Northvolt -
Framtiden byggs i Sverige

Det är vår 2017 och framtiden är så nära att Emma Nehrenheim känner dess laddning i luften.

Den gröna omställningen. En startupresa i Silicon Valley-anda. En enorm batterifabrik som ska byggas någonstans i Sverige. Det här är chansen hon har väntat på.

För tre dagar sedan kontaktade hon Peter Carlsson, visionären på Northvolt, för att höra om det finns en plats åt henne i det unga företaget. Redan på lördagsmorgonen körde hon till Stockholm för att träffa medgrundaren Paolo Cerruti. Nu är det söndagskväll och Peter Carlsson sitter framför henne och ser skeptisk ut. Efter fyra år på Tesla i Kalifornien har han flyttat hem till Sverige med en dröm om att rivstarta den gröna omställningen i Europa. Emma Nehrenheim måste övertyga honom om att hon är kompetent på alla de rätta sätten, och det har inte börjat särskilt bra då hon valt en trendig men i ärlighetens namn ganska usel restaurang.

Tempot i diskussionen är högt, som miljötekniker med ena benet i akademin och det andra i ABB försöker Emma Nehrenheim imponera med sina kunskaper. Men snart glider samtalet över till att Peter Carlsson talar sig varm för sin vision, startupprojektet som ska transformera den europeiska fordonsindustrin och sätta fart på den gröna omställningen.

Han har bara åtta anställda, ett litet kontor och en övertygande Powerpoint. Nu behöver han omkring 40 miljarder för att komma i gång, och har inte en enda. Men Emma Nehrenheim slås av hur extremt målinriktad han är, och själv ser hon en unik möjlighet. När han några timmar senare ringer för att erbjuda henne tjänsten som miljöchef tvekar hon inte att lämna tryggheten vid Mälardalens universitet bakom sig för en grandios plan och en oprövad affärsidé.

– Jag kände att om det så bara blir för ett år vill jag verkligen jobba med de här människorna. Det kommer att ge mig så otroligt mycket. Gör jag det inte nu så kommer jag att ångra det hela livet. I det perspektivet var det ett lätt val, berättar Emma Nehrenheim när jag besöker henne på Northvolt Labs i Västerås sex år senare.

Emma Nehrenheim föds med en bokstavskombination som är vanlig i Västerås.

– Klassiskt ABB-barn. Pappa jobbade på ABB, mamma var offentliganställd.

Själv är hon naturintresserad som barn, och när det är dags att studera vidare känns det nästan för bra för att vara sant att det finns en ingenjörsutbildning med miljöinriktning.

Hon finner sig till rätta i akademin, och 2016 utses hon till professor i miljöteknik vid Mälardalens universitet. För de flesta akademiker är professorstiteln slutstationen, och Emma Nehrenheim trivs bra med sin grupp doktorander och seniora forskare. Som för alla forskningsledare i akademin går en ansenlig del av hennes energi åt till att hitta samarbetspartners och finansiärer.

– Dra in pengar eller dö. Det är evolutionens gång. Man har inga stora anslag från staten, utan man får hitta sina kompisar i industrin.

Hon varvar undervisning med att författa artiklar om mikroalgers effekt på avloppsslam och filtrering av lakvatten genom tallbark. Parallellt jobbar hon som line manager på ABB, och i båda sina roller ser hon gång på gång saker som borde förändras. Men hon kan inte göra mycket mer än peka på dem och hoppas att någon ska ta frågorna vidare. Så fort hon står på sig om förändringsbehov får hon höra att hon är för otålig, att hon måste vänta in de andra.

– I akademin får man väldigt liten kickback för varje steg man tar framåt. Effekten av det man gör blir väldigt liten. Man får sällan stor spridning och genomslag, säger Emma Nehrenheim.

Samma år som hon får sin professorstitel släpper Bonniers en svensk översättning av journalisten Ashlee Vances bok om en viss sydafrikansk superentreprenör och Paypalmiljardär: Elon Musk: Tesla, SpaceX och jakten på en fantastisk framtid.

Ashlee Vance hade intervjuat den karismatiske företagaren upprepade gånger, liksom hans nära vänner och kolleger, och målat ett porträtt av en man som möjligen lider av ett visst storhetsvansinne, men hur som helst bestämt sig för att förändra inte bara bilindustrin utan hela världen.

