Maria Veerasamy |
Färgfeber och svarta siffror

”Det är inte nödvändigt att man har det vackert omkring sig. Det är inte ens viktigt. Det viktiga är bara att man har det skönt och att man har saker omkring sig som man tycker om och som passar ihop med en själv. Man behöver stå i ett personligt förhållande till sitt hem.”

Tillfälligheternas filosofi kallade han den, eller ”accidentism” – inredningsfilosofin som tycks gå på tvärs med de senaste årens maniska strävan efter att göra om sitt hem till ett vackert inredningsreportage. Att ett citat som börjar med konstaterandet att man inte behöver ha det vackert runt sig kommer från en av våra mest välkända och älskade formgivare och arkitekter är kanske inte vad man väntar sig. Dessutom från en vars skapelser har skönhet som ett slags bärande kraft. Men träffar man den nuvarande vd:n för det företag som citatmakaren ovan var med och gjorde till en del av den svenska folksjälen, så återupprepas samma idé om hemmet i en lite annan formulering:

– För mig är ett hem där man lever och bor, och där det också ser ut som att någon bor. Jag har så mycket saker hemma att det är som ett kuriosakabinett. Det jag har är nästan uteslutande från Svenskt Tenn, vilket passar mig bra eftersom jag är helt orädd för färger och mönster. Men det är inte elegant som här i butiken. Mitt hem är mycket mer bohemiskt.

Vi sitter vid ett skrivbord i halvmörkt mahognyträ. Det har en mjukt insvängd långsida, kanterna är lena som om de var i tyg och stoppade med något mjukt. Bakom min rygg skärmar en glasvägg av vårt rum från Estrid Ericsons arbetsrum. Det är mycket grejer även där, men tvivelslöst elegant. Snäppet upp på elegansnivån är butiksinteriören där vi sitter, och som sträcker sig över två stora våningsplan.

Maria Veerasamy har i 15 år varit vd på Svenskt Tenn. Här förvaltar hon arvet från nämnda Estrid Ericson som grundade företaget 1924. Sedan Veerasamy tog över 2011 har Svenskt Tenn mer än fördubblat sin omsättning, vilket bland annat belönat företaget med regeringens exportpris.

– Min drivkraft ligger mycket i att få jobba med arvet efter någon som i hela sitt yrkesverksamma liv har visat svarta siffror. Jag tänker inte vara sämre än Estrid Ericson, det ska komma in mer pengar än vad det går åt.

Den affärsdrivna bohem som nu driver ett av Sveriges mest anrika företag mot allt större framgång föddes i småländska Hovmantorp för ungefär 62 år sedan. Hovmantorp ligger mellan Kalmar och Växjö och tillhör Glasriket. Maria Veerasamys mamma är från Lammhult och pappan är indier som kom till Sverige som politisk flykting från Sydafrika.

– Småland är mer eller mindre indelat i Möbelriket, Glasriket och bibelbältet. Jag kommer alltså från Glasriket och min mamma från Möbelriket. Och så har jag en tamilsk pappa med sin indiska estetik och sitt indiska sätt att tänka. Han var väldigt präglad av Mahatma Gandhi, så Sydafrikas, Smålands och Indiens historia har i sin tur präglat mig enormt mycket. Det jag upplevde som barn har gjort mig till den jag är.

I Hovmantorp fanns Sandviks glasbruk som tillhörde Orrefors. När Veerasamys pappa kom till Sverige började han jobba där, vilket hennes mamma då redan gjorde.

– När jag sedan började jobba blev det glasbruket även för mig. Det gjordes jättemycket konstglas där, och det var dit alla formgivare kom när de skulle provblåsa glas. Jag bestämde mig för att bli glasslipare men fick veta att det var ett jobb på utdöende. Så jag jobbade fyra år i kallhyttan, ibland även i varmhyttan, och blev så intresserad att jag utvecklade en avsyningsrapportering kring vad som gick fel i processerna.

Redan många år tidigare hade dock en insikt lagt sig, om att hon aldrig skulle kunna stanna särskilt länge i hembygden. För ett barn till en vit mamma och den enda svarta mannen i Hovmantorp var barndomen till stor del präglad av utanförskap.

