Carl Pei |
Från någonting till Ingenting

Beslutet var taget, nu återstod bara att göra det offentligt.

Carl Pei läste igenom sin avskedstext en sista gång. Den hade titeln ”Thank you” och förkunnade redan i första meningen att han skulle lämna Oneplus, den kinesiska uppstickaren på mobilmarknaden som han nästan sju år tidigare hade startat upp tillsammans med entreprenören Pete Lau.

Samtidigt som Carl Pei läste var det som om allt sköljde över honom. Hur snabbt allt hade gått från 2013 och fram till nu, den 16 oktober 2020.

Han tänkte tillbaka på hur Oneplus redan under företagets första år omsatte motsvarande 3 miljarder kronor. Hur han, som inte ens hade fullföljt sin utbildning på Handelshögskolan, hade gjort sig ett namn inte bara på den kinesiska utan den globala techscenen. Han tänkte på overklighetskänslan i allt och hur ofta han vaknat upp om morgnarna i sin lägenhet i Shenzhen och tänkt: ”Shit, händer det här på riktigt?”

Samtidigt hade han med tiden nåtts av vissa mindre roliga insikter. Som att det som han hade sett som en startup i själva verket var en gren av en större organisation: den kinesiska hemelektronikjätten Oppo. I takt med att Oneplus växte hade han också märkt hur hans kreativa frihet som ansvarig för den internationella marknaden undan för undan blivit allt mindre.

Därmed hade det i slutändan inte varit ett riktigt så svårt beslut att ta som avskedstexten gav sken av.

Han tryckte på publicera, varefter texten spreds i först Oneplus kanaler och sedan snabbt nådde världens techpress.

Tanken var att ta ett längre break, på ett halvår eller så, lite som när han i sin ungdom hade backpackat runt i Sydostasien med sina vänner.

Men det tog inte mer än en vecka innan han insåg att han blev uttråkad av bara tanken. I stället funderade han på vad han skulle ta sig för härnäst.

Under den senaste tiden hade han kommit på sig själv med att få idéer om alltifrån ”hur nice det vore att ha ett eget elbilsmärke” till att revolutionera marknaden för mezcal. Det sistnämnda kom under en resa till Los Angeles när han skulle köpa med sig en flaska av den mexikanska agavespriten till en barbecue. I livsmedelsaffären insåg han att hyllplanen dignade av olika mezcal-märken, det ena mindre än det andra.

Tänk om han skulle gå in och starta ett stort märke som skulle bli synonymt med hela mezcalmarknaden, precis som det var med de stora tequilaproducenterna?

Men nej. I stället gick han på en helt annan idé. Till den var han dock tvungen att hitta ett antal större finansiärer. I grund och botten handlade den om att skaka om mobiltelefonmarknaden på djupet – och på sikt utmana Apple.

Strax satt han på ett flyg till sin uppväxtstad för att ta en första investeringsrunda.

Varje gång Carl Pei tar en taxi och föraren frågar honom var han kommer ifrån väntar en längre utläggning. Han föddes 1989 i Beijing som son till två kinesiska akademiker. Vid fyra års ålder flyttade han till USA, och kom sedan som sexåring till Stockholm och söder-om-söder-förorten Tumba.

Därifrån kom han att varje dag pendla fram och tillbaka till Internationella engelska skolan i Gubbängen. Under de långa resorna fördrev han tiden med att lära sig raptexterna till sina favorithiphoplåtar, först via en Sonykassettbandspelare och sedan via Ipod – hela tiden först med den senaste tekniken.

Som 13-åring fick han reda på att andra svenska barn fick månadspeng. När han bad sina föräldrar om samma sak sa de – nya inför konceptet – att han fick se till att tjäna egna pengar. Pei kodade då snabbt en webbplats som besvarade frågor, för att sedan skapa en rad falska användarkonton som drog trafik till hans sajt som var pepprad med Googles Adsenseannonser. Snart drog han in så mycket som 5 000–6 000 kronor i månaden på sajten. Han kände sig rik, i alla fall för sin ålder. Pengarna lade han på att köpa ”snacks och läsk vid skolan”. När han var där, vill säga.

