Ciléne Andréhn |
Stilstudie från Paris

Ciléne Andréhn är ena halvan av den stilsäkra galleristduon Andréhn-Schiptjenko och den som sedan 2019 har drivit verksamhetens senaste tillskott: Andréhn-Schiptjenko Paris. Vi ses i galleriet på 56, rue Chapon i Marais, där det pågår en utställning med den svenska konstnären Matts Leiderstam.

– Andréhn-Schiptjenko har alltid haft en internationell ambition och har genom alla år deltagit i internationella konstmässor. Men de tar så mycket syre på något sätt … Samtidigt blir de mer och mer stressiga och det blir allt svårare att knyta långvariga relationer med samlare, vilket tidigare har varit mycket av vitsen med mässorna. De är enormt krävande och dyra. Det, tillsammans med att jag under en tid hade känt att jag verkligen ville flytta hit, gjorde att vi beslutade oss för att öppna här också.

Hennes egen dragning till Paris började med en tågluff i tonåren, några år på plats för studier efter gymnasiet och sedan otaliga resor fram och tillbaka för att besöka vänner. När hon 2012 tog ett halvårs paus från galleriet i Stockholm var det till Paris hon flyttade.

– Det var då jag kände att jag ville leva och arbeta här mer. Så det var dels ett personligt önskemål från mig att vi skulle etablera oss här, men också att det kändes mest praktiskt. London är för dyrt och Berlin har aldrig riktigt varit särskilt intressant för gallerier. Det är mer konstnärernas stad. Och New York var för långt bort.

Att just konst skulle bli Andréhns livsval var ingen självklarhet. Hennes mamma var biståndsarbetare och själv hade hon som plan att också arbeta inom FN. Hon föddes i Göteborg och bodde större delen av uppväxten där, men flyttade, på grund av mammans jobb, under en period till Eswatini, dåvarande Swaziland, där hon gick några år på internatskola. På universitetet pluggade hon internationella relationer, u-landskunskap, nationalekonomi och informationsteknik, hon gjorde praktik på Unesco i Paris och skrev sin uppsats om det.

– Konst fanns inte riktigt på det sättet i familjen, men min mormor var lite av en hobbykonstnär. Vi tillbringade mycket tid tillsammans när jag var liten och jag var väldigt förtjust i henne. Hon gjorde egna collage och vi gick på jättemycket utställningar, vilket gav mig en speciell och nära relation till Göteborgs konstmuseum och Göteborgs konsthall.

När hon långt senare flyttade till Stockholm började hon umgås flitigt med folk som gick på Kungl. Konsthögskolan (Mejan) och hamnade på så sätt rakt i den svenska konstvärldens avstampsplattform.

– Jag hade ett starkt driv och en önskan att vara med där det händer. Det är därför jag också trivs så bra här i Paris. Man känner att man är med i världen och att man kan vara med och påverka vad som är viktigt, eller vad som anses viktigt. Steget mellan att jobba med u-hjälp och att jobba med konst är enligt mig väldigt kort. Det handlar om att man vill förmedla någonting och att man har någon form av världsförbättraranda. Att man vill omge sig med folk som har någonting att säga. Man behöver inte alltid hålla med, men de flesta i den här världen har i alla fall någonting som de vill förmedla.

Kultur, fortsätter hon, är grunden för allt. Hon slår fast att utan kulturen är man inte ett folk, inte ens en människa.

– Allting bygger på det. Krig och konflikter har naturligtvis radikala konsekvenser för människors liv, men i övrigt är det kulturen som är det starkaste vapnet vi har för att skapa förändring. När vi tittar på människors historia är det kulturen vi pratar om.

Vi tar oss tillbaka till samtalets start och anledningen till liknelsen vid den parodi som Tage Danielsson gjorde på den klassiska sagan Mäster skräddare, med Tödde och Mödde iklädda likadana kostymer och plommonstop. Trots att Marina Schiptjenko och Ciléne Andréhn har känt varandra sedan tidiga 20-årsåldern, arbetat ihop i över tre decennier och besitter en tveklös känsla för stil, har de tack vare kontinuerliga avstämningar alltså aldrig dykt upp i samma outfit. Galleriet startade de 1991, efter att ha fått sparken samtidigt från det galleri de arbetade på. Innan dess hade Andréhn som 25-åring etablerat ett annat galleri med en kompis, och Schiptjenko hade jobbat extra på det inflytelserika galleriet Konstruktiv tendens.

