Macau -
Den gyllene kulissen

Pling. Pling. Pling. Färjan från Hongkong hinner knappt ankra land i Macaus hamn förrän det börjar surra i fickan. Reklam-sms från de 35 kasinona trängs om uppmärksamheten i min telefon. Vid sidan av det vanliga välkomnandet från mobiloperatören får jag i snabb takt veta att Grand Lisboa vill bjuda mig på gratis middag om jag blir medlem, att det är gratis wifi på ctm om jag besöker deras spelsal och att jag kan vinna 1 miljon dollar i kontanter på City of Dreams om jag tar just deras gratisbuss till kasinot: ”Hop on City of Dreams shuttle bus, FREE to join Million Dollar Spin for a chance to win $1 million cash!”

Vid färjeterminalen står värdinnor uppklädda i aftonklänningar och välkomnar ombord på bussarna som går i skytteltrafik till de största vinsterna. Jag hoppar på The Venetian Macaus shuttle som kör en kort tur via palmträdsprydda gator, pantbanker med Patek Philippe-klockor, poserande bröllopspar och blinkande neonljus innan den stannar till vid Macaus kopia av Las Vegas kopia av Venedig. Med sina drygt 50 000 kvadratmeter, 870 spelbord, 3 000 spelmaskiner, 24 restauranger och barer, samt över 3 000 hotellrum är The Venetian Macau i dag världens största kasino. Precis som i Las Vegas är det komplett med gondoljärer som med små motorförsedda gondoler skjutsar runt besökarna såväl utomhus som inomhus. Allt till ett soundtrack av klassisk musik. The Venetian Macau är flaggskeppskasinot i den amerikanske dollarmiljardären Sheldon Adelsons Sands imperium och själva kärnan på The Cotai Strip – Macaus motsvarighet till Las Vegas The Strip.

Intäkterna på spel i Macau förra året var enligt Wall Street Journal 380 miljarder kronor, vilket är nästan hälften av den svenska statsbudgeten. Bara på The Venetian Macau sträcker sig intäkterna till runt 34 miljarder kronor per år. Men just nu finns det något som skaver på denna halvö utanför Kina som ligger bortom alla speltokigheters gränser. Och det är därför jag är här.

Det ekar nämligen tomt inne i spelhallarna.

Svenske Kristoffer Luczak är klädd i en skräddarsydd kritstrecksrandig kostym. Han har hakan i vädret och beställer en gin och tonic med ett fingerknäpp inne i casinohotellet City of Dreams enstjärniga restaurang The Tasting Room. Bakom honom blänker glasrutorna mot Cotai-stripen i kvällssolens ljus.

Varje morgon tar Luczak sin Rolls-Royce och skjutsar dottern till förskolan som ligger vägg i vägg med en av Macaus bordeller. Tillsammans lyssnar de på Nationalteatern, ksmb, Imperiet och annan progg, punk och postpunk som den 46-årige stockholmaren växte upp med i sin ungdom på Södermalm.

Låten En slemmig torsk där ksmb-sångaren Johnny Sylvan med gäll röst upprepar raderna ”en slemmig torsk i en brödrost” är en favorit, berättar Luczak. Han säger att han och hans franska fru gör allt som står i deras makt för att deras treåriga dotter inte ska bli ”en bortskämd expat-brat”

– Hon får äta knäckebröd och så får hon städa själv.

Luczak har varit ute på ett långt äventyr i restaurangvärlden. Efter gymnasiet lärde han sig kockyrket på Källaren Diana och Kajplats 9 i Gamla stan i Stockholm. Sedan tog han lärlingsjobb på exklusiva restauranger i Tyskland och Frankrike.

– Det var jag och Marcus Samuelsson som stack utomlands, säger han.

Efter en tid som kökschef på hotell som The Peninsula i Bangkok, Oberoi på Bali, Ritz Carlton i Sydney och The Raffles i Singapore, rekryterades han 2006 till City of Dreams Macau. Det är världens näst största kasino – efter The Venetian på andra sidan gatan.

