ITER |
Framtiden måste brinna

Pietro Barabaschi är väl medveten om riskerna med att lova för mycket.

Han skruvar på sig i skinnsoffan. Stryker kavajärmen. Väger sina ord. Någon säljare är han inte. Inte heller diplomat, trots att han ansvarar för ett mångmiljardprojekt finansierat av bland andra USA, Kina, EU och Ryssland.

Pietro Barabaschi understryker noggrant att han är ingenjör. Son till en ingenjör. Som i sin tur var son till en ingenjör. Just nu råkar det bara vara så att han leder ett multinationellt samarbete vars framgång kan ha en avgörande betydelse för planetens framtid.

I förhållande till magnituden på det vetenskapliga experiment som är fusionsreaktorn Iter, är Pietro Barabaschis ord små. Noggrant vägda.

– Fission är fission, fusion är fusion. Jag vill inte säga att det ena är bättre än det andra. Båda är bra.

Kontoret är bekvämt, utan onödiga utsmyckningar. Ett skrivbord med foton på familjen, ett litet mötesbord och en soffgrupp med panoramautsikt mot verkstäderna högre upp på berget, där ingenjörer och konstruktionsarbetare från hela världen bygger den så kallade tokamaken – en jättelik kammare, formad som en donut – som ska hålla en plasma, tio gånger hetare än solens kärna, fången med hjälp av enorma elektromagneter.

Pietro är som vanligt klädd i kavaj, med en dykarklocka i stål på handleden.

– Ja, förhoppningsvis når vi dit en dag, att vi kan säga att fusion är bättre än fission. Men vi kan inte säga det i nuläget.

Fission är vanlig gammal kärnkraft, energiformen som baseras på klyvningen av en atomkärna. Med värmeenergin som frigörs vid klyvningen kan man exempelvis koka vatten så att ångan driver en turbin, som kopplas till en generator där rörelseenergin omvandlas till elektricitet.

Tekniken är väl beprövad, och används i kärnkraftverk runtom i världen. Men den kommer med obehagliga risker, i form av okontrollerade kedjereaktioner, härdsmältor och radioaktivt avfall som måste hanteras i tusentals år.

Fusion är en annan typ av kärnkraft, densamma som pågår i solens inre. I fusion förenas två väteatomers kärnor, och bildar en heliumkärna plus en neutron. Även i denna process frigörs energi.

Den som någon gång tillverkat ett batteri av en bastant potatis vet att det känns som att ockulta krafter ger sig till känna när det får en liten diod att lysa. (I själva verket kommer elektriciteten från elektroner som vandrar från en zinkanod till en kopparkatod.) Om man i stället kunde förvandla potatisens massa till energi, enligt Albert Einsteins berömda formel E=mc², skulle den kunna förse ett genomsnittligt svenskt hushåll med el. I 250 000 år.

Men för att frigöra materians energi genom fusion krävs en insats. Fusionen som ständigt pågår i solen – den naturliga process som värmer jorden dag efter dag – sker tack vare extrem hetta och gravitation: 15 miljoner grader Celsius och en massa 300 000 gånger större än jordens. För att åstadkomma effektiv fusion på vår lilla planet krävs därför enormt starka magneter, som håller plasman på plats, och tio gånger högre temperatur än i solens kärna.

Det är därför Pietro Barabaschi och hans gäng, för närvarande uppåt 5 000 personer, mitt i Provences idylliska landskap, steg för steg pusslar ihop en byggsats i kolossalformat: en vakuumkammare stor som ett höghus, ett gigantiskt kylsystem med flytande kväve och helium, en tokamak omringad av flera tusen ton magneter samt ett värmesystem som i flera steg hettar upp plasman för att i slutändan ge oss vad ingen tidigare lyckats med – en fusionsreaktion där plasman når 150 miljoner grader och stabiliseras i en fas där den alstrar så mycket värme att den blir självförsörjande, och producerar omkring tio gånger mer energi än den konsumerar.

