Låtskrivare -
Noonie Bao

Dina låtar hade strömmats 1 miljard gånger 2017. Jag har inte hittat någon aktuell siffra, men du kanske vet?

– Ja, jag fick faktiskt veta häromdagen. 5,5 miljarder gånger.

Kan man ta till sig en sådan siffra?

– Nej. Det är omöjligt. Jag tror aldrig att jag kommer att kunna ta in det. Jag kommer aldrig att ta något av det här för givet. Det är helt galet.

Du vänjer dig inte?

– Jag satt i så många år och bara skrev och skrev utan att det blev något. Jag minns så väl hur det kändes att äntligen kunna betala hyra för en studio.

Hur länge har du skrivit musik?

– Jag skrev låtar redan som liten, tryckte på olika tangenter på pianot och sjöng något till. I stället för tonårsdagböcker har jag massa inspelningar på olika kassettband. När jag kom på att man faktiskt kunde skriva låtar på riktigt blev det en otrolig kick. Det var som en verklighetsflykt – som att jag gick och bar på små dyrbara hemligheter: ”Ingen vet, men jag har den här låten …” Jag skolkade mycket och skrev i stället.

Hur kom du i kontakt med musikbranschen?

– När jag var 18 fick en kompis till min pappa höra en demo som han skickade vidare till ett förlag som signade mig. Det kändes så stort att få ett kontrakt – och ett förskott! Jag bjöd alla kompisar på öl på Debaser Slussen och la resten på att hyra en studio på Holländargatan. Där satt jag dygnet runt och jobbade.

Jag ville hålla på med musik och leva på det, men jag trodde att min enda väg var att själv bli artist. När jag var 25 släppte jag en egen skiva och spelade en del ute. Men jag lider av extrem scenskräck. Det var så mycket ångest i att stå på scen så jag gick tillbaka in i studion.

Finns det något avgörande ögonblick när du började känna av framgången?

– Efter att jag hade släppt min skiva kom det in lite förfrågningar om jag ville skriva för andra. Jag och en kille som heter Linus Wiklund satt i hans studio och började skriva till en massa andra artister. Jag satt där och åt tonfisk på burk, Linus blev irriterad för det luktade så jävla äckligt men det var bra att få i sig ordentligt med protein. En dag skickade mitt förlag ett beat som Avicii hade gjort. Vi började skriva på det, och den låten: I Could Be The One, blev sedan etta på brittiska singellistan. Då drog det i gång.

Hur var det?

– Overkligt. Jag hade undrat vad jag höll på med så länge, tänkt att jag borde lägga ned eftersom ingen ville ha det jag gjorde. Men jag fortsatte ändå, som en galning genom alla de där åren. Jag hade mycket tvivel på mig själv innan – min röst är lite annorlunda så oftast har man valt att låta demosångerskor sjunga in mina låtar. Men på Aviciilåten var det jag som sjöng. Det kändes enormt. Ett förlag i Los Angeles hörde av sig snart därefter och frågade om jag ville komma och jobba med deras låtskrivare. Så jag åkte dit.

Hur var det att komma till Los Angeles?

– Jag gillade inte alls staden från början, tyckte att den var ganska ful. Folk är otroligt talangfulla men man måste veta vart man ska och var man ska hänga för att tycka om Los Angeles. Men att skriva där var som en annan värld. Jag hade suttit så många år i min källarstudio på Ringvägen, i Los Angeles var jag plötsligt omgiven av folk från hela världen som kom och satsade på sin grej. Det är en fantastisk stad på det sättet. Det finns en känsla i luften som jag längtar till.

Vilka träffade du?

– När vi hade gjort Aviciilåten åkte jag över till London på låtskrivarresa och träffade Charli XCX. Vi åkte till Los Angeles tillsammans, hyrde ett hus och jobbade. Hon är en av mina bästa vänner i dag, vi har skrivit otroligt mycket ihop.