– Det är ju en hyfsad kontrast till där jag kommer ifrån, säger han och börjar rabbla fakta som han antagligen har lärt sig under sina tjänsteresor till Shanghai, Singapore, Bangkok, Hongkong och andra hubbar i Sydostasien.

– I Paris finns det 40 000 femstjärniga hotellrum, i London 45 000 och på Manhattan 50 000. På det här 3,2 kvadratkilometer lilla området finns redan 40 000 femstjärniga rum. Och fler ska det bli. Bakom oss bygger just nu Wynn ett hotell fullt med vatten där man ska kunna köra motorbåt till sitt rum, du vet sådana där italienska Rivabåtar som man kör på Gardasjön.

På City of Dreams är Luczak ansvarig för mat och dryck för 35 restauranger och har 3 200 anställda under sig. Ändå uppskattar Luczak att hans del av kasinoverksamheten bara drar in cirka 0,8 procent av City of Dreams totala omsättning i Macau. Vilket, menar han, är vad en minibar står för på ett vanligt hotell.

– Jag togs hit för att vara ansiktet utåt för City of Dreams restauranger. Mitt personliga mål är att bli förste svensk som har hand om en trestjärnig restaurang. Vi är nära nu med Jade Dragon som har två stjärnor och som väntas få sin tredje nästa år.

Luczak lämnade sitt hemland vid 19 års ålder och är sedan länge utskriven ur Sverige. Han talar vitt och brett om Macau utan någon självcensur. Enligt Luczak finns förklaringen till stadens spelboom i ett system som till stor del är uppbyggt på korruption och organiserad brottslighet. Han förklarar öppet hur så kallade junkets, drivna av triaderna, den kinesiska maffian, möjliggör spelet med de riktigt stora summorna.

I Macau är det nämligen olagligt att både föra in och ta med sig stora summor ut. Maxgränsen är 25 000 kronor per besök och 400 000 kronor totalt per år. Men det är en gråzon. Junketoperatörerna, alltså kinesiska maffian, blir mellanhanden som tar hit storspelare från hela Asien – men mestadels från Fastlandskina. För att det ska bli möjligt för storspelarna att gå all in får man mot en viss ränta låna pengar av junketoperatörerna.

– Tidigare kunde medlemmar från triaderna kännas igen på sina tatueringar, men nu går de runt här i kostym och slips. På samma sätt som skinheads svidar om till kostym när de på grund av högervindarna tar plats i olika regeringar i Europa. Junketoperatörerna har 0,02 procent av allt som rullar på borden. Det kan ju låta lite men då får du tänka att det under en vanlig kväll i Macau rullar i snitt motsvarande 9 miljarder kronor på borden. Sedan ska det också på varje bet i Macau finnas tio sidebet under bordet från Kina. Ett 100 000 dollars-chip betyder ofta 1 miljon. Så alla officiella siffror ska tiodubblas för att du ska få de egentliga siffrorna för spelandet här i Macau.

Om storspelarna vinner måste de shoppa upp vinsten på sportbilar, klockor, smycken och annat värdefullt som de kan ta med sig ut från Macau och sedan sälja vidare. Om de däremot förlorar och blir skyldiga junketoperatörerna pengar som de inte kan betala tillbaka, så kan det få allvarliga konsekvenser.

– Oftast sköts återbetalningen till junket­operatörerna smidigt för dem som förlorar. Men om du nu – vilket inte är helt ovanligt – är en korrupt kommunpolitiker från Kina som åker hit och spelar upp hela den budget som skulle gå till att bygga en skola i din hemstad, och lägger de sista pengarna på droger och prostituerade – vilket tyvärr inte heller det är helt ovanligt – och sedan inte kan betala tillbaka … Då kan det sluta med att du får knäskålarna inslagna i ett parkeringshus. Det är sorgligt, såklart, men det är så det är här i Macau.

Spelsalen inne på The Venetian glimmar i guld under de förgyllda takmålningarna. Här finns allt ifrån roulette till lyckohjul, poker och tärning. Men de få som är inne på The Venetian satsar uteslutande på turkortspelet baccarat. Det gäller för 98 procent av dem som spelar i Macau.