Oftare skolkade han för att stanna hemma och spela dataspel, exempelvis onlinespelet League of Legends, eller hänga i olika forum på nätet, som mestadels kretsade kring hur man blir riktigt rik. Utan att veta varför – kanske för att han som invandare kände sig som en outsider – tänkte han på pengar hela tiden. Under en orienteringsdag i skolan frågade en klasskompis vad han skulle bli när han blev stor. ”Mogul”, svarade han genast, utan minsta tvekan. Redan vid den här tiden skaffade han sig också ett alias där han lekte med sitt efternamn, samma alias som han numera använder i sina sociala medier: Getpeid.

Efter avklarade gymnasiestudier drog han direkt till Kina för att exportera kläder och teknikprodukter till Europa och USA. Därefter tyckte hans föräldrar att det var dags för honom att ta sig i kragen och göra något ”vettigt”, som att ta en examen. Det spelade ingen roll att han tjänade 50 000 kronor i månaden på exportverksamheten.

Trots alla frånvarotimmar lyckades han ändå gå ur gymnasiet med tillräckliga betyg för att söka och komma in på ett nytt program på Handelshögskolan i Stockholm. Men efter en tid återföll han återigen i skolk, för att strax före examen hoppa av.

Han fortsatte att leva större delen av sitt liv på internet, där han nu hade fått upp ögonen för Y Combinator – ett slags Harvard för startups i Silicon Valley, där företag som Airbnb, Dropbox och Reddit skapats.

Tanken var att han skulle starta ett ”internetbolag”, men i stället gick resan österut. Efter att ha byggt en uppmärksammad fansajt åt det kinesiska techbolaget Meizu erbjöds han en tjänst på deras marknadsavdelning i Hongkong, där han en dag fick ett telefonsamtal från Pete Lau. Lau, som under en tid hade suttit på en rad höga tjänster hos Oppo, hade fått resurser till att bygga upp ett nytt telekomföretag – det som skulle bli Oneplus. Han ville att Carl Pei skulle vara med från start, för att ansvara för det nya bolagets internationella marknad.

Det dröjde sedan inte länge innan Oneplus slog stort i framför allt Indien, och hela bolaget tog klivet in i en internationell satsning.

När Pei hösten 2020 bestämde sig för att lämna var det med fantastiska siffror i bagaget. Oneplus hade då vuxit till att bli topp fem på den globala mobilmarknaden, med en omsättning på motsvarande 20–30 miljarder svenska kronor.

Ändå var detta ingenting mot den nya idé som Pei började måla upp: ett ekosystem av integrerade teknikprodukter vars lansering skulle börja med ett par hörlurar och därefter en mobiltelefon – det som han döpt och registrerat som Nothing.

Väl tillbaka i Stockholm kom Carl Pei snart till en insikt: han visste inte hur man tar in kapital. För att ta reda på det stämde han träff med grundarna till vårdbolaget Kry respektive elsparkcykelföretaget Voi: Johannes Schildt och Fredrik Hjelm, som båda vid det laget var vana kapitalanskaffare efter att själva ha dragit in stora summor.

Därefter tog han sig till Teenage Engineerings kombinerade kontor och verkstad i Hammarby sjöstad.

Redan under sin tid på Oneplus hade Pei varit i kontakt med det svenska bolaget som prisats för sin design och som revolutionerat marknaden för så väl instrument som hemelektronik med sina redan legendariska kultprodukter. Då handlade det om ett tänkt samarbete som rann ut i sanden. Nu ville han att Teenage Engineering skulle stå för all design till hans kommande projekt, med sikte på delägarskap.

Det tog inte mer än 45 minuter så var Pei överens med Teenage Engineerings grundare och chefsdesigner Jesper Kouthoofd (porträtterad i ICON #1 2025). De förstod varandra och upplevde båda två att mobilmarknaden hade stannat av när det kom till innovation. Under parollen ”Let’s make tech fun again” inleddes samarbetet med att de tog fram en bok med Nothings logotyp, designspråk och inspiration. Boken blev klar på två dagar, trycktes i ett tiotal exemplar och var bland annat full av italienska designmöbler signerade Massimo Vignelli, Apples transparenta Imacdatorer och Sony-produkter från det japanska företagets storhetstid under 1980- och 1990-talen. Där syntes även en äldre Lamborghini, vars design Kouthoofd höll högre än det mesta och en bil som han också samlat på sig en handfull av.