– Det tvingar en att utmana sig själv och hitta andra möjligheter. För mig blev det biblioteket. Där fick jag ett sammanhang – jag lärde känna bibliotekarierna och farbröderna som kom dit och spelade schack. De var gamla glasarbetare och berättade fantastiska historier från förr. Jag lärde känna ägaren till företaget Glas & Trä och jag sjöng i kören i kyrkan. På det sättet kände jag mig aldrig så ensam.

Hon berättar att många av Sveriges i dag mest hyllade glasformgivare kom till Hovmantorp – Simon Gate, Edward Hald, Ingeborg Lundin, Nils Landberg, Edvin Öhrström. Hon pekar på ett föremål i arbetsrummet bakom mig.

– Du ser det där stora som ser ut som ett äpple? Det är en glasvas av Ingeborg Lundin. När jag var liten var det min dröm att få ett sådant, och i modern formgivning kan du se många som har inspirerats av det äpplet. Jag fick se många sådana magiska föremål.

Veerasamys mormor bodde i Lammhult, precis mitt emot Svenssons möbler. De hade en liten paviljong med formgivna möbler från hela världen, dit Veerasamy brukade gå.

– I mitten av byggnaden var det ett öppet tak och ett orangeri där det växte vindruvor. Jag minns en japansk designer som hade gjort en s-formad byrå med lådor, den kostar hur mycket som helst i dag. Ingeborg Lundin-äpplet fanns också där som dekoration.

Hemma cirklade föräldrarnas diskussioner mest kring politik, men i biblioteket läste Veerasamy på om design och formgivning. När modejournalisten Ingrid Schrewelius började rapportera från visningarna i Paris satt hon som fastnaglad framför tv:n, drog fram en symaskin som blivit över från pappans nya jobb på Hovmantorps syfabrik och försökte imitera det hon såg i rutan.

– Jag blev ihop med en kille vars kompisar frågade om det var han som var ihop med tjejen med clownbyxorna. Eftersom jag redan var utanför kunde jag på något sätt bara köra på. Jag levde i min egen värld och lärde mig mycket – min dagmamma Alva lärde mig att mangla och sylta och krusa örngottsband. Och pappa kunde sy jeans som såg ut exakt som ett par Levi’s.

Den där kärleken till kunskap har levt med henne sedan dess. Hon beundrar människor som har kunskap, om de så är kockar eller lägger asfalt eller skär skinka på ICA.

– Det handlar om att göra saker snyggt och med passion. När man kommer in i Svenskt Tenn-butiken finns det böcker. Det finns en närhet. När man tittar in i Estrid Ericsons rum önskar man att hon fanns där som ett hologram en liten stund, så att man kunde fråga vilken bok som betydde mest för henne. Det finns så många historier där. Det finns en kvalitet som rör ens hjärta.

Hon pausar kort.

– Och det ska man säga om Estrid Ericson, att hennes affärsmanskap är imponerande.

Innan Maria Veerasamys eget affärsmanskap uppmärksammades av både henne själv och andra hände något som blev stilmässigt avgörande på fler plan än det estetiska. Dagmamma Alva hade en son som lyssnade på progg, och via den upptäckte hon punken.

– Det var som att någon öppnat Pandoras ask, en känsla av att det är ju det här jag är. Jag var 15 och lyssnade på Monica Törnell, Ola Magnell, Ebba Grön, Grisen Skriker och Clash. Det var en mix av en massa olika stilar och punken blev jätteviktig både estetiskt och etiskt. En gång när Sex Pistols spelade i Växjö lyckades min pojkvän få tag i en av Johnny Rottens Vivienne Westwood-t-shirtar. Så vi hade den där gamla t-shirten som Rotten hade haft på sig hemma som ett sakralt ting.

Vi kommer tillbaka till Estrid Ericson igen, som Veerasamy upplever har likheter med Vivienne Westwood i hur de båda tar referenser från historien – Vivienne Westwood från mode och Estrid Ericson från design. När Veerasamy lämnade glasbruket efter fyra år var det just modeintresset som fick henne att utbilda sig till skräddare. Hon tog en damskräddargesäll i Borås, började jobba som assistent till en sömmerska men tråkades ut av ensamheten och sökte i stället jobb som säljare på Indiska i Växjö.