För i Macau, liksom i Kina, är ingenting så fint som att ha tur. Den som har lyckan med sig anses stå nära högre makter. Därför är kasinohotellen som The Venetian fyllda med lyckobringande symboler som guldfiskar och kaniner. Det stora turnumret är 8. Nummerplåtar till bilar där man maximerar antalet åttor säljs på speciella auktioner och att OS i Peking invigdes 08:08 (pm) den 8/8 2008 var ingen tillfällighet.

En servitris försöker till och med pigga upp mig genom att säga att totalsumman för de två vietnamesiska nudelsopporna och ananasjuicerna jag köpt är 521 macaunesiska pataca. Detta betyder tur eftersom 521 står för ”jag älskar dig” på mandarin. ”Du borde spela mister, det verkar vara din dag!” säger hon.

Det finns inget exakt datum för när hasardspelandet kom till Macau. Man vet bara att det har spelats sedan hamnen öppnades under 1500-talet. När grannen Hongkong 1842 blev en brittisk koloni och tog över som huvudhamn i området ansåg de portugisiska kolonisatörerna, som hade kommit till Macau i mitten av 1500-talet, att de behövde en ny näring för att inte helt gå under. 1847 lät man spelandet legaliseras. Tanken var att det nu skulle kontrolleras och genom skatt ge inkomster till staten. Macau var redan ökänt för sina opiumhålor och nu öppnade det upp över 200 spelhus som regeringen hade gett licenser för det rouletteliknande kinesiska spelet fantan. Spelandet blev snabbt Macaus huvudintäkt.

Under 1930-talet renoverades fantan-husen och verksamheterna flyttade in till de då nybyggda hotellen. Macau började locka spelare från Hongkong och andra delar av Asien med fria färjeturer och gratisnöjen som kinesisk opera, färsk frukt och cigaretter. Gratiserbjudandena som en del i speldjävulens psykologi var något som var väl etablerat redan då.

Ett par decennier senare började det talas om Macau som ”Orientens Monte Carlo”. Framväxten går att härleda till en enda man – Stanley Ho. Under andra världskriget hade Stanley Ho tjänat stora pengar på att smuggla lyxvaror och droger som opium och kokain över gränsen till Kina. Vid krigets slut investerade han pengarna i ett byggföretag och när Macau 1962 skulle öppna sitt första renodlade kasino – Casino Estoril – såg Stanley Ho till att få det i sina ägor. Han skaffade också monopol på Macaus kasinoverksamhet i utbyte mot att han skulle stå för all infrastruktur.

Via sitt företag stdm (The Sociedade de Turismo e Diversões de Macau) öppnade Ho kasino efter kasino, tog kontroll över Macaus hästkapplöpningsbana, och startade en tipstjänst för spel på fotbollsmatcher. I dag, 93 år gammal med 17 barn med fyra fruar, är Stanley Ho en av Asiens rikaste personer. Enligt Forbes Magazine var Ho år 2011 god för cirka 24 miljarder kronor, och de största rikedomarna har tillkommit under de senaste 10–15 åren.

1999 återlämnades nämligen Macau till Kina och 2002 löpte Stanley Hos monopol ut. Utländska kasinoägare från främst USA och Australien fick licenser till att öppna även i Macau och den nya spelboomen spillde över även på Stanley Hos kasinohotell. Snart gick Macau om Las Vegas som världens största spelstad. Allt för att under 2014, med den tidigare nämnda intäkten på motsvarande 380 miljarder kronor, nu ha dragit ifrån till att bli åtta gånger större än den amerikanska ökenstaden.

Under dagarna vi är i Macau kommer den första kvartalsrapporten för kasinoverksamheten för 2015. Här översätts de förvånansvärt tomma kasinogolv jag ser i Macau i siffror. Under det vanligtvis så lukrativa kinesiska nyåret i februari har intäkterna i kasinoverksamheten gått ned med så mycket som 50 procent jämfört med det kinesiska nyåret 2014.