Att Pei inledde med att försäkra sig om designen handlade om att han noterat att alla smartphones som hade kommit ut sedan Apple lanserade sin första Iphone sommaren 2007, sett mer eller mindre likadana ut.

Som ny på marknaden såg Pei här en chans att sticka ut genom att låta Kouthoofd och Teenage Engineering ta fram en design som skulle verka i ett parallellt universum – som om Apples Iphone ännu inte var uppfunnen och som om branschens dominanter överhuvudtaget inte fanns.

Nothings version fick en transparent baksida med en liten skärm där pixlade bilder visade alltifrån klockslag till meddelandeaviseringar. Dessutom gick det att välja att spela sten, sax och påse och snurra flaskan. Därtill utvecklades ett eget system utifrån Googles Androidsystem.

Appleanvändare är svåra att konvertera. Då är Samsung-användare mycket lättare.

Det enda som saknades var pengar. Från sina mentorssamtal med Kry- och Voi-grundarna hade Pei lärt sig att investerarna i den första så kallade ängelrundan mest bara fokuserar på människan. Dessutom uppskattades det om man, som Pei med Oneplus, redan hade en framgångsrik historia.

Problemet var bara att Pei hade ganska ”aggressiva villkor”. Dels ville han, till den första ängelrundan, bara ha privata investerare. Därtill ville han mer se pengarna som ett lån än att de direkt skulle konverteras till aktier – detta för att behålla så stor del av bolaget som möjligt under uppstarten och dess kostsamma produktutveckling.

Inställningen fick många att rygga tillbaka eller helt vända på klacken. Men inte riskkapitalbolaget EQT Ventures.

– När Carl kom upp till vårt kontor med sin idé kände jag att han hade en jävligt häftig vision. Jag gillade det som tusan, minns Ted Persson, som fokuserar på EQT:s investeringar inom tech.

Ängelrundan var dock redan nästan helt full, vilket ledde till att Persson snällt fick avvakta för att gå in med pengar i den kommande fasen, den så kallade A-rundan.

– Men då kom Google Ventures plötsligt in och tog hela den rundan – vilket såklart är förståeligt med tanke på att Google äger Androidsystemet som Nothings mobiler skulle bygga på, säger Persson.

När Nothing väl hade lanserat så väl sina första hörlurar som sin första mobil kände Ted Persson en viss oro: ”What the fuck, håller vi på att missa något nu?”

– Först var vi för tidiga, och nu var på väg att bli för sena. Det var fel tajming hela tiden. Så till nästa runda pratade jag med vår ”growth fund”, som egentligen inte investerar i hårdvara, och jag pratade även allt mer med Carl. Det landade i ett beslut om att vi skulle böja alla regler som finns: ”Nu skiter vi i allt vi lovat alla och går in här ändå!”

2022, två år efter Nothings start, hade Peis bolag fått in totalt 1,35 miljarder kronor i riskkapital. Imponerande kan tyckas. Men ändå inte ens i närheten av de 157 miljoner dollar som Apple genererar i vinst – varje dag.

Under tiden, medan riskkapital efter riskkapital lagts till den redan betydande högen, reste Carl Pei först tillbaka till Kina och Shenzhen, där han började rekrytera folk och bygga relationer med leverantörer, fabriker och tillverkare av komponenter.

För att hålla kostnaderna nere valde han att arbeta från kontor av nästan asketisk modell – det första var ett mötesrum i en kompis hem. Men då det ändå kändes ”för scammigt” – vissa som kom in för en jobbintervju drog direkt – flyttade Pei snart verksamheten vidare. Nästa steg blev en kontorsplats ovanför en matmarknad – vilket visade sig bara vara marginellt bättre, då stanken av rått kött sipprade upp från marknaden och in i lokalerna. Återigen hände det att kandidater till jobben stack redan innan de ens hunnit sätta sig i möte med Pei.

Efter ett år tog han med sig bolaget till London för att låta ett antal olika Weworkkontor i den engelska huvudstaden avlösa varandra.

– Åh, jag hatar Wework! Inte som bolag, men jag har hatat att bygga bolag inom Wework, suckar Carl Pei, när vi lyckas fånga honom under ett par dagar på och vid Nothings nya huvudkontor i London.

