Crispin tog jobb på Europafilm hade bolaget haft stora framgångar under 1970-talet med filmer som Roy Anderssons En kärlekshistoria, Lasse Åbergs Repmånad och Sällskapsresan. Sedan gjordes ett par felsatsningar och misslyckandet med Dagen då clownen grät var fortfarande ett sår, både i fråga om pengar och prestige. Oroväckande var också att allt fler svenska hushåll köpte videospelare för hemmabruk. Men kanske kunde vhs-flugan nyttjas för ekonomisk vinning? Europafilm hängde på trenden och började kopiera upp porrfilm för videouthyrning.

– En genial, icke namngiven chef tänkte: ”Vi låter några unga killar kopiera upp porr på vhs-kassetter nattetid.” Så det gjorde vi.

Sidoverksamheten var inget Europafilm ville skylta med utåt. Kopieringsverksamheten som fanns på vinden ändrade helt karaktär på natten när ordinarie personalen gått hem och vaktmästarens ilskna schäfer låsts in.

– Där satt vi och käkade popcorn och kopierade porr från originalbanden till vhs hela natten, berättar Hans Crispin.

Nattetid fanns möjlighet för Crispin att leta vidare efter filmen han blivit mer och mer besatt av att hitta.

– Jag fick höra att det fanns en arbetskopia som Wic’ Kjellin hade redigerat. Hon var Europafilms grande maîtresse och hade jobbat med bland andra Bo Widerberg och Vilgot Sjöman. Hon sa: ”Det finns en kopia men jag kan inte prata om det.” Då kände jag att om jag inte gör något nu, vad händer då om 20 år? Så jag började bli taktisk.

Det började hända saker. Crispin hittade originalmanus med anteckningar i marginalen, och originalritningarna till ”koncentrationslägren”. Han hittade också negativen i trälådor på vinden, förseglade med blysigill från Kronofogden. Men bara negativ räcker inte, de går inte att kopiera, han behövde arbetskopian. Då skulle han kunna skanna över den till vhs-format.

– Jag hade bara två problem. Jag kunde inte sköta just den skannern, det var bara en enda kille som visste hur den fungerade. Men jag frågade om han kunde skanna filmen åt mig om jag bjöd på pizza och han sa ”javisst”. Jag behövde bara hitta filmen först. Det var ett problem. Men jag hade förstått var den fanns. Jag behövde bara en nyckel.

Ett skäl till att filmen aldrig visats är juridiskt: Lewis hade inte fulla rättigheterna till manuset visade det sig. Dessutom tog pengarna slut och Lewis fick gå in med pengar ur egen ficka. Sådana saker hade kunnat lösas, filmhistorien är full av produktionskrångel, men Lewis ville helt enkelt inte att världen skulle få se hans nederlag. Han bestämde så småningom att filmen aldrig skulle visas och ”var glad över att jag hade kontrollen att kunna se till att det blev så”, sa han i en intervju 2013.

Det finns givetvis en ironi i att ju mer Lewis försökte radera filmens existens, desto mer åtråvärd har den blivit. Inte förrän dokumentärfilmen Der Clown (2016) gjordes av Tysklandsbaserade australiensaren Eric Friedler fick allmänheten tillgång till lite av det existerande materialet, på Youtube finns i dag 31 minuter hafsigt hopklippta scener från olika källor.

Det har gett mersmak hos världens cineaster som nu förstått att det finns mer material än man alltid fått höra. 2024 blev ett viktigt år för dem. Då skulle nämligen usa:s kongressbibliotek (Library of Congress) offentliggöra allt som finns kvar av filmen. Det var Lewis önskan att hans personliga samling från hela hans karriär skulle hamna där. Men den ökända clownfilmen, eller snarare delar av den, överlämnades 2014 med en klausul. Inget fick offentliggöras förrän tio år senare.

Men sommaren 2024 meddelade biblioteket att materialet visserligen skulle finnas tillgängligt men endast för forskning. En amerikansk universitetslärare med judiskt påbrå gjorde en stor grej av att han fick tillgång till det. I The New Republic, under rubriken ”Jag såg klipp från Jerry Lewis osläppta Förintelsefilm från 1972”, skriver han: ”I onsdags blev jag den första ur allmänheten att beskåda något oräkneliga cineaster väntat årtionden för att se”.

På Europafilms område fanns fyra kasematter i betong där man förvarade nitratfilm från 1930- och 1940-talen eftersom de är extremt brandfarliga. Hans Crispin var säker – filmen måste finnas där.

– Jag tog mig in i chefens rum, som var låst. Det krävdes lite fifflande men jag kom in. Jag hittade nyckelskåpet, som var förvånansvärt lätt att lirka upp och där hängde nyckeln, det stod ”kasematt 4” på den. Jag hade hjärtslag och hög puls. I kasematten låg filmen. Åtta lådor, åtta akter, klippta av Wic’ Kjellin. Allt utom akt ett, som spelades in i Paris. Men det visste vi inte då.