Detta trots att The Venetian Macau har slagit på stort med David Beckham som marknadsförare för hotellets underhållning. I den reklamfilm som lanserades lagom till det kinesiska nyåret landar David Beckham med sitt privatjet på Macaus internationella flygplats och tar en limousin till The Cotai Strip. Den forne fotbollsstjärnan tar in på The Venetian, blir själva huvudattraktionen på en vild maskeradbal, och efter att han till sist skruvat en fotboll runt en gyllene skulptur i en skinande sal och fyrverkerier tar över hela bilden kommer reklamens slogan: ”Never settle”. I det här fallet ungefär: ”Stanna inte upp, nöj dig bara med det bästa.”

När kvartalsrapporten blir offentlig publicerar även The Guardian en avslöjande artikel som till och med får mina planerade möten med dem som styr över spelandet i Macau, The Gaming Inspection and Coordination Bureau Macau, att ställas in.

The Guardian-journalisterna James Ball och Harry Davies hävdar att Macau har byggts upp av ett utförligt pengatvättsystem av triaderna. I och med att alla vinner på systemet – inte minst Sandsmagnaten och det republikanska partiets storsponsor Sheldon Adelson – så är det ingen som har velat förändra det. I alla fall ingen i Macau.

Det som nu har hänt och som är själva anledningen till det stora fallet mellan 2014 och 2015 är, enligt Ball och Davis, att den Xi Jinping-ledda kinesiska regeringen nu ser över korruptionen i hemlandet. Man har helt enkelt ledsnat på att kommunalråd åker till Macau och spelar upp sina budgetar. Macaus spelbubbla, avslutar The Guardian-journalisterna, kan vara på väg att spricka.

svt:s Kina-korrespondent Lars Moberg menar att Kinas antikorruptionskampanj mycket väl kan ligga bakom Macaus nedgång. Men han varnar samtidigt för att dra för höga växlar på kampanjen och att Kina nu med den skulle ta jättekliv mot demokrati.

– Xi Jinping och den kinesiska ledningen har förmodligen stöd för kampanjen av många mindre bemedlade landsmän och kvinnor som ständigt i sin vardag konfronteras med korruptionen. Men samtidigt, i ett land som saknar ett oberoende rättssystem finns ingen som helst transparens och misstankar florerar om att kampanjen mot korruptionen samtidigt ger presidenten tillfälle till utrensning av politiska fiender. Det är svårt att applicera demokrati och dylika begrepp på ett land som helt saknar demokrati och där kommunistpartiet i slutändan fattar alla viktiga beslut.

När jag frågar Kristoffer Luzcak om artikeln och huruvida den kinesiska regeringens hårdhandskar mot korruptionen kan få Macau på fall, rycker han på axlarna.

– Ibland slänger man kristna till lejonen och ibland politiker till polisen. Sedan återgår allt till vardag. Siffror kan inte gå upp i all evighet. 50 procent av 380 miljarder kronor, alltså 190 miljarder, om vinsten nu skulle landa på det vid årets slut, är en rätt bra vinst. Sedan har jag såklart ingen aning om vad Kinas regering har för planer på sikt för Macau. Men jag skulle inte bli förvånad om man så småningom slänger ut de amerikans­ka investerarna och tar över allt själv.

Mannen som svänger förbi The Tasting Room för ett kort möte med Kristoffer Luczak är tunn och gråhårig. Han heter j.d. Clayton och är ansvarig för City of Dreams kasinoverksamhet. Han slår sig ned och visar sig vara lika frispråkig som sin svenske kollega, och fyller i det som Luczak tidigare sagt om att den egentliga vinsten i Macau är tio gånger högre än den officiella siffran. De största spelen sker i vip-rummen bakom de officiella vip-rummen bakom spelsalarna, förklarar j.d. Clayton, och hävdar att det finns tre hemligheter till Macaus makalösa framväxt i kasinosfären.

– När Kina i och med övertagandet av Macau fick tillgång till den här lekparken så blev det hysteriskt. Spelande, som tidigare hade varit något olagligt, blev nu i alla fall lagligt på papperet på den här speciella platsen.