Vid den här tiden förlorar Tesla fortfarande miljardbelopp varje kvartal. Men Elon Musks vision om en fossilfri bilindustri är så elektrifierande att varken medarbetare eller investerare ser annat än skimret från framtidens löften.

Även för Emma Nehrenheim är visionen förförisk.

– Jag läste verkligen den boken. Och jag kände att det hade varit fantastiskt att vara en del av Tesla-tåget. Men nu var det för sent att hoppa på.

Vad hon inte väntar sig är att en utbrytarfraktion från Tesla ska komma och knacka på hennes dörr. Men det är just vad som händer.

Våren 2017 vänder sig Peter Carlsson till ABB för att få hjälp att utvärdera potentiella platser för sin batterifabrik. Emma Nehrenheim är en av dem som involveras i projektet. Men när hon analyserar Northvolts behov ser hon inte bara en klient hon kan hjälpa, utan en plattform för att nå resultat som hon inte förmår på sina nuvarande arbetsplatser.

– Industrin är motorn. Om man ska göra en stor förändring för klimatet så måste man transformera industrin, och det kan man inte göra i en professorsroll. Steget är för långt, säger hon.

Hon har missat Tesla. Men våren 2017 uppenbarar sig en unik möjlighet på svensk mark. Om inte annat så är Northvolt en startupskola, där hon kan lära sig hur man tar in kapital och aggressivt skalar upp en verksamhet. I bästa fall är det något större:

– En möjlighet att bli en del av en väldigt stor omställning, och att få bygga upp en ny basindustri.

När Emma Nehrenheim börjar på Northvolt är företaget inte mycket mer än en idé och två dussin nyanställda medarbetare. Men tempot är ett helt annat än vad hon är van vid från universitetet.

– Det fanns ingenting. Ingen tomt, ingen finansiering, men vi hade en ritning på fabriken och ett jättesnyggt vindskontor i Stockholm. Sedan hade vi ett bra team. Alla var på samma kontor, morgon till kväll, i Stockholm. Vi skulle vara först på den här marknaden, så alla steg måste tas samtidigt. Vi fick inte komma efter.

Valet av plats för fabriken kokar snart ned till antingen hennes hemstad eller Skellefteå, långt upp i Västerbotten. Västerås har närheten till Arlanda och en diger skara kompetenta ingenjörer, tack vare ABB som också går in med en investering i företaget. Skellefteå har å andra sidan gott om utrymme och en kommunledning och förvaltning som outtröttligt krattar manegen för Northvolt. Men framför allt har de Skellefteälven med sitt radband av vattenkraftverk, från Sädva i Arjeplog till Kvistforsen i Skellefteå stads västra utkant.

Elektricitet är förvisso grönare än bensin. Men att producera batterier i industriell kräver stora mängder energi. Medan Tesla minimerar sitt koldioxidavtryck med hjälp av den kaliforniska solen blir Northvolts lösning Norrlands forsande vatten.

– Det var en quickfix att flytta till Skellefteå, kan man lugnt säga. Förutom alla andra fördelar kunde vi ta hela koldioxidproblemet och säga: Okej, löst!

Den som flyger till Skellefteå ser smältveket i Rönnskär som stadens yttersta utpost på en udde i öster. På väg in mot staden möts man sedan av en skylt som hälsar ”Välkommen till guldriket”. Men om Bolidens malmbrytning en gång var den tongivande industrin är rangordningen nu en ny.

Intill Bergsbyn växer något fram som inte riktigt görs rättvisa av beteckningen ”en ny fabrik”. Det är en ny industriell stadsdel som tar form, flera gånger större än Rönnskär och nästan dubbelt så stor som Gamla stan i Stockholm. I dag är sajten arbetsplats för 1 700 Northvoltanställda och ännu fler byggarbetare. Om två år, när produktionen har rampats upp kommer 4 000 att jobba med att dygnet runt, 365 dagar om året, leverera i runda slängar tre battericeller – i sekunden. Uppbyggnaden av fabriken är uppdelad i etapper där den första innefattar fyra produktionsbyggnader som driftsattes i slutet av 2021. När hela Northvolt Ett är i drift ska fabriken kunna leverera 60 gigawattimmar per år, vilket räcker till att tillverka ungefär 1 miljon elbilar.

