Självkritik -
Plura Jonsson

Du är 61 nu. Hur har du förändrats med åldern?

– Förhoppningsvis har man väl blivit lite klokare med åren. Och lite stelare i kroppen. Det är faktiskt ganska skönt att bli äldre, hittills i alla fall. Åren mellan 50 och 60 har varit de bästa i mitt liv. Man kommer till insikt om vem man är och oroar sig inte så mycket för sitt utseende eller för att säga fel saker, och det är skönt.

Hur är turnéerna nu jämfört med förr, kör ni hårt?

– Nej. Det är klart att man tar en öl och en whiskey efter spelningen men det är professionellt och lugnare nu. Man vet att folk har betalat mycket pengar och då måste man prestera något bra. Sådant tänkte man ju inte alls på i början av 1980-talet. Då tänkte man bara på att ha kul själv hela tiden.

Saknar du de vilda dagarna ibland?

– Nej, absolut inte. De vilda åren när jag festade hårt och mycket var ju egentligen de olyckligaste åren i mitt liv.

Vad tror du att det var som höll dig från att spåra ur?

– Jag har väl en över-levnads-instinkt som säger: ”Nu får du lägga av. Ska du klara det här kan du inte leva så här.” Man tappar ju fokus och glömmer bort varför man började med det här en gång i tiden, vad som var så kul med musik. Tappar man det så tappar man allting.

Vet du direkt om en låt är bra?

– Förr när jag hade skrivit en låt och satt och spelade kunde jag känna det på att håren reste sig i nacken och på armarna, eller att jag började få en klump i halsen. Ibland kan jag känna så nu, men jag är ganska självkritisk så jag är aldrig nöjd heller. Det finns nog inte en enda låt jag har skrivit eller gjort som jag är 100 procent nöjd med alla textrader och alla ord i.

Men är inte det bra?

– Jo, det är väl bra att sträva mot att bli bättre hela tiden. Nu när jag har skrivit så många låtar finns det alltid en sorts tröskel – ”Det här har du skrivit förut” – som man måste skriva sig över.

Ger du råd till dina barn?

– Ja, men det är ganska svårt. När min son, som är musiker, frågar om jag tror att man kan leva på musik … Det är ju väldigt få förunnat att kunna det, men samtidigt kan ju jag inte säga det när det är hans dröm. Då får man försöka förklara att det är stenhårt men att jag ändå tycker att han ska försöka.

Vad tycker du om att vara en kändis?

– Det är väl bara trevligt! Det kan man ju inte klaga på.

Ville du bli känd när du inte var det?

– Ja, det var väl en av anledningarna till att jag började med musik, att jag ville få en identitet. Som ung är man ganska otrygg och ofärdig och vet knappt själv vem man är. Det är hemska år, från att vara pojke till att bli man. Man vet ingenting, man tror att man vet allt men det är bara en fasad.

Går du på gourmetrestauranger?

– Nja, det händer väl, men jag tycker att det är ganska långtråkigt att äta i fyra timmar. Nu går jag hellre på enkla restauranger med bra råvaror. Jag höll själv på att laga sjurättersmiddagar ett tag men insåg att det bara är stressande. Jag tror att de flesta genomgår samma sak och går tillbaka till grunderna. Är man en ung kock dras man nog åt det konstlade hållet, man vill vara i framkant.

Det gäller kanske flera områden.

– Precis. Man behöver inte hålla på att konstla till saker och ting. Det är bättre att göra det enkelt men väldigt bra. Men det är kanske det som är det svåra också.

Är du en sentimental person?

– Både och, faktiskt. Jag tror att man måste ta livet med en klackspark och kunna skratta åt det. Samtidigt har jag en melankolisk ådra. Livet är bitterljuvt, och det är en ganska skön känsla.

Dina låtar är ganska romantiska.

– Det är väl en av mina starka sidor, att jag är romantisk.

Har du lätt för att gråta?

– Väldigt lätt.

När grät du senast?

– Det var väl till någon dålig amerikansk film. När jag läser är jag inte lika gråtmild men när Hollywood spelar upp hela orkestern … det går man på gång på gång. Det är skönt att gråta.

Och det har du inte slutat med?

– Nej, det blir snarare värre.