– Det finns de som säger att fusion kommer att göra energi gratis och oändlig, säger Pietro Barabaschi med ett lurigt leende.

Efter ett yrkesliv ägnat åt fusion är han van vid tvivlare. Men han är också van vid evangelister – de okritiskt troende, med en fast övertygelse om att fusion inom en mycket kort tid kommer att rädda världen med ren, säker och obegränsad energi.

Det finns de som säger att fusion kommer att göra energi gratis och oändlig.

– Jag vet så mycket som att ingenting är oändligt. Och ingenting är gratis. Ingen kan påstå att Iter är gratis. Iter är väldigt, väldigt kostsamt.

Iter initierades av Ronald Reagan och Mikhail Gorbatjov, för 40 år sedan. Namnet var en förkortning av International Thermonuclear Experimental Reactor. Men någonstans på vägen bestämdes det att namnet inte hade tillräckligt positiv klang, så förkortningen blev i stället ett ord: Iter, latin för ”väg” eller ”resa”.

Och nog har det varit en resa. Hittills har projektet kostat någonstans mellan 20 och 50 miljarder euro, och EU är i skrivande stund på väg att besluta om att skjuta till ytterligare nästan sju miljarder. Deadlines har kommit och gått, ofta utan att Iter lyckats leverera enligt plan. På vägen är det många som förlorat tron på projektet, somliga på tekniken som helhet.

För tjugo år sedan lämnade en frustrerad Pietro Barabaschi själv Iter.

Pietro Barabaschi är född i Milano, uppvuxen i Genua och utbildad till elektroingenjör vid stadens universitet. I slutet av 1990-talet var han anställd av EU:s kärnkraftprojekt Euratom, och arbetade med designen av Iter i San Diego. Konstruktionen hade inte påbörjats, och i USA växte kritiken mot att flera miljarder dollar skulle investeras i ett projekt med osäker framtid.

1998 beslöt Clintonadministrationen att USA skulle lämna samarbetet och Pietro Barabaschi flyttade till Tyskland för att fortsätta sitt arbete, men strax efter millennieskiftet började tvivlet gnaga även i honom.

Organisationen blev alltmer komplex, och fel sorts personer sökte sig till projektet. Pietro Barabaschi kände att många omkring honom såg det som en trevlig plats för den som ville ha en prestigefull post med stor budget, och saknade fokus på vad som faktiskt krävdes för att ta projektet i mål.

– Säg att någon vill att du ska bestiga Mount Everest. Du har aldrig gjort det förut. Kanske har ingen någonsin gjort det, men du tror att du kan klara det. Du vet att det är svårt, du vet att det kommer att göra ont, du vet att du kommer att lida. Om du får rätt skor, rätt kläder, rätt utrustning, så … ja, det kommer fortfarande att vara svårt.

Pietro Barabaschi försökte lyfta problemen med ledningen, och vissa steg togs för att räta upp skutan. USA kom tillbaka in i projektet. Men fortfarande kände han att de satt fast.

– Säg att du inte får den utrustning du behöver. Inga skor. Ingen syrgastank. Men de vill ändå att du ska bestiga berget. Det är då du börjar inse: Det här är inte en utmaning, det är självmord.

En morgon såg han sig i spegeln och konstaterade att han inte längre trodde på Iter. Att lämna var tungt, men ännu tyngre var det att se hur hans farhågor besannades under åren som följde.

Under tiden höll han sig sysselsatt med andra projekt. Bland annat JET, ett annat stort (men i jämförelse med Iter småskaligt) europeiskt fusionssamarbete, som påbörjades redan på 1970-talet. Men han höll samtidigt ett öga på Iter, och hur projektet blev alltmer tyngt av skenande kostnader, svag ledning och uppgivna finansiärer.

– Det var inte så att jag kände ”Vad var det jag sa?”. Jag stod vid sidan om och såg vad som hände. Det gjorde mig uppriktigt ledsen och jag försökte hjälpa till, via kollegor som jobbade kvar där. Men det var inte tillräckligt.

