Charlotte Lynggaard |
Chicast i Norden

”Vad är stil?” Jag ställer frågan först mot slutet av vår intervju och det är första gången hon tystnar en längre tid. Det tar ett antal ansatser innan hon hittar dit hon vill – hon börjar: ”Stil är …” pausar, och så igen: ”Stil … ” Hon tittar ut mot havet som hon har på sin vänstra sida och vänder frågan mot sig själv: ”Vad är stil?” Så börjar hon, omedvetet får man anta, att beskriva vad som närmast är ett porträtt av henne själv.

– Jag tror att stil är när du känner dig bekväm med vad du har på dig. Och också … Stil kan vara så mycket, men när jag ser en kvinna bära något som hon inte har tagit på sig för att det är mode eller för att hennes vänner har på sig samma sak … Jag älskar att se en kvinna som är individuell, självklar och säker i det hon har på sig, och stilfull i hur hon har satt samman det. Som rör sig på ett visst sätt. Och där du ser att det finns ett intellekt, något mer där bakom. En styrka.

Charlotte Lynggaard fäster en blond hårslinga i en lös uppsättning bak på huvudet. Under en grå ulltröja tittar en blå skjorta med ett fint rutmönster fram vid hals och ärmslut, runt halsen hänger en kort guldkedja med berlocker och i öronen gedigna guldörhängen. Hon säger att hon är inne i en stressig period och att det påverkar hennes utseende, men ansiktet är otvivelaktigt vackert, leendet fortfarande flickaktigt. Hon drar fingrarna över pannan och ursäktar trötthetstecknen, men det är onödigt.

Vi pratas vid en fredag och hon är hemma i huset en bit norr om Köpenhamn. Hon försöker tillbringa fredagarna här för att kunna vara mer fokuserad och göra sådant som kräver mer tanketid. Bakom henne ståtar en vit bokhylla fylld med böcker och konstverk, bredvid skymtar havet genom stora, spröjsade fönster, det ligger lugnt i dag. Hon lever mellan skogen och havet, förklarar hon, och vinden är påtaglig så ofta att det är uppskattat när den inte röjer runt alltför mycket.

Lynggaard är född in i en familj där juveler och smyckeskonst ligger invävda i generationerna. Hennes farföräldrar ägde två juvelerarbutiker, och tre år innan hon föddes grundade hennes pappa under eget namn det danska företaget Ole Lynggaard Copenhagen – i dag en dansk nationalskatt; kunglig hovleverantör och världskänt för sina exklusiva smyckens självklara mix av bohemisk och stilfull elegans.

Självklart var det dock inte att hon själv skulle ta plats i – och därmed förvandla bolaget till – familjeföretaget det är i dag. Att banan skulle bli kreativ var däremot given.

– Både mina far- och morföräldrar var inspirerande, framför allt min mormor och min farmor. De hade känsla för stil såväl i sina hem som i sättet de klädde sig – just det där modet och styrkan att ta på sig vad de ville … Min pappa reste över hela världen när jag var liten och drog hem influenser från alla möjliga håll – Japan, Egypten, Thailand … Även min mamma hade ett skarpt öga för stil, vårt hem var ett slags blandning av japanskt och skandinaviskt där allt – antikviteter, hantverk, möbler – hade en sorts inneboende affektion, värden att vårda.

Det man nu kallar hållbarhetstänk låg inpräntat i familjens idé om hur man förhåller sig till sin omgivning, om det så var plagg, möbler, konst eller smycken. Charlotte Lynggaards kreativitet närdes både av hennes mer intellektuella mamma och av pappa guldsmeden. Tillsammans med sin bror skapade hon egna leksaker och sydde kreationer för skådespel. Så småningom började hon sy och sticka egna plagg med inspiration från mammans Vogue och Harper’s Bazaar som köpts in på diverse Frankrikeresor.

– Det var svårt att hitta något annorlunda då. Jag brukade fixa till mina jeans, sätta applikationer på någon jacka, hela tiden göra saker med händerna. Jag tror att den självklara skönheten och självförtroendet hos min mamma att lita på sin egen stil och tanke sipprade in i mig tidigt. När jag väl stod inför ett yrkesval vacklade jag mellan att bli textil- eller modedesigner, grafisk designer eller arkitekt. Till slut drog jag till Paris för att förstå vad jag ville. Efter något år där landade jag i att det nog ändå var i pappas företag som jag skulle få utlopp för flest grenar av min kreativitet.

Efter guldsmedsutbildning och ett års arbete i Schweiz kom hon tillbaka till Danmark med en tydlig idé om vad hon ville göra med företaget. Marknadsföring, fotosessioner, kataloger, modevisningar och design – allt skulle ske internt. Det var ett långsiktigt projekt med många hinder på vägen, inte minst det faktum att hon verkade inom just ett familjeföretag.