Crispin och hans kompanjon skannade allt de kommit över. När de var klara lade de tillbaka filmen i kasematten och hängde tillbaka nyckeln. Det gick nästan löjligt enkelt.

– Ingen avslöjade oss. End of story.

I alla fall hade det kunnat vara så. Men efter ett par dagar drabbas Crispin av ångestkänslor och obehag. Han hade begått ett brott, kanske flera. Inbrott, stöld, säkert också skadegörelse och kontraktsbrott.

– Jag var rädd för att åka dit och förstöra min karriär. Jag var 20 bast. Vi svor tystnad, jag och min kompanjon. Jag tog kopian och låste in den i ett bankfack. Sedan tänkte jag inte mer på den. Förrän 1990.

En rädsla för repressalier har fått honom att hålla tyst om sin ägodel. De få som vetat att den finns har sagt att han kan få stora summor för den. Stundtals har han övervägt att sälja men tanken har aldrig riktigt fått fäste. Han snodde den ju för att bevara den till eftervärlden, för att han själv är cineast. Med sin tekniska kunnighet har han klippt ihop alla de av Wic’ Kjellin klippta åtta akterna till en sammanhängande film. Men början fattades, det kunde han också konstatera genom att bläddra i originalmanuset. Kanske fanns den i Paris. Filmen hade en fransk investerare och man visste att en akt spelats in där.

1990 skedde två saker. Det damp ned ett kuvert med den försvunna första akten, den där clownerna paraderar i cirkusmanegen. Crispin och hans kompanjon hade inte varit de smidiga inbrottstjuvar som de trodde. En annan på kontoret hade räknat ut vad de gjort och skickade tio år senare en vcr-kassett med de första åtta minuterna och lappen: ”Håll till godo, hälsar Olle.” Crispin såg det som ett tecken på att det fanns någon mening med att han skulle ha filmen ändå.

Samma år träffade han också Hans Klinga som själv är med i Dagen då clownen grät (med en replik: ”To prison, Sir?”). Det var inte mer än rätt, tyckte Crispin, att berätta att han satt på en kopia . Klinga svor att hålla tyst.

Tjugofem år senare, 2015, ringer Klinga för att berätta att han står bredvid Eric Friedler och de har samlat så många av de svenska skådespelarna som var med i filmen som de kunnat få tag i.

Regissören till Der Clown hade aldrig kunnat släppa historien om Lewis och hans clownfilm. I början av 2010-talet bestämde sig Friedler därför för att göra en ny, större dokumentär där filmfolk som Scorsese och Mel Brooks får yttra sig om Lewis verk.

Han reser också till Stockholm 2015, hans idé är att de gamla skådespelarna ska återskapa scenerna de var med i, utifrån ett originalmanus han kommit över. Han ber Klinga hjälpa honom att ringa runt och han får ihop ett gediget gäng, bland andra Nils Eklund, Lars Lind och Fredrik Ohlsson. Friedler låter bygga en scen som ska likna koncentrationslägret på Filmhuset. Men Klinga drabbas av dåligt samvete när han ser kollegorna försöka återskapa det han vet faktiskt finns. Han frågar Crispin om han får tala om för Friedler.

– Jag säger ja. Det går 30 sekunder sedan ringer någon och skriker: ”This is Eric. What have you got?”, ”What do you need?”, svarar jag, och en kvart senare sitter Friedler, en tysk scripta, fyra fotografer och Hasse Klinga här i soffan och jag visar filmen för dem. Det blir alldeles knäpptyst. Sedan säger Eric: ”Du inser väl att jag måste göra om allt från början nu?” Så garvar vi.

Resultatet blev dokumentären From darkness to light som fick premiär på Venedigs filmfestival 2024 och kommer till Sverige i sommar. Crispin förstod då att hans hemlighet skulle komma ut.

– Under hela den här tiden har jag varit livrädd för att åka fast för inbrott så jag har inte sagt något. Det har funnits dagar då jag varit övertygad om att polisen ska knacka på dörren.

Men numera oroar han sig inte. Han har pratat i telefon med sin gamla chef och bekänt att han stal. Han förväntade sig minst en utskällning, kanske också ett hot om polisanmälan. Men inget av det skedde. Det blev ett vänligt samtal som slutade med att båda uttryckte tacksamhet för att filmen räddats.

Filmen i sig är inte bra. Hans Crispin håller med om det. Hans önskan är att den ska ingå i Lewis samling på det amerikanska kongressbiblioteket som historiskt dokument. Även om han inte ångrar att han stal filmen, finns också en liten sorg.

– Den blir sämre ju fler som ser den.

Vad han menar är förstås att myten om den krymper i samma stund som verkligheten blir känd. Och en myt är alltid roligare än sanningen. Även om sanningen i det här fallet är mer rafflande än filmen någonsin kommer att vara.