– Wework kidnappar din kultur. De kan komma förbi dig och dina anställda med en ostbricka för att de gör ett samarbete med ett ostbolag, eller så har de ett dryckessamarbete där de bjuder in alla för att provsmaka i ett gemensamt rum. Det kan först verka trevligt. Men vi betalar för folks tid, och allt sådant stjäl tid från arbetet. Dessutom stack alla andra som satt på Wework vid halv fem, fem, och eftersom det är transparent glas ut mot gatan kunde alla se hur vi på Nothing stannade kvar. När samma sak upprepade sig varje dag blev det ju ”awkward” tillslut. Och jag ville inte att andra bolags lathet skulle påverka vår kultur.

Själv är han sedan länge van vid konceptet ”9-9-6”, det vill säga jobba från nio på morgonen till nio på kvällen, måndag till lördag.

Jag ville inte att andra bolags lathet skulle påverka vår kultur.

Om det ens räcker. Den enda som får störa honom i vardagen är hans hustru. När det sker – antingen via samtal eller meddelanden – lyser den lilla skärmen på hans Nothingmobils transparenta baksida upp av ett pixligt hjärta.

Vår intervju har redan skjutits upp vid två tillfällen – ena gången för att Pei ”behöver vara i San Francisco i ett par veckor”. Nästa gång måste han hux flux sticka mitt under fotograferingen för att ta ett plan till en svensexa i Genua, där det bland annat ska köras snabba bilar på bana. Draget överrumplar till och med hans närmaste kollegor, som inte kände till planen.

Det säger en del om var Carl Pei och Nothing befinner sig just nu – det är helt enkelt för mycket som händer för att ens hans närmaste ska kunna ha koll på allt. Till exempel har bolaget precis flyttat in i ett stort ljust kontor mitt i Kings Cross som de tagit över av Thomas Heatherwick, formgivaren och arkitekten som ritat lika lekfulla som skulpturala byggnader över hela världen – däribland Londons nya rundade stadsbussar och Googles närliggande huvudkvarter.

Pei säger sig inte ha någon att tala svenska med nuförtiden, vilket är lite förvånande då det åttiotal anställda som är på plats på Londonkontoret ser ut att vara från hela världen – och även ser ut att ha en rad olika sidointressen. Vissa av de unga tjejerna och killarna är så fixade att de ser ut som att de efter jobbet ska ut och festa i Londons fashionabla kretsar. Andra är klädda i löparshorts och tunna tekniska jackor och ser ut att ha kommit direkt från löprundan. Mitt bland alla arbetsstationerna är det dessutom ett mindre hunddagis av jyckar.

Inget av detta verkar dock bekomma de anställda, som alla tycks befinna sig i sina egna bubblor – alla med samma mål – även om Pei har skruvat lite på sina tankar om att utmana Apple.

– Appleanvändare är svåra att konvertera, särskilt de som varit med länge. Det går nästan inte. Då är Samsung-användare mycket enklare, säger han och fortsätter:

– Men de som inte var med när Apple var coolt, utan som vuxit upp med den senaste tidens corporate Apple … Där har vi en chans! För de har inte samma lojalitet till varumärket. Där ska vi komma in och bli den generationens förstaval.

Han berättar att han vrider och vänder på allt som kan vara till deras fördel mot branschens jättar. Som när det kommer till marknadsföring, där man ”för att skapa lite hype” lanserade sina första hörlurar genom att sälja dem via StockX, en global sajt för främst limiterade sneakers.

Eller som användandet av Youtube. Via bolagets egna kanal kan Pei ses recensera och reagera på recensioner av sina egna produkter från stora teknik-youtubers som Marques Brownlee och Zack Nelson – till exempel när de anser att Nothings produkter är för mycket av ”en gimmick”. Han har även gjort videor där han ger sin ärliga syn på konkurrerande produkter, som nya Iphonemodeller och vikbara telefoner. Tycker han att någon konkurrent gör något bättre än han själv drar han sig inte för att nämna detta.

Ärligheten tycks löna sig, i alla fall när det kommer till räckvidd. Nyligen blev bolaget tilldelat en plakett från Youtube som ett bevis på att man nått över 1 miljon prenumeranter.

Jag ska kanske inte säga att influencers blivit oärliga, men i alla fall mindre ärliga.

– Vi funderade bara på vad unga människor gör, och de hänger helt enkelt på Youtube. Eftersom det är de som är vår målgrupp måste vi också befinna oss där, förklarar Pei sin strategi med att röra sig mot videoplattformen när vi förflyttar oss till det kala rum där han spelar in sitt material.

