Tony Hawk -
På rullande imperium

Till vänster såg han San Francisco-bukten där Golden Gate-bron lyste upp den ljumna junikvällen. Runt om på läktarna eldade de 8 000 åskådarna vid Pier 30 på: ”Tony Hawk! Tony Hawk! Tony! Tony! Tony!”

Men Tony Hawk själv struntade helt i vad som hände runt omkring honom. Han hade bara ögon för rampen.

Svetten dröp i hans solbrända ansikte. Blicken såg ut att kunna döda. Han tog ett djupt andetag och tippade ut över rampkanten med sin skateboard. Nu, på det tionde försöket, skulle det väl ändå ske.

Det var 1999 och final i grenen ”Best Trick” vid x Games, extremsporternas os. Tony Hawk hade redan 13 x Games-medaljer där hemma, åtta guld, tre silver och två brons. Under de 13 år som hade gått sedan 27-åringen blev proffessionell skateboardåkare hade han blivit synonym med sporten.

Skateboardåkning hade gått från obskyr underjordssport till globalt livsstilsfenomen.

Hawk hade vunnit 73 av de 103 proffstävlingar som han hade ställt upp i och kommit tvåa i 19 av dem. Dessutom hade han uppfunnit uppemot 80 lufttricks. Och han var först i världen med att sätta en 720 på tävling, två fullt roterande varv i luften med brädan.

Nu siktade han på en 900, två och ett halvt varv, rampskateboardens heliga graal.

Men inte ens på det tionde försöket lyckades han klara tricket. Han landade visserligen på brädan men så obalanserat att den sköt i väg under honom.

I över tio år hade Hawk försökt sätta tricket på träning utan att lyckas. Det hade gett honom ett par brutna revben, hjärnskakningar, en ryggskada och en handfull utslagna tänder.

Han kunde bara inte ge upp nu, tänkte han. Han tog sig upp en gång till i rampen.

”Jag vet inte var han får sin energi ifrån men det ser ut som om han kommer att testa igen”, skrek speakern till publikens vilda jubel och applåder.

De andra i finalen – Andy Macdonald, Bob Burnquist, Bucky Lasek och Neal Hendrix – hade gett upp tävlingen och fyllde nu i speakerns och publikens hejarop genom att dunka sina skateboards i takt uppe vid rampkanten.

I det elfte försöket tog Tony Hawk sats och flög högre och roterade snabbare än han någonsin tidigare hade gjort. Vid det kritiska momentet – efter rotationen –hamnade han nästan sittandes innan han reste sig och lyckades stå kvar på skateboarden i rampen.

Han hade satt tricket.

Gapande, som om han inte förstod vad han just hade lyckats med, mötte han med uppsträckta armar sina finalmotståndare som hissade honom i luften.

”Jag svär till Gud att det här är den bästa dagen i mitt liv”, sade han efteråt euforiskt till espn:s reporter.

900-tricket blev slutet för Tony Hawks tävlande. Han hade inget mer att vinna, inget trick kvar att sätta.

Men ingen, inte ens han själv, kunde förstå hur mycket det där extra halvvarvet från 720 till 900 skulle betyda för hans framtida liv.

Idag bor Tony Hawk uppe på höjderna ovanför det småsömniga kaliforniska surfparadiset Encinitas. Lokaltidningen The Coast News och deras slogan ”Making waves in your neighborhood” skvallrar om hur vitt utbredd surfingen är här längs med kusten norr om San Diego. Även om han inte har sitt namn uppsatt vid porten så är det inne på tomten lätt att se vem det så typiskt kaliforniska persikofärgade framgångshuset tillhör.

Alla dörrar är utsmyckade med hökar i metall, och vid sidan om swimmingpoolens trampolin på baksidan står en gigantisk hök i lego.

I trädgården ligger det skateboards lite överallt, vid uteplatsen står ett flipperspel med skateboardtema och på baksidan, bakom 21-årige sonen Rileys lilla friggebod till hus, tronar en fullskalig skatepool.

Det ser ut exakt som man förväntar sig hos någon som blev skateboardproffs när han var 14 år och som fortfarande, vid 45-års ålder, skejtar varje dag. Alltså, som vilket MTV Cribs-avsnitt som helst där varje kvadratmeter av egendomen ska fyllas med underhållning.