2013 sjösatte Iters råd en intern utredning, vars slutsats var så hård att rådet hemligstämplade rapporten för att den inte skulle åsamka projektet irreparabla skador.

Utredningens slutsats var att organisationen måste omstruktureras i grunden, annars borde Iter läggas ned:

”På det sätt som projektet leds i dag är det ohållbart.”

För att hantera krisen anställdes i det läget en ny generaldirektör, fransmannen Bernard Bigot. Bigot kom från Frankrikes kommission för alternativa energislag och kärnkraft, CEA, och han angrep Iters problem med förseningar och fördyrningar med en kanonad av strukturella förändringar, nya managementverktyg och mätbara mål. Det viktigaste: Iter skulle skapa sin första plasma i december 2025.

Trots alla nya flödesscheman och excelkalkyler gick inte allt som kalkylerat – inte minst covid saboterade tidsplanen – men både bland de anställda och i det vetenskapliga samfundet började förtroendet för organisationen repareras.

Då, en vårdag 2022, dog Bernard Bigot.

Ordet katedraltänkande innebär att ta ett perspektiv som är större än det egna livet. Katedraler och andra stora byggprojekt har genom historien ofta påbörjats av en generation, för att färdigställas av en annan, och sedan stå i många generationer framåt. I dagens samhälle är horisonten sällan längre bort än nästa kvartalsrapport eller mandatperiod. Iter är på så sätt ett under av långsiktighet, ett projekt där till och med länder som i dag är fiender – USA, Kina, EU, Ryssland – upprätthåller ett samarbete inställt på mänsklighetens framtida energiförsörjning. Dessutom med klena utsikter om att få njuta projektets frukter under denna generation.

Iter har också många gånger jämförts med en katedral. Pietro Barabaschi tar på sig vit rock, gul hjälm och skyddsglasögon av genomskinlig plast, och visar runt i verkstaden som går under namnet ”The assembly hall”. Det är ett naturligt namn på en sal – hall – där Iters tokamak sätts samman – assembly. Men ”assembly hall” är även termen för den sal i en kyrka där församlingen lyssnar på prästens predikningar.

Verkstaden har en takhöjd på 60 pampiga meter och långa ståltrappor längs väggarna, där man kan klättra upp för att överblicka den stora salen. Förvisso saknas bänkrader för bedjan, men det hindrar inte att personal samlas vid högtidliga tillfällen för att i vördnad beskåda sitt arbete.

För fem år sedan färdigställdes kryostatens basplatta. Det är konstruktionens enskilt tyngsta del, ett fundament i stål som är 30 meter i diameter och väger 1 250 ton. När den skulle sänkas ned i tokamakkammaren samlades medarbetarna i ett noga avgränsat område i verkstaden för att med egna ögon skåda bedriften.

De specialbyggda kranarna lyfte kryostatbasen från verkstadsgolvet, höjde den varsamt, en meter i minuten, och snart svävade den jättelika stålskivan högt över församlingen som ett ufo, dubbelt så tungt som Kirunas berömda kyrka.

Sabina Griffith, som var en av dem som samlats, beskriver en enorm lättnad när kryostatbasen till slut landade på plats i tokamakkammaren.

– Det var väldigt rörande. Ett ögonblick vi hade väntat på så länge. Äntligen. Jag var inte den enda som hade tårar i ögonen den eftermiddagen.

Mitt på verkstadsgolvet stannar Pietro Barabaschi upp. Genom sina skyddsglasögon stirrar han på tokamaksegmentet som hänger i luften ovanför oss. Det ser ut som ett öra tillhörande en mangarobot i Godzillaformat.

– Titta. Titta bara.

Utan att vika med blicken från den upphängda tokamakdelen fiskar han upp sin mobiltelefon och knäpper av några bilder.

