Kön utanför Pink’s Hot Dogs ringlar sig lång, och stämningen är hög. ”Herre-gud”, skriker en man med brittisk accent när han ser servitrisen hälla chili över en korv. ”Herregud, och bacon på det, du skojar? Och sen ost? Jag måste få ta kort på det här, det är inte sant.” Servitrisen bara ler, hon är van vid den reaktionen och poserar gärna med de färdiga menyerna för turisternas kameror.
Att man får vänta en halvtimme på att få sätta tänderna i någon av Pink’s korvkompositioner verkar vara en del av upplevelsen – ju närmare kassan man kommer desto bättre kan man se hur korvarna tas från grillen och förses med enorma berg av toppings, där chilin är den absolut vanligaste.
Det var i den här kön som Sean Penn friade till Madonna, och Bruce Willis till Demi Moore. Vad är det egentligen i den där chilin, tro? Restaurang-kritikern Ruth Reichl på New York Times har undrat detsamma, hon har erkänt att hon en gång rotade igenom en hel papperskorg utanför Pink’s efter ledtrådar. Men hon hittade inga.
Tiden på dygnet spelar ingen roll, här är kön alltid lika lång. Många av gästerna är turister som vill få en smak av la, men minst lika många är Los Angeles-bor som inte ser någon anledning att kompromissa när det gäller chili dogs med amerikansk senap. Och med tanke på att Pink’s serverar ungefär 2 000 sådana om dagen står det klart att det är hit man ska gå om man är sugen.
Pink’s är i dag lika mycket en symbol för la och kändiskulturen som Chateau Marmont eller Rodeo Drive.
– Men det hände inte över en natt, tro mig, säger Richard Pink, vars mamma startade korvrörelsen för 73 år sedan.
Historien om hur Betty Pink sålde varmkorv från en liten vagn i hörnet av La Brea och Melrose är själva essensen av den amerikanska drömmen. Det var 1939 och usa bar fortfarande tydliga spår från depressionen. Ekonomin var skral men en varm korv kunde man tillåta sig att köpa och med Bettys hemgjorda chili, tillsammans med lök och amerikansk senap, kändes allt mycket bättre för en stund. I dag har korvvagnen vuxit från korvkiosk till en liten kafeteria med egen parkering och uteservering. Korven med chili är fortfarande bästsäljaren på menyn, den säljs fortfarande för bara tre dollar och chilin lagas fortfarande efter Bettys gamla familjerecept.
– Vi använder samma korv-producent och samma chilirecept som vi alltid har gjort, berättar Richard Pink. Vi är väldigt konsekventa och det är väl en del av vårt framgångsrecept. Allvarligt talat, det finns hur många snabbmatsställen som helst i Los Angeles. Men vi erbjuder något annat. De flesta i personalen har varit med oss i över tjugo år. Vi behandlar dem så väl att de vill fortsätta jobba här. De är trevliga mot kunderna och lär sig känna igen dem. Efter ett par besök här brukar de minnas vad du heter, och det skapar ett band.
Till skillnad från många andra snabbmatskedjor har Pink’s ingen maxlön, utan personalen får en liten höjning varje år och dessutom generösa bonusar.
I ett land där det säljs snabbmat för 178 miljarder dollar om året, och som domineras av jättar som Wendy’s och McDonald’s är det mycket tack vare den personliga servicen som lilla Pink’s har stått sig som självklar varmkorvs-favorit bland både vanliga la-bor och superstjärnor. Och just kändistycket är kanske det främsta skälet till att Pink’s har blivit så berömt. På väggarna hänger inramade foton med hälsningar från Dr. Phil, Elizabeth Taylor, Céline Dion, Kirk Douglas och alla möjliga stjärnor man kan roas av att föreställa sig med en kladdig wurst i munnen.
Att Pink’s ligger nära flera av de stora filmstudiorna har gjort deras mat till lite av ett stående inslag på wrap-partyn när man slutat filma, eller som snacks till publiken på olika tv-shower.
När Diana Ross körde sin show i Las Vegas lät hon flyga dit Pink’s-korvar till sig själv. Orson Welles innehar korv-ätar-rekordet på 18 korvar i en enda sittning, medan Aaron Spelling ska ha sagt att han inte är stormförtjust, ”Jag äter dem bara tre gånger i veckan ungefär.”
