Agnes Lo-Åkerlind -
Nytänkaren

Nya vanor kräver nya former av tv-program. Fram till början av 1970-talet började tv-kvällarna i Sverige först 19.30. Så var det bara. Före det klockslaget var det barnprogram. Men nya undersökningar som gjordes visade att redan klockan 18.30 hade 88 procent av alla förvärvsarbetare både hunnit hem och hunnit äta.

Med utgångspunkt i dessa under-sökningar utformade Åke och Karin Falck ett helt nytt tv-koncept, en form av mjukstart på kvällen anpassad för en ny tid.
Programmet fick namnet Halv sju och förändrade för alltid svensk television. 40 år senare har tv-program fortfarande samma upplägg och körschema som Halv sju.

På 2010-talet visade undersökningar en annan avgörande förändring i svenska folkets tv-vanor. Unga vuxna läser varken tv-tablåer i tidningar eller tittar på tablålagda program på svt. Däremot älskar de svt Play som de kollar på i datorer och på mobiler. Sedan tipsar de sina kompisar om programmen via Facebook och Twitter.

Den programform som har fått det största uppsvinget i denna nya medie-ålder är dokumentärer. I en allt mer artificiell värld lockar ingenting så mycket som något som är ”based on a true story”. Törsten efter verklighet har aldrig varit större. Vår tids motsvarighet till revolutionen med Halv sju är svt Play-produktionerna Rebecca & Fiona och Danne & Bleckan. Rebecca & Fiona handlar om dj-duon med samma namn. Danne & Bleckan handlar om hur två barn till missbrukare öppnar och driver en tatuerarsalong, Salong Betong.

Det engelska flygtåget Heathrow Express lanserades med ”Famous for 15 minutes”, en slogan som både anspelade på den rekordsnabba restiden, avgångstiden (varje kvart) och dessutom var en smart parafras på Andy Warhols berömda uttalande om att i framtiden kommer alla att vara kända i 15 minuter.
”Famous for 15 minutes” skulle man även ha kunnat använt som slogan för dokumentärserierna Rebecca & Fiona och Danne & Bleckan. Dels vad det gäller avsnittslängd och attityd, dels vad det gäller tempo och utseende. Vid en jämförelse framstår de flesta andra svenska tv-produktioner som omoderna, otidsenliga och frånåkta.

Rebecca & Fiona vann i fjol Kristallen för årets reality-program och Danne & Bleckan har chansen att nomineras i år.

Nyckelpersonen bakom dessa express-tåg mot framtidens tv är Agnes-Lo Åkerlind, 32.
– En anledning till att serierna har blivit populära tror jag är att de känns som om de är på riktigt. Nästan ingenting på tv är ju på riktigt, säger Agnes-Lo Åkerlind.

Genren realityserier, även kallad dokusåpor, fick sitt stora genombrott med premiären på Expedition Robinson 1997. Tv-kritiker var eniga om att det var en fluga som snart skulle försvinna.
Men 15 år senare fortsätter reality att vara den dominerande genren i alla svenska kanaler.
Vad som däremot har förändrats och urvattnats är andelen reality i reality. Personerna i serierna blir i slutänden lika fiktiva som i dramaserier. Handlingen konstrueras av klippare och producenter på produktionsbolagen.

– Alla realityserier klipps på exakt samma sätt, säger Agnes-Lo Åkerlind. Först får man se en intervju med någon som berättar: ”När Kalle kom in i rummet blev jag rädd”. Och därefter får vi se just den scenen. Vi ville till varje pris undvika det. Den sortens klippning med synkar har varit måttstocken för vad vi inte ville göra. Vi har jobbat oerhört hårt på att klippa på ett annat sätt. Vissa sekvenser som i rutan tar 15 sekunder tog två dygn att klippa. Om man ska visa den verkliga förhöjda känslan av hur det är att vara på en klubb kan man inte bara gå dit och filma lite. Du måste välja och plocka bildruta för bildruta så att allt också känns som om du är på en klubb.

Agnes berättar vidare om sin favoritsekvens i Rebecca & Fiona.
– Det är scenen där de åker bil till en spelning och dansar i slow motion, och som avslutas med att en fågel flyger i väg. Jag insisterade på att den skulle klippas till JJ-låten Let go. Egentligen är den alldeles för långsam för att det ska fungera. Men Kalle, som klipper, är ett geni. Den scenen är det finaste vi har gjort.

– Vad som är slående är hur dålig och ytlig en serie som Rebecca & Fiona skulle ha kunnat bli. Det kunde ha blivit en serie om två brudar som visar magen och går före i kön, säger Clara Mannheimer.

– Allt handlar om tonträff. Att hitta exakt rätt avvägningar, rytm och anslag. När jag jobbade med Agnes-Lo var jag helt lugn. Hon förstod exakt vad jag menade, hon kommer från samma värld som serierna skildrar. Hon har också en solid politisk medvetenhet som är grunden till att det fungerar. Rebecca & Fiona är en serie om feminism, om tjejer som gör det själva. Danne & Bleckan är en serie om utanförskap.