Ändå är det svårt att bortse från att det är en aning för litet för att tillhöra skateboardens största stjärna. Han som tjänar över 1 miljard kronor per år på att via Tony Hawk Inc. licensiera sitt namn till allt ifrån skate- och klädföretag som Quiksilver till skateböcker, tv-spelet Tony Hawk Pro Skater och McDonalds Happy Meal-leksaker. Han som gör uppvisningar runt om i världen och blir inbjuden till Vita huset för att tala om föräldraskap och som sedan inte kan låta bli att instagramma när han skejtar sig fram i korridorerna utanför ovala rummet.

Det visar sig att Tony Hawk Inc. sitter en liten bit bort i ett kontor med en tillhörande fullskalig inomhusramp och 30 anställda. Dessutom ska Tony Hawks förmögenhet också synas mer i hans vinterhus uppe i Mammoth i Sierra Nevada-bergen. Samt i de hus som han har förlorat vid skilsmässorna från sina hittills tre äktenskap.

– Jag har vid alla skilsmässorna förlorat hälften av mina tillgångar. Det är ju så lagen ser ut här i Kalifornien. Men det var ändå inte så farligt för vid tidpunkterna för vissa av skilsmässorna hade jag inga pengar, säger Tony Hawk som för säkerhets skull, om man nu inte skulle känna igen honom, bär sina svarta egendesignade skateskor där det står Hawk på plösen och jeans och t-shirt från Quiksilvers Tony Hawk-linje.

Jag frågar honom om hur hans schema för den närmaste veckan ser ut. Det låter hektiskt för en pappa med tre söner och en dotter.

Under fem dagar ska han hinna med uppvisningar i Lissabon, Dublin och Honolulu. Men det är lugnt, säger han. Han är van. Det enda han oroar sig för är om han senare under kvällen – när han och flickvännen Cathy ska till Los Angeles för att äta middag med Jackass-tjärnan Johnny Knoxville – ska ta sin Lexus LS 600h eller sin nyinskaffade helt elektriska bil Tesla Model 6.

– Jag vet inte om elen räcker till Los Angeles, säger han.

Det är en smula förvånande att Tony Hawk självmant kommer in på sina skilsmässor när vi slår oss ned på varsin vit plaststol i hans trädgård.

Hawk har under alla år varit den blyge skejtaren som alltid hållit har ryggen fri från skandaler med slipade, intetsägande uttalanden. Lite som om han har haft en osynlig mediecoach med sig bakom axeln.

Men det är tydligt att han nu har öppnat upp. Han berättar lätt och ledigt om spruckna relationer och hur mycket han har haft på kontot vid olika tidpunkter i karriären. Det sistnämnada är givetvis intressant eftersom Tonys konto, som sportens mest självlysande stjärna, alltid har varit en spegling av hur skateboardsporten mår i stort.

– Jag har alltid blivit beskylld för att inte visa känslor, säger han när vi pratar om mediebilden av honom.

– Jag vet inte hur många gånger jag har blivit kallad för robot. Självklart började jag gråta när min pappa dog. Men jag är inte sentimental eller nostalgisk. Jag vet inte vad det är för fel på mig, jag har aldrig fått någon diagnos mer än att jag som barn ska ha varit överbegåvad.

Du hade 144 i IQ enligt Cattellskalan redan som barn. Det betyder att du tillhör de två mest intelligenta procenten. Hur tror du att det har hjälpt dig i livet?

– Oj, inte alls, skulle jag vilja säga. Jag har aldrig gjort om testet och aldrig gått på Mensamöten. Jag har alltid bara följt min intuition och gått på magkänsla och kärlek. Till och med när Activision hörde av sig och jag gick in i spelbranschen.

Det känns självklart att Activision valde dig som namn för Pro Skater-spelen. Kändes det lika självklart för dig att hamna där?

– Ja, definitivt. Jag har alltid varit besatt av datorer och jag älskade de skatespel som fanns. Men jag kände ändå att man skulle kunna nå en nivå till om man bara hade min expertis när det kom till hur man skulle få skateboard-åkarnas rörelser att bli än mer verkliga, plus att man kunde ha rätt kläder med rätt logotyper. Därför blev jag jätteglad när Activision hörde av sig till mig.

Hur nära samarbetade ni?