För fyra år sedan sa du att du jobbar nästan uteslutande med kvinnliga låtskrivare, och att de hade börjat ta mycket mer plats. Hur ser det ut i dag?

– Det är en enorm skillnad mot för några år sedan. När jag åkte till London och skulle träffa Charlie tyckte jag att det var otroligt bara att få jobba med en tjej. Som liten hade jag ingen självklar låtskrivare att se upp till. Jag kollade på Melodifestivalen och såg Ingela ’’Pling’’ Forsman, det var ungefär det. I dag ser jag det inte som en mansdominerad bransch. Hela mitt team är kvinnor. På producentsidan finns det inte lika många kvinnor, men jag tror att det kommer att vara likadant där om tio år.

Du har genom åren fått Grammis-nomineringar, en rad utmärkelser och branschpriser. Vad betyder det för dig?

– Jättemycket. Ibland får jag för mig att inget jag skrivit har släppts, jag får gå in på Spotify och titta under ”Written by Noonie Bao” för att förstå att jag har gjort något. Det tog så lång tid för mig att komma hit och det går inte en dag utan att jag är tacksam över att jag får hålla på med det här. Det blir nästan överväldigande. Priserna betyder jättemycket.

Många har sett Aviciidokumentären och drabbats av branschens hårdhet. Är det en tuff och slitig bransch?

– Ja, absolut. Efter att jag var i Los Angeles första gången bestämde jag och min manager oss för att om vi ska vara här måste vi skapa vår egen bubbla, vår egen värld. Många låtskrivare säger att du bara är så stor som din senaste låt. Jag är jävligt trött på den mentaliteten. Musik ska vara kul. Ibland jobbar jag med folk som inte mår bra, men som ändå pushar sig eller blir pushade att göra klart en låt. Då tycker jag att man kan skita i den låten.

Har du klarat att hålla distansen?

– Ja, men jag har också gått in för det. Jag tycker inte alltid att jag är bra på det här, ibland tycker jag att jag är sämst. Men jag har bra folk runt omkring mig, vi peppar varandra. Jag försöker hålla bubblan ganska tight. Jag tror att väldigt få riktigt stora låtar har kommit till under pressade omständigheter, så att ha roligt kan också vara ett businessbeslut. Pandemin har fått stora konsekvenser för musiker. Har du märkt av det?

– Verkligen. Det har varit traumatiskt, många har mått väldigt dåligt. Men jag hoppas att det blir bra nu. Att det blir fler jobb än någonsin eftersom alla vill gå på konsert. Jag tror att det kommer att blomma ut. Folk är övertända.

Hur har det här året varit för dig?

– Jag har varit i Skåne i princip hela tiden. Jag hade precis köpt ett hus i Los Angeles när pandemin slog till, men åkte hem för att vara nära familjen. Min kreativitet dog då ett tag, när det kändes som att jorden höll på att gå under.

Vad gjorde du i stället?

– Jag gick. Jag var så otroligt ledsen och orolig – för mina föräldrar, för mormor – för alla. Så jag började promenera omkring i skog och mark för att hålla ångesten borta, det blev nästan till ett beroende. Men så efter något halvår kände jag att jag måste skriva igen. Det var skönt att hitta tillbaka och förstå att skrivandet hjälper mot ångesten.

Skriver du nu?

– Ja. Men det är väldigt skumma låtar. Jag kanske är rastlös, för låtarna går otroligt snabbt. Jag har suttit här som en eremit så det visar nog att jag behöver komma ut och röja på någon klubb.

Hur ser framtiden ut?

– Jag vill åka tillbaka till Los Angeles, förhoppningsvis i sommar. Jag längtar efter min studio, mina vänner, alla jag skriver med. Det är svårt att tänka på framtiden. Men jag tror att den är ljus.

Och kreativiteten är tillbaka.

– Ja. Det är fint ändå, att jag kom tillbaka till att det som hjälper mest när allt är åt helvete är att skriva låtar. Under flera år har det varit ett jobb, men nu var det en överlevnadsteknik.