Den andra orsaken, förklarar Clayton, är att det till skillnad från Las Vegas inte finns någon gräns för insatserna i Macau.

– Säg att sultanen av Brunei vill satsa 100 miljoner dollar på svart. Det är bara i Macau som man tar emot hans insats. I Monte Carlo, Sydafrika och Las Vegas kan man inte det. Det skulle svida för mycket om Sultanen vann en eller två gånger. Tre vinster skulle sätta kasinot i bankrutt. Men här i Macau får han satsa och vinna tre, fyra eller fem gånger. Det skulle göra ont. Men till skillnad från Las Vegas, där lägsta insatsen kan vara 5 till 30 dollar, har man här satt ingångsinsatsen vid baccaratborden på 3 000 Hongkongdollar (drygt 3 000 kronor). Kasinot drar därmed snabbt in pengarna igen, till och med om sultanen av Brunei skulle gå härifrån med 800 miljoner dollar.

j.d. böjer sig över bordet och viskar övertydligt.

– Den tredje hemligheten är pengatvätt. Kina har länge sett genom fingrarna, men mycket av Macaus förtjänster kommer från pengatvätt. Junketoperatörerna är tjuvar.

Paulo Barbosa häller i socker i sin espresso och rör om när vi ses på ett litet fik i Macaus gamla pastellfärgade portugisiska kvarter. Han är en av de cirka 5 000 portugiser som fortfarande bor i Macau. Intill fiket ligger kontoret för Macau Daily Times, tidningen där han jobbar som nyhetsredaktör. Barbosa säger sig inte ha överraskats av uppgifterna i The Guardian-artikeln. Tvärtom, menar han.

– Vi har publicerat åtskilliga artiklar om den smutsiga businessen runt kasinoställena och kopplingen mellan junketoperatörerna och triaderna, men det har bara aldrig nått särskilt långt utanför Macau.

Barbosa vet lika lite som Luczak om den kinesiska regeringens långsiktiga avsikter med Macau. Men han menar att det i alla fall är tydligt att man nu försöker få hit människor för annat än spelandet.

– Man får inte glömma att det har tagit Las Vegas 50–60 år att bli det nöjesmecka det i dag är. Undan för undan har spelet blivit sekundärt. Även om det alltid har funnits spelande i Macau så har det förvandlats till den jättebusinessen det är i dag de senaste 15 åren. Staden kommer att förändras, den måste förändras, på sikt.

Han tar upp problemen som blir allt tydligare för varje år.

– Samtidigt som staden växer så gnäller lokalborna över att livskvaliteten sänks när deras bakgårdar fylls av spelande turister, när all mark arrenderas till fler resorter och golfbanor samtidigt som hyrorna nästan når Hongkongnivåer – och därmed är bland de högsta i världen. Men de som bor här tystas än så länge ned genom att varje år få utbetald bonus från all den vinst som Macau gör på spelverksamheten. Du vet, lite så som när gulfstaterna delar ut pengar till lokalbefolkningen med det man tjänar på oljan och gasen.

Paulo Barbosa pekar på Beckhams reklamfilm och att den är symptomatisk för det nya Macau. Bilden av en plats dit världskändisar som David Beckham kommer för att äta, dricka och underhållas.

Eller varför inte för att ta del av det som Macau de senaste åren har sett till att sätta världsrekord i: världens största vågbassäng vid hotellet Galaxy Macau, världens högsta bungy jump från det 338 meter höga tornet Macau Tower, och världens mest påkostade ”water extravaganza” i City of Dreams House of Dancing Water – en spektakulär mix av balett, cirkus och motocross.

– Macau tvingas nu från Kinas håll gå in i en ny fas, säger Paulo Barbosa och nämner den 27 kilometer långa bro mellan Hongkong och Macau som ska stå klar till 2016 samt en järnväg för snabbtåg som ska ta passagerare från Shanghai till Macau på under sex timmar.

Initiativen kommer att föra halvön allt närmre Fastlandskina. Symboliken är tydlig. Det som händer i Macau ska inte längre stanna i Macau.