Det spelar också in, medger han, att ”Apple och Samsung inte kan vara där”, i alla fall inte personerna som sitter på de ledande rollerna.

– Samsungs vd, som inte är den riktige chefen, är en 50-årig koreansk man som inte får säga något fel, för då får han sparken av ägarfamiljen, säger Pei och ler snett.

Han konstaterar även att Apples vd Tim Cook nyligen aviserade att han kommer att kliva av sin post efter sommaren.

– Han är 65 och rätt konservativ, och om han skulle säga något fel eller göra en dålig video riskerar det i deras fall att sänka deras aktiepris.

Att bli ansiktet utåt för Nothing har dock också lett till att Pei då och då blir stoppad på gatan av unga fans. Eller att han ser att det pekas och viskas om honom i tunnelbanan ”medan han kan sitta och peta sig i näsan.”

Successivt har han blivit något av en techguru, vilket pekar ut riktningen framåt. Han drar ett djupt andetag.

– Man gör ju olika saker vid olika stadier i ett bolag. När vi en dag är tio gånger större än vad vi är nu kan vi inte bete oss likadant.

Han låter som han ofta gör: lika ödmjuk som självsäkert kaxig. Precis som när han tidigare i våras gästade den rysk-brittiske affärsmannen Evgeny Lebedevs podcast Brave New World och sa att Nothing är som ett isberg, där det mesta ännu befinner sig under vattenytan.

På vägen till ett lokalt snabbmatställe för en portion friterad kyckling utvecklar Carl Pei sina tankar om isberget och varför man valt att inleda med att gå in i en så konkurrensutsatt bransch som den för hörlurar och smartphones.

– Det vanligaste sättet att bygga en startup är att ha en riktigt cool idé och sedan spendera all tid och alla pengar på den för att se hur det går.

Men detta har sällan varit en bra taktik när man håller på med hårdvara, menar Pei och ger ett exempel:

– Om vi i början av vår resa hade sagt att ”smartphones är inte bra längre, det kommer att komma en ny produkt som tar över” och sedan byggt ett koncept, utvecklat och tagit fram produkten, och till sist lanserat den – skulle det säkert ha tagit fyra–fem år, säger han och fortsätter:

– Om vi hade börjat med en sådan ny produkt direkt när jag startade Nothing skulle den ha kommit först förra året. Sedan skulle allt hänga på att konsumenten gillar den, vilket ju inte alls är säkert eftersom det är en helt ny grej! Och då tvingas man snart stänga ned bolaget.

Pei ville i stället göra helt tvärtom och först skapa en plattform av mer traditionella produkter, som hörlurar och smartphones.

– Från försäljningen av dessa har jag kunnat ta kanske 5 procent av våra resurser för att testa nya idéer. Om en idé inte funkar kan vi testa en annan. Och det är lugnt, för vi har i dag en ganska stabil basbusiness med våra mer traditionella produkter.

Han sammanfattar:

– Om vi kan bli bättre och bättre på vår basbusiness och sedan testa allt fler nya saker på toppen av det, då kan vi göra fler nya produkter. Vilket gör isberget större och större.

Frågan är hur Nothing ska kunna bibehålla sin innovationsförmåga när bolaget växer. Redan i dag är man snart 1 000 anställda utspridda över världen.

Carl Pei visar dock ingen tillstymmelse till oro för att han skulle bry sig mer om intäkter än nytänkande. Tvärtom.

– Efter tio tråkiga år har det blivit kul i vår bransch igen, säger han och ler ett stort leende.

Innan jag hinner fråga varför har Nothinggrundaren inlett ett längre resonemang:

– När jag var yngre skrev jag kod för webbplatser. Allt var väldigt ”do-it-yourself”. Det var forum, bloggar och så vidare, allt byggt av användarna själva. Sedan kom sociala medier och sög i väg all den trafiken. Ingen hade privata sidor längre, till och med nyhetssajterna fick – och får fortfarande i dag – sin trafik från Facebook.

Han tar ett andetag innan han sätter i gång igen:

– Men nu, i och med AI, kan alla bygga mjukvara igen. Om du har en idé kan du bara bygga den, det finns inte längre några gatekeepers. Så det känns som att den tiden som jag växte upp i är på väg tillbaka. Jag har aldrig varit så exakterad av teknologi som nu.