– Jag var med och jobbade nära spelutvecklarna i över ett års tid, gjorde motion capture-filmningar där jag skejtade med fullt med lampor på kroppen som de sedan kunde överföra till 3D. Det var 1998–1999, jag hann till och med sätta 900-tricket innan spelet kom ut. Så det är med i spelet. Självklart var det perfekt tajming med allt. Jag trodde jättemycket på spelen och jag fortsätter jobba med dem än i dag. Men, visst, jag kunde inte föreställa mig att det skulle sälja för över 1 miljard dollar. Det är ju helt sjukt när man tänker på det.

Du har vid sidan om spelen och skateboardprylar lånat ut ditt namn till Happy Meal-leksaker, chokladmjölk, frukostflingor och åkattraktionen Tony Hawk’s Halfpipe på nöjesparkskedjan Six Flags som finns över hela USA. Känner du dig som en sellout?

– Känner och känner, jag har som sagt svårt för känslor. Men nej, jag ser det på ett annat sätt. Under lång tid tog inga vuxna det vi gjorde seriöst. Och än i dag kan jag se hur affärs-männen liksom ryser till på flygplanen när jag kommer med min bräda och slår mig ned bredvid dem i första klass. Så jag ser det mer som att jag, när jag licensierar ut mitt namn till olika produkter, marknadsför skateboard för nya generationer. Jag tar in skateboarden dit den aldrig når annars. Jag försöker helt enkelt bara göra det bästa av min situation. Jag menar, vi lever ju trots allt i en selloutvärld.

Hur menar du?

– Om man som jag har ett varumärke så måste man ta kontrollen över det så att man inte själv blir utnyttjad. Ta bara filmbranschen. Jag vet allt om hur du aldrig får en film gjord. Jag vet inte hur många möten jag har varit på om olika filmer där storyn handlar om mig men där det har strandat av olika anledningar. Ibland för att man har velat sälja merchandise i mitt namn där jag inte skulle få en cent.

Kan du nämna några exempel?

– Oj, flera. De som ville ta mina rättigheter var Warner Brothers när de ville göra en uppföljare till Space Jam där basketspelaren Michael Jordan spelade mot Snurre Sprätt.

De hörde av sig och ville göra en Skate Jam där jag skulle ha Jordans roll. Men jag kunde inte gå med på det för det kändes som att de var mer sugna på att sälja leksaker än att skriva manus till filmen. Sedan har det bland annat varit tal om en dokumentär och en spelfilm om mitt liv.

Vem skulle du vilja se i rollen som dig själv?

– Jag vet inte. Men tanken var så långt gången att jag skulle göra skatescenerna i den. Hur som helst, vi får se vad som händer med filmen. Men när jag läste manuset där man hade dramatiserat mitt liv insåg jag att det fanns något där. Jag tror att många som bara känner till mitt namn och som ser det som synonymt med skateboard tror att allt har varit en ren framgångssaga för mig. I själva verket har det varit en rejäl bergochdalbana. Precis som för skateboardsporten i stort. Jag har definitivt fått mina törnar, och då inte bara från fall i rampen.

Tony Hawk växte upp i Tierrasanta, en villaförort utanför San Diego. Han beskriver uppväxten som ”lika trygg som den man brukar se i Disneys familjefilmer”. Sin första skateboard fick han som nioåring när han fick ärva sin storebror Steves fiberglasbräda från märket Bahne.

Den unge Tony Hawk såg inte mycket ut för världen. Armarna och benen var smala som sugrör. Men i samma sekund som han fick på sig sina stora skydd och tog sig ut i skatepoolen Oasis nära hemmet skedde en dramatisk förvandling. Den späda pojken med sin långa blonda lugg blev en världsstjärna.

Första gången Per Holknekt såg Tony Hawk skejta trodde han inte sina ögon. Det var 1980, Holknekt var 20 år och det var därmed långt innan Falusonen skulle bli rikskänd i Sverige för att ha grundat klädmärket Odd Molly och för sina kraschade äktenskap med Viktoria Tolstoy och Lena Philipsson. Vid den här tiden var han bara Per, skejtaren som hade flyttat till Kalifornien och blivit tvåa i freestyleklassen vid inofficiella vm.