– Jag drabbas fortfarande av förundran när jag vandrar här igenom. Det är ett mirakel av ingenjörskonst.

Det var aldrig självklart att Pietro Barabaschi skulle komma tillbaka till Iter. När han efter Bernard Bigots död fick frågan om han inte ville söka tjänsten som generaldirektör svarade han inte med entusiasm, utan med en kravlista. Skulle han göra drömmen om fusion till verklighet var det vissa förutsättningar han inte kunde kompromissa med.

Samtidigt var det många av hans kollegor som varnade honom.

– De sa till mig att det var ett mission impossible. Men … jag insåg att jag inte längre höll med dem. Det var ett mission impossible när jag lämnade Iter, men inte nu. Nu kände jag att jag fick rätt utrustning för att börja bestiga berget. Det var inte självmord längre, bara en stor, stor utmaning. Och jag är inte rädd för utmaningar.

Snart framgick det att utmaningarna mycket riktigt var stora. Pietros företrädare hade reformerat organisationen, men han var ingen ingenjör och hans tid vid rodret lämnade efter sig vissa tekniska bekymmer.

De sa till mig att det var ett mission impossible. Men … jag insåg att jag inte längre höll med dem.

Bland annat måste ett av tokamaksegmenten, som redan monterats, plockas ned för att repareras. Därefter tvingades man även att byta ut materialet i tokamakens väggar, eftersom beryllium, som tidigare använts, visade sig vara för giftigt.

Därutöver har Pietro Barabaschi tvingats ikläda sig diplomatkostymen för att reparera förtroendet hos de franska strålskyddsmyndigheterna.

Som ingenjör är han utbildad i problemlösning, och han delar in dagen i olika delar.

– Jag vaknar tidigt på morgonen. Kör in till jobbet från Aix, och under den tiden tänker jag på dagens problem. Vad som måste lösas och hur jag ska lösa det. På kvällen, när jag kör tillbaka till Aix, tänker jag på månadens problem. Årets problem. Det är så jag tacklar det.

Aix är den idylliska staden Aix-en-Provence som ligger halvvägs mellan Marseille och Iter. De av hans medarbetare som inte bor i de sömndruckna små byarna utströdda i Provence bor där. Men han vill inte sträcka sig så långt.

– Nej, nej. Jag bor här. Men jag sover i Aix.

Det är tidiga morgnar och sena kvällar. Ledig tid spenderas på resande fot, för att tillbringa tid med familjen som bor i München, där hans hustru arbetar vid ett annat stort vetenskapligt samarbetsprojekt: Extremely Large Telescope, eller ELT.

Det hade framstått som en ohållbar tillvaro, om det inte vore för att Pietro Barabaschi finner avancerad problemlösning genuint stimulerande, och bärs fram av orubblig tro på att hans arbete kan bidra till en bättre värld.

– Syftet finns alltid där i bakgrunden. Jag påminner mig ofta om det när jag är trött. Varför gör jag det här?

Ja, varför? Han hör inte till dem som tror att fusion kommer att lösa mänsklighetens alla problem. Men han ser fusion som ett viktigt komplement till förnybar energi på en framtida elmarknad där även förnybar energi från sol, vind och vatten spelar en stor roll.

– Intressant nog kommer all den energin ursprungligen från solen. Samma sak med fossila bränslen, det är rester av gammal fotosyntes. All den här energin kommer i grunden från fusion, säger Pietro Barabaschi.

Syftet är något som alla jag träffar på Iter är akut medvetna om, och en viktig anledning till att de hittat sin plats i världen just där.

Kommunikationsspecialisten Shira Tabachnikoff jobbade tidigare med stora amerikanska företag.

– Jag lärde chefer på Pepsico hur de skulle prata så att det lät mindre illa att de säljer skit till barn. Ärligt talat mådde jag inte alls bra av det. När jag kom hit kände jag hur saker och ting föll på plats. Mitt arbete stämde äntligen överens med mina värderingar.