– Många tror säkert att det är enklare att få saker och ting förverkligade i ett familjeföretag, men där, om någonstans, har du extremt mycket att leva upp till. Jag var 27 när jag började och kände att jag verkligen behövde leverera. För vad skulle hända om min första kollektion inte blev en succé? Då kommer besvikelsen från två håll.

Det finns företag i världen, och så finns det företag i världen. Ett sådant företag är LVMH: Moët Hennessy Louis Vuitton, grundat 1987 av fransmannen Bernard Arnault och i dag ett av världens största inom lyxproduktbranschen. Runt 75 varumärken finns i portföljen, däribland Louis Vuitton, Dior, Loewe, Céline, Kenzo och Fendi. Moët & Chandon, Veuve Clicquot och Ruinart. Sephora och Tiffany & Co. När LVMH knackar på dörren hos ett mindre företag och frågar om de vill bli del av storfamiljen sprids ryktet som en löpeld och ett sus går genom allt och alla som på något sätt känner till de påhälsade.

För några år sedan knackade det på hos Ole Lynggaard. Ryktet spred sig och suset gick, såväl inom som i kretsarna runt företaget. Både Charlotte Lynggaard och hennes bror – som sedan 2003 är företagets vd – tog påhälsningen på största allvar.

Tillsammans med ytterligare familjemedlemmar har de fått Ole Lynggaard Copenhagen att växa från runt tio personer i slutet av 1980-talet till nuvarande 160, och att deras gärning uppmärksammades på det här sättet var minst sagt smickrande.

– Samtidigt var det oerhört svårt att förhålla sig till. Både jag och min bror kunde känna att det efter alla år av slit kanske var dags att göra något annat. Men vi var också i ett läge där en ny generation potentiellt var på väg in för att, på sitt sätt, ta företaget in i framtiden. Efter mycket vånda och säkert två års förhandlingar var vi dock ändå redo att ta steget.

Men med steget hängande i luften var det någonting som fick rörelsen att stanna upp. Trots att de stod redo att dra i gång uppköpsprocessen drog de, plötsligt men helt synkroniserat, tillbaka både steg och beslut.

Både jag och min bror kunde känna att det efter alla år av slit kanske var dags att göra något annat.

– Vissa dagar ville vi verkligen sälja. Det vill vi ibland fortfarande. Men när vi stod där och skulle dra i gång allting blev det plötsligt så tydligt att mitt i allt hårt jobb finns dagarna när det är så kul. Det kan vara utmanande med alla familjemedlemmar som vill få sin vilja igenom, men just det – att vi har möjlighet att utmana varandra – gör också att vi hela tiden är redo att ta nästa steg. Så länge vi håller koll på vår hälsa och kommer ihåg att ta hand om varandra finns det fortfarande ett väldigt starkt driv framåt.

Familjen må ställa krav, men det är tydligt att den som ställer högst krav på hennes prestation, från den där första kollektionen, som blev en given succé, och framåt, är hon själv. I grunden av hennes designprocess finns ambitionen att hela tiden pusha ribban uppåt, varje gång prestera bättre än förra gången och göra nästa smycke ännu lite vackrare.

– Min design måste upplevas lika modern och klassisk i dag som om 100 år. Smyckena ska vara som skatter som du vill ta om hand och vårda. Det kräver extremt mycket tankekraft för att få till det – oräkneliga arbetstimmar, tester, toppar och dalar. När jag designat ett smycke måste jag bära det ett tag för att förstå hur det sitter, hur det funkar, hur det känns att bära, om det har potential att bli tidlöst. Vissa smycken tar månader att få till, andra kan ta år.

Hon ser genuint trött ut när hon berättar om de stunder då hon på riktigt varit på väg att hoppa av. Att hitta balansen mellan att driva ett internationellt företag – som hur mycket guldpriserna än stiger aldrig kan tumma på kvaliteten – och att vara fru och trebarnsmamma, är en utmaning även för någon i ett vackert hus på randen av stranden. Hon arbetar ständigt, reser och representerar, och är inte livet hemma och känsloläget i familjen bra kan hon inte prestera på den nivå hon behöver. Nu har hon precis blivit mormor för första gången, hon skakar lätt på huvudet och säger leende att det känns fantastiskt men surrealistiskt. Men verkligt är det, och därmed ytterligare något hon behöver hitta balansen för.

En del av den balansen finner hon i naturen, på skogs- och strandpromenader. Men lika mycket som omgivningen fyller på energidepåerna suger den ur dem. Lynggaard är den sortens kreatör vars känselspröt är ständigt påkopplade, vilket gör allt som omger henne till en sorts energitjuvar. Ögonen skannar varenda yta, gren, blad, färg, kvinna, konstverk – allt.