När de drog i gång var Schiptjenko 25 och Andréhn 27.

– Det var en helt annan värld då och konstscenen var väldigt annorlunda. Det fanns inget annat ungt galleri i Stockholm och vad man än gjorde fick det en viss uppmärksamhet.

Vi har flyttat ut från galleriet till en liten libanesisk lunchrestaurang med uteservering på gatan. Det är maj och värmen har intagit stan. Ciléne Andréhn är klädd i en röd cashmeretröja med krage och klädda knappar vid halsen, mörkblå vida byxor med hög midja och remsandaler i brunt skinn. Ett par långa guldhalsband med ljusgröna stenar matchar de dinglande örhängena. Hon konstaterar att konsten som hon och Schiptjenko sökt sig till från start rent stilmässigt handlar om det som känns nytt och inte redan har gjorts – vilket leder oss vidare till den sorts bredare stilideologi som Andréhn visar sig brinna starkt för.

– Det som är intressant med stil, tycker jag, handlar mycket om moral – alltså hur man uppför sig. Att man står vid sitt ord, att man svarar på inbjudningar, att man är vänlig, att man ser andra människor. Att man också har – vilket numera verkar vara på utdöende – en viss nivå av empati för andra människor. Att försöka hålla sin egen shit together är också en form av artighet gentemot andra och ett erkännande av att man lever i gemenskap med andra människor.

Hon konstaterar att folk i dag tycks bli mer och mer isolerade från och pratar allt mindre med andra. De spontana diskussionerna som förr fungerade som ett slags samhällskitt har, menar hon, på grund av telefonerna minskat drastiskt.

– Det finns en stilaspekt i det där med att anstränga sig för att skapa en gemenskap, och det gäller även hur man klär sig. Nu rantar jag lite här, men jag står till exempel inte ut med alla leggings och logotyper.

Hon ber om ursäkt och samtidigt inte; tycker att det yttre på många sätt är en reflektion av det inre.

– Det finns dagar då man inte känner sig på topp, men om man klär sig snyggt tvingar man sig på något sätt ur det där. Redan på gymnasiet klädde jag mig i mina bästa kläder när jag skulle ha prov, och boom så går man in och levererar. Man kan ju jobba med sitt inre genom att jobba med sitt yttre. Genom att jobba med sitt yttre kan man också ändra sitt inre. Det är en reflektion av hur man förhåller sig till andra människor.

Vi kommer tillbaka till hennes mormor, som alltid klädde sig elegant och hade en förkärlek för hattar, sjaletter, handskar och väskor.

– Hon sydde också jättemycket. Även till mig och mina dockor – jag hade oerhört välklädda Barbiedockor. För min mamma var det också jätteviktigt hur man såg ut. Hon var också väldigt snygg måste man säga … Hon lade väldigt mycket tid och omsorg på sina kläder, och det var viktigt för henne att hennes kläder och möbler var snygga och av högsta kvalitet.

Tiden på internatskola i Eswatini har också påverkat hennes synsätt kring stil och ansvar.

– Skolan jag gick på tog emot barn från hela södra Afrika – sammanlagt över 40 olika nationaliteter, även från underpriviligerade grupper. Den var en aktiv del i kampen mot apartheid; Nelson Mandelas och Desmond Tutus barn gick där och en hel del diplomatungar. Alla pluggade jättemycket och var extremt medvetna både om hur privilegierade de var som fick gå där och om att det kom med ett ansvar – att man måste ge järnet och hela tiden göra vad man kan.

Nelson Mandelas och Desmond Tutus barn gick på samma skola som jag, och en del diplomatungar.

Hon betonar dock att det med stil och ansvar inte följer några krav på att följa uppsatta konventioner. I hennes egen uppväxt var det snarare nära nog en dödssynd att vara konventionell.