Och kändiskärleken är ömsesidig. På menyn finns flera rätter som är uppkallade efter de kända stammisarna. usa:s urhusmoder Martha Stewart har en egen korvkomposition med senap, saltgurka, lök, tomat, surkål, bacon och gräddfil. Hon närapå krävde att få komponera sin meny, vilket är ovanligt. För det mesta är det ägarna och gifta paret Richard och Gloria Pink som bestämmer vilka kändisar som ska föräras en meny.
Den första ”kändis-menyn” var Mulholland Drive, en korv med stekt svamp och grillad lök. Den fanns redan på menyn men döptes om tillfälligt till David Lynchs ära, eftersom han filmade en del av sin film Mulholland Drive på just Pink’s. Tillfälligt, var det tänkt, men när folk fortsatte att be om en ”Mulholland” ändrades namnet permanent och man började tänka ut fler menyer.
Den senaste är ”The Royal Dog”, som komponerades till Kate och prins Williams ära inför deras besök i la. Den bestod av två korvar i ett bröd ”eftersom de är det perfekta paret”.
– ”The Royal Dog” hamnade på tv-nyheterna. Kate och William kom visserligen aldrig hit och åt den, så vitt vi vet, men jag är helt säker på att de hörde talas om den.
Att Richard, som tog över Pink’s efter sina föräldrar, har blivit allt mer inriktad på hipfaktorn är en medveten strategi, och troligtvis det som har gett Pink’s stjärnstatus i la.
– Adressen vi ligger på är inte särskilt promenadvänlig, man råkar aldrig bara gå förbi. Så vi måste kunna erbjuda något mer än bara goda korvar för att få folk att komma hit och köa i en halv-timme för en korv. Vi började knyta kändisar till oss i mitten av 1990-talet, då vi lät dem servera korv och skriva autografer. Sedan donerade vi över-skottet till välgörenhet. Sedan dess har vi försökt göra Hollywoodlänken mer och mer synlig. Vi frågar gärna kändisar som vi ser här om de vill hänga på vår vägg.
Som ett resultat av kändisfixeringen har man numera också en egen ”valet-parkerare” som parkerar bilen medan man beställer och äter sin korv. Man kan köpa t-shirts, kepsar och fåniga små väskor i form av varmkorvar i kiosken. Men om man ska tro singer-songwritern James Taylor är det inte för souvenirerna som kön fortsätter att ringla sig lång utanför usa:s mest stjärnspäckade korvmoj. I låten Chili Dog, som han skrev till Pink’s ära, sjunger han: ”The chili dog was my favourite foodstuff for a time until I realised that it wasn’t a food, it was a drug.”
Korvar från menyn
Chili Hot Dog
Bästsäljaren och klassikern på menyn består av en korv som dryper av söt, len chili. Den omfamnas av en bit cheddarost och lindas in i ett mjukt bröd. Korven är svår – om inte omöjlig – att äta snyggt. ”Minst tio servetter behövs, annars äter man den fel”, säger Richard Pink. Den klassiska chili-korven är John Malkovichs favorit. Han äter inget -annat från menyn.
Martha Stewart Dog
När husmors-drottningen Stewart spelade in ett specialavsnitt av sin show i Los Angeles åkte hela tv-teamet till Pink’s. Martha fick stå i kön i fyrtio minuter för att få sin beställning, och blev så imponerad av Pink’s korvar och popularitet att hon krävde att få skapa en specialmeny med ättiksgurka, lök, bacon, surkål och gräddfil.
Los Angeles Philharmonic Conductor Gustavo Dudamel Dog
Maestro Dudamel är troligtvis den enda dirigenten som fått en korvmeny uppkallad efter sig. Och vilken upplevelse sen – med guacamole, ost, fajitamix och jalapeños över korven är det en mexikansk festmåltid. Det hela toppas givetvis med tortilla-chips också, för hel-hetens skull.
The Ozzyspicy Dog
Hårdrockarens korv är en hejdlös blandning av hans två favoriträtter varmkorv och tacos. Ovanpå den polska korven ligger ett berg av smält nacho-ost, grillad lök, guaca-mole och tomater. Den kryddiga måltiden är en av de populäraste kändismenyerna på Pink’s. Den komponerades till Osbournes ära eftersom han är en trogen stammis.
Läs hela artikeln
Köp artikeln och läs när du vill. Fysiska prenumeranter får också tillgång till ett år gamla artiklar.
Redan kund?
Logga in för att komma åt dina artiklar och betalningsalternativ.