Hon inser att Iter inte kommer att lösa dagens klimatproblem.

– Torkan, eldsvådorna, översvämningarna – dem måste vi lösa här och nu. Men Iter är ett långkok, för framtida bruk.

Pietro Barabaschi konstaterar med en teatralisk suck att det bagage av tekniska bekymmer som han ärvde nu börjar försvinna i backspegeln, och han kan fokusera framåt mot Iters nya mål: Stabil plasma om ungefär tio år.

– Projektet går bättre än någonsin. Vi levererar hela tiden enligt plan, vi ligger till och med före schemat. Men det betyder inte att bekymren är över. Det är som att vandra genom en lång tunnel, vi kan se ljuset och om vi bara håller kursen så kommer vi att nå hela vägen fram.

Det är visshet snarare än tro, säger Pietro Barabaschi.

– Vi behöver bara hålla uppe takten. Organisationen blir alltmer effektiv och har fortfarande outnyttjad potential. Jag vet att det är tekniskt möjligt, men i slutändan handlar allt om människor. Det handlar om kulturen vi odlar här och vilka beteenden det främjar.

Shira Tabachnikoff är en av dem som aktivt arbetar med Iters kultur. Hon har startat programmet Iter Cares, för att adressera de friktionsytor som uppstår i mötet mellan olika kulturer – åtminstone 35 olika nationaliteter arbetar sida vid sida i projektet – och när hon tittar ut genom sitt kontorsfönster är det inte verkstadsbyggnaderna, utan alla de uppradade nationsflaggorna som fyller henne med tillförsikt.

– Att USA, Kina, EU och Ryssland och alla andra kan enas och samarbeta kring något – det är unikt. Det ger mig hopp om framtiden.

Sabina Griffith, även hon kommunikatör, tillhör dem som har arbetat på Iter i tio år eller längre. Iters deep state. Hon har sett generaldirektörer komma och gå. Några tidigare medarbetare har hunnit gå bort.

– Det är verkligen som att bygga en katedral. Alla bidrar vi med våra stenar. Men inte alla som bidragit kommer att se den fullbordas, säger hon.

Hon har även sett starka viljor och geopolitiska intressen kollidera i det science fiction-osande sammanträdesrummet, där Iters råd regelbundet samlas för att uppdatera sig och diskutera framtiden. Där har hon också sett diplomatisk fingertoppskänsla på hög nivå, som den gången när en rysk delegat reste sig upp, bankade näven hårt i konferensbordet, och om och om igen vrålade i mikrofonen:

– Njet jevropejski! ”Inte europisk!”

Den ryska översättaren harklade sig snabbt och kungjorde smidigt:

– Delegaten vill ödmjukt tacka sina europeiska kollegor för ett utmärkt gott samarbete.

Sabina Griffith beskriver åren på Iter som en berg-och-dalbana. Men trots att hon kastats mellan hopp och förtvivlan har hon aldrig gett upp.

– Jag har kollegor som jobbar på Cern i Schweiz, och flera gånger har de försökt få mig att komma och jobba hos dem. Visst, Cern är ett fantastiskt projekt. Ett av vetenskapens mästerverk. Otroligt smarta personer som undersöker kosmos byggstenar. Men, för att vara lite grym: Det de håller på med är ”nice to have”. Det vi gör här är något annat. Vi bygger något som mänskligheten verkligen behöver för sin framtid.

Vi försöker fånga solen i en flaska. Och solen vill inte stanna där.

Enligt den nya planen ska Iters tokamak stå färdig 2035. Kanske är det Pietro Barabaschi som får äran att trycka på knappen som sätter i gång upphettningen av plasman, som kommer att nå en temperatur på 150 miljoner grader Celsius.