Att Per Holknekt fick se den unge Tony Hawk var en ren slump. Efter vm-tävlingen hade Holknekt och hans vän Per Welinder, som slutade femma i freestyleklassen, blivit medbjudna hem till Frank och Nancy Hawk på barbecue.

Frank Hawk var en före detta marinofficer som just hade startat nsa, National Skateboard Association. Han hade tidigt sett potentialen i skateboard och ville nu organisera den och bereda väg för sin son som det pratades om som en talang utöver det vanliga. På väg till barbecuen svängde svenskarna förbi Oasis, där man som vanligt hittade Tony Hawk.

– Nu tävlade ju inte jag i ramp men den där lille spetan, en söt kille som var för smal och för lång och konstig på alla vis, hade höjd i sina hopp, såg helt orädd ut och satte allt som en robot, minns Per Holknekt. Nu förstod man vart skateboardåkningen var på väg. Det var på en helt ny nivå.

Tony Hawk själv visste också att han var på väg mot nya nivåer. Han hade nämligen bra koll på skatehistorien. Väggarna i hans pojkrum var täckta med affischer på den första skateboardgenerationens stora stjärnor i Los Angeles-teamet Zephyr, teamet som var föremål för den uppmärksammade dokumentären Dogtown & Z-Boys från 2001 och spelfilmen Lords of Dogtown från 2005. Tony Alva, Jay Adams och inte minst Stacy Peralta (som även regisserade dokumentären) tog skateboarden in i ett nytt tidevarv med sin låga aggressiva stil. Stilen och tekniken hade man hämtat från surfingen och vidareutveklat genom att åka i torrlagda swimmingpooler som de smitit in till på baksidan av finare Los Angeles-villor.

– Jag kan helt ärligt säga att hade det inte varit för Stacy Peralta så hade jag inte varit där jag är i dag, säger Tony Hawk. Det fanns en energi i hans åkning som jag ville åt och som fick mig att offra allt och träna all vaken tid för att bli bättre. Jag minns att jag ramlade och slog mig så ofta att läkarna på sjukhuset frågade om jag blev slagen hemma.

Tony fick kontrakt med Bones Brigade, Stacy Peraltas nya team efter att Zephyr upplösts. Hos Bones Brigade fanns en ny generation skejtare som, till skillnad från de tidigaste pionjärerna, hade skippat surfingen för att gå direkt på skateboarden. Det var viktigt att ha en egen särpräglad stil. Både stil- och åkmässigt.

Rodney Mullen, som vuxit upp i en sträng tandläkarfamilj i Florida, dansade fram i en helt egen klass inom freestyleåkningen.

Mike McGill var den första som satte en McTwist, vilket betyder att man hoppar upp, greppar brädan, snurrar ett och ett halvt varv i luften med en volt för att sedan landa.

Steve Cabellero hade de högsta luftnumren.

Tony Hawk? Lika överlägsen som Rodney Mullen var inom freestyle blev Tony Hawk i den mer ansedda och attitydstinna vertikalrampen. Men det tog tid att få den respekt som han tyckte att han förtjänade.

– Det var många som inte gillade att min pappa var den han var, minns Tony. Men mest var nog många avundsjuka för att jag lärde mig nya tricks så snabbt. De tyckte att det var något slags fusk när jag utvecklade grabtricksen när man greppar brädan som Mike McGill hade etablerat. Sedan minns jag att det blev ännu värre när jag blev först med att sätta en McTwist utan att använda händerna. Jag minns att det snackades om det jag gjorde som ”cirkus”. Men det är ju det skateboard är. Cirkus! Det är uppvisning! Men det verkade inte som att alla som hatade mig under den tiden förstod det.

Hatet som Tony Hawk minns var en schism mellan södra och norra Kalifornien och mellan skatetidningarna Transworld i San Diego och Thrasher i Los Angeles. Transworld hade mottot ”skate and create” och stod bakom Bones Brigade och deras barnsliga uppsyn med korta shorts och avklippta t-shirtar medan Thrasher var mer anarkistiska. De stod för ”skate and destroy” och lyfte fram de så kallade badasskejtarna i före detta ZephyråkarenTony Alvas team som hängde runt Christian Hosoi.

Halvhawaiianen Hosoi blev under 1980-talet Tony Hawks huvudrival. Som skateboardens svar på Peter Siepen kom han till tävlingarna med skinnjacka, cowboyboots och Ray-Bans. Han hade rött hår, blått hår, grönt hår och en dag längre hår än Tony Hawk någonsin sett.