Du har tidigare sagt att smartphonemarknaden är som att sälja färska grönsaker, det vill säga att en produkt snabbt blir omodern. Hur är det nu, när AI kommer in och driver upp tempot ännu mer?

– Ja, det är väl lite som att hålla på med glass som smälter. Titta bara på AI-bolaget Anthropics konto på X. De släpper en feature varje dag. Det är ju helt sjukt, förut släppte man kanske en version varje år eller i bästa fall varje kvartal. Men när AI nu används för att hela tiden göra AI ännu bättre går det ju extremt snabbt. Det är som en loop.

Hur är det att verka i en bransch i så snabb förändring?

– Det är ändå rätt chill nu, i alla fall mot hur jag kände där i början av resan med bolaget. Då kände jag mig ansvarig för alla och det slutade med att jag var så stressad att jag fick uppsöka läkare för att jag trodde att det var något fel med hjärtat.

Han stannar upp.

– Men nu känner jag allt mer att andra är ansvariga för mig. Som med riskkapital – tidigare kände jag ett ansvar för alla pengarna, men nu ser jag mer till vad det är. Det är riskkapital, alltså pengar som någon riskerat för att förhoppningsvis få avkastning. Du vet om dina risker och om du vill vara med och bygga det här så är det grymt. Men jag kommer inte att ligga sömnlös för att jag tänker på dina pengar.

Då kände jag mig ansvarig för alla och det slutade med att jag fick uppsöka läkare.

Frågar man Ted Persson på EQT Ventures verkar han rätt nöjd med sin investering i Carl Pei och Nothing.

– Han är redan uppe i runt 1 miljard dollar i årlig försäljning. Och det då i ett bolag som startades av en ung kille för fem år sen. Det är helt sinnessjukt, helt ”unheard of”, säger han, fortsätter med att berätta om Nothings ännu hemliga AI-satsningar.

– Det är också nu som det kommer att bli riktigt intressant, när de är lite varma i kläderna. Det som kommit hittills är inte ens förrätten, utan snacksen innan förrätten till det som kommer att komma. Om det här blir rätt så kommer det bli så jävla, jävla coolt.

Själv håller Carl Pei sig à jour genom att pendla mellan kontoret i London och företagets nya hubb i centrala San Francisco, där han menar att ”allting händer”. Därutöver reser han varannan månad till Hangzhou och lektionerna vid Alibaba-grundaren Jack Mas entreprenörsutbildning. Men framförallt bara genom att på egen hand utforska AI.

– Jag sitter och vibekodar mycket i Claude AI och stressar mina kolleger genom att visa hur jag kan göra saker på två år som de gjort på ett år, säger han och skrattar medan vi slår oss ned i kontorets kantin.

Därutöver funderar han mycket på USA och hur Nothing ska bli större på den amerikanska marknaden.

– Förra året var USA bara 2,5 procent av vår omsättning, säger han missnöjt. Vi är typ de där konstiga européerna, ett nischmärke med konstig design. Jag funderar mycket på hur vi kan bli ett coolt varumärke i USA och få en marknadsandel där. Mitt mål är att 50 procent av vår omsättning ska komma från USA, inte 2,5.

Vägen dit – och det här är han helt övertygad om – går via AI. Framför allt letar han efter områden där man kan ha gratis produktivitet, gärna när det kommer till något som konkurrenterna kan ha missat. Där kan Nothing ha en fördel i och med att man som litet bolag snabbare kan ställa om.

– Alla jag talar med i branschen är bara ”AI, AI, AI” just nu, säger han, och avslutar sin sista kycklingklubba.

Själv testar han numera AI till det mesta. Som när han häromdagen lade ”en knapp timme” på att få sin AI-agent att skriva en ”New York Times bestseller” på 320 sidor utifrån allt som finns skrivet om honom på Internet.

– I Walter Isaacson-stil, fyller han i och syftar på författaren som blivit känd för att ha skrivit bästsäljande biografier om techgiganterna Steve Jobs och Elon Musk.

Det hela skvallrar en hel del om Carl Peis självbild.

– Den blev kanske inget mästerverk, men den är klart läsvärd, konstaterar han och visar upp boken på sin mobil.

Titeln lyder: Nothing to lose.