Sanningen är att ingen vet exakt vad som kommer att hända den dagen. Fysikerna förstår mycket väl hur fusion fungerar. På pappret är det inga konstigheter. Men att faktiskt bygga en fusionsreaktor, som producerar mer energi än den konsumerar, är en utmaning som tänjer gränserna för mänsklighetens förmåga och kunnande – inte bara inom fysik, utan inom ingenjörskonst, metallslöjd, byggnadskonst, och inte minst interkulturellt samarbete.

Som en av medarbetarna uttrycker det när vi vandrar genom verkstäderna:

– Vi försöker fånga solen i en flaska. Och solen vill inte stanna där.

Javier Artola är en ung fysiker från Spanien, som bygger modeller där han utför simulerade experiment för att förutse störningar som kan uppstå under tokamakens drift.

Under sina studier intresserade han sig till en början för teoretisk fysik. Grundläggande frågor om universums beskaffenhet. Svarta hål. Men det fanns också något som gnagde. Som gjorde att abstrakta frågeställningar inte förmådde att hålla hans uppmärksamhet i längden.

– Min generation är uppvuxen med ett trauma, berättar han.

Javier Artola talar om klimatförändringarna. Känslan av att hans generation har ärvt en trasig värld, som dumpats på dem av tidigare generationer, som inte vill ta ansvar för att de haft sönder den.

– Det där har hamrats in i oss sedan vi var barn. Så givetvis lockades jag av tanken att hitta en ren och tillförlitlig energikälla som kan lösa våra problem.

Just nu håller han på att färdigställa ett system för att förutse och mitigera disruptioner. Det är ett minst sagt klurigt uppdrag, för i en tokamak som fungerar precis enligt plan sker inga disruptioner. Om det uppstår en disruption är det per definition något oförutsett som inträffat, så Javier Artolas arbete är att förutse det oförutsägbara.

När Iter för två år sedan tvingades byta ut materialet i tokamakens väggar från beryllium till tungsten så innebar det nya utmaningar för fysikerna. Tungsten absorberar nämligen inte syre på samma sätt som beryllium, vilket gör att syret riskerar att kontaminera plasman. Javier Artola och de andra fysikerna fick konstruera nya modeller att testa, först i form av mjukvara, därefter i verkligheten, i många olika maskiner. Någon maskin som fullt ut motsvarar Iters tokamak existerar emellertid inte, så det är mycket som hänger på att deras modeller är tillräckligt precisa.

– I vanliga fall bygger man en maskin, och man har en ungefärlig idé om vad som ska hända. Så man bygger den, och sedan ser man vad som faktiskt händer. Till en början förstår man inte resultaten, så då använder man modeller för att tolka och förstå vad som har hänt. Vi försöker göra tvärtom. Vi bygger modeller för att förutse exakt vad som kommer att hända när maskinen en dag slås på, säger Javier Artola.

En av skyddsmekanismerna som hans team har tagit fram är en sorts krockkudde för tokamaken. 27 kanoner skjuter pellets av fruset väte och neon in i plasman för att kyla ned den när algoritmerna förutser att en disruption närmar sig.

Men vilken är den bästa kombinationen av neon och väte? Hur stor ska en pellet vara? Hur många fragment ska den slås sönder i när den går in i plasman? För att förutse allt detta samarbetar han med forskare på KTH i Stockholm, och bygger alltmer exakta modeller av vad de tror ska utspela sig den dagen maskinen sätts i gång.

Javier Artolas spetskompetens är hårdvaluta i fusionsprojekt överallt i världen. I USA, där bland andra Sam Altman och Jeff Bezos har investerat tungt i fusionsprojekt för att säkra energin till sina AI- och molndatatjänster, är lönerna inte sällan tre–fyra gånger högre än i Europa.

Javier Artola har vänner som jobbar där, och precis som Sabina Griffith har han fått erbjudanden från olika håll. Men han känner ingen lockelse från andra arbetsplatser.