– Vad är det där? frågade Tony som först när han såg Hosoi på håll trodde att det var någon av de unga tjejer som nu börjat ta sig till skateramperna.

– Hårförlängning, svarade Hosoi, som före sina åk hade för vana att röka en stor joint, slita sina t-shirtar i bitar uppe på rampen, spänna magrutorna till publikens förtjusning och sedan göra en bandana av t-shirtresterna innan han kastade sig ut.

– Det var en spännande tid, minns Tony. De från Los Angeles buade åt mig och skrek att jag var en robot. Men jag tog det mest som en komplimang, som att jag var omänsklig som satte alla tricks. Sedan buade de i Bones Brigade tillbaka när Hosoi åkte men det hördes inte eftersom hans fans var så högljutt fanatiska. Tjejerna var helt galna i honom, han hade en ny flickvän på varje tävling.

Du blev inte själv sugen på en hårförlängning?

– Haha, nej. Jag höll mig till att åka skateboard. Jag hade däremot mycket rosa i olika nyanser: rosa shorts, rosa t-shirtar, rosa hjälm medan han såg ut som en urspårad rockstjärna. Vi var som 1980-talet i högkoncentrat.

Hur var livet vid sidan av skateboarden under den här tiden?

– Vi fick chansen att leva som proffs, spela in filmer, resa till Tokyo och vara med i japanska tv-program som var ännu knäppare då än dem du kan hitta på Youtube i dag. Och eftersom jag aldrig någonsin hade varit i närheten av tjejer när jag var yngre och inte var särskilt bra på vare sig baseball, fiol eller vad jag nu höll på med, så är det klart att jag tog alla chanser som kom med skateboarden. Vi blev snabbt vana vid allt och trodde att framgången vi upplevde skulle vara för evigt.

När skateboardsporten blommade upp under 1980-talet med rivaliteten mellan Hawk och Hosoi steg också prissummorna på tävlingarna från 150 till 150 000 dollar. Skateboardföretagen växte explosionsartat och läskföretag kastade tusentals dollar på de största stjärnorna.

Det fanns en gränslöshet i skate-boardkulturen. En gränslöshet som också förvandlades till destruktivitet.

Flera av dem som givit sig hän åt hela skateboardlivsstilen, där varje dag skulle vara som en enda stor fest, gick från att ha varit partyglada skejtare till att bli skejtande heltidsknarkare.

I en nedåtgående spiral fastnade storstjärnan Christian Hosoi för drogen metamfetamin. Missbruket eskalerade och han tvingades flytta ut från sin lyxvilla. Gästlistorna på Sunset Boulevards kändisställen och bilderna i skvallerpressen med modellflickvänner var ett minne blott för Hosoi. Enligt Tony Hawk tog hans rival drogen som andra dricker kaffe.

I januari 2000 hann tiden i kapp honom. Christian Hosoi hade då varit efterlyst i flera år för att inte ha infunnit sig i rätten för småförseelser, och på Honolulus flygplats på Hawaii ertappades han med ett halvt kilo metamfetamin i sin resväska. Domen blev tio års fängelse men Hosoi släpptes efter fyra.

Per Holknekt tvingades julen 1984 att vända hem till Sverige efter ett eskalerande missbruk. Per Viking, den första ickeamerikan som prytt omslaget på Skateboarder Magazine och som ofta anses ha varit den största svenska skateboardtalangen genom tiderna, föll efter en skada offer för drogerna.

Hans död 1997 ledde till Expressenlöpsedeln ”Skateboardmästaren Per från Vällingby dog av heroin på sin 33-årsdag”.

– Jag har aldrig varit särskilt intresserad av den sidan av skateboardkulturen, säger Hawk när jag frågor honom om festandet.

– Jag tog lite droger ett tag för att smälta in men det var inte för mig.

Som över en natt under 1990-talet dog så väl ramp- som freestyleåkningen inom skateboard. Men det var inte drogernas fel.