– Det finns väl en viss snobbism i det också, så klart, men vi var onekligen okonventionella. Vi reste mycket, ibland med bara några timmars varsel – som när vi följde med några amerikanska bekanta i deras folkabuss för att köra från Göteborg till Aten. Jag flög själv från Mbabane i Eswatini till mormor i Göteborg när jag var 13. Allt var äventyr och allt var möjligt. På gymnasiet började jag sy mina egna kläder och sticka – det verkar ju rubbat i dag men då kunde jag sitta och göra det på lektionerna. Det var väldigt populärt att sticka i mohair med skitstora stickor. På en vecka hade man en tröja, och eftersom garnet var så luddigt syntes det inte om det var ojämnt.

Idag är hon mer för detaljfattiga plagg i starka färger med enkla snitt. Garderoben är mer fest än det verkliga livet, konstaterar hon, fylld som den är av klänningar och klackar. På galleriet går hon mest i sneakers, och hon uppskattar transformativa plagg som funkar med en t-shirt och låga skor på dagen och med en finare blus, smycken och klackar på kvällen. De märken hon gillar mest har dock blivit så dyra att hon handlar det mesta på designerutförsäljningar och småhemliga outlets.

– Under många år fanns det en outlet i Basel som jag och Marina stack till så fort vi kom dit för konstmässan Art Basel. De hade Prada, Jil Sander, Miu Miu … Det var mellan 70 och 90 procent rabatt och vi köpte hur mycket som helst; det var helt galet. Men den finns tyvärr inte kvar längre.

Alla resor som jobbet innebär har också gjort henne extremt strukturerad när det gäller att planera olika klädkombinationer. Väskan packas enligt detaljerade anteckningar om vilka plagg som kan generera maximalt antal outfits.

– Med två par bra byxor, två kjolar, några blusar och två klänningar går det att få ut kombinationer för två veckor. Jag planerar verkligen med anteckningsblock och penna så att jag inte står där och behöver springa ut och köpa massa plagg för att jag inte har något som passar. Tyvärr är jag inte lika strukturerad när jag shoppar …

Hon konstaterar att hennes stil nog har ändrats lite sedan hon flyttade till Paris, delvis eftersom dagen ofta pågår långt efter att jobbdagens slut.

– Man lever mycket mer spontant här. Om du skickar ett sms till någon 16.30 och frågar ”Vad gör du ikväll?” i Stockholm är det nästan lite suspekt, som att man inte har något liv. Här är det vanligt, snarare planerar man knappt något i förväg. Då måste man vara lite beredd på att man kanske ses på en vinbar där det ansluter fler och fler under kvällen.

Vi är tillbaka på galleriet och jag frågar om hon kan märka av stilriktningar och skillnader i smak mellan länder även inom konsten. Och ja, det finns absolut skillnader, säger hon.

– Konst, eller kultur i största allmänhet, har en väldigt hög status här. Det ses som samhällsviktigt. Berättar man att man är gallerist här är det nästan som att säga att man är brandman. I Sverige har det nog egentligen bara varit så under en ganska kort tid av folkhemsbygge. Här är litteratur viktigt, konst är viktigt, musik är viktigt, balett är viktigt … Så det är en stor skillnad.

Tycker du att det har varit på samma sätt i Sverige under alla de år ni har drivit galleriet? Eller har det också förändrats?

– Just nu känns det som att hela det svenska samhället är på väg utför. Men det handlar inte bara om konsten och kulturen – framför allt är det bristen på empati som känns som att den är galopperande överallt. Och den paras allt oftare med ren och skär dumhet – om man tittar på den politik som förs i största allmänhet, inklusive kulturpolitiken, så finns det ingen rim och reson. Det sätter tonen för kulturklimatet, men det reflekteras så klart också i den betydelse som det svenska folket tilldelar kulturen.

Vi landar tillbaka i det som Andréhn tidigare under samtalet beskrev som en del av själva stilbegreppet – om att det handlar om hur man för sig och hur man ser på empati och vad man har för relation till både andra människor och till olika delar av samhället.

