Jordens största växter

Redwoodträden längs Kaliforniens kust är planetens största växter, en del höga som Kaknästornet och andra breda som en husvägg. Hur kommer det sig att människor har sådan lust att hugga ned dem?


R
edwood Highway, norr om San Francisco: Fotografen Erik Olsson och jag svänger av motorvägen, in på den smala Avenue of the Giants. Fart-begränsningen går från 100 till 40 kilometer i timmen.

Genast hamnar vi i skuggornas land.

”Förbaskat stora träd”, tänker jag när vi glider fram i vår Ford Explorer. Men när Erik har stannat för en bild och jag kliver ur bilen förändras allt. Jag tittar rakt upp i himlen tills nacken värker och synen svindlar. Inifrån kupén kändes träden som döljer himlen stora. Men utanför bilen, i verkligheten, är deras storlek lika svår att omfamna som stammarna.

Redwoods, sekvoja, eller sequoia sempervirens på latin, är jordens högst växande träd. Det högsta just nu levande är drygt 115 meter, lika högt som ett 35-våningshus. Det mest massiva exemplaret har lika stor volym som 40 blåvalar tillsammans. Redwoodträdens gröna skogskant ser ut som en fotbollsplan på högkant.

John Muir-parken strax norr om San Francisco är en perfekt dagsutflykt för den som vill få en första glimt av trädens storhet. Men först när man kommer norr om vindistriktet i Sonoma, in i Humboldt Redwoods State Park, finner man en sammanhängande större skog.

Vi går in på turistbyrån i samhället Weott som ligger mitt i Humboldtparken. Mike O’Hara är där. Det har han varit för det mesta de senaste 30 åren – först som chef för parken, sedan genom sin plats i dess styrelse. Även om Mike O’Hara, 72, är pensionerad håller han på att göra några nya bänkar ur ett massivt stycke trä som har hämtats hit. När ett träd faller till marken låter man det vanligtvis bara ruttna ned. Men just det här trädet föll över vägen, så man var tvungen att kapa det i delar och en del kördes hit för Mike O’Hara att ta sig an med motorsågen.

Han visar oss en genomskärning av ett träd och pekar ut dess årsringar.

– De här träden har stått här i kanske 2 000 år, säger han. Ändå kommer de att överleva oss alla med säkert 1 000 år till. Tiden, som vi räknar den i våra almanackor, tappar på något sätt betydelse när du står bredvid något som detta. En redwoodskog är inget annat än en tidsmaskin – där tiden står stilla.

När vi tittar på genomskärningen och räknar bakåt från barken hinner vi knappt en decimeter in förrän vi är tillbaka till 1906, och den stora jord-bävningen som ödelade 80 procent av hela San Francisco. Med mass-förstörelsen ökade behovet av byggmaterial, och kalhuggningen tog fart på högsta växel. Men skövlingen av redwoodträden hade börjat redan 60 år tidigare. Då erövrade den amerikanska krigsmakten Kalifornien från Mexiko, snart fann man guld och lika snart hade nästan alla redwoodträd kring San Francisco huggits ned.

En gång fanns skogar av sekvoja ända från Big Sur till Oregon. I dag finns endast fem procent av de gamla skogarna kvar i små reservat, och den skog som växer äts oftast upp av en skogsindustri som är allt hungrigare på snabba pengar.

Det tog de här träden nära en meter av årsringar, alltså fler tusen år, att nå 1906. Och det tog oss människor mindre än en decimeter att bestämma oss för att vi behövde dem till plank och skärbrädor.

tusentals år levde kust-indianstammarna tolowa, yuruk och chilula i de ståtliga trädens skugga och skydd. De små indiansamhällena gifte sig mellan varandra vilket gjorde deras relationer fredliga – har du gift bort din dotter till grannbyn är det svårare att starta krig. Och de levde gott på vad landet gav. De jagade hjort och förlitade sig på Stillahavslaxen i floderna. Fisken kom under olika perioder av året vilket gav indianerna färsk fisk nästan året om. Eel river, som rinner genom Humboldt, var full av Stillahavskustens fem laxarter och man räknar med att upp till 400 000 laxar årligen simmade upp i floden. I dag är den siffran reducerad till en hundradel.

Kolonisatörernas skövling ledde till att jorden eroderade, mineraler för-giftade vattnen och fiskens produktions-områden lades under ett tjockt lager lera. Det gick, kort sagt, åt helvete för både fisken, ekosystemet och indianerna. För laxen vid Stillahavskusten födde inte bara indianer utan också björnar, örnar och uttrar. Och ruttnande fiskmassor födde allt-ifrån mikrosmå bakterier till möss som sedan blev föda åt andra arter.

Den som vill leva på färsk fisk från floderna i dag får vara beredd på en riktig bantningskur. När skogen höggs bort spolade kustregnen ut den lösa jorden i floderna, lekbottnar täcktes av lera och tungmetall förgiftade den fisk som trots allt blev till. Hur det gick för ugglor och andra fåglar, som också var beroende av trädens skydd och flodens fisk, är lätt att räkna ut.

Under det senaste seklet har vi alltså huggit ned de största träden, de som vi har fått ut det bästa timret ur, medan vi har lämnat de sjuka, krokiga och brutna åt sitt öde. Vad det betyder för det genetiska urvalet vet ingen.