– Jag är alert hela tiden: skannar, skannar, skannar – glömmer folks namn sekunden efter att de har introducerat sig eftersom jag är helt upptagen med att registrera dem och deras omgivning. Kläder, gester, stil, hår, accessoarer, miner … Det är oerhört uttröttande. Och du kan lätt känna dig distraherad och liksom lite vid sidan av den pågående världen. Min pappa gjorde samma sak, och nu även min dotter.

Dottern ja, det är den äldsta dottern Sofia Lynggaard hon syftar på, som nyligen har tagit klivet in i företaget och lanserat sin första kollektion. Om Charlotte Lynggaard skannade blommor och bin för sin egen premiär, har dottern skannat livet under havsytan. Även hennes yngre dotter, och hennes son, har beslutat sig för att bli trådar i den generationsöverskridande Ole Lynggaard-väven, och det är en sorts lättnad som har infunnit sig hos företagsledningen, även om det som sagt för med sig sina inneboende utmaningar.

Hon nämner hur tacksam hon är för att hon själv fick träda in i företaget utan omvärldens ständiga pockande.

– Det var en sociala medier-fri tid då det fanns en helt annan möjlighet att koncentrera sig och vara absorberad i jobbet. Det fanns inget som störde.

Hon löser upp håret och sätter upp det igen, vrider sig i stolen för att hitta rätt vinkel mot ljuset. Det finns fler saker hon inte är överförtjust i gällande samtiden. Jag frågar hur hon förhåller sig till olika trender och skönhetsideal och hon väljer orden med omsorg när hon säger att hon vill försöka vara en bra förebild för sina barn. Det är utmattande, säger hon, att idealen påtvingar en onaturlig utseendenorm, och det är utmattande att stå emot. Hon återkommer till sin mammas naturliga skönhet att hon önskar att fler vågade lita på sin.

– Folk granskar sig själva för mycket, tittar hela tiden på bilder av sig i sina telefoner. Det är farligt att fastna i det där. Jag avskyr själv när folk fotar mig, men jag försöker hålla distansen. Jag masserar ansiktet för att få upp blodcirkulationen och gör lite slingor i håret då och då. Framför allt ser jag till att omge sig med rätt människor som värderar rätt ideal, fastslår hon.

Det är här någonstans vi kommer in på vad stil är, och det blir uppenbart att hon lever sitt eget ideal.

– Jag älskar att bära vackra plagg och har alltid – ända sedan jag fick min första lön i Paris – prioriterat att investera i sådant jag faller för. Det är säkert 30 år sedan som jag köpte mitt första Issey Miyake-plagg där, jag hade varit på ett par modevisningar. Även Yves Saint Laurent var viktig då. Det är plagg jag fortfarande har, som jag kombinerar med nytt och annat jag köpt längs vägen – även tyger och broderier. Det gör stilen mer lekfull.

Graden av lekfullhet går av naturliga skäl i perioder, men hon har en skräddare som syr upp klänningar som hon designar. Hon ser smycken, gärna i större format, som ett slags sköldar som hon tar på sig när hon går ut och tar av sig när hon kommer hem. Hon drar upp tröjärmen och visar det enda smycket hon sover med – en snirklande guldorm som inte är av det mindre slaget.

– Jag fattar inte själv att jag kan sova med det, men det har blivit som en del av mig. Pappa gjorde det till mig och sedan jag fick det har jag aldrig tagit det av mig. Jag känner mig naken utan.

Hon fångar upp några hårslingor med en nål igen, berättar att det där första Issey Miyake-plagget faktiskt lever vidare i företagets butiker i dag. Arbetar du i en Ole Lynggaard Copenhagen-butik har du nämligen turen att kläs i just Issey Miyake-plagg, eftersom de, som Lynggaard säger, är både vackra och går att röra sig i.

Det är tydligt att både hon och hela företaget så gott det går försöker hålla sig borta från trender, och frågan är om det är just det som är företagets framgångsrecept. När jag frågar vad hon tänker om Ole Lynggaard Copenhagens framtid säger hon att de föredrar att förhålla sig till nuet.

– Jag är inte så upptagen med tankar på huruvida företaget kommer att växa eller inte. Det kan bli mindre eller större i framtiden, jag vet faktiskt inte. Jag tänker att så länge vi ser till att hålla fast vid våra egna värderingar och ideal kan vi fortsätta. Och så länge vi inte blir rädda eller osäkra. Min pappa har alltid varit bra på att slå fast att vi aldrig ska följa någon, det är andra som ska följa oss. Jag gissar att det är det som ligger till grund för att om någon springer i en viss riktning så springer jag helst i den andra.