– Det finns alltid de som värderar pengar mer än andra sorters tillfredsställelse. Själv tror jag verkligen på det här projektet, och jag kan inte föreställa mig något mer spännande ställe för en fysiker att arbeta på. Bredden på de vetenskapliga och ingenjörsmässiga utmaningar vi jobbar med – den finns ingen annanstans i världen. Iter är mitt liv. Jag kommer inte att lämna det om jag inte får sparken.

För att nå Iters innersta sanktum passerar man genom labyrintiska korridorer klädda med vita plastskynken över tak, golv och väggar. En passage öppnas bakom en lufttät dragkedja, där ett bord är beläget, för att man ska kunna lämna sina ägodelar.

– Om något ramlar ut i kammaren kommer det inte tillbaka. Och vår maskin kommer inte att fungera, säger Pietro Barabaschi.

Vi vandrar nedför en brant trappa i rostfritt stål, till botten av det rum som kallas ”The Pit”. I botten står kryostatbasen, och ovanför hänger de delar av tokamaken som hittills monterats. När den är fullbordad kommer utrymmet runt omkring att tömmas. Verkligen tömmas. Där, liksom i tokamaken, ska vakuum råda.

Om något ramlar ut i kammaren kommer det inte tillbaka. Och vår maskin kommer inte att fungera.

Vid det här laget bär vi även hårnät. Varje hårstrå, varje främmande partikel riskerar att äventyra resultatet den dag maskineriet ska starta.

Pietro Barabaschi är medveten om att mycket hänger på varje avvägning han gör. Teknisk som diplomatisk. Iters historia visar hur lätt det är att köra fast, att vända det hopp som just nu genomsyrar organisationen till tvivel.

– Med ett sådant här ansvar måste man påminna sig om vikten av varje beslut. Ja, det finns absolut beslut jag kan ta som, om de är felaktiga, kan orsaka stora skador. Men all press vilar inte bara på mina skuldror. Jag har ett bra team. Iter är fyllt av expertis, och experterna har i sin tur team som är fyllda av ännu mer expertis.

Rädslan får inte styra dig. När den kommer måste du utvärdera riskerna logiskt.

Han säger att ett visst mått av rädsla måste finnas där. En medvetenhet om riskerna, jämte fokus på syftet, på den unika möjligheten att bygga något verkligt betydelsefullt.

– Rädslan får inte styra dig. När den kommer måste du utvärdera riskerna logiskt. Förklara dem för våra finansiärer, och se till att vi alla är medvetna om vilken väg vi väljer.

Sabina Griffith ser på medan fotografen Felix Odell knäpper bilder på generaldirektören framför de två tokamaksegment som hittills monterats. I december detta år var tanken att den makalösa maskinen skulle vara färdig. Där är man inte ännu. Långtifrån. Planer har grusats. Scheman har justerats. Men om bara en månad ska nästa segment tillfogas. Steg för steg rör sig Iter närmare aktiv plasma.

Medan Pietro Barabaschi smilar för kameran låter hon blicken vandra i kammaren. När den dagen kommer ska kylelementen runt tokamaken sänka temperaturen nästan ner till absoluta nollpunkten, och bara några meter därifrån kommer gnistan att antända plasman som stegvis närmar sig 150 miljoner grader. Om allt går väl kommer plasman att stabiliseras. Solen stannar i flaskan, och den förblir stabil under många minuter. Den kommer att alstra tio gånger mer energi än den konsumerar, och den kommer en gång för alla att bevisa att fusion är en av de framtida energikällor som kommer att låta mänskligheten fortsätta att utvecklas.

– Det är så många beräkningar, så många experiment, så mycket arbete som ligger bakom det här. Men först den dagen när vi slår på reaktorn vet vi. Har vi lyckats få allt rätt? Eller?

Om Sabina Griffiths ögon tårades när kryostatbasen lyftes på plats är det svårt att föreställa sig känslan när Iters tokamak en dag står fullbordad, och Pietro Barabaschi – eller någon annan – trycker på knappen. Dock. Fortfarande. Det är den där envisa frågan som återstår.

– Har naturen ett sista spratt att spela oss?