– Det som är skrämmande är förstås att vi vet så lite om dem. Redwood-träden har stått här i flera tusen år och vi vet knappt något om deras betydelse för våra liv, för vår planet. Sorgligt nog har striden för att rädda dem redan utkämpats. Bara spillror blev kvar. Det som är intressant nu är hur vi ska sköta om träden i framtiden, säger Mike O’Hara.

Den kamp han syftar på började i slutet på 1800-talet och pågick långt in på 1900-talet.

En av dem som engagerade sig mest för att bevara dessa vilda skogar var den svenske zoologen, maskodlaren och russinkungen Gustaf Eisen som tillbringade större delen av sitt liv i usa. Utan hans initiativ kanske vi inte hade kunnat besöka världens största träd, det nu 1 487 kubikmeter massiva General Sherman, eller ens den nuvarande spillran av den kustnära redwood-skogen.

I slutet av 1980- och början av 1990-talet var det rena kriget i skogen, och det krävdes mod för att våga opponera sig mot kalhuggningen.

En av redwoodträdens mest kända taleskvinnor, Judi Bari, fick splitter i kroppen efter att en bilbomb sprängt hennes bil. En annan aktivist, David Chain, dödades av en skogsarbetare som fällde ett träd rakt ned i skallen på honom. Ingen åtalades för något av brotten. 1999 köpte Kalifornien till slut tillbaka vissa privata skogar och gjorde naturreservat av dem.

I princip kan man återvinna redwoodskog på 20 år – det vill säga hugga ner och återplantera så att det blir lönsamt att hugga ned dem igen, ungefär som att odla korn eller vete. Problemet är att man då inte ser på skogen som ett ekosystem. Vill man ha lax, ugglor, bättre timmer och levande miljöer kvar bland träden måste man ha längre tidsplaner än två decennier.

redwood1

Redwoodträdet är i sig självt ett ”väsen”. Biologer brukar säga att trädet är plasmatiskt, vilket betyder att det har en nästan unik förmåga att anpassa sig till sin omgivning. Hade trädet varit ett djur kanske vi hade beskrivit det som en sann opportunist. Till exempel kan ett träd leva i skuggan av sina större grannar i hundratals år. När ett åsknedslag, en storm eller en kal-huggning plötsligt öppnar upp ljus tar det fart och växer ifrån sina grannar.

Ett redwoodträd ändrar karaktär beroende på hur långt upp från marken det växer. Träd-toppens barr skiljer sig till exempel helt från dem som växer på lägre höjder – allt för att kunna samla regnvatten, fukt och solljus på bästa möjliga sätt. När ett träd tappar sin topp börjar genast en ny gren växa uppåt. Man har sett att 1 500 år gamla redwoodträd fortfarande växer och ökar sin massa.

I gamla träd finns det verkligt bra och hårda virket. Den långa livslängden beror på att barken tål nästan vilken skogsbrand som helst liksom sjukdomar, mögel-, svamp- eller insektsangrepp. Och genom sin massiva storlek, genom att det är vintergrönt och har en sådan betydande livslängd är det rena växthusgasfällan. Inget träd på planeten är bättre på att fånga upp koldioxidutsläpp än kustnära redwood.

Ska vi fortsätta att köra timmerbil ska vi alltså behålla träden som vi vill hugga ned. Och för detta finns numera en marknad: I Kalifornien kan skogsägare med stora redwoodskogar sälja utsläppsemissioner på marknaden, så länge de lovar att inte hugga bort träden under ett århundrade.

Det finns flera olika leder i Humboldt Redwoods State Park, som var och en tar dig till olika delar av skogen. Alla är olika långa och säkert också olika intressanta.

Erik och jag går en sväng. Det är som en scen i en saga av bröderna Grimm. En terränglöpare kommer plötsligt förbi i hög fart och jag tänker att han kanske jagas av en dinosaurie. Det skulle inte ens kännas overkligt. Visst är det mer troligt med en björn, men i en otrolig värld vet man inte vad som kan hända. En del av filmen Jurassic Park spelades in här, och jag förstår varför. Det känns som om Tyrannosaurus rex skulle kunna sticka fram en skalle vilken sekund som helst.

Ett jättelikt träd har fallit och jag går längs med det. 100 meter stam, stor som en ubåt eller ett tunnelbanetåg. Där toppen har gått av klättrar jag upp på stocken och vandrar mot dess rot. Det skiljer fyra meter mellan mig och backen.

Det blåser lite och trädkronorna svajar. Jag tänker att om en kotte skulle ramla ned i skallen på mig vore det godnatt. Om ett helt träd skulle falla över mig skulle ingen någonsin finna mig. Jag skulle bli ett med jorden.

Redwoodskogen är som Sibirien, ett begrepp och en fasa. Inte förrän du har rest över det vidsträckta områdets fulla längd, eller sett dessa träds fulla höjd, har du en aning om vad det handlar om.

Det är dags att kliva in i Explorern igen. Tillbaka till verkligheten.                                                                                  

Håkan Stenlund | är frilansjournalist. Hans favoritträd är julgranen, som han tjuvaktigt jagar med sonen varje vinter.

Erik Olsson | är fotograf. När han var liten byggde hans pappa en trevåningskoja i ett träd till honom.