Att en stor turistbuss kör runt på området känns inte konstigt, i ljuset av den internationella uppmärksamhet etableringen väckt. Men det visar sig att bussen varken rymmer semestrande batteriturister eller nyfikna lokalbor, det är en provisorisk skyttel för de anställda. Om medarbetarna skulle vandra till fots över området skulle de knappt hinna arbeta, eftersom avstånden är så stora.

På insidan liknar batterifabriken mer en enorm laboratoriemiljö än en traditionell fabrik. Ytorna är blanka och rena. Genom glasrutorna till hermetiskt förseglade rum ser man grupper av ingenjörer från hela världen klädda i vita helkroppsdräkter med skyddsglasögon, kirurgblå handskar och munskydd. De pratar över radiolänk, trots att de står en meter ifrån varandra, för det går inte att föra ett samtal genom munskydden och huvorna. Smuts är fienden. Minsta förorening hotar att försämra kvaliteten på den nya tidens guldtackor: battericellerna.

Northvolt Ett lämnar ett rejält avtryck i Skellefteå rent geografiskt. Men fabriken förändrar staden även på ett djupare plan. Länge har Skellefteå levt på sina självklara naturtillgångar: malmen, älven, en genetisk fallenhet för ishockey. Tack vare Bolidengruvan, diverse IT-företag och det kommunägda elbolaget Skellefteå Kraft är det en välmående kommun som har tickat på genom de tröstlösa vintrar då invånarna halkar fram på spåriga isgator i subarktiskt mörker, grubblande över varför de inte sökt sig till ett människovänligare klimat.

Men en scenförändring har ägt rum de senaste åren. Möjligheternas torg har bytt namn till Guldtorget. Det byggs kulturhus, restauranger och nya skolor. Fler språk än svenska hörs på stan. Huspriserna ska vi inte prata om. Unga som ska köpa sina första bostäder har svårt att konkurrera med inflyttade Northvoltlöner; mången villaägare har hastigt och lustigt blivit miljonär.

– Vi älskar Skellefteå. Det finns så otroligt mycket handlingskraft. Beslut fattas både professionellt och rationellt, ingenting sitter fast, säger Emma Nehrenheim.

Hennes förhoppning är att Northvolt ska bli för Skellefteå vad ABB har varit för Västerås.

– När en stad blir vald på det sättet, och känner att den har något att erbjuda – det växer man av. Med det kommer internationaliseringen, resorna, känslan av att ha en tung, modern industri i ryggen. Sådant skapar en stark och trygg identitet.

Tanken är från början att Northvolt ska bygga i antingen Västerås eller Skellefteå. Men i slutändan, möjligen av hänsyn till ABB som är tidigt ute med att investera i Northvolt, väljer de att bryta ut den lilla industrialiseringsfabriken som de tänkt bygga i anslutning till produktionen. Det blir både och.

Northvolts ägor i Västerås är en blandning av kontor, laboratorium och fabrik, ännu under uppbyggnad i den gamla industristadsdelen Finnslätten, bortom ABB:s stora campus vid Lugna gatan. Även den stadsdelen är i förändring, en sorts hightechgentrifiering. Den uttalade ambitionen är att skapa ”Strömdalen”, ett Silicon Valley för elektrifiering med en ”framtidsbetonad mix av verksamheter, bostäder och service”.

I en låg byggnad som kallas för Loophouse har Emma Nehrenheim sin arbetsplats, liksom stora delar av Revolt – Northvolts dotterbolag som sysslar med återvinning. Satsningen är så långt från pliktskydlig CSR man kan komma. Återvinningen ska säkra råvarutillgången för framtida batteritillverkning.

– Det är en jätteviktig del av strategin. Eftersom metallerna i batterier är grundämnen så kan de teoretiskt sett återvinnas i oändlighet. Sedan försvinner det lite grann i processen, men teoretiskt sett, säger Emma Nehrenheim.

Intill ett öppet kontorslandskap som liknar tusentals andra arbetsplatser i landet finns ett högteknologiskt labb, med rum som kallas ”Crushing and sorting” och ”Hydromet”. För en lekman ser det ut som en ansamling orimligt välputsade industrirobotar och professor Balthazar-maskiner. De glänsande stålvidundren monterar isär batterier, krossar dem till ett svart pulver så fint att det beter sig som en gas, och extraherar sedan kemiskt rent nickel, mangan, kobolt och litium – grundämnen som slussas rakt in i den kemprocess som är starten i produktionslinjen för nya battericeller. Processen har utvecklats från scratch i Västerås.

2030 räknar Northvolt med att 50 procent av metallerna i batterierna ska härstamma från återvinning. Med tanke på hur snabbt produktionen rampas upp, och hur få av batterierna som kommer att vara uttjänta om sju år, har de lagt ribban högt. Men Northvolt nöjer sig inte med att återvinna förbrukade batterier, de återvinner även avfall från den egna tillverkningen liksom batterier från andra tillverkare.

– Det mesta av de här metallerna bryts någonstans, hamnar i Asien, blir katodmaterial, blir batterier, sätts i någon bil. Sedan hamnar de på den europeiska marknaden. De batterierna är en guldgruva för oss, så vi samlar ihop dem, säger Emma Nehrenheim.

Den stora återvinningsanläggningen Revolt Ett i Skellefteå är ännu inte färdigställd. Men återvinningen har börjat i norska Fredrikstad, där Northvolt samäger en verksamhet med industrikoncernen Norsk Hydro: Hydrovolt. De samlar in batterier från den norska marknaden, krossar dem och framställer en mittemellanprodukt som sedan skickas till Revolt för vidare bearbetning.

– Vi startade där för att komma in på marknaden. Norge var ju tidiga med elbilar, och de har ett nära samarbete mellan alla bilimportörer som samlar ihop batterier och konsoliderar det under ett program som heter Batteriretur. Batteriretur skickar i sin tur batterierna till Hydrovolt. Det där blev framgångsrikt tidigt, att vi fick vara med och se hur marknadsdynamiken fungerar. Den produktionen står och går, och är en signifikant leverantör för oss nu i de tidiga faserna.

Att Sverige blivit Europas medelpunkt för batteritillverkning är egentligen helt naturligt. Om oljan var råvaran som möjliggjorde den första industriåldern så är det litium, vår allra lättaste metall med atomnummer 3 i det periodiska systemt, som driver den nya. Och litium är från början en svensk upptäckt.

Utö, den största ön i Stockholms södra skärgård, är en magnet för seglare och badgäster. Men sommarturister som parkerar sina kylväskor på Stora sand eller grälar vid minigolfen intill Seglarbaren ser inte nödvändigtvis mycket av öns dramatiska historia. På Utö finns Sveriges äldsta järnmalmsgruvor, möjligen i bruk sedan 1100-talet men i alla fall väl dokumenterade sedan 1500-talet.

1700-talets första decennier var skoningslösa på ön, då stora delar av befolkningen dog i pesten. De som klarade sig fick se ryssarna gå i land några år senare och bränna ned all bebyggelse. Men samhället byggdes småningom upp igen, gruvorna kom åter i bruk, och år 1800 gjordes ett intressant fynd. I en av de öppna gropar där arbetarna hackade loss den åtråvärda järnmalmen påträffades ett besynnerligt mineral som fick namnet petalit.

Stenen analyserades omsorgsfullt under de följande åren, och 1817 upptäckte kemisten Johan August Arfwedson att den innehöll ett dittills okänt alkaliskt och högreaktivt grundämne. Ämnet döpte han till litium, efter latinets lithion – ”av sten”.

Sedan utvinningen av litium indust­rialiserats i början av 1900-talet har ämnet funnit varierade användningsområden. Det har bland annat använts som smörjfett för garagedörrar, som behandling av bipolär sjukdom och som bränsle för atombomber. Dess viktigaste användningsområde i dag är dock i batterier.

Under 1970-talets oljekris letade den brittisk-amerikanske kemisten Stanley Whittingham efter drivmedel som kunde minska världens beroende av fossila bränslen. Han utvecklade den första metoden för att ”interkalera” litiumjoner i en elektrod. I lekmannatermer innebär det att litiumjonerna på molekylär nivå lagras i utrymmen i den negativt laddade elektroden, och under urladdning migrerar de till den positivt laddade elektroden, varvid energi frigörs. När man tillför energi (laddar batteriet) tvingar man litiumjonerna att vandra över till andra sidan igen så att cykeln kan upprepas.

Whittinghams metod förfinades småningom av John Goodenough och Akira Yoshino, och 2019 tilldelades trion nobelpriset i kemi för sitt bidrag till den mobila revolutionen (även mobil- och laptopbatterier använder sig av interkalerade litiumjoner) och till ”transitionen vi nu bevittnar i transportsektorn, med ökad användning av fordon drivna av elektricitet”, som Nobelkommittén uttryckte det.

I den positiva elektroden använder sig Northvolt av Akira Yoshinos 8-1-1-kemi: Åtta delar nickel, en del mangan, en del kobolt. Nicklet ger turboeffekten, mangan och kobolt står för stabiliteten. Den andra elektroden består av en grafitmix. Den här kemin är allmän kännedom, men det finns knep för att ge batterierna unika egenskaper, skräddarsydda för kundernas behov. En battericell kan dopas med olika tillsatser, eller så kan man arbeta med batteriets struktur. Det är där industrihemligheterna döljer sig, möjligheten att vara lite vassare än konkurrenterna.

Även om Revolts återvinning skalas upp i planerad takt ska hälften av metallerna komma från gruvor. Den relationen, till gruvnäring i olika delar av världen, är en stor utmaning, ur såväl affärssynpunkt som hållbarhetsperspektiv.

Emma Nehrenheim och hennes kollegor har lagt mycket tid på att resa runt till gruvor i världens alla hörn. Madagaskar. Gabon. Indonesien. Kina. Nya Kaledonien. Helst vill de hitta ställen där de kan sätta fina gröna bockar i varje ruta.

Kostnadseffektivitet? Check. Kvalitet? Check. Arbetsrätt? Check. Hållbarhet? Check.

Men trots att Northvolts motto är att göra rätt från början så har en gnagande känsla smugit sig på Emma Nehrenheim.

– Vi blir för fega. Vi vågar inte komma till ett handslag. Det är ett större problem än att vi inte kan klicka grönt i alla boxar, för då agerar vi inte. Vi avriskar oss själva, men att bromsa sig in i mål leder inte till någon omställning.

Svårigheten är att känna sig trygg i att man har tillräcklig insyn i gruvbrytning som sker långt från svenska skyddsombud och kollektivavtal. Där man inte fullt ut förstår hur en person hänger ihop med en annan, och där både geografiskt och kulturellt avstånd för med sig risker.

– Men om man tänker sig en demokratisk utveckling av en industri blir det historielöst att säga att alla som i dag inte är lika bra som Sverige ska inte få vara med. Vad är det som har byggt vårt välstånd? Vad har gjort att vi kan skryta med att vi ligger i framkant, att vi är innovativa, att vi har en välfärd? Jo, dels att vi har byggt upp en stark handel och industrialiserat oss, dels att ett antal generationer har slitit väldigt hårt. Det där finns i alla utvecklade länders historia. Det finns inget land där de började med att sätta sig ned med facket och prata om hälso- och säkerhetsfrågor, och sedan startade de sin industrialisering.

Resorna har upprepade gånger tvingat henne att ompröva sina förutfattade medningar, och med tiden har Emma Nehrenheim blivit övertygad om att det snabbaste sättet att industrialisera ett utvecklingsland på ett hållbart sätt är att företag som hennes eget är närvarande, med det europeiska perspektivet på arbetsrätt och hållbarhet, uppbackat av både finansiella muskler och stringenta krav.

– Det fanns en otrolig rädsla hos oss för exempelvis Kongo. Där ska man inte vara. Där är gruvarbetare som slavar, det är barnarbete och det är svart och mörkt. Men det har visat sig att det är mycket mer diversifierat än så, naturligtvis. Vi ser att hela Kongos välstånd bygger på gruvnäringen. Så nu har vi ändrat oss och gör allt vi kan för att hitta en väg in i Kongo.

I några av länderna där Northvolt nu har råvarukontrakt har de också egen närvaro. Men hur noggrant de än väljer gruvor och samarbetspartners, och vilka krav de än ställer så finns det risker när allt ska gå så snabbt. Fabriksbygget i Skellefteå har kantats av arbetsrättsliga problem, där underleverantörer betalat utländska byggarbetare så lite som 100 kronor i timmen. En Northvoltanställd står nu åtalad för brott mot utlänningslagen till följd av problemen.

– På plats går det så fort. Det jag är mest rädd för är att någon som inte förstår ansvarsfrågan tar ett snabbt beslut för att komma framåt. Gör man avsteg från våra rutiner och vad vi kommit överens om, då kommer riskerna direkt, säger Emma Nehrenheim.

Det tycks ofrånkomligt att frestelsen att ta oöverlagda beslut finns där, när man skalar upp i Northvolthastighet. Och klarar man inte att hålla ordning på arbetarna i den egna fabriken, hur ska man då kunna hålla koll på arbetsförhållandena i en underleverantörs gruva i Kongo?

Allt flyter. Alla vedertagna sanningar måste omprövas. Eller som Emma Nehrenheim uttrycker det:

Återigen är Revolt den mest hållbara lösningen på råvarubehovet. Emma Nehrenheim säger att hon inte vill ge sig in i gruvnärningen, hon vill kunna fokusera på produktionen. Ändå tillkännagav Northvolt nyligen att man kommer att starta ett raffinaderi i Setúbal, strax söder om Lissabon, tillsammans med det portugisiska energiföretaget Galp. Det är enda möjligheten att ta vara på litium från små fyndigheter runtom i Europa.

– Man får aldrig tänka att ”nu börjar det bli bra”, för då är det klippt.

Det har gått fort sedan den där första anställningsintervjun för sex år sedan. Från en djärv affärsplan och ett litet vindskontor till en gigafabrik i Skellefteå, ett stort r&d-labb i Västerås, ett raffinaderi i Sétubal, en återvinningsanläggning i Fredrikstad, en fabrik för batterisystem i Gdansk. Just nu projekterar Northvolt i Göteborg, Borlänge och Tyskland, samtidigt som de trånsjukt sneglar på de gynnsamma stimulanspaketen på andra sidan Atlanten.

– Tidigt i bolagets historia var allt väldigt enkelt. Då satt vi alla på samma kontor. Nu är vi 4 000 personer. Vi är otroligt många men vi försöker fortfarande bete oss som ett startupbolag. Det är lite charmigt, säger Emma Nehrenheim med ett skratt.

Även om hennes roll som miljöchef är central för hela verksamheten vill Emma Nehrenheim helst ge det mesta av kredden till Peter Carlsson. Hon tror att han kommer att gå till historien som en av de stora superentreprenörerna.

– Vi ser det inte riktigt nu, för att han är som en vanlig svensk kille. Men Peter är egentligen en blandning av Elon Musk och Ingvar Kamprad. Han sitter inte i privatjet, han flyger andra klass och han förväntar sig det av alla i sin ledning. Han är ingen lyxlirare. Men han har en förmåga att zooma in och ut mellan detaljer och det stora perspektivet som jag uppskattar. Sedan har han en inre kompass som är otroligt viktig. Han tappar aldrig fotfästet.

Nu för tiden befinner de sig sällan på samma ställe någon längre stund, men de möts ibland i loungen på Arlanda, på väg i olika riktningar.

– Då ser han att ”oj, nu ser Emma hängig ut, nu får jag gå och hämta en gröt och en kaffe åt henne”. Han är aldrig där bara för sig själv utan han är mån om människor. Det skiljer honom från Elon Musk. Väldigt mycket.

Det går inte att ta miste på att Emma Nehrenheim är stolt över hur långt Northvolt kommit på de år då hon själv försökt göra det mesta av chansen att göra världen grönare, mindre oljeberoende, mindre koldioxidförgiftad. Men hon är långt ifrån färdig. I hennes framtid är alla våra fordon elektriska. Omställningen är fullbordad och vi ser tillbaka på fossilåldern som en underlig epok. Tänk att man var tvungen att köra bilen till en kiosk i något gathörn för att fylla på den med vätska som hade fraktats på skepp från Mellanöstern …

– Den här resan har varit en bergochdalbana känslomäsigt ibland, helt enkelt för att vi har investerat så mycket känslor i den. Men jag har hela tiden tänkt att det är genomförbart. Det måste vara genomförbart, för det är så mycket mer logiskt än alternativet. Det är linjärt. Det är rent. Det är väldigt logiskt. Visst är det svårt att producera batterierna, men kemiskt är allt enkelt. Och ärligt talat, har vi lyckats bygga upp extremt komplexa försörjningskedjor till en bilindustri där man har tvåtusen rörliga delar i en förbränningsmotor och importerar olja från världens alla hörn, så visst sjutton klarar vi det här. Inga problem.