Solo -
José González

Varför gör du allting ensam på nya skivan?

– Allt utom mastering och flöjt. Kanske var det dumdristigt. Men jag gillar att jobba ensam och ha konstnärlig kontroll, att det blir en komplett estetik från en persons hjärna.

Det låter som att det kräver både stort självförtroende och stort kontrollbehov.

– Ja, men när det blir bra är det fantastiskt. Jag identifierar mig dock inte med det ensamma geniet – jag är för medveten om hur många timmar jag har lagt på sång, gitarr och att skriva. Det finns inget geni i det, bara mycket jobb.

Vilka lyssnar på din musik?

– Jag har turnerat främst i Europa och Nordamerika. Även om jag inte ligger på topplistor så har jag lyssnare utspridda i hela världen. Nyss var jag huvudakten på en festival i Filippinerna.

På dina videor och konsertklipp på Youtube kommenterar olika människor ofta att din musik får dem att gråta, har du tänkt på det?

– Ja, jag har märkt det. Det är intressant. Jag tänker ofta på det.

Varför tror du att det är så?

– Jag tror att det beror på två saker. Först är det soundet. Rent ljudmässigt gör jag musik som kanske lättare bjuder in till en emotionell reaktion. Nyss hörde jag en man som berättade att när han första gången hörde Line of fire med mitt band Junip började han gråta direkt. Så soundet och röstläget, vissa harmonier helt enkelt, tror jag lättare gör att man associerar till vissa känslor. Jag har hamnat i sådana situationer själv där jag plötsligt inser att jag omedvetet har börjat gråta av musik.

Strävar du efter den reaktionen?

– Nej, men jag strävar efter att få lyssnare att rysa, att kunna ge en musikupplevelse som gör att håret reser sig på armarna, i alla fall hos någon. Känslomässigt vill jag hellre åt försoning än melankoli och depp.

Hur känns det att spela live och märka att människor gråter i publiken?

– Från scen ser jag det sällan, utan får det återberättat efteråt. Men effekten är att jag inte vill göra narr av musiken på scen. Personligen kan jag vara redo att skämta och vara ironisk om låtarna, men jag vill visa respekt för dem som tar musiken på allvar. Kanske har de fått sitt hjärta krossat och det kan vara skönt att ge sig hän till musiken. Jag vill inte göra mig lustig över det. Det är en balansgång. Sedan måste man ju faktiskt nämna att det är en övervägande del människor i publiken som inte gråter.

På vilket sätt är det en balansgång?

– Jag vet själv när jag är på fel sida om gränsen. Det finns ett spanskt band där sångaren låter som om han storbölar när han sjunger och jag känner igen det från när jag spelade hardcore – känslorna blir så uppskruvade att det blir teater. Jag vill inte tvinga fram någon reaktion.

När du gör musik kan du säga ”det här blir en sorglig låt”?

– Ja, verkligen. När jag skrev Every Age på nya skivan så kallade jag låten från början Sakral. Sinnestämningen fanns där och så anpassade jag texten därefter.

Ser du färger till din musik?

– Jag har inte synestesi, det vill säga att neurologiskt sammankoppla ljud med färg. Men jag är noga estetiskt. Allt har en tanke. Som att nya skivomslaget är gråblått, som ett lugnt hav. Mina tidigare omslag har gått i ljusbeige, som papper. Jag startade min youtubekanal för att en okänd person lade ut min musik med ett blaffigt fult fotocollage till och det störde mig enormt. Jag vill ju att det ska se ut på ett visst sätt.

Du höll på att doktorera i molekylärbiologi när du släppte din första skiva 2003. Vad forskade du om?

– Jag och en grupp forskare kartlade hur en herpesvirusgrupp startade sin dna-kopiering.

Saknar du den akademiska världen?

– Jag saknar att röra mig med män­niskor som kan extremt mycket om vissa saker. Men jag saknar inte det ensamma, prestationsbetonade forskararbetet. Man kämpar för att nå ett resultat värt att publicera men man får inga applåder. Ingen gråter, helt klart.