– Jag tyckte att det var kul eftersom min pappa är från Indien. Och punken ligger inte så långt från Indiska som man kanske kan tro. Många punkare hade kinaskor och de flesta köpte sin hennafärg på Indiska. Och så hade man väldigt mycket kajal, indisk kajal. Indiska kändes också som ett ganska radikalt företag med en god etisk kompass. De som handlade där kände till det.

Som 24-åring träffade hon Indiskas ägare Åke Tambert och frågade vilken butik som hade störst omsättning. Eftersom den låg i Karlstad flyttade hon dit, och sedan vidare till Gamla stan i Stockholm. Till slut blev hon vice vd.

– Jag har ju ingen utbildning utan lärde mig allt om logistik, flöden, fördelning och hur man måste räkna.

När man tittar in i Estrid Ericsons rum önskar man att hon fanns där som ett hologram en liten stund.

Och bra gick det, för efter 21 år på Indiska plockades hon in som vd på Svenskt Tenn. Resultatet av det har som nämnts överträffat allas förväntningar, utom möjligen Veerasamys egna. När hon fyllde 60 hyllades hon av Kjell och Märta Beijers stiftelse för att hon ”föryngrat företaget på ett synnerligen framgångsrikt sätt”, och fick själv utse en mottagare till ett hantverkspris på 100 000 kronor. Priset gavs till Skrufs Glasbruk. När jag frågar vad det är som gör att hon lyckas så bra börjar hon prata om ramar. Det handlar om att sätta upp skarpa ramar, och att inom de ramarna göra allt så bra som möjligt. Ramen i sig får däremot aldrig ändras.

– Svenskt Tenn är ju en stil. Det är en inredningsstil. Och även om den har jättemånga lager finns det en grundare och en ram och den ramen är tydlig. Vi har en historia som vi bevarar, men vi håller den samtida. Vi kan inte låta det bluddra ut.

Om hennes eget hem bluddrar ut ibland kan det vara för att hon ”lever ihop med en annan stil”. Hon beskriver sin sambo Andreas som ”mer av en arkitekttyp”.

– … medan jag själv är som en samlande gumma från förra sekelskiftet.

Ytterligare en anledning till att lägenheten är belamrad är att de vill leva så giftfritt som möjligt. Olika fermenterings- och jäsningsprocesser pågår – allt från mat till kroppskrämer är biodynamiskt, ätbart och fritt från kemikalier. Väggarna är målade i ekologisk färg från Auro för att minska risken för frisläppta gifter.

– Jag behöver själv inte tänka så mycket, för Andreas tänker kors och tvärs hela tiden. Hur sover du? Vad har du för belysning? Du måste vara i solen! Han håller på och skriver en bok om det här som handlar om hur vi som lever vanliga liv men inte bor på landet ska tänka för att må bra.

Jag frågar om det finns någon aspekt i det där som handlar om att skönhet också kommer inifrån, och hon svarar att det är en floskel att säga så, men att det ligger en del i det.

– Alla föds med olika tillgångar och utmaningar och då kan man i alla fall göra det bästa av det man har. Jag tror att en ohälsosam inre miljö syns i det yttre i form av hur håret mår, hur naglarna är eller hur mycket lyster du har i dina ögon. I mitt badrum står till exempel bara sådant som jag också kan ha i matlagningen.

Hon påpekar att huden är vårt största organ och att hon inte vill smeta den full med tungmetaller. I badrummet står därför biodynamiskt kokosfett i en skål och biodynamisk olivolja med lite svartpeppar i.

– Jag har verkligen inte alltid levat så här. Det kom först när jag träffade Andreas. Och så fick jag cancer, vilket gjorde mig medveten om att mycket cancer orsakas av vår livsstil, livsstilar som vi kanske ändå kan påverka. Vi bor i hus där det finns giftiga ämnen i golv och tak. Vi andas in tungmetaller. Jag har gjort en del dumma saker som säkert påverkade att just jag fick cancer, så jag försöker att inte göra dem nu.