– Att ha stil tycker jag också är att kunna se ett värde i allt möjligt. Där ingår både kultur och bildning. Ju mer man vet, desto mer förstår man att man inte vet och desto mer nyfiken kan man vara. Det handlar om att man kan se alla människor och att allt har ett värde. Det svenska samhället har under lång tid fokuserat väldigt mycket på det materiella. Vi lever i ett senkapitalistiskt samhälle där tech och startups har prioriterats extremt högt under många år. Det har ju sin legitimitet, men det kan inte definiera vår identitet.

Andréhn-Schiptjenkos identitet har i alla fall följt med från Stockholm till Paris. Det är galleriets konstnärer som visas även här, även om de har visat fler av sina internationella konstnärer här än sina svenska.

– Men vi har en ambition att föra ut de svenska konstnärerna internationellt, och i år har vi ett väldigt svenskt program. Nu visar vi Matts Leiderstam, han följs av Martin Jacobson och efter det blir det Santiago Mostyn och Annika Elisabeth von Hausswolff. Jag hoppas att det kommer att funka även för fransmännen.

Galleriets konstnärer finns också representerade i Andréhns Parislägenhet, belägen en bit norr om Gare du Nord. Vi har bytt miljö en tredje gång och jag står och imponeras av pelargonerna som prunkar utanför vardagsrumsfönstren. Hon kommenterar att hon knappt vattnar dem och varken har beskurit eller tagit in dem på flera år: ”De bara blir så här.” Lägenheten köpte hon eftersom vardagsrummet var tillräckligt stort för att hon skulle kunna bjuda hem många vänner samtidigt. I Stockholm finns även en lägenhet på Söder som hon har haft i 30 års tid.

– Jag är väldigt mycket för att ordna tillställningar och har alltid haft många fester och middagar. Tyvärr är jag inte bra på att laga mat, men jag är bra på att organisera!

Förutom verk av galleriets konstnärer – Cajsa von Zeipel, Carin Ellberg, Cecilia Bengolea, Jacob Dahlgren, Xavier Veilhan, Yngvild Saeter med flera – finns det andra verk och objekt som hon har en personlig relation till. Senaste tillskottet är en lampa köpt av en av Parisgalleriets första anställda, som nu producerar äldre franska designmöbler. En afrikansk mask från 1977 från Eswatini, två bronsskulpturer som hennes mamma tagit med sig från Benin. En knallgul uppblåsbar giraff som hon köpte i Grand Palais museibutik tillsammans med en röd elefant (”den gick sönder”) och en blå buffel (”jag tror att den är hos min dotter”). I mitten av rummet står en Ikea-soffa som hon, som hon själv säger, ”har pysslat maniskt med”.

– Jag ville ha en bäddsoffa eftersom det är så många som kommer och hälsar på, min son till exempel. Men han är över 2 meter och bäddsofforna här är 1,90. Men så hittade jag den här på Ikea, tyvärr med jätteful klädsel. Så då beställde jag ny från Bemz, men de hade inget som passade den här modellen, så jag fick köpa extra tyg och ta hela klabbet till skräddaren. Den stod här i delar fram och tillbaka innan den gick att sätta ihop. Men nu är jag asnöjd.

I sovrummet finns fler verk av galleriets konstnärer, bland annat den unge fransk-marockanen Amine Habki. Även här märks hennes dragning till starka färger: på skrivbordet står en lampa och en vas i skarpt orange som matchar såväl smyckesaskarna som den stoppade dynan på pallen som är inskjuten under det. Här står också ett collage av hennes mormor lutat mot väggen.

– Hon gjorde massor av sådana här, mormor. Hon älskade som sagt att skapa och göra sig snygg. Hon kom från ganska enkla förhållanden, men att skapa sin egen estetik utifrån sina egna övertygelser var viktigt. Stil och hur man framställer sig själv är helt enkelt en fråga om värdighet. Det behöver inte alltid handla om pengar. I vissa fattiga länder kan folk bo i skjul, men skjortan är ändå blankstruken och så vit att man blir bländad.