Realityserier präglas ofta av en freakshow-mentalitet. De som gör dem åker omkring i produktionsbolagens stadsjeepar och lever i en helt annan 08-verklighet än de småstadsbor, bönder, överviktiga och andra exotiska varelser som de gör program om.

Men Agnes-Lo Åkerlind har umgåtts i samma kretsar som Danne och Bleckan i tio år. Hon har också en bakgrund som dj som hon delar med Rebecca och Fiona.

– Vi var ett dj-kollektiv på 14 personer som hette Eros Video, döpt efter en porrfilmsaffär på Hornsgatan, typiskt hipsterfenomen antar jag. Vi hade spelningar överallt i Stockholm och även en på Way Out West. Mapei (rappare) var med i kollektivet, även Axel Boman (technoprofil). I och med att vi var så många blev det inte mycket till var och en i gage, haha.

Rebecca & Fiona sändes på SVT Play vintern 2010/2011, Danne & Bleckan i höstas. Egentligen var det meningen att Danne & Bleckan skulle bli Agnes-Los första serie, men alla produktionsbolag hon pitchade för tackade nej. Motiveringen var att det redan fanns andra tatuerarserier som LA Ink och Miami Ink.
– De fattade inte att det var en serie om människor.

Det var också fler än Agnes-Lo som uppvaktade Daniel ”Danne” Eriksson och Anders ”Bleckan” Bleckhorns om att göra en realityserie om Salong Betong.

På YouTube kan man se en pilot gjord av produktionsbolaget Nordisk Film. I denna pilot försöker man göra Salong Betong till en svensk förortsvariant av LA Ink, med en estetik hämtad från hiphopvideor. Alla klichéer om hårda killar på gatan prickas av – utan att man kommer någon in på livet.

Det är när man ser den piloten som man inser hur radikalt annorlunda SVT Play-versionen är, allt tack vare Agnes-Los vision och närhet till huvudpersonerna. Varmare, känsligare, mänskligare.

Svenska Dagbladets tv-krönikör Rebecka Åhlund skrev om serien:
”Den stora poängen är inte den manligt dominerade råa och ibland hjärtliga jargongen, utan bakgrunden till livet bredvid resten av samhället. Fattigdom, knarkande mammor och pappor, brist på utvägar från destruktivitet och få möjligheter för de svagaste. När Bleckan går och köper ett par Jordansneakers till sin dotter, sådana han själv aldrig fick som barn därför att hans pappa älskade heroin, är det en revansch större än man egentligen orkar förstå.”

Dagens Nyheters tv-krönikör Johan Croneman kallade samma vecka Danne & Bleckan för ”något av det bästa man kan se på tv just nu”.

Hur blir man en nytänkande tv-producent?
Agnes-Lo Åkerlind är född i Stockholm men uppväxt på landet med gröna vågen-föräldrar. Hennes mamma är psykoterapeut, hennes pappa företagskonsult. Först bodde familjen på en ö i Ångermanälven, utan tv i hemmet. Därefter flyttade de till ”en kristen och trångsynt by, typ Änglagård” utanför Västervik som bokstavligen var den sista by i Sverige som fick tv4.

– Jag åkte till min storebrorsa i Stockholm för att kunna se det mytomspunna Bingolotto på tv4. Jag var helt chockad. En gubbe som drar lotter? Är det det här alla pratar om? Jag var helt utanför populärkulturen fram till gymnasiet. Populärkultur för mig var fram till dess Crocodile Dundee och Snuten i Hollywood på vhs. Men jag älskade Madonna. Lyssnade oavbrutet på den röda You can dance-skivan på kassett.

Hennes storebror, nio år äldre, gick på folkhögskola där man fick göra radioproduktioner. När han en dag kom hem med en radio-sändarryggsäck insåg Agnes-Lo att det var radio hon ville jobba med.

Hon fick praktikplats hos Amanda Rydman på P3, exekutiv producent på P3 dokumentär.
– Jag var oerhört imponerad av henne, och tyckte också hon var lite lik Madonna.

Agnes-Lo fick beröm för sitt sätt att göra enkäter och fick sedan fler uppdrag. Hon hann jobba med radio i nästan tio år, både som inslags-producent och programledare, innan hon började göra tv.

Har radion påverkat ditt sätt att göra tv?
– Ja, det tror jag. Jag fick en känsla där för tempo och musikläggning. Jag gick senare tv-producentlinjen på Dramatiska institutet, men det var inte för mig. Vad jag lärde mig på radion har i högre grad påverkat mitt sätt att göra tv.

Efter att Agnes-Lo Åkerlind förnyat svensk tv med 15-minutersproduktioner ska hon nu tillsammans med Clara Mannheimer, ”världens bästa dramaturg”, göra sin första långfilm. Ännu en gång handlar det om en dokumentär om människor i hennes egen bekantskapskrets.
– Det handlar om en tjej som dog av en överdos och hur livet sedan blev för hennes närmaste.