Knutna nävar i luften, dimmig rök bakom trumpodiet och öronbedövande distgitarrer. När det svenska hardcorebandet Refused återförenas efter 14 år är det mesta som vanligt – förutom alla lysande iPhoneskärmar i publiken.

De senaste två veckorna har Refused befunnit sig på en återföreningsturné i USA, med två stora arenaspelningar på Coachella-festivalen i Kalifornien som trippens publik- och gagemässiga topp. I helgen skrev Icon-medarbetaren Jan Gradvall en text i Dagens Industri som sammanfattade bandets påverkan på musikhistoriken:

Efter flera skivor med mer traditionell hardcore spelade bandet 1997 in ett album som var lika musikaliskt revolutionerade som bandets politiska idéer. Med en titel som anspelade på Ornette Colemans frijazzmästerverk ”The shape of jazz to come” släppte bandet in allt från jazz till ambient i musiken, utan att för den skull göra avkall på intensiteten. När den världsledande hårdrocktidningen Kerrang rankade de 50 viktigaste albumen någonsin kom ”The shape of punk to come” på 13:e plats.

För mig, som är uppvuxen i 1990-talets Umeå och såg bandets sista spelning i staden strax innan de kraschlandade under källarspelning i Harrisonburg, Virginia hösten 1998, medför återföreningen flera lager av nostalgi och lokalpatriotisk stolthet. På Youtube flödar telefonfilmade snuttar från de olika spelningarna, och jag sitter som klistrad framför ännu en version av bandets sista stora hit New Noise.

På sin Facebook-sida har sångaren Dennis Lyxzén lagt upp en bild på sig själv och Metallicas gitarrist Kirk Hammet, tagen efter spelningen i San Francisco. Det är oklart vem som är idol och vem som är fan. Tillsammans med stjärnor som Guns N’ Roses Duff McKagan och Rage Against the Machines Tom Morello har Hammet upprepade gånger hyllat Refuseds avskedsalbum.

Bandmedlemmarna själva har sagt att det bara kommer bli den här turnén, men det spekuleras redan om huruvuda de kommer spela in nytt material efter att turnén är över. I sommar spelar de på Way Out West i Göteborg. Först därefter får vi veta svaret.

Refuseds spelning på Terminal 5 i New York i går kväll.

Konrad Olsson

Dj:s är de nya rockstjärnorna. Det kan inte ha undgått någon.
Varenda pophit de senaste tre åren har haft ett housebeat i  ryggraden och Avicii uppträdde med Madonna under Winter Music Conference i Miami. Men frågan är ändå om inte it-festivalen Coachella med Swedish House Mafia i huvudrollen var det slutgiltiga beviset på dansmusikens segertåg över världen.

Musikskribenten Bob Lefsetzs – som under många år har haft  musikindustrins öra tack vare sina skarpa analyser om branschens utveckling – sammanfattade helgens händelser i sitt nyhetsbrev.

”If I ran Coachella, I’d eliminate the old acts. And the new too. Everyone with a guitar, everyone with a band. Because most people just don’t care.
Supposedly the Black Keys are one of the hottest bands in America. But they were smoked by Swedish House Mafia. It was no contest.
I’m not saying the Keys were bad. In fact, they were very good.
But most people just didn’t care.

But forty minutes after they were done, when it was fifty two degrees and still raining, Swedish House Mafia took the main stage, the Coachella stage, and blasted a sound that united the masses.
Yes, for the first time all day, there was a crowd, covering the entire field. A sea of humanity, a swarm jumping, writhing, dancing, all the way back.
This is how it works. About thirty percent of the way back from the main stage there’s a sound booth. And until the Black Keys played, not a single act could fill past this point. Jimmy Cliff KILLED! If you ever saw ”The Harder They Come”, you’d be thrilled. He hit the stage to the brass notes of ”You Can Get It If You Really Want”, it was magical. But almost no one cared. Applause was minimal. As was attendance.

But when Swedish House Mafia took the stage, you were reminded of a rally in Nazi Germany or the U.S.S.R. You know, you’ve seen the pictures, endless people and massive power, scary to those not there. And electronic dance music is scary to the old guard. We were busy debating it in the AEG trailer all night long. Could it fill an arena on a Monday night. What venues, what price.
But what’s fascinating is these deejays are not prima donnas. They’ll do arenas one night, stadiums another, and clubs and theaters thereafter. It’s all about the music, it’s all about the sound.”

Kolla in spelningen här nedan, och ge en extra ryggdunk åt killen i publiken som orkade hålla upp kameran under en timme och tio minuter.

/Peter Smirnakos

I dag är Icon-redaktionen begeistrade över trailern till Aaron Sorkins kommande tv-serie The Newroom, där Jeff Daniels spelar nyhetsankaret Will McAvoy.

Sorkin-nördar som mig själv känner igen upplägget från hans tidigare serier. I likhet med Sports Night och Studio 60 on the Sunset Strip utspelar den sig bakom kulisserna på en tv-show. Från den senare känner vi igen premissen med en tv-profil som plötsligt tappar fattningen och säger exakt vad han har på hjärtat inför en chockad publik. Från Vita Huset, Sorkins än i dag kanske största gärning som manusförfattare, känner vi igen det idealistiska draget hos karaktärerna. För precis som Vita Huset ibland gav en överromatisk syn på hur politik borde vara (något som faktiskt har påverkat dagens politiska ynglingar, vilker Vanity Fair nyligen rapporterade), så handlar The Newroom om en nyhetsshow som bestämt sig för att göra nyheter på riktigt och ta journalistiken på allvar. ”To fight the good fight”, som McAvoy säger i trailern.

Men det som känns mest uppfriskande och oväntat med trailern är hur yvig och okontrollerad Jeff Daniels karaktär Will McAvoy verkar vara. Vanligtvis brukar Sorkins karaktärer gestaltas som ganska pryda, kontrollerade och framför allt svordomsfria individer. Kanske beror det på att han för första gången gör en serie för kabelkanalen HBO, där han slipper språkbegränsningarna hos marksända NBC och kan låta Jeff Daniels redan i trailern ryta till en stackars college-elev: ”When you ask what makes us the greatest country in the world, I don’t know what the fuck you’re talking about?!”

The Newroom har premiär i USA den 24 juni.

Konrad Olsson