Hon pausar. Som alla andra på Svenskt Tenn är hon helt klädd i svart, men på tröjans bröstficka lyser några bokstäver i vitt. Hodakova, står det – det svenska märke, skapat av Ellen Hodakova Larsson, som 2024 vann det prestigefulla LVMH-priset på drygt 4 miljoner svenska kronor. Tröjan är inköpt i butiken JUS på Brunnsgatan 7 i Stockholm.

– Ulrika Nilsson på JUS är lite som Estrid Ericson. Estrid plockade det bästa och satte ihop det på ett spännande sätt. Det gör Ulrika också. Hon plockar spännande märken utifrån sin estetik och får oss i Stockholm att upptäcka nytt. Det är en helt annan estetik än här på Svenskt Tenn, men det är samma kvalitetskänsla. Och det är samma konsekvens. Det är en fantastisk, inspirerande plats att vara på.

Hon beskriver platsen som en liten hub för människor som gillar design och kultur, vilket gör att hon lär känna andra som delar samma värden.

– Jag vet ingen annanstans där jag kan handla kläder på det sättet. Det är som bokaffären Konst-ig på Åsögatan på Södermalm. De handplockar böcker om konst, design och arkitektur, och man vet att allt är bra.

På temat läsning kommer vi in på den tidning hon listat som sin favorit. Hemslöjd är Sveriges största tidning för slöjd, folkkonst och hantverk, och Veerasamy tycker att den är fantastisk.

– Den har jättefin grafisk form och fina redaktionella inslag. Jag blir alltid lika imponerad och fascinerad av dem de porträtterar. Det kan vara någon som täljer eller stickar eller gör yxor …

Veerasamy berättar att hon fick en yxa så sent som i veckan, av en slöjdare. Men inte vilken slöjdare som helst, utan Per Norén, känd som Spångossen, vars smörknivar säljs för runt 100 000 svenska kronor.

– Det var nästan så att jag började gråta. Vi satt på restaurang KB när jag fick den så det blev kanske lite märkligt, inne i stan är ju yxor onekligen lite awkward. Men det är en jättefin, svensk yxa av högsta kvalitet.

Per Norén, Spångossen, gav Maria Veerasamy en yxa i present för att han vill att hon ska komma till honom i Hälsingland och lära sig att tälja.

– Han berättade att man ska tänka att det är som att knacka på hos sin älskare, och att du bara ska sitta med en bit trä och göra samma rörelse någon timma för att få yxan att börja hugga jämt. Det är ett fantastiskt hantverk.

Jag frågar hur hon tycker att hantverket mår generellt i dag, och hon säger att det svåra hantverket riskerar att dö ut om man inte lär kunden vad det innebär. Hon pekar på en bordslampa av Josef Frank, med en karaktäristisk grön, paraplyformad skärm.

– Vi behöver få folk att förstå att den där lampskärmen är handsydd, och att du kan se det på stygnen.

Hon säger att det är en del av Svenskt Tenns ansvar att utbilda kunderna så att de förstår varför en lampa hos dem kan kosta fem gånger så mycket som en annan.

– Hade det varit för 50 år sedan hade kunskapen funnits naturligt.

Hon slänger en blick in i Estrid Ericsons arbetsrum igen, på böckerna och föremålen som vittnar om just den där kunskapen. Konstaterar att hon absolut skulle kunna plocka bort några saker hemma hos sig och få till den där eleganta känslan, men att det inte intresserar henne.

Det citat som inleder den här texten skulle som sagt kunna vara hennes eget, men uttalades av Josef Frank, den österrikiske formgivaren och arkitekten som började arbeta på Svenskt Tenn 1934 och som stannade fram till sin död 1967.

Och eftersom texten inleddes med ett citat av Frank är det inte mer än rätt att avsluta den med ett av Estrid Ericson. Om inte annat för att det citatet, liksom det inledande, lika gärna kunde ha sagts av Maria Veerasamy:

”Vi får aldrig glömma att vi bör ha så stor frihet i våra hem att vi inte behöver avstå från ett föremål bara därför att det skulle äventyra vår estetiska formalism. Det är inte en viss konstruerad färgharmoni som ger ett hem dess personliga prägel, det är alla de föremål som samlar sig under ett liv. Allt det man en gång tyckt om, och det man nu tycker om – våra hem är aldrig fullt färdiga; under hela vår levnad bygger vi vidare på dem.”