Dels hade usa hamnat i en ekonomisk kris där skateparker som inte längre togs om hand förföll. Men framför allt hade den friare, anarkistiska streetåkningen, ledd av Steve Rocco och Mark Gonzales, tagit sporten från tävlingsramperna tillbaka till sitt vildvuxna förflutna. I stället för att begränsa skateboard till parker och ramper använde man sig av stadsmiljön där man gjorde så kallade ollies och kickflips upp på trottoarkanter och picknickbord eller så kallade grinds, där man glider på undersidan av skateboarden på trappräcken.

Tony Hawk slutade 1992 helt att tävla. Han hade fått sin första son Riley med sin första fru Cindy och skateboardsporten så som han kände den var nu slut, över och förbi. Plötsligt var det svåra tider med en budget på 5 dollar per dag, berättar Hawk.

– Det var tufft där under ett par år i början av 1990-talet när jag helt plötsligt var helt iskall på marknaden. Jag minns att folk ringde och frågade typ: ”Hey, vill du komma och göra en uppvisning här på Sea World i San Diego, du får 100 dollar för tre uppvisningar om dagen i en vecka?” Och jag bara: ”Okej!” Det var en tid när jag var mer på nöjesfält än hemma. Jag fick visserligen vända på slantarna under en tid men det hade bara känts ännu mer miserabelt om jag hade hållit på med droger där bland alla säl- och späckhuggaruppvisningar.

Per Welinder hade till skillnad från vännen Per Holknekt stannat kvar i usa och Los Angeles där han gift sig och skaffat familj. Även han hade lagt skateboarden på hyllan på 1990-talet. Men efter att ha sett hur Per Holknekt och Greger Hagelin mot slutet av 1980-talet hemma i Sverige hade startat de framgångsrika skateboardföretagen Street Style och Svea respektive bam och senare wesc, ville Welinder också gå in i branschen. Han ringde sin vän Tony Hawk och frågade honom om han inte ville starta ett företag tillsammans med Wellinder. Hawk tackade ja.

Företaget fick namnet Birdhouse och vid sidan av Tony Hawk själv kontrakterade man nya talangfulla skejtare som representerade märket på tävlingar. Efter ett par tuffa inledningsår blev det snart succé.

– Jag har fått höra att jag är överanalytisk och businessminded, säger Per Welinder. Men jag kan helt ärligt säga att vi inte visste något om affärer när vi startade. Vi visste inte ens att usa var inne i en recession. Vi visste knappt vad ordet betydde. Jag hade en bok som hette How to Make Business in California som jag bara hann börja bläddra i innan jag kastade i väg den i ren frustration för att allt verkade så komplicerat. Jag visste bara att vi hade världens bästa skejtare i Tony och lite nya idéer när det kom till grafiken på brädorna. Dessutom visste jag att om Tony går in för något så gör han det helhjärtat.

Vid sidan om Tony Hawks egna brädor – de pryddes ofta av hökskelett – så bestod de tidiga trycken mestadels av ultragulliga seriefigurer. Föräldrar som tidigare hade varit rädda för att skateboardåkning skulle leda deras barn på villovägar i livet köpte nu Birdhousebrädor.

När x Games 1995 för första gången skulle hållas i Newport, Rhode Island, växte intresset för företaget lavinartat. x Games skulle bli den största och mest prestigefyllda skateboardtävlingen. Det gjordes reklam för den överallt och Tony Hawk hade övertalats till en comeback.

– x Games behövde liksom alla andra sporter en självlysande stjärna och Tony var på rätt plats vid rätt tid. Han var dessutom bättre än någonsin. Det spillde över på oss andra som plötsligt fick en massa stora företagssponsorer, säger Mathias Ringström som har skejtat professionellt sedan 1993, tagit brons i x Games och som har besegrat Tony Hawk vid ett par tillfällen.

– Vi brukade säga att det fanns två sätt att slå honom på, fortsätter Ringström. Antingen på riktigt, vilket nästan var omöjligt, eller på grund av att han ramlade, och då räknades det inte. Det är lite därför som jag håller min tävlingsvinst i Vancouver så högt. För då slog jag honom på riktigt.

Skateboard, som hade levt med konstgjord andning under de svåra åren när 1980-talet gick över i 1990-talet, fick med x Games nytt liv.

Företagen sålde nu brädor som aldrig förr. Och så kom den där ljumna junikvällen när Tony Hawk snurrade två och ett halvt varv i San Francisco.

Alla jag talar med för den här artikeln – från skateproffs som Mathias Ringström till personalen hos McGill’s Skate Shop i Encinitas, inklusive skateboardstjärnan själv – menar att ögonblicket när Tony Hawk satte 900-tricket var det kanske största ögonblicket i skateboardens historia.

Per Welinder förklarar varför:

– Jag skulle vilja säga att det mediala genomslaget det fick ledde till det stora accepterandet av skateboardkulturen. Så, utan det här tricket och Tony Hawks persona, som alltid har varit ”skate and create” i stället för ”skate and destroy” hade vi inte heller haft ett skateboardgymnasium vid Fryshuset i Stockholm.

Kadence Clover Hawk, Tony Hawks femåriga dotter, ropar på sin pappa från sitt rum på andra våningen. Hon vill ha hjälp att montera sin prinsessäng. Och hon vill ha hjälp med det nu. Snart, gumman, ropar Tony tillbaka från skatepoolen.

Kadence Clover är Tonys yngsta barn som han har med exfrun Lhotse Merriam. Sedan tidigare har han 21-årige sonen Riley med sin första fru Cindy Dunbar och sönerna Spencer, 15, och Keegan, 12, med andra frun Erin Lee. I självbiografin How Did I Get Here: The Ascent of an Unlikely ceo målar Tony – trots tre äktenskap – upp sig som en familjeman och ägnar ett helt kapitel åt vikten av att så ofta det går ta med familjen sina resor. På hans Instagramkonto blandas skateboarduppvisningar med bilder på flickvännen Cathy Goodman och några av barnen när de hänger med apor vid Angkor Wat eller gosar med koalor inne på Sydneys Taronga Zoo.

– Det är det bästa med barn, de får en att hålla sig i nuet, säger Tony och ler.

Blickar du tillbaka på ditt liv ofta?

– Det blir ju alltid en hel del historia när jag gör intervjuer. Och jag blir såklart alltid kritiserad för min okänslighet när jag ska vara med och tala i dokumentärer och andra tv-program om Bones Brigade-tiden! För de andra killarna som var med faller ibland i gråt. Men jag tänker sällan ens på när jag satte 900-tricket för första gången. Jag lever i nuet, har alltid levt i nuet och bara velat bli bättre och lära mig nya tricks. Jag lägger fortfarande ut nya trick på mina officiella Youtube-sidor när jag sätter något i min ramp. Jag tycker därför att det bara är helt fantastiskt när de unga kidsen i dag utvecklar mitt 900-tricks och sätter 1080-tricks i de större ramperna, Big Jump. Det är lite av en annan sport, men jag älskar hur de vill ta skateboardsporten framåt.

Du talade länge om att du ville ha in skateboard i OS men slutade sedan tala om det. Varför?

– Jag trodde att det var rätt väg att gå. Men vi har ju vårt eget os i x Games och jag tror att os hade vunnit mer på det än skateboardsporten. Det är lite som vinter-os där det känns som att man bara tagit in extremsporterna för att försöka nå ut till unga. Men om man nu vill få unga att börja skejta tror jag lika mycket på helt andra saker.

Som?

– Jag håller just nu håller på att ta fram ett nytt spel tillsammans med Activision. Det är ett spel till mobiltelefoner och det är tänkt att komma under 2014. Vi får se hur det går men jag hoppas att det i förlängningen kommer att leda till att alltfler runt om i världen som kanske aldrig har sett eller hört talas om skateboard vill testa det, säger Tony och frågar om vi inte ska ta lite bilder när han skejtar i sin pool.

Så drar han sitt korta, grånande hår åt sidan, rättar till plösen på skorna så att ”Hawk” ska synas ovanför rosetten om det blir närbilder och svischar ut i betonglandskapet.

När man vet hur mördande konkurrensen är i dagens extremsportvärld, där det hela tiden lanseras nya grenar och tricks, är det lätt att förstå hur tufft det kommer att bli för de unga i dag att komma ens i närheten av det som den här till synes evigt tonårige 45-åringen har uppnått i sitt skateboardliv.

När han flyger fram i sin skatepool och sätter handplants och backside airs blixtrar det emellanåt till i hans ögon som om det vore tävling.

Och då är det bara en fotografering i hans trädgård. En helt vanlig onsdagsförmiddag innan han ska montera sin dotters prinsessäng. •