Författare -
Lisa Taddeo

”Är är det där en Hockney? (Lisa Taddeo nickar i Zoomfönstret mot en målning föreställande en swimmingpool).

Nej, konstnären heter Brian Lotti.

– Jag älskar den. Jag älskar målningar av pooler, de har en lugnande effekt på mig. Nästan ingenting får mig att känna mig lugn, så om jag hittar något som gör mig lugn måste jag bara få tag på det. Jag ska genast kolla upp Brian Lotti. Just nu har jag fyra sexåringar i huset och det är galet, så om jag kollar över axeln ibland beror det på att jag måste se till så att ingen trillar ned för trappan.

Både Tre kvinnor och Djuret handlar om kvinnor som samhället skulle beskriva som komplicerade. Vad kallar du själv den här typen av kvinnor?

– Jag kallar dem riktiga kvinnor. Det är så många män-niskor som jag själv fasar över att träffa, eftersom jag tvingas sätta upp en fasad för att de inte kan hantera när jag är ärlig. För mig handlar Djuret framför allt om vad som händer när du helt slutar hålla upp en fasad. Så mycket i konst och i böcker handlar om kvinnor med fasader: duktiga kvinnor som tar sig ur svåra situationer och som förbättrar sig. Till och med i fiktionen vill vi att kvinnor ska ha rätt typ av erfarenheter, och för mig är det en sorts censur. Om du har varit med om traumatiska händelser kan du inte bli helt hel igen. Därför ska vi inte se ned på kvinnor som vill ta ut hämnd eller agera omoraliskt. Det måste vara okej, speciellt i kulturen.

Djuret inleds med att huvudpersonen Joans gifta älskare tar livet av sig på en restaurang där hon är på en dejt med en annan. Det är mycket kaos i dina böcker. Vad tänker du själv om kaoset som du berättar om?

– Det finns människor som lever lugna liv och så finns det människor som lever mer högljudda och ”förbannade” liv. Jag själv har varit med om många förluster och har haft tvivelaktiga sexuella relationer. Mina föräldrar dog när jag var ung, jag tänker på mörker hela tiden och därför skriver jag om mörker. Förlusten har påverkat allt, men även som barn var jag ofta rädd – även innan mina föräldrar dog var jag rädd för att de skulle dö. När det väl hände bekräftades mina rädslor.

Även huvudpersonen Joans föräldrar dör när hon är ung. Joan har många affärer, gillar inte andra kvinnor och funderar på att ta livet av en annan människa. Många har reagerat på att Joan inte är särskilt lätt att älska. Tänkte du överhuvudtaget på om läsarna skulle gilla henne när du skrev boken?

– När jag läser en bok bryr jag mig inte om jag gillar huvudpersonen eller ej, jag vill bara att historien ska vara intressant och att jag ska lära mig något. Om någon är för snäll betyder det oftast att de döljer något, eller att de inte har så mycket som pågår i deras liv. Jag gillar att läsa om människor som har mycket som pågår och ville själv skapa en helt ärlig karaktär. På ett teoretiskt plan förstod jag att det var farligt att skapa en karaktär som få skulle tycka om, men jag var kanske inte beredd på reaktionerna.

Hur blev de?

– Djuret har verkligen gett upphov till två extrema reaktioner: de som är tacksamma över att jag skildrar ett mörker, och de som blir äcklade. Det är så intressant med äckelkänslorna och avskyn och jag älskar att få långa, konstiga meddelanden på Instagram. Jag fascineras av vad det är som stör människor med mina karaktärer och har aldrig förstått dem som dömer andra människors sätt att leva, särskilt inte i fiktionen. Vem vill bara läsa om perfekta människors liv?

Vad kan Joan lära oss läsare?

– Jag tänker alltid att människor som har levt mycket har en tillgång i att de har någonting att berätta, något att ta vidare. Joan kan lära oss att världen kan vara mörk och hur man kan navigera i ett mörkare liv.

Båda dina böcker har toppat en rad försäljningslistor och nu ska Tre kvinnor bli tv-serie, med Shailene Woodley i rollen som dig. Varför talar dina böcker till så många kvinnor just nu?

– Tre kvinnor hade inget med metoo-rörelsen att göra, men kom ut samtidigt. Det gjorde att fler människor var öppna för historier om kvinnor och att många kvinnor kände ett behov av nya historier om kvinnor. Det finns en öppenhet just nu och för mig handlar mitt författarskap om att skapa ett utrymme för okonventionella historier.

Hur är det att ha en röst som berättar om dagens kvinnor?

– Jag måste nog reflektera över det. Jag har haft en sådan tur att så många är intresserade av mina projekt, och längtar efter att kunna reflektera över de här sakerna. Men jag har inte kunnat gå utanför mig själv och tänka på det än. Jag försöker dock alltid bli mer på riktigt. Och jag är bra på det, för jag tänker på det hela tiden.

Shailene Woodley kommer att spela dig och skildra hur du reste runt och intervjuade amerikanska kvinnor under arbetet med Tre kvinnor. Hur känns det att bli en person i en tv-serie?

– Jag har jättemycket känslor kring det och är väldigt nervös, men jag är nervös över så mycket i livet just nu. Allt känns redan så kaotiskt att jag inte kan göra någonting annat än att acceptera kaoset. Karaktären är väldigt lik mig, framför allt känslomässigt, och de flesta av mina upplevelser är där. Det hade inte behövt vara exakt, men det är väldigt mycket som är jag.

Hur påverkar din egen öppenhet andra människor?

– Jag bryr mig inte. Vi lever i en kultur där vi ofta känner att vi inte kan göra vad vi vill och jag har äntligen blivit mindre ursäktande för den jag är. När jag ska gå ut och äta middag med någon som jag ska hämta upp med bil vill jag exempelvis inte kliva ur bilen och knacka på dörren och ta en massa plats i någons liv. Jag vill vänta i bilen. Det är inte galet, men det tog mig tid att säga det till vänner utan att känna att jag behövde be om ursäkt.

Moderskapet är centralt i Animal och verkar också vara centralt i ditt liv. Hur har det påverkat dig?

– Jag ägnar mycket tid varje dag åt att tänka på hur jag är som mamma och vad jag gör fel. Jag vet inte varifrån det kommer, men jag tänker på det hela tiden. När jag tänker på moderskapet tänker jag på analys: att alltid analysera allt. Min dotter var två år gammal när jag skrev Djuret och jag pratar inte så mycket om det, men när jag var gravid röntgade de mig och hittade ett allvarligt fel på bukspottkörteln. Läkarna kunde inte ta alla tester eftersom jag var gravid, så jag ägnade stora delar av graviditeten åt att tänka att jag inte skulle leva speciellt länge. En del av Djuret kommer från den känslan: att inte veta om jag skulle vara där. Min mamma gick bort innan jag hann fråga henne de riktiga frågorna och för mig är det viktigt att lämna spår efter mig.

Vilka frågor hade du velat ställa till din mamma?

– ”Hur många män har du legat med?” Den typen av frågor.

Vad vill du själv lämna efter dig?

– Varje dag gör man en massa vardagliga saker, som att plantera i trädgården, samtidigt som man vet att det finns ett slut. Att skriva är ett sätt för mig att lämna något efter mig, men jag vill också att min dotter ska bli omhändertagen. När mina föräldrar gick bort sålde jag deras hus och hade pengar att andas och slapp oroa mig för att kunna äta. För mig är pengar det jag kan kontrollera. Jag kan inte kontrollera när jag ska dö även om jag försöker.

Tack för intervjun.

– Tack själv! Nu ska jag